Lysande förhoppningar/Kapitel 15
| ← Kapitel 14 |
|
Kapitel 16 → |
XV.
Dagen därpå hade jag en helt annan syn på livet, och det tycktes mig nu så ljust och förändrat och nytt. Det enda, som nu tryckte mig var, att det ännu återstod sex dagar till min avresa, ty jag kunde inte frigöra mig från en ond aning, att det skulle hända någonting med London under dessa dagar, så att staden, när jag äntligen kom fram, antingen skulle vara mycket försämrad eller alldeles bortsopad från jordens yta.
Sedan vi ätit tidig middag gick jag ut ett slag. Jag fortsatte min triumffärd till det gamla batteriet och lade mig där för att fundera på frågan, om miss Havisham bestämt mig för Estella eller ej. Under försöket att lösa den gåtan somnade jag. När jag vaknade blev jag mycket förvånad över att se Joe sitta bredvid mig och röka sin pipa. När jag öppnade ögonen hälsade han mig med ett vänligt leende och sade:
»De' här, tror ja', ä sista gången, Pip, ja följer dej.»
»Åh, Joe, vad jag är glad över att du gjorde det!»
»Tack, Pip.»
»Du kan vara säker på, käre Joe», fortsatte jag, sedan vi skakat hand med varandra, »att jag aldrig skall glömma dig.»
»Nä nä, Pip», sade Joe lugnande. »Jag är säker på det. Nå nå, gamle gosse. Gud välsigne dig, det var bara nödvändigt att få de riktigt klart för sej. Och det tog lite tid innan en fick de', förändringen kom så rysli't häftit, eller hur?»
Jag var inte riktigt nöjd med att Joe var så säker på mig. Jag skulle ha tyckt om, om han förrått någon sinnesrörelse eller sagt: »Det är vackert av dig, Pip», eller någonting liknande. Därför sade jag ingenting om Joes första yttrande, utan endast som svar på senare delen av hans tal, att underrättelsen verkligen hade kommit mycket plötsligt, men att jag alltid längtat att bliva en gentleman och ofta funderat på, vad jag skulle göra, om jag vore det.
»Åh, har du det?» sade Joe, »de va besynnerligt.»
»Det är verkligen skada, Joe», sade jag, »att du inte var lite flitigare, när vi hade våra lektioner här, tycker du inte det?»
»Åh, de gör ja just inte», svarade Joe. »Ja ä så förskräcklit lat. Ja ä bara skicklig i mitt eget yrke. Det var nog synd, att jag var så förfaslit lat, men dä ä inte mer synd nu än det var — i dag för ett år se'n — eller hur?»
Vad jag menade var, att när jag fick min förmögenhet och var i stånd att göra något för Joe, skulle det varit mycket angenämare, om han varit mera lämpad för finare sällskap. Men han tycktes ha så svårt att fatta undermeningen i mina ord, att jag beslöt att först tala med Biddy om saken.
När vi gått hem och druckit te, tog jag därför Biddy med mig uti vår lilla trädgård bredvid vägen. För att göra henne glad antydde jag först i största allmänhet att jag aldrig skulle glömma henne, varefter jag bad henne göra mig en tjänst.
»Och det är, Biddy, att du inte försummar något tillfälle att hjälpa fram Joe litet.»
»Hjälpa fram honom?» frågade Biddy med lugn blick.
»Ja. Joe är mycket bra — i själva verket tror jag, att han är den bäste karl som någonsin levat — men han är lite bortkommen i somliga fall. Till exempel, Biddy, i sin bildning och sitt sätt.»
Fastän jag såg på Biddy, då jag talade, och fastän hon spärrade upp ögonen när jag talade, såg hon icke på mig.
»Åh, hans sätt! Duger inte hans sätt då?» frågade Biddy, och tog ett svart vinbärsblad.
»Kära Biddy, det passar mycket bra här.»
»Åh! Det passar här», avbröt Biddy och såg stadigt på bladet i sin hand.
»Hör mig till slut. Här passar det nog men om jag skulle skaffa Joe en bättre samhällsställning, vilket jag ämnar göra, då jag fått min förmögenhet, skulle det knappast duga.»
»Och tror du inte han vet det?» frågade Biddy.
Det var en retsam fråga, ty jag hade aldrig haft den avlägsnaste tanke däråt, att mitt svar kom litet snäsigt:
»Vad menar du, Biddy?»
