Linnés ungdom och universitetsstudier, hans resa till Lappland och hans trolofning
I.
Linnés ungdom och universitetsstudier, hans resa till
Lappland och hans trolofning.
»Jag uppfattar menniskan som ett ljus» ― skref en gång Linné i sin dagbok. »Således lysa alla menniskor med sin vishet på denna teatern, allt efter som Gud formerat dem; somliga har han gjort till stora ljus, somliga till dankar.»
Till hvilket slag sagesmannen hörde, är för alla bekant, men ehuru det egentligen var inom vetenskapens verld, detta ljus kastade sina strålar, äro dock Linnés lefnadsomständigheter mer än de flesta berömda mäns egnade att väcka allmänt intresse, och tillfällena till noggrann kännedom derom äro rikhaltigare än i de flesta andra fall. Då hundraårs-festen till Linnés minne nu snart skall firas, torde derför hans biografi, så vidt möjligt med hans egna ord, vara särskildt lämpad att framläggas.
Carl Linnæus ― såsom namnet ursprungligen lydde ― föddes i Småland på komministersbostället Råshult 1707 natten mellan den 22 och 23 maj, just i vackraste våren, då göken utropat sommaren. Denne sin faders ännu ende son liksom uppföddes i trädgården, ty fadern anlade, strax han blef pastor, vid Stenbrohult en den vackraste trädgård, som fans uti länet, uppfyld med utvalda träd och de raraste blommor, der han vid ledighet från embetsförrättningar sökte sitt tidsfördrif. Den unga makan begåfvades, under det hon var välsignad med lifsfrukt, dagligen af sin man med de utsöktaste blommor, och knapt började det uppväxande barnet yttra begär, förr än hågen lekte ditåt; medan gossen ännu var helt liten och på intet annat sätt kunde blidkas, stack man honom en blomma i handen, då han genast tystnade.
Carl var knapt fyra år, då han följde sin fader på ett gästabud under sommartiden, och då man mot aftonen hvilade sig på en äng, framstälde pastorn för sitt sällskap, huru hvar blomma hade sitt namn. Härefter fick han ingen ro för pilten, som ständigt frågade efter namn på växterna långt mer än fadern kunde svara, men äfven efter barns sätt glömde namnen, hvarför han ock en gång blef hårdt tilltalad af sin fader, som sade sig aldrig skola gifva honom något namn mera på örter, om han glömde dem åter. Gossens hela håg och tanke vändes sedan på att erinra sig namnen, och knapt sex år gammal erhöll han tillåtelse att göra sig en egen trädgård i miniatyr, der han hade ett stånd af allt det som fans i den större.
År 1717 intogs Carl i Vexiö trivialskola, der, som han säger, rude läromästare med lika rude metod gåfvo barnen håg för vetenskaper så att håren måste resas på deras hufvud. 1719 fick han en informator, som behandlade honom med mera mildhet; dock förmådde icke heller denne inplanta håg till studier, för hvilka gossen fått största fasa. 1724 flyttades han från nedre skolan till gymnasium, hvarpå han erhöll mera fria händer att undandraga sig lexläsningen, för hvilken han i späda åren genom hård medfart fattat så stor afsky. Med en blixtrande eld i de ögon, som röjde en tänkande och genomträngande själ, då fråga var om naturens härliga alster, satt ynglingen slö med öppen mun och stirrande blickar, då han skulle utsäga ett Barbara eller resolvera ett Breschit. Under det han alltid var en ibland de sämsta af sina kamrater under eloquentiæ, metaphysices, moralium, græcæ et hebraicæ samt theologiæ lektorerna, så var han deremot alltid en af de bästa för matheseos och i synnerhet för physices lektorn. Pilten hade skaffat sig åtskilliga botaniska böcker, dem han natt och dag läste, så att han kunde dem på sina fingrar, med ett ord, han hade fått en innerlig håg för en vetenskap, som på den tiden här låg gömd i barbari, eftersom inga andra vetenskaper voro gångbara, än de som gingo ut på att preparera ett tjenligt prestämne, hvartill ock föräldrarna, i synnerhet modern, dömt sin son allt ifrån vaggan. Carl hade dock gått så långt uti en förment onyttig vetenskap, att både hans lärare och kamrater kallade honom den lilla botanicus, ehuru hans böcker och läromästare icke svarade emot hans håg.
