Lysande förhoppningar/Kapitel 16
← Kapitel 15 |
|
Kapitel 17 → |
XVI.
Resan från vår stad till huvudstaden var en färd på omkring fem timmar. Det var strax efter middagen som den med fyra hästar förspända diligensen uppnådde den våldsamma trafikström, som bullrande flöt fram över Cross Keys, Wood Street, Cheapside, London.
Mr Jaggers hade mycket riktigt sänt mig sin adress. Det var Little Britain och han hade skrivit på sitt kort, »alldeles utanför Smithfield och i närheten av diligenskontoret».
Jag gick in på kontoret med min lilla kappsäck i handen och frågade om mr Jaggers var hemma.
»Nej, det är han icke», svarade advokatens biträde, »han är i rätten för närvarande, Är det med mr Pip jag talar?»
Jag svarade, att det var så.
»Mr Jaggers anhöll, att ni behagade vänta i hans rum. Han kunde inte säga hur länge han skulle dröja emedan han är upptagen av ett mål. — Men då hans tid är dyrbar, kommer han givetvis ej att stanna längre än det är nödvändigt.»
Med dessa ord öppnade notarien dörren och visade mig in i ett inre rum. Här satt en enögd man, klädd i sammetskläder med knäbyxor, vilken blev avbruten i sin tidningsläsning och strök sig med ärmen om näsan.
»Var god och gå och vänta utanför, Mike», sade notarien.
Jag började framstamma en förhoppning om, att jag inte störde — då notarien utan vidare körde ut den tidningsläsande herrn, slängde hans pälsmössa efter honom och lämnade mig ensam.
Mr Jaggers rum erhöll sin dager genom ett takfönster och gjorde ett mycket otrevligt intryck. Jag hade väntat mig att få se en hel massa papper och handlingar, men av den sorten fanns det inte mycket. Men däremot fanns det en hel massa egendomliga saker, som jag icke väntat få se, såsom en gammal rostig pistol, ett svärd med skida, flera underliga lådor och askar och två ohyggliga gipsbyster på en hylla med obehagligt grova ansikten och krampaktiga drag kring munnen. Mr Jaggers egen högkarmade stol var beklädd med svart skinn och besatt med rader av mässingsstift precis som en likkista, och jag inbillade mig, att jag kunde se honom sitta och vräka sig baklänges i stolen, tugga på sitt pekfinger och sedan peka på den han talade med. Rummet var ganska trångt och klienterna tycktes ha för vana att tränga ihop sig mot ena väggen, ty väggen mitt emot mr Jaggers stol såg ganska flottig ut.
Jag väntade mycket länge, gick ut och tog en promenad, vände om och frågade om mr Jaggers hade kommit tillbaka, fick den upplysningen, att så ej var förhållandet och gick ut igen.
Då jag återvände andra gången fann jag min förmyndare på väg hem omgiven av ivriga klienter, vilka han avfärdade på ett ganska bryskt sätt.
Jag följde med honom in i hans rum, där han stående åt sin frukost ur ett smörgåspaket, och tog sig ett glas sherry ur en fickflaska, och där fick jag reda på hur han arrangerat det för mig. Jag skulle bo i Barnards Inn tillsammans med den unge Pocket. Jag skulle stanna hos unge Pocket tills måndagen och då skulle jag i hans sällskap göra ett besök hos hans fader för att se, hur jag tyckte om mig där. Dessutom fick jag reda på hur stort mitt underhåll var, och det var ett mycket liberalt underhåll, och fick en hel del adresser till de affärsmän, hos vilka jag skulle få kredit.
»Ni skall finna», sade min förmyndare», att eder kredit är mycket god, mr Pip, men det finns medel tillräckligt att betala edra skulder, och för att hjälpa er, även om ni skulle överskrida edra tillgångar. Naturligtvis kommer det att på ett eller annat sätt gå åt helsike för er, men det är inte mitt fel.»
Sedan jag ett ögonblick funderat över detta uppmuntrande omdöme, frågade jag mr Jaggers, om det var värt, att jag hyrde en droska. Han svarade, att det tjänade ingenting till, ty jag var så nära den plats, dit jag skulle. Wemmick skulle följa mig, om jag inte hade någonting däremot. Jag fann att Wemmick var advokatens biträde, som jag sammanträffat med, då jag först inträdde på mr Jaggers kontor. Ett annat biträde kallades ned för att vikariera medan Wemmick följde mig, och jag tog avsked av min förmyndare.