Biddy hade klämt sönder det lilla bladet mellan sina händer — lukten av svarta vinbär har sedermera alltid återkallat i mitt minne denna eftermiddag i den lilla trädgården vid vägen. Nu sade hon:
»Har du aldrig tänkt på, att han kanske är stolt?»
»Stolt!» upprepade jag med föraktfullt eftertryck.
»Ja, det finns många sätt att vara stolt», sade Biddy, och såg på mig, och skakade på huvudet. »Man kan vara stolt på mer än ett sätt —»
»Nå, varför tystnar du?» sade jag.
»På mer än ett sätt», återtog Biddy. »Han kanske är för stolt för att låta någon taga honom från den plats, som han är kompetent att sköta och sköter bra och med intresse. För att säga sanningen, så tror jag, att han är det; fastän det kan tyckas djärvt av mig att säga så, ty du måste ju känna honom bättre än jag.»
»Åh Biddy», sade jag, »jag är mycket ledsen för din skull. Jag trodde det inte om dig. Du är avundsjuk, Biddy, och missnöjd. Du är missnöjd över, att jag skall bli rik, och du kan inte hjälpa att du visar det.»
»Om du har hjärta att tro det», svarade Biddy, »så säg det. Säg det om och om igen, om du har hjärta att tro det.»
»Om du har hjärta att vara det menar du Biddy», sade jag i tillrättavisande och överlägsen ton. » Skyll inte på mig. Jag är mycket ledsen att se det, det är — det är en dålig sida i den mänskliga karaktären. Jag hade velat be dig begagna varje tillfälle, sedan jag rest, att undervisa min käre Joe. Men efter detta ber jag dig inte om någonting. Jag är förfärligt ledsen över att ha sett detta hos dig, Biddy», upprepade jag. »Det är — det är en dålig sida av den mänskliga karaktären.»
»Antingen du grälar på mig eller gillar mig», svarade stackars Biddy, »kan du fullt och fast lita på mig, att jag skall försöka göra allt som står i min makt, här och alltid. Vilken mening du än må ha om mig skall det i alla fall aldrig göra någon skillnad i min åsikt om dig», fortsatte Biddy och vände bort huvudet.
Jag upprepade ännu en gång att det var en dålig sida av den mänskliga karaktären (i vilken åsikt jag sedermera funnit att jag hade rätt om jag bara syftat på någon annan), och jag gick ifrån Biddy på den lilla gångstigen, och Biddy gick in i huset och jag gick ut genom trädgårdsgrinden och promenerade nedslagen omkring till supédags, och kände det även nu mycket ledsamt och besynnerligt att min lyckas andra kväll skulle vara lika ensam och tråkig som den första.
Men morgonen därpå ljusnade det igen, och jag skänkte Biddy min nåd, och vi talade ej mer om den saken. Jag satte på mig de bästa kläder jag hade och begav mig tidigt in till staden och presenterade mig hos mr Trabb, skräddaren, som satt i vardagsrummet bredvid butiken och åt frukost och som inte trodde det lönade mödan att komma ut till mig utan ropade mig in till sig.
»Goddag», sade mr Trabb på ett vårdslöst kamratlikt sätt, »hur står det till? Vad behagas?»
»Mr Trabb», sade jag, »det är lite svårt att tala om, ty det kan se ut, som jag ville skryta. Det är emellertid så, att jag plötsligt blivit ganska förmögen.»
Mr Trabb undergick en plötslig förändring. Han glömde alldeles maten, torkade fingrarna på bordduken och utropade:
»Kors bevars!»
»Jag ämnar fara till min förmyndare i London», fortsatte jag och plockade liksom av en händelse fram några sedlar ur min ficka och tittade på dem, »och jag behöver en modern kostym på resan. Jag betalar den kontant.»
»Ack, min herre», sade mr Trabb, bugade sig respektfullt, bredde ut armarne och tog sig friheten att halvt förtroligt beröra mina bägge armar, »såra mig icke genom att tala så. Tillåt mig att gratulera er. Vill ni göra mig den äran att stiga in i butiken.»
Mr Trabbs springpojke var den oförskämdaste pojke i hela denna del av staden. Då jag kom dit höll han på att sopa butiken, och han roade sig med att sopa så mycket han kunde åt mitt håll. Han höll ännu på att sopa, då jag trädde in i butiken med mr Trabb, och han hamrade med kvasten mot alla möjliga hörn och kanter i tydlig avsikt att uttrycka sin jämnställdhet med vilken grovsmed som helst.