Hvad med den unge Linné var förhållandet, att nämligen naturen och snillet öfverflyttade honom till ett helt annat fack, än det hvartill han utsetts af anhöriges och lärares vilja, har äfven varit fallet med många andra män, som gjort sig verldsberömda. Luther var bestämd till jurist, och blef kyrkans reformator. Tycho Brahe skulle studera statsvetenskap, men intog i stället en plats såsom en af sin tids främsta astronomer. Af Shakspeare väntades det att han som ullhandlare komme att träda i sin faders fotspår, men man fick i honom den originelaste förebilden inom den tragiska diktkonsten. Voltaire hade att ikläda sig advokatens drägt, men studerade i stället för pandekterna belletristernas skrifter och utbildade sig till sin tids mest bekante vitterlekare. För Tournefort och Boerhave var prestskruden bestämd; den förre blef det sjuttonde århundradets störste botanist, den senare det adertonde århundradets störste läkare.
Det begaf sig en dag år 1726, att kyrkoherden Linnæus kom in till Vexiö för att höra efter sin käre son. Af alla lektorerna kunde då ingen längre på sitt samvete råda fadern att hålla gossen vid boken, utan de tillstyrkte med enhällig röst att han skulle i tid sättas till någon handtverkare, eftersom de voro öfvertygade att han på den lärda vägen ingenting kunde uträtta. Detta var ett dunderslag för fadern, som efter sina svaga vilkor nu i tolf år användt på sitt käraste barn allt det han kunde åstadkomma, men den tanken, som nu uppstod hos honom, att Carl hellre borde bli skomakare än örtkännare, härrörde icke af vredesmod utan af faderlig kärlek. Hvilken lycka kunde han väl utlofva åt sin son, om denne egnade sig åt botaniken, och hur otänkbart var det, att han en gång skulle framstå som dess förnämste kännare och reformator! Och äfven om han derjemte studerade medicin, hur mycket slipprigare och svårare var ej denna bana, än den teologiska! Skulle han inom detta fack utmärka sig för konst och lärdom, så fordrade hans studier goda tillgångar, dem fadern icke kunde anskaffa.
Plötsligen blefvo dessa betänkligheter undanröjda, i det en oskyld person åtog sig att rädda och utbilda det unga snillet. Under det fadern skulle besluta till hvad handtverk han borde använda sitt barn, gick han nämligen äfven till provincialläkaren Johan Rothman, som vid skolan gaf undervisning i fysik, att rådföra sig med honom om en krämpa, som några veckor varit besvärlig. Under det han för doktorn berättar sin sjukdom, kommer han äfven att omtala den sorg, han nyligen fått af sitt käraste barn, på hvilken han hade förlorat både oleum och operam, efter lektorernas enhälliga påstående. Doktor Rothman tog sig då på att kurera bägge slagen af lidande och försäkrade fadern heligt, att ibland alla i Vexiö studerande djeknar vore ingen enda som gåfve det hopp om sig som hans Carl; men ens vitnesbörd emot så mångas kunde icke göra sig gällande, förr än doktor Rothman utlät sig, att om icke fadern tänkte underhålla sonen, så ville han taga honom i sitt hus och på sin räkning föda honom och läsa för honom det ena året som ännu återstod, innan gossen med sina kamrater skulle flyttas till akademien. Och vidare lät han fadern veta, att lektorerna hade deruti rätt, att Carl aldrig kunde blifva prest, men att han deremot skulle blifva en namnkunnig doktor, som rätt så väl framdeles skulle föda sig, som någon prest.
Ett intyg, att gossen bättre än sina kamrater analyserade hebreiska och att han öfverträffade dem i teologiska insigter, skulle säkert varit angenämare för fadern, än dessa förespeglingar. Nu fogade dock äfven den unge sina böner till sin gynnares föreställningar. Hans böjelse, hans entusiastiska mod för sitt älsklingsstudium läto honom icke se de svåra utsigterna för framtiden. Han hade ofta hört af sin fader, att i ungdomen bör man lära det hvartill man har lust; och han bad nu om tillämpning af denna regel för egen räkning.