Jag tittade på mr Wemmick, då vi gingo, för att se huru han såg ut vid dagsljus, och fann honom vara en liten torr man med ett ansikte som skuret i trä, med drag som sågo ut att ha blivit utbuggna med en slö mejsel. Vissa partier kunde kanske hava blivit ornament, i fall materialet hade varit hanterligare och verktyget finare, men det hade stannat vid skåror. Mejseln hade gjort tre eller fyra försök till försköning, men hade icke fullbordat dem, utan i stället försökt att glätta över. Av det nötta utseendet hos hans linne, drog jag den slutsatsen, att han var ungkarl, och han tycktes hava lidit en del smärtsamma förluster, ty han bar åtminstone fyra sorgringar, förutom en halsduksprydnad som föreställde en dam och en tårpil vid en grav med en urna på. Jag upptäckte också att åtskilliga ringar och sigill hängde vid hans klockkedja, som om han vore fullständigt belastad med minnen av bortgångna vänner. Han hade små, skarpa, svarta och glittrande ögon, och tunna, breda, spruckna läppar. Han såg ut att vara en fyrtio eller femtio år.
»Jaså, ni har aldrig varit i London förut?» sade mr Wemmick till mig.
»Nej», sade jag.
»Jag var också en gång en främling här», sade mr Wemmick. »Besynnerligt att nu tänka sig detta!»
»Ni känner väl staden utan och innan?»
»Åhjo», sade mr Wemmick. »Jag känner till det viktigaste.»
»Är det en mycket dålig stad?» frågade jag, mera för att säga något än av nyfikenhet.
»Ni kan bli bedragen, bestulen och mördad i London. Men det finns gott om folk överallt, som duger till dylikt hantverk.»
Han bar sin hatt på nacken, tittade rakt framför sig och gick alldeles oberörd av omgivningen, som om där inte fanns något som var värt hans uppmärksamhet. Hans mun log hela tiden brett som öppningen i en brevlåda, men leendet var fullständigt mekaniskt. I själva verket upptäckte jag snart, att han icke log alls.
»Vet ni var mr Matthew Pocket bor?» frågade jag mr Wemmick.
»Ja», sade han och nickade åt det hållet. »I Hammersmith, västra delen av London.»
»Är det långt dit?»
»Åhja, ungefär en mil.»
»Känner ni honom?»
»Jag tror ni vill korsförhöra mig!» sade mr Wemmick och såg gillande på mig. »Ja, jag känner henom. Jag känner honom!»
Det var en ton av nedlåtenhet och ringaktning i hans yttrande, som gjorde mig nedslagen, och jag sneglade upp i hans träansikte för att upptäcka något uppmuntrande, då han sade, att vi voro vid Barnards Inn. Min nedslagenhet minskades icke vid detta meddelande, ty jag hade trott, att det var ett hotell, vars ägare var mr Barnard, och att Blåa Vildsvinet i vår stad var ett mycket simpelt värdshus i jämförelse med detta. I stället fann jag att Barnard bara var en inbillning, och hans hotell den smutsigaste samling av ruskiga byggnader som någonsin klämt ihop sig i ett hörn, som en hög kattor på en bakgård.
Jag kände mig så besviken över detta att jag bestört såg på mr Wemmick.
»Ah», sade han och missförstod mig totalt, »bostaden påminner er om landet. Det tycker jag med.»
Han förde mig till ett hörn, och uppför en massa trappor, vilka tycktes färdiga att störta in, så att hyresgästerna i de övre våningarna vilken dag som helst kunde se ut genom sina dörrar och finna sig utan möjlighet att komma ned — till en samling rum i översta våningen. Mr Pocket Jun. stod det målat på dörren, och det var en biljett fastsatt i brevlådan, varpå stod: »Kommer strax tillbaka».
»Han trodde väl inte, att ni skulle komma så snart», förklarade mr Wemmick. »Behöver ni mig mera?»
»Nej tack», sade jag.
