Lysande förhoppningar/Kapitel 27
| ← Kapitel 26 |
|
Kapitel 28 → |
XXVII.
Det var tur för mig att jag snarast måste vidtaga åtgärder för min fruktade besökares säkerhet, ty tanken därpå, sysselsatte mig så mycket när jag vaknade att alla andra tankar höllos på avstånd.
Att det var omöjligt att hålla honom dold i rummen var tydligt. Om jag försökte det skulle själva hemlighetsfullheten väcka misstankar. Jag beslöt mig därför för att på morgonen underrätta mitt umgänge att min farbror helt oväntat kommit på besök från landet.
Den planen tog form hos mig under det jag gick omkring i mörkret för att få rätt på något elddon. Då jag ej kunde finna något, var jag tvungen att gå ut och bedja nattvakten komma mig till hjälp med sin lykta. När jag trevade mig ned för de mörka trapporna, ramlade jag över någonting, och detta någonting befanns vara en man, som satt hopkrupen i ett hörn.
Som mannen icke svarade, då jag frågade honom vad han gjorde där, utan så tyst som möjligt slingrade sig undan, sprang jag till portvaktsstugan och uppmanade nattvakten att genast komma och följa med mig, i det jag med några ord underrättade honom om den mystiske personen i trappuppgången. Vi undersökte trappan från golv till tak utan att dock finna någon. Jag trodde, att mannen möjligen smugit sig in i mina rum. Sedan jag tänt mitt ljus på nattvaktens lykta lämnade jag honom vid dörren och undersökte rummen noga, även det rum varest min fruktade gäst låg och sov. Allt var lugnt och intet misstänkt kunde upptäckas.
Det oroade mig att det skulle finnas en misstänkt figur i trappan just denna natt och jag bjöd nattvakten en snaps och frågade, om han släppt in någon herre som såg ut att ha varit ute och fästat. Ja, sade han, tre stycken på olika tider under natten.
»Eftersom det varit en så ruskig natt, sir», sade nattvakten, då han lämnade tillbaka glaset, »har det varit ovanligt få som passerat grinden. Utom de tre herrar, som jag nämnt, kan jag inte påminna mig någon annan än den främling, som frågade efter er vid elvatiden.»
»Min farbror», mumlade jag. »Ja.»
»Träffade ni honom, sir?»
»Ja, javisst!»
»Även den person som var i hans sällskap?»
»Personen som var i hans sällskap?», upprepade jag.
»Jag trodde, att han var i hans sällskap», återtog nattvakten. »Mannen stannade, då han stannade och frågade mig om vägen, och mannen följde efter den andre.»
»Vad för slags karl var det?»
Nattvakten hade inte så noga sett efter det. Han trodde det var en arbetskarl. Han var nästan säker på att mannen haft grå kläder under en mörk överrock.
Då jag kom in lade jag mera kol i brasan, vilken vid denna tid på morgonen brann med svag blek låga, och föll i sömn framför den, en sömn ur vilken dagsljuset väckte mig. Medan min städerska gjorde i ordning och dukade frukostbordet tvättade och klädde jag mig och slog mig sedan åter ned framför brasan och vänade på — honom — till frukosten.
Till slut öppnades hans dörr, och han kom ut. Jag kunde knappast uthärda att se honom, jag tyckte han såg värre ut vid dagsljus.
»Jag vet icke ens», sade jag och talade med låg röst, under det han satte sig vid bordet, »vad ni heter. Jag har utgivit er för att vara min farbror.»
»Det är bra, min käre gosse! Kalla mig farbror.»
»Ni antog väl något namn ombord på skeppet, förmodar jag.»
»Ja, min käre gosse. Jag kallade mig Provis.»
»Tänker ni behålla det namnet?»
»Ja, varför inte, min gosse, det är lika bra som något annat — såvida du inte föredrar ett annat.»
»Vad är ert verkliga namn?» frågade jag lågmält.
»Magwitch», svarade han på samma sätt, »förnamn Abel.»
»Vad uppfostrades ni till?»
»Uppfostrades till? — En stackars usling, min käre gosse.»
Han svarade helt allvarligt och använde detta uttryck som om det betecknade något slags yrke.