Föräldrarna gåfvo ändtligen efter, om än med föga tillfredsställelse. I synnerhet gick det modern till sinnes att nödgas uppgifva hoppet om att en gång få se sin son på predikstolen. Detta missnöje visade sig ännu länge efteråt. År 1718 ökades familjen genom födelsen af en andra son, Samuel Linné – den ende broder, den store Linné haft, jemte tre systrar. Då Carl afstått från den svarta rocken, ville modern åtminstone hafva den glädjen att se Samuel som prest. Han började följa sin broders exempel, att tycka mera om örter än om teologiska böcker. För att undertrycka hans böjelse, nekade modern honom tillgång till trädgården och förbjöd honom att samla växter. Lusten för naturvetenskap kunde dock icke heller hos honom utrotas och han gjorde sig på äldre dagar känd genom ett högst märkligt arbete öfver biskötseln, hvilket förskaffade honom hederstiteln »Bikungen». Likväl fogade han sig efter omständigheterna, så att han 1741 prestvigdes och sju år derefter, vid faderns död, utsågs till dennes efterträdare i Stenbrohults pastorat.
Nu var tiden inne, att Carl Linnæus, efter ett års enskild undervisning hos Rothman skulle med sina kamrater begifva sig till akademien. Den oegennyttige beskyddaren hade handledt honom i alla de delar af naturalhistorien, som han sjelf kände, men det var ingen lätt sak att lägga tygel på det unga snillet. Hvad de vanliga kunskapsämnena angick, hade lärjungen fortfarande ej någon smak för Ciceros orationer eller de latinska historieskrifvarnes krigsberättelser, men då Plinii skrifter öfver naturalhistorien framlades, blef honom snart romarnes språk lika kärt som den vetenskap hvilken afhandlades. Plinii korta och sinnrika uttryck tillämpades af ynglingen sjelf, och han förvärfvade sig på detta sätt den färdighet att uttrycka sig på latin, hvilken i framtiden blef honom till så stort gagn. Men snart insåg Rothman att tiden förspildes för hans skyddsling: och påyrkade derför hans afsändande till ett af rikets universitet.
Gymnasiets rektor gaf Carl Linnæus ett testimonium academicum af det innehåll, att »ungdomen vid skolorna kan liknas vid små träd uti en trädskola, der under tiden händer, fastän sällan, att unga träd, ehuru man på dem användt den största flit, icke arta sig, utan på allt sätt likna vilda stammar, men då de ändtligen blifva omsatta och transplanterade, förändra sin vilda art och blifva sköna träd, som gifva behaglig frukt – i hvilken afsigt man ock till akademien afsände denne yngling, som kanske der kunde komma i det klimat som gynnade hans tilltagande i växten.»
Med detta respass förfogade sig Linnæus till Lund, der en slägting, professor Humærus, lofvat biträda honom med råd och dåd. Vid framkomsten till Lunds tullport ringdes i stadens alla klockor, och på tillfrågan för hvilken likbegängelsen firades, svarade man: för professor Humærus. Från den stunden fick Linné ett så outplånligt intryck af antipati för klockringning, att han aldrig utan synbar vedervilja kunde höra klockors ljud; äfven såsom lärare i Upsala fann han sig besvärad af den stora och harmoniskt ljudande klockan vid akademiens fester, och han tillät aldrig att denna ceremoni vid medicinska fakultetens promotioner fick ega rum.
Utan att behöfva visa sitt obehagliga testimonium, blef Linnæus af sin förre informator, magister Gabriel Hök, införd hos rector magnificus och decanus samt inskrefs vid akademien såsom lärjunge af Hök, hvilken äfven skaffade honom bostad uti doktor Stobæi hus.
Doktor Kilian Stobæus, sedermera arkiater och professor i Lund, var enligt Linnés beskrifning en sjuklig man, enögd, krympling på ena foten, ständigt plågad af migrän, hypokondri och ryggvärk, men hade eljest ett makalöst geni. Dessutom hade han ett museum af alla slags naturalier: stenar, snäckor, fåglar och herbarier af inlagda och uppklistrade örter, sådant Linnæus aldrig förut sett. Hos Linnæus behagade honom ingenting annat än det att Linnæus ärnade studera medicinen, och som Stobaeus åtagit sig att vara läkare för noblessen i Skåne, kallar han en gång ned Linnæus att hjelpa sig skrifva ett bref rörande en sjukdom, men Linnæi otympliga hand i skrifvandet blef förkastad, så att den enda förmån Linnæus ännu kunde vinna hos honom, var att få bevista Stobæi demonstrationer om snäckorna.