»Sluta med ditt oväsen», sade mr Trabb strängt, »annars knackar jag huvudet av dig. Gör mig den äran att taga plats, min herre. Se här», fortsatte mr Trabb och tog ned en klädespacke samt bredde ut den över disken, i det han höll sin ena hand inunder för att visa dess glänsande yta. »En mycket fin artikel. Jag kan specielt rekommendera den för er, min herre, emedan den verkligen är extra superfin. Men här skall ni få se några andra. Ge hit nr 4, du!»
Mr Trabb demonstrerade därpå nr 4 och rekommenderade det åt mig på ett särskilt förtroendeingivande sätt som ett särskilt fint tyg till en sommarkostym, en artikel mycket en vouge bland adel och förnämt folk, en artikel, som det alltid skulle vara en ära för honom att tänka tillbaka på såsom buren av en distingerad bekantskap från denna stad — såvida han vågade taga sig friheten att räkna mig bland sina bekanta.
När jag äntligen hade valt vad jag behövde och han tagit mått till kostymen samt lovat sända den till mr Pumblechook torsdags afton, sade han, medan han följde mig till dörren.
»Jag vet mycket väl, min herre, att Londongentlemän inte i regel kunna väntas uppmuntra landsortsarbete, men om ni i egenskap av gammal bekant skulle vilja ge mig en beställning då och då, skulle det vara mig en stor ära. (God morgon, min herre, mycket förbunden. — Dörren!»
Det sista ordet riktades till springpojken, som inte begrep ett dyft vad det betydde. Men jag såg, att han höll på att falla omkull av förvåning när hans mästare, artigt knuggande händerna, följde mig ut, och min första erfarenhet av penningens oerhörda makt var, att den moraliskt taget alldeles vände upp och ned på Trabbs pojke.
Efter denna minnesvärda händelse gick jag till diligenskontoret och beställde plats till lördag morgon kl. 7. När jag hade styrt om allt som behövdes ställde jag mina steg till Pumblechooks. När jag närmade mig den gentlemannens bostad, såg jag honom stå i dörren. Han väntade mig med stor otålighet. Han hade varit tidigt ute med sin schäs, hälsat på i smedjan och hört nyheterna.
»Min käre vän», sade nu Pumblechook och fattade bägge mina händer, sedan han bjudit mig en förfriskning. »Jag är så glad över er goda tur. Väl förtjänt, väl förtjänt!»
Jag tyckte, att han med sina ord slagit huvudet på spiken och på ett finkänsligt sätt yppat sin mening.
»Att tänka sig», fortsatte mr Pumblechook, efter att en stund pustande ha betraktat mig med beundran, »att jag skulle bliva det obetydliga verktyget till åstadkommande av denna märkliga omvandling.»
Jag bad mr Pumblechook komma ihåg att ej ett ord någonsin finge yttras eller ens antydas om den saken.
»Min käre unge vän», sade mr Pumblechook, »om ni vill tillåta mig att kalla eder så.»
Jag mumlade: »För all del», och mr Pumblechook fattade åter mina båda händer:
»Min käre unge vän, lita på, att jag under er frånvaro skall göra det lilla jag förmår genom att framhålla detta faktum för Joseph! Joseph!» utropade Pumblechook på ett medlidsamt beklagande sätt, »Joseph!!» varpå han skakade på huvudet och knackade sig i pannan för att utrycka sin kännedom om, att det fattades något hos Joseph.
»Men min käre unge vän», sade mr Pumblechook, »ni måste vara hungrig, ni måste vara trött; var så god och sitt. Här är en kyckling, nyss hämtad från »Vildsvinet»; här är tunga, nyss hämtad från »Vildsvinet», här är några andra småsaker nyss hämtade från »Vildsvinet», som jag hoppas ni inte försmår. Men är det verkligen sant», sade nu Pumblechook, och hade knappast satt sig förr än han sprang upp igen, »att jag ser framför mig den som jag lekte och skämtade med i hans lyckliga ungdom? Och får jag — får jag?»
Detta »får jag» betydde, att han undrade, om han fick skaka hand med mig. Jag samtyckte, och han skakade mina händer ivrigt och glödande och satte sig sedan igen.
»Här är vin», sade mr Pumblechook. »Låt oss dricka för Fortuna, och må hon alltid veta att utpeka sina favoriter med samma jugement! Och jag kan icke», sade mr Pumblechook och reste sig igen, »se framför mig en viss person — och dricka med en viss person — utan att återigen uttrycka — får jag — får jag?»
Jag sade, att han fick, och han skakade hand med mig igen och tömde sitt glas och vände upp och ned på det. Jag gjorde likadant, och om jag hade vänt upp och ned på mig själv, innan jag drack, kunde inte vinet ha stigit mig fortare åt huvudet.