»Då ni kom till the Temple i går kväll och frågade nattvakten om vägen hit, hade ni någon med er då?»
»Någon med mig? Nej, min gosse.»
»Men det var någon, som följde er.»
»Jag gav inte så noga akt på det», sade han tveksamt, »då jag inte kände till platsen. Men jag tror att det var en person till som kom in på samma gång som jag.»
»Är ni känd i London?»
»Det hoppas jag inte», sade han och gav sin nacke ett hugg med sitt pekfinger som kom mig att rysa.
»Har ni varit bekant i London förr?»
»Inte något vidare, min käre gosse. Jag har mest varit på landet.»
»Blev ni — ransakad — i London?»
»Vilken gång?» sade han med en skarp blick.
»Sista gången.»
Han nickade.
»Först bekant med Jaggers på det sättet. Jaggers var för mig.»
Jag hade på tungan att fråga honom, vad han ransakades för, men han tog upp en kniv, gjorde en sväng med den och med orden: »Och vad jag har gjort det har jag arbetat av och betalt för», — började han sin frukost. Han åt med vilddjursaptit och tände sedan sin pipa.
»Och detta», sade han och skakade sina händer, under det han bolmade på sin pipa, »och detta är den gentleman, jag gjort! En riktigt ordentlig sådan ändå. Det gör mig gott att se på dig, Pip. Allt vad jag begär är att få vara i din närhet och se dig, min käre gosse!»
Jag lösgjorde mina händer, så snart jag kunde, och märkte, att jag nu började med lugn tänka över det invecklade i min ställning. Allt klarare blev det för mig, hur fast jag satt bunden, då jag hörde hans sträva röst och betraktade hans fårade kala huvud med dess grå hår vid tinningarna.
»Jag vill inte se min gentleman söla sina fötter i gatans smuts, det får inte finnas något damm på hans kängor. Min gentleman måste ha hästar, Pip! Hästar att rida på, och hästar att köra och hästar för hans betjänt. Ska kolonisterna ha hästar (och fullblod till gud oss bevare!) och inte min Londongentleman? Nej, nej. Vi ska visa dem annat, eller hur Pip?»
Han tog fram ur sin ficka en stor tjock plånbok svällande av sedlar och slängde den på bordet.
»Det finns åtskilligt i den där boken, min käre gosse. Det är ditt. Allt vad jag fått, är inte mitt, det är ditt. Bli inte rädd för det. Det finns mera där detta kommit ifrån. Jag kom till det gamla landet för att se min gentleman strö ut sina pengar som en gentleman. Det skall bli hela mitt nöje. Mitt nöje ska bli att se honom göra det. Och förbanne mej och er allihop!» bröt han ut, såg sig omkring i rummet och knäppte hårt med fingrarna, »förbanne er allihop från domaren i hans peruk till kolonisten som sträcker upp huvudet ur smutsen, om jag inte skall visa er en bättre gentleman än ni alla tillsammans.»
»Stopp», sade jag nästan vansinnig av fruktan och avsky. »Jag måste tala med er. Jag måste veta vad vi skola göra. Jag måste veta, hur vi skola kunna skydda er för fara, hur länge ni tänker stanna, och vilka förslag ni har.»
»Hör på, Pip», sade han och lade sin hand på min arm helt stillsamt och milt. »Jag glömde mig för ett ögonblick. Vad jag sade var simpelt. Det är vad det var: simpelt. Hör på, Pip. Jag skall inte mer vara simpel.»
»För det första», återtog jag nästan stönande, »vilka försiktighetsmått kunna vidtagas för att ni ej skall bliva igenkänd och arresterad?»
»Ja, min gosse, risken är inte så stor. Om ingen anger mig, är jag trygg. Där är Jaggers och Wemmick och du. Vem annars vet någonting?»
»Finns det ingen person som kan känna igen er på gatan?» sade jag.
»Åh», svarade han, »det finns inte många. Och inte för att jag tänker annonsera i tidningarna att mr den och den kommit tillbaka från Botany Bay. Många år ha gått och vem skulle vinna något på det? Och ändå, kom ihåg det, Pip, om faran hade varit femtio gånger större, skulle jag ändå ha kommit hit för att få se dig, kom ihåg det.»