Vid denna tiden hade doktor Stobæus tagit i sitt hus en tysk medicine studiosus vid namn Koulas, hvilken der lefde som son och hade tillgång till doktorns bibliotek. Linnæus gjorde hans bekantskap och meddelade honom sin af Rothman inhemtade kännedom i naturvetenskapen, hvaremot Koulas alla nätter utlånade böcker ur Stobæi bibliotek till Linnæus. Men Stobæi gamla moder såg ljuset alla nätter brinna i Linnæi fönster och varnade derför sin son för småländingen, som hvarje natt somnade ifrån ljuset och satte hela hans hus i fara. Ett par dagar derefter, när Linnæus sitter kl. 2 om natten i fullt arbete med Stobæi böcker, kommer doktor Stobæus sakta uppstigande, i tanke att råka Linnæus sofvande från ljuset. Han frågar hvarför icke Linnæus sof om nätterna, då annat folk sof, och stiger derpå fram till bordet, der han ser en stor hop af sina böcker liggande uppslagna. Han frågar hvar och huru böckerna bekommits, då Linnæus måste berätta sakens sammanhang, hvarpå Stobæus befaller Linnæus att strax förfoga sig i säng och sofva som annat folk om nätterna. Morgonen derpå blir Linnæus nedkallad , att än vidare förhöras om böckerna, hvarefter doktor Stobæus gaf honom nyckeln till biblioteket att der få uttaga och sedan återställa hvilka böcker han behagade. Linnæus fick sedermera merendels spisa vid Stobæi eget bord med den försäkran att, om Linnæus så fortfor som han hade begynt, skulle han upptagas som Stobæi arfvinge.
Under dessa lyckliga förhållanden fann den unge studenten full näring för sin vetgirighet. Efter mönstret af Stobæi samlingar började han ordna åt sig ett herbarium. Han blef der under föranledd att noggrannare granska växterna och sorgfälligare gifva akt på deras inre bygnad, kännetecken och egenskaper. Han gjorde utkast till beskrifningar och jemförde dessa med dem af Tournefort, hvilken hans ärelystnad redan valt till förebild, och härunder hade han vid sin skarpsinniga undersökning ofta tillfälle att göra nya iakttagelser. För att rikta sitt herbarium genomströfvade han hela trakten och gick omkring på slätterna vid Lund, i synnerhet utåt hafssidan.
Härunder råkade han en gång ut för ett obehagligt äfventyr. Då han nämligen en dag på våren 1728 gått ut att botanisera i Fågelsång (en skog nära Lund) samt i följd af värmen kastat af sig rock och väst blef han stungen i högra armen af ett slags fästing, åt hvilken han sjelf sedermera gifvit namnet Furia infernalis. Svullnad inträdde i förening med inflammation, och Stobæus, som utsatt brunnsterminen vid Helsingborg, kunde ej taga sig af saken, utan lemnade Linné i fältskärens händer. Lyckan var bättre än konsten, och fullt återstäld for patienten öfver sommaren hem till Småland att besöka sina föräldrar. Modern ängslade sig nu jämmerligen, då hon såg att Carl intet annat gjorde, än klistrade örter på papper, och hon märkte nu att intet hopp mera för henne vore öfrigt, att få sin käre son till prest.
Under Linnés vistelse i Lund hade hans uppfattning blifvit klarare och hans insigter större, men derjemte hade hans begär vuxit att se och lära mer. Upsala syntes erbjuda bättre tillfällen härtill: der funnos ryktbarare professorer i medicin och i botanik, der funnos stipendier och ett ståtligt bibliotek. På inrådan af Rothman, med 100 daler s. m. i understöd af föräldrarna — i ett för allt, eftersom de icke vidare kunde bispringa honom — begaf sig Linné på hösten 1728 till den akademi, som för honom först skulle vara skådeplatsen för åtskilliga motgångar och sedermera för hans storhet.
Den medförda summan tog helt naturligt snart slut, och ingen kondition, genom hvilken andra fattiga ynglingar plägade draga sig fram, kunde anförtros Linné, ty — säger han — att studera medicin var denna tiden ingen heder. Föga fattades, att hans förra lärares spådom gått i fullbordan: han måste nedlåta sig att bli skomakare, om också blott åt sig sjelf, hvilket så tillgick att han lade papper i sina skoplagg, för att ej gå barfota. Vid det inträdestal, som Linné 1741 höll såsom professor, tackade han offentligen Gud, som så underbart kommit honom till hjelp under armodets hårdaste betryck och under andra svårigheter.