Mr Pumblechock lade för mig den bästa kycklingsvingen och den bästa biten av oxtungan och tänkte jämförelsevis lite på sig själv.
»Och er syster», återtog han efter en liten stund, »som hade den äran att ta hand om er och föda upp er med flaska! Det är en sorglig tavla, att tänka sej, att hon inte längre kan fullt uppskatta denna heder. — Får —»
Jag såg att han tänkte rusa på mig igen och hindrade honom genom att säga.
»Vi skola dricka hennes skål!»
»Ah!» utropade mr Pumblechook och lutade sig bakåt i stolen, nästan stum av beundran. »Det är det man känner igen dem på, min herre! (Jag vet inte vem min herre var, men det var absolut inte jag, och någon tredje person fanns inte i rummet.) »Det är det man känner igen de höghjärtade på, min herre! Alltid försonliga och alltid vänliga. Det kan», sade den servile Pumblechook, satte plötsligt ned sitt glas och sprang upp från stolen igen, »för en vanlig person se ut som ett upprepande — men får jag —?»
När han hade gjort det, återtog han sin plats och drack min systers skål.
»Låt oss dock aldrig», sade han, »vara blinda för bristerna i hennes lynne, men man får ju antaga, att hon menade väl.»
Jag började nu att märka, att han var blossande röd i ansiktet. Själv kände jag, som om hela mitt ansikte varit indränkt i vin, och dessutom en stickande känsla i detsamma. Jag nämnde för mr Pumblechook, att jag önskade få mina kläder skickade hem till horom, och han var utom sig av förtjusning över, att jag ville hedra honom med ett dylikt förtroende. Jag nämnde mina skäl för att söka undvika uppmärksamhet i byn, och han höjde dem till skyarna. Det fanns ingen annan än han själv, anförtrodde han mig som var värd mitt förtroende och — kort sagt, »fick han lov?»
Sedan frågade han mig ömt, om jag mindes våra barnsliga lekar och upptåg, och hur vi hade gått tillsammans för att göra mig till lagstadd lärling, och huru han, i korthet sagt, alltid hade varit min favorit och utvalde vän. Om jag hade druckit tio gånger så mycket vin, som jag hade, skulle jag ha vetat, att han aldrig stått i det förhållandet till mig, och skulle i mitt innersta ha förnekat det kraftigt. Men, hur det nu var, så kommer jag ihåg, att jag ändå kände mig övertygad om, att jag hade misskänt honom mycket, och att han var en känslig, skämtsam, godhjärtad och utmärkt människa.
Vi drucko ur allt vinet, och mr Pumblechook lovade högtidligt åter och åter igen att förmå Joseph att iakttaga försiktighet (jag vet inte varför) och att alltid stå mig till tjänst (jag vet inte i vad avseende). Han talade också om för mig för första gången i mitt liv, så att man måst erkänna, att han bevarat hemligheten underbart väl, att han alltid sagt om mig: »Den pojken är icke någon vanlig pojke, och sanna mina ord, hans öde kommer inte att bli något vanligt öde.» Han tillade med ett tårmilt leende, att det var märkligt att tänka på det nu, och jag instämde.
Slutligen kom jag ut i fria luften med en dimmig föreställning om, att det låg något ovanligt i solskenets sätt att uppföra sig, och jag fann, att jag hade gått i sömnen till vägbommen utan att ha märkt, att det fanns någon väg. Där väcktes jag av att mr Pumblechook ropade på mig. Han var långt borta på den soliga vägen och gestikulerade livligt för att få mig att stanna. Jag stannade, och flämtande kom han ifatt mig.
»Nej, min käre vän», sade han, när han fått så mycket luft i lungorna, så han kunde tala, »inte vad på mig beror. Detta tillfälle skall icke helt och hållet förgå, utan att ni vill visa mig en sista vänlighet. Får jag lov, som en gammal vän, som alltid önskat er väl? Får jag?»
Vi skakade hand för åtminstone hundrade gången, och han röt med den största indignation åt en ung förman att gå ur vägen för mig. Sedan välsignade han mig och viftade med händerna, tills jag hade passerat vägkröken, varpå jag kom in på en åker och tog mig en lur under en häck innan jag fortsatte vägen hem.