»Som jag har hand om kassan», anmärkte mr Wemmick, »komma vi troligen att råkas ganska ofta. Adjö!»
»Adjö.»
Jag räckte fram min hand, och mr Wemmick såg först på den som om han trodde jag ville ha någonting. Sedan såg han på mig och sade:
»Javisst ja! Ni är van vid att man tar i hand?»
Jag blev mycket förvånad och trodde, att det icke brukades i London, men svarade ja.
»Jag har kommit ifrån den vanan», sade mr Wemmick. »Mycket angenämt att ha gjort er bekantskap. Adjö!»
När han gått, tog jag en dimmig överblick över platsen genom det smutsiga fönstret och tittade på den dystra tavlan, inom mig övertygad om att London blivit betydligt överskattat.
Mr Pockets uppfattning av innebörden av ordet »snart» överensstämde icke med min, ty jag hade nästan blivit halvtokig av att över halvannan timme stå och stirra på eländet, då jag hörde fotsteg i trappan. Så småningom fick jag syn på en man av ungefär min egen ålder. Han hade en pappersrulle under vardera armen och en strut med smultron i högra handen samt var mycket andfådd.
»Mr Pip?»
»Mr Pocket?»
»Jag är verkligen ledsen!» utropade han. »Men jag visste, att det kom en diligens från er hemtrakt vid middagstiden, och jag trodde ni skulle komma med den. Jag har varit och sökt er och har dessutom uppehållit mig med ett litet ärende för er skull — jag säger det inte för att ursäkta mig — ty jag tänkte, att ni, som kom från landet skulle tycka om litet bär efter middagen, och jag gick till Covent Garden-torget för att få det bästa.»
Jag kände mig förvånad och hade svårt att uttrycka min tacksamhet för uppmärksamheten. Det var som en bisarr dröm.
»Du store!» sade mr Pocket Junior. »Den välsignade dörren, som alltid fastnar!»
Som han var nära att göra kräm av bären, medan han bråkade med dörren, fortfarande klämmande fast pappersrullarna med armarna, bad jag att få taga hand om dem. Han tillät det med ett vänligt leende och kämpade med dörren som om den varit ett vildsint djur. Slutligen släppte dörren efter så plötsligt, att han ramlade över mig och jag mot motsatta dörren. Vi skrattade bägge två.
Det hela föreföll mig fortfarande som en underlig dröm.
»Var god stig på!» sade Pocket junior. »Det ser litet naket ut här, men jag hoppas, att ni skall kunna härda ut till måndagen. Min far trodde, att ni skulle finna det trevligare att vara tillsammans med mig över morgondagen än med honom, och att ni skulle tycka om en promenad genom London. Det skall bli mig ett stort nöje att visa staden för er. Vad maten beträffar, hoppas jag, att ni skall bli belåten, ty den kommer att furneras av värdshuset här bredvid och (det är min enkla skyldighet att nämna) betalas av eder, enligt mr Jaggers beslut. Vad logi beträffar, så är det ingalunda gentilt, emedan jag måste vara sparsam och tjäna mitt torftiga bröd, ty min far har ingenting att avstå åt mig, och jag skulle inte ta emot något, om han hade. Detta är vårt förmak — stolar och bord och matta, och alltsammans sådant som de inte nödvändigt behövde hemma. Den snygga bordduken och skedarna och bordstället gå nog an, men de äro inte mina utan värdshusets. Detta är min lilla sängkammare. Där är litet mögligt, det är sant, men Barnards Inn är mögligt. Detta är ert sovrum med möbler hyrda för tillfället, vilka jag hoppas skola passa för ändamålet. Önskar ni något vidare, skall jag anskaffa det. Rummen ligga avsides, och vi äro tämligen skilda från den övriga världen här. Men jag antar, att vi inte skola komma i slagsmål. Men, kors i alla dar, jag ber om ursäkt, står ni inte och håller bären åt mig ännu! Låt mig ta hand om dem, jag skäms verkligen över mig själv.»
Så med ens såg jag ett överraskat uttryck i hans ögon, precis som jag visste med mig själv, att jag haft länge, och han tog ett steg baklänges och utropade:
»Herre Gud, ni är ju pojken på bakgården!»
»Och ni», sade jag, »är den bleke unge gentlemannen.»