Med längtan tänkte han under sin första Upsalatid tillbaka på sin faderlige beskyddare i Lund, men hindrades i sina resplaner dels af den långa vägen och dels af farhågan att doktor Stobæus skulle förtörnas, om han finge återse en yngling, för hvilken han fattat så mycket tycke och som lemnat honom ohörd. En dag 1729 på hösten satt Linné i den förfallna akademiträdgården och beskref några blomster, då en vördig prestman kom in och frågade hvad han beskref, om han kände örterna, om han studerat botaniken, hvarifrån han kommit och huru länge han varit i Upsala. Ändtligen sporde han ock huru många blommor han hade inlagda, och då svaret blef: »mer än 600 inländska», ber han ynglingen följa sig hem, och då han kommer till doktor" Celsii gård stiger han in der.
Det var i sjelfva verket Celsius d. ä., som vistats ett par år i Stockholm vid en kyrklig kommision och som nu hade för afsigt att utarbeta sitt Hierobotanicon, hvari de örter och träd som förekomma i den Heliga skrift skulle beskrifvas. Linné fick genast gå efter sitt herbarium, hvaraf Celsius blef ännu mer öfvertygad om hans insigt i vetenskapen. Efter några dagars förlopp, då han såg Linnés torftighet, lemnade han honom ett rum i sitt eget hus och lät honom vanligen spisa vid sitt bord, hvaremot Linné genom örtsamling och genom andra studier biträdde vid det lärda verket; härunder stod Celsii bibliotek, som i botaniskt hänseende var det förnämsta i Sverige, till Linnés förfogande. Linné tackade Gud, som så nådigt gifvit honom en annan Stobæus i Upsala, och ännu på äldre dagar tänkte han med tacksamhet tillbaka på den ledning, han äfven för sina egna forskningar erhållit af sin nye beskyddare.
Bland jemnåriga var det egentligen blott en, med hvilken Linné vid denna tid knöt vänskapsförbindelse. »Jag gjorde mig underrättad» — skrifver han — »hvilken bland studenterna mest utmärkte sig genom sina kunskaper i naturhistorien. Alla nämnde då Artedi, som redan några år studerat i Upsala. Jag brinner af ifver att få se honom. Vid mitt besök finner jag honom blek, nedslagen och gråtande, ty hans fader hade aflidit. Samtalet rörde sig snart kring växter, stenar och djur. De nya anmärkningar han gjorde, de kunskaper han ådagalade satte mig i förundran. Jag bad honom om hans vänskap; han uttalar önskningar om min. Huru angenäm var icke denna förtrolighet! Gjorde en af oss en ny iakttagelse, så meddelade han den åt den andre. Nästan ingen dag förgick, utan att vi lärde något af hvarandra. Vi bodde temligen långt skilda, men utbytte dagliga besök.
»Äfven olikheten i karakterer var oss nyttig. Hans temperament var allvarligare, han iakttog långsammare, men så mycket mera grundligt och sorgfälligt. Han öfverträffade mig i kemien och jag honom i kännedomen af fåglar och insekter och i botaniken».
Småningom begränsade Artedi sitt fack till fiskarnes naturhistoria, hvarpå Linné till en början äfven arbetade, men hvarifrån han snart drog sig tillbaka, öfverlemnande detta område helt och hållet åt sin vän. Så delade, enligt arkiatern Bäcks uttryck, dessa båda täflande snillen naturhistoriens fält sins emellan, liksom fordom romarne verlden.
Artedi hade fallit på den lyckliga tanken, att införa en ny klassifikation i iktyologien och deraf uppmuntrades Linné i sitt förehafvande att göra det samma inom botaniken. Snart fick Linné tillfälle att offentligen framställa sina åsigter.
På sommaren 1730 ventilerades nämligen i Upsala en afhandling »De nuptiis arborum» (om trädens bröllopsfest). Titeln på denna disputation väckte Linnés hela uppmärksamhet, men vid undersökning af skriftens innehåll fann han ingenting af hvad titeln lofvat; den stod der blott som en metaforisk tydning af blomningens herrlighet. Han författade derför sjelf en liten skriftlig afhandling öfver växternas kön, hvilken innehöll åtskilliga nya och skarpsinniga anmärkningar. Uppsatsen blef bekant för d. v. professorn i botanik, Olof Rudbeck d. y., hvilken i betraktande af sin framskridna ålder erhöll tillåtelse att lemna sina offentliga föreläsningar i fall han skaffade sig någon vikarie. Ett försök gjordes med en tillförordnad adjunkt, men detta utföll ej till Rudbecks belåtenhet, hvarför han då skickar bud efter Linné, tager honom med i trädgården, examinerar honom noga och länge, och frågar honom till slut om han vill åtaga sig lektionerna. Han, som visste sig ej vara mer än 2½ års student, blir bestört öfver att skola gå fram och publice lära vid en så stor akademi, men jakar likväl dertill med vördnad, om professorn vågade honom sådant anförtro. Linné förekallades nu inför fakulteten, blef äfven der examinerad och med approbation antagen, ehuru en af professorerna fann äfventyrligt att göra en så ung student till docens, än mer att låta honom offentligen föreläsa. Men som ingen annan var att tillgå, började Linné på våren 1730 i Botaniska trädgården sina lektioner inför en stor skara åhörare, som eldades af det lifliga i framställningssättet, det nya i innehållet.