På fredag morgon gick jag åter till Pumblechooks, iklädde mig mina nya kläder och gjorde visit hos miss Havisham. Jag ringde på klockan ej utan en viss svårighet på grund av mina styva handskfingrar. Sarah Pocket kom för att öppna och höll faktiskt på att ramla baklänges, när hon såg mig så förändrad, och hennes valnötslika ansikte blev både grönt och gult.
»Du?» sade hon. »Du. Gud bevare oss! Vad önskar du här?»
»Jag ämnar resa till London, miss Pocket», sade jag, »och önskar säga adjö till miss Havisham.»
Miss Havisham höll på att taga sig en promenad i rummet med det långa dukade bordet, stödjande sig på sin kryckkäpp. Rummet var upplyst på vanligt sätt, och vid ljudet av miss Pockets inträde stannade hon och vände sig om. Det var alldeles mitt emot den förmultnade bröllopstårtan.
»Gå icke, Sarah», sade hon. »Vad vill du, Pip?»
»Jag reser till London i morgon, miss Havisham, och jag trodde, att ni icke skulle bli förargad över, att jag ville taga farväl av er.»
Jag lade mina ord så försiktigt jag kunde.
»Det är en glad nyhet, Pip», sade hon och pekade på mig med kryckkäppen likt en god fé, som förvandlat mig till det jag var och nu ville ge mig den sista önskegåvan.
»Jag har haft en sådan tur, sedan jag såg eder sist, miss Havisham», mumlade jag, »och jag är så tacksam för det, miss Havisham.»
»Jo jo», sade hon och betraktade förtjust den handfallna avundsjuka Sarah. »Jag har träffat mr Jaggers. Jag är inte överraskad, Pip. Såå, att du reser i morgon?»
»Ja, miss Havisham.»
»Och du har blivit adopterad av en förmögen person?»
»Ja, miss Havisham.»
»Du vet inte vad den personen heter?»
»Nej, miss Havisham.»
»Och mr Jaggers är din förmyndare?»
»Ja, miss Havisham.»
Hon njöt av dessa frågor och svar med tydlig skadeglädje, så förtjust var hon över Sarah Pockets avundsjuka min.
»Ja», fortsatte hon, »du har en lovande bana framför dig. Gör dig förtjänt av din framgång, och följ mr Jaggers instruktioner. Adjö, Pip. Du kommer ju alltid att kalla dig Pip, eller hur?»
»Ja, miss Havisham.»
»Adjö Pip!»
Hon räckte mig sin hand, och jag föll på knä och förde den till mina läppar.
Jag hade icke bestämt mig för huru jag skulle taga farväl av henne, men det föll sig så naturligt för mig i detta ögonblick att göra, som jag gjorde. Hon betraktade Sarah Pocket med ett uttryck av triumf i sina brinnande ögon, och så lämnade jag min sagas fé, där hon stod med bägge händerna på sin kryckkäpp i mitten av det svagt upplysta rummet, bredvid den av spindelväv överhöljda, förmultnade bröllopstårtan.
Sarah Pocket följde mig ned, som om jag varit ett spöke som hon inte vågade släppa ur sikte. Hon tycktes ännu inte riktigt förstå, att det var jag och föreföll ytterst förbryllad. Jag sade: »Adjö, miss Pocket», men hon bara stirrade och tycktes inte kunna komma till sig själv så mycket, att hon observerade, att jag talade.
Väl ute ur huset skyndade jag så fort jag kunde till mr Pumblechooks, tog av mig de nya kläderna, lade in dem i ett paket och vände tillbaka hem i mina gamla kläder, i vilka jag för att erkänna sanningen kände mig mycket lättare till sinnes, ehuru jag nu hade ett klädbylte att bära.
Biddy var tidigt uppe nästa morgon för att laga i ordning frukosten. Jag åt maten hastigt och njöt inte alls av den. När jag steg upp från bordet, sade jag med tillgjord karskhet ungefär som om jag nyss kommit att tänka på en småsak.
»Se — jag tror jag måste ge mig iväg.» Och därpå kysste jag min syster, som satt och småskrattade och nickade och skakade på sin vanliga plats, och jag kysste Biddy och slog mina armar omkring Joes hals. Och så tog jag min lilla kappsäck och lämnade huset. Plötsligt hörde jag ett buller bakom mig och då jag vände på huvudet, såg jag Joe och Biddy kasta var sin gamla sko efter mig. Då stannade jag ett ögonblick för att svänga min hatt, och den käre gamle Joe viftade med sin starka högra hand högt över huvudet, och skrek hest: »Hurra!» Biddy förde sitt förkläde till ansiktet.
Och så gick min väg mot okända öden.