För den unge läraren sjelf blef detta uppdrag en ny sporre till utveckling. Han lärde sig noga inse svårigheterna och det oändligt mödosamma i införandet af ett nytt system inom botaniken, men uppfinningens eggelse samt utsigterna till ära och ryktbarhet stärkte hans ifver och gjorde hans arbete till ett nöje. Han började utkastet till åtskilliga skrifter, hvilka efter långvarig förberedelse utkommo i Holland och hvilka grundlade den vetenskapliga reformationen.
Nu öppnade sig ock en ny utsigt till vidgade kunskaper. År 1710 hade på föranledning af Erik Benzelius och Olaus Celsius ett enskildt vetenskapligt sällskap i Upsala blifvit stiftadt, hvilket 1728 erhöll kunglig sanktion. Detta samfund ifrade under sin första blomstringstid i synnerhet för naturhistoriska undersökningar inom fosterlandet. Af alla svenska provinser var ingen i afseende på sina produkter och naturhistoriska märkvärdigheter mera okänd, än det aflägsna, stora, ödsliga Lappland. Redan under det föregående århundradet hade man sökt afhjelpa denna brist. Olof Rudbeck d. ä. företog på Carl XI:s bekostnad en resa i dessa vidsträkta trakter och samlade åtskilligt, som vid eldsvådan i Upsala 1702 gick förloradt. Man ville nu i någon mån ersätta denna förlust och låta Lappland beresas af en forskare, hvarvid valet föll på Linné. |
En färd genom Lappland var vid denna tid något af det mest besvärliga och oangenäma man kunde företaga sig. Men Linné hade icke för syns skull i Upsala antagit valspråket: Tantus amor florum — »så stor är kärleken till blommorna». Eldad af vetenskaplig ifver, på samma gång som af ärelystnad, skattade han sig lycklig, att kunna gifva sig åstad.
Det var på hösten 1731, som Linné emottog detta anbud. Under vintern besökte han ännu en gång sin förre välgörare i Lund, professor Stobæus, och sina föräldrar i Stenbrohult, hvilka nu någorlunda förlikat sig med sonens lefnadskall och gladde sig åt de redan vunna utmärkelserna. I april återvände han till Upsala för at rusta sig till sin vandring i det fosterländska Sibirien, och i början af maj anträdde han derifrån sin resa, till häst, för att icke uttrötta sig innan han hunne sin bestämmelseort.
Efter något litet uppehåll i Hernösand begaf sig vandraren ensam åstad genom Lappland. De förutsägelser, man gjort honom, fann han blott alltför grundade. I dessa trakter var ännu ingen vår, men utrustad med en ishake drog Linné icke i betänkande att stel och genomvåt klättra upp för en klippa, dit någon liten företeelse ur växtriket vänligt vinkat honom, eller att på annat sätt gifva sig i lifsfaror. Af alla de naturhistoriska. resor Linné företog sig, var denna första den mödosammaste. I sitt akademiska installationstal 1741 yttrade han sjelf härom: »Det fins väl ingen någorlunda betydande svensk provins, som jag icke till fots genomströfvat under många kroppsliga ansträngningar. I synnerhet var lappländska resan besvärlig, och jag tillstår att jag under denna enda vandring genom gränslandet till vår nordliga verld har utstått mera omak och faror, än på alla andra resor som jag företagit äfven i främmande länder, ehuru dessa icke saknat sina besvärligheter». Åtföljd af ett par lappar, utsträckte han sin exkursion genom norska finnmarken ända till öppna hafvet. Då han en dag gick i fjällen, att söka örter och stenar, sköt en sjöfinne efter honom, men utan att råka; Linné tog då till hirschfängaren och finnen till flykten.
Hemvägen valde Linné öfver Torneå till Åbo. Vid ankomsten till Upsala mot slutet af oktober hade han under de förflutna sex månaderna tillryggalagt öfver 1000 mil. Vetenskapssocieteten fann sig belåten med hans reseberättelse och utbetalte åt honom de 112 daler s. m., som färden kostat.
Efter så många öfverståndna faror och besvärligheter kan det förefalla som om Linné nu borde funnit hvila och lycka, men i stället möttes han af nya obehagligheter. Han började 1733 att hålla föreläsningar icke endast i botanik, utan äfven i mineralogi och proberkonst, i hvilket ämne aldrig förut undervisning blifvit gifven vid Upsala akademi. Äfven nu vann Linné i hög grad sina åhörares bifall, och studenterna försummade andras föreläsningar, för att höra hans. Men just denna utmärkelse blef hans olycka, ty afundsjukan och de försmådda intressena kunde ej smälta förhållandet. Linné var icke promoverad och hade följaktligen icke rättighet att hålla offentliga föreläsningar. Imellertid har man utan tvifvel med öfverdrift utmålat vederbörandes stränghet mot Linné.
Enligt de gamla uppgifterna var det i synnerhet den sedermera berömde Nils Rosén von Rosenstein som blef Linnés rival och anklagare. För den ålderstigne Rudbeck vikarierade äfven denne, nämligen i det anatomiska och medicinska facket. Det erkännande Linné väckte stod i vägen för hans eget. Om han verkligen påyrkat att fakulteten skulle i enlighet med statuterna förbjuda Linnés föreläsningar, så var han naturligtvis i sin goda rätt. Väpnad med författningarna, jagade nu ock vederbörande den icke lagligt pröfvade läraren tillbaka bland lärjungarnes skara. Linné kallades inför konsistoriet; några medlemmar voro honom väl bevågna, men de fleste voro troligen icke emot att hämnas den förargelsen, att för Linnés skull hafva nödgats se sina egna auditorier tomma.
Sålunda var Linné tills vidare störtad. I stället för de förra glada utsigterna hade han nu blott ledsamma. Han var utstött ur sin verkningskrets, beröfvad det enda medlet till utkomst och utsatt om icke för förakt, så åtminstone för allmänhetens mindre fördelaktiga omdömen. Intet under, att hans blod råkade i svallning, så mycket mer som han af naturen var häftig och fallen för öfverilningar. Hans vrede öfvergick nu till raseri, och glömsk af allting annat drog han värjan mot Rosén, då denne kom ut ur konsistorium, och blott genom de kringståendes mellankomst hindrades Linné att genomborra sin vedersakare. Med en ännu lågande harm återvände Linné till sin bostad, der han vid inträdet möttes af sina vanliga älskade öremål; lugnet i hans själ återkom då och ädlare känslor väcktes å nyo. Hämdlystnaden hade försvunnit, och från detta ögonblick var Linné fast i sin föresats att alltid öfverlemna vedergällningen åt den makt, som sedermera i hans anteckningar fick namnet Nemesis divina. Från denna tid var det ock, han skref öfver sin dörr det ädla tänkespråket: Innocue vivito, Numen adest (Lef oförvitligt, Gud är närvarande).
Men fastän Linné lyckligt undgick att belasta sitt samvete med ett brott, så undgick han likväl icke den akademiska uppsigtens stränghet, och man öfverlade om ingenting mindre än straff och förvisning från akademien. Det är onekligen ganska märkligt, att den mannen, som var utsedd att spela en så lysande roll på den lärda skådebanan, var nära att för bristande begåfning förvisas från gymnasium och att för straffvärdt uppförande relegeras från akademien.
Det blef Olof Celsius beskärdt att afvärja den förföljelse, som nu hotade Linné. Liksom Celsius skaffat Linné kallelse att vara ledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala och att på dess bekostnad företaga undersökningen af Lappmarkens naturalhistoria, så gaf han sig nu ingen ro förr än Linné kom i tillfälle att låta trycka sin Florula Lapponica och derigenom vinna nytt anseende.
För att kunna fortsätta sin akademiska verksamhet borde imellertid Linné förvärfva sig doktorsgraden. Ett försök att dessförutan nu fatta fast fot vid Lunds akademi såsom adjunkt inom medicinska fakulteten kröntes ej af framgång, och Linnés belägenhet var mera bekymmersam än någonsin. Men hans lefnadsmod och sjelfmedvetande om sin kallelse kunde ej undertryckas. Inom kort ljusnade ock utsigterna.
Åstkilliga af hans förra lärjungar beslöto mot slutet af 1733 att företaga en exkursion till Bergslagen, för att vidga sin kännedom om mineralriket. De valde Linné till sin ledare, och i Falun lade han nu grunden till sin ekonomiska fortkomst. Länets höfding, baron Reuterholm, älskade naturvetenskaperna, och särskildt intresserade honom grufprodukterna, hvilkas tillgodogörande tillhörde hans embetsbefattningar. Han kom i beröring med Linné och insåg snart hvilka egenskaper bodde inom der unge mannen.
För att förskaffa sina söner kunskaper inom mineralogien, tog han Linné till deras guvernör på en resa i Dalarne, och till dem slöto sig flere andra studerande, som sedermera i Falun under Linnés presidium bildade en liten akademi. Linnés intressantaste och vigtigaste bekantskap vid denna tid var dock en flicka, hvarom han sjelf skrifver: »Efter min resa i Dalarne började jag i Falun hålla föreläsningar öfver mineralogien och stannade der ännu en månad. Den derstädes bosatte provincialläkaren omtalades allmänt såsom rik, och i denna fattiga provins kunde han med skäl anses såsom en af de rikaste. Han hette Moré eller Moræus och var bland svenska läkare en af de mest framstående. Medicinen och i synnerhet praktiken satte han högre än alla andra sysselsättningar. Han fattade tillgifvenhet för mig. Jag besökte honom ofta och blef vänligt mottagen. Han hade två döttrar, af hvilka den äldsta, Sara Lisa, var en vacker adertonårig flicka. En viss baron sökte vinna hennes hand, men förgäfves. Jag såg henne och hänrycktes. Hon gaf mig sitt ja, men nu fruktade jag, som en fattig ung man, att begära henne hos fadern. Slutligen gjorde jag det dock. Han sade ja, men äfven nej. Han tyckte om mig, men icke om mina osäkra öden. Slutligen förklarade han, att hans dotter ännu tre år skulle förblifva ogift. Då ville han gifva ett bestämdt svar».
Linné hade alltså i sitt tjugosjunde år en utkorad brud. Den gamle Moré kunde icke ana, hvilken berömd svärson han en gång skulle få. Han tillrådde derför Linné att mera uteslutande egna sig åt medicinens studium och särskildt åt det praktiska deraf. Ville alltså Linné se sina eldigaste önskningar uppfylda, ville han komma i besittning af sin älskade, så måste han inom en bestämd tid söka att skaffa sig en plats som läkare. Hans fästmö kom nu hans tarfliga finanser till hjelp, i det hon ur sina egna besparingar och ur sin faders kassa förskaffade Linné en summa för hvilken han kunde begifva sig till det gästvänliga land, som vid denna tid ur många synpunkter var de lärdes tillflyktsort, och der vinna den doktorsgrad, som behöfdes för hans framtid.
Då nu Linné stod på resa till Holland, grep honom farhågan att han skulle förlora sin brud under den långa frånvaron, och under intrycket häraf skref han följande hittills otryckta, genom känslans glöd märkvärdiga afskedsverser, daterade den 20 febr. 1735, i original befintliga i Upsala hos Linnés dotterdotterson, ingeniör Ridderbjelke.
En älskandes Vale.
O mäktige Gud!
Ett qvidande ljud
Nu ropar min själ,
Som måste bortresa och bjuda farväl
Af den som är min
Och hela mitt hjerta har uti sitt sinn’.
O Sara, min vän
Nog äro vi än . . .
Men tiden så lång
Och ödet det hårda gör tvekande sång.
Gud vet hvad som sker
När tiden och rummet mig kasta från er.
Ty skull’ icke jag
På min valete-dag
Min Lisa så kär
Försäkra att blifva det jag städse är:
Dess trognaste vän
Så länge i blodet fins värme igen.
Hör ett det jag ber,
I rygge ej er,
Fast verlden argklok
Hon skulle vill’ bryta vår kärlighets ok,
Ja bryta den lag
Som Gud och naturen gjort på första dag.
Jag lofvar och svär
För gudar, och bär
All olycka, om
Jag någonsin ryggar min trofasthet, som
Jag endast er gjort,
Mig tillföre verlden hvad litet ell' stort.
Jag stämmer ock er
För Gudar och ber,
Den svaghetens flor
Ej måtte påkomma den ädelhet stor
Som uti er bor,
Att I nå'nsin ryggar den ed I mig svor.
Moræa, min vän,
Linnæus er dräng
Er bjuder god dag
Och önskar, allt nöje må gå till behag
Till dess han igen
Får komma och fägna sin sötaste vän.
Vi öfvergå nu till den första egentliga skådeplatsen för Linnés storhet.