»Och hur länge tänker ni stanna?»
»Hur länge?» sade han och tog sin svarta pipa ur munnen och stirrade på mig med öppen mun. »Jag ska inte fara tillbaka. Jag har kommit för att stanna för alltid.»
»Var ska ni bo?» sade jag. »Vad skola vi göra med er? Var skall ni kunna känna er säker?»
»Min käre gosse», återtog han, »det finns peruker att köpa för pengar, och det finns hårpuder och glasögon och svarta knäbyxor och allt möjligt. Andra ha kunnat göra sig oigenkännliga och vad andra gjort förut kan också jag göra. Och vad beträffar var och hur jag skall bo, min gosse, så kan du säga mig din mening därom.»
»Ni tar det lätt nu», sade jag, »men ni var mycket allvarsam i går kväll, när ni svor på att det gällde livet.»
»Och jag svär även nu, att det gäller livet», sade han och satte pipan tillbaka i munnen. »Att dö med repet om halsen på öppna gatan ej långt härifrån, det är allvar nog. Men vad sen, då det en gång är gjort? Här är jag. Dessutom, Pip, är jag här, emedan jag tänkt på dig år efter år. Och jag vågar, vad jag vågar; jag är nu en gammal gök, som har klarat all slags giller, sedan jag bara en gång blev fullfjädrad. Om döden lurar, nåväl, låt honom komma och jag skall stirra honom i ansiktet — och då skall jag tro honom och inte förr. Och låt mig nu se på min gentleman igen.»
Ännu en gång fattade han båda mina händer och granskade mig med en min av beundrande äganderätt, hela tiden rökande med stort välbehag.
Jag förklarade att jag inte kunde finna på något bättre än skaffa honom något rum i närheten, dit han kunde flytta in, då Herbert kom tillbaka. Jag väntade Herbert hem om två eller tre dar. Att hemligheten måste anförtros åt honom var nödvändigt, ehuru jag skulle ha känt en otrolig lättnad att slippa göra det.
Men detta tilltalade ej mr Provis (jag beslöt att kalla honom så) som förbehöll sig att först få se Herbert, och bilda sig en fördelaktig mening om honom, innan han samtyckte till att hemligheten röjdes.
»Och till och med då, min käre gosse», sade han och tog fram en liten smutsig tillknäppt bibel ur sin ficka, »ska vi först låta honom svära på denna.»
Vi beslöto vidare att han skulle kläda sig som en burgen lantbrukare, och att ban skulle kortklippa sitt hår och pudra det något. Jag gick ut för att skaffa honom vad som behövdes och sedan detta var gjort, begav jag mig till Little Britain. Mr Jaggers satt vid sin pulpet, men reste sig ögonblickligen, då han såg, att det var jag, samt ställde sig framför brasan.
»Pip», sade han, »var nu försiktig.»
»Jag skall vara det, sir», svarade jag, ty jag hade noga övertänkt, vad jag skulle säga.
»Kompromettera er inte», sade Jaggers, »och kompromettera ingen annan heller. Ni förstår — ingen. Tala inte om någonting för mig. Jag vill ingenting veta, jag är inte nyfiken.»
Naturligtvis förstod jag, att han inte visste att mannen hade kommit.
»Jag önskar endast förvissa mig om, vad jag hört är sant, mr Jaggers», sade jag. »Jag har intet hopp om, att det är osant, men jag vill åtminstone ha det bestyrkt.»
Mr Jaggers nickade.
»Men sade ni hört eller fått reda på?» frågade han med huvudet på sned och såg icke på mig utan på golvet. »Hört skulle förutsätta ett muntligt sammanträffande. Ni kan inte ha haft något muntligt sammanträffande med en man i Nya Syd-Wales.»
»Jag menar ’fått reda på’, mr Jaggers.»
» Gott.»
»Jag har fått reda på av en person vid namn Abel Magwitch, att han är min så länge okände välgörare.»
»Ja, det är den där mannen», sade mr Jaggers, »i Nya Syd-Wales.»
»Och endast han?» sade jag.
»Ja, endast han», sade mr Jaggers.
»Jag är inte så oresonlig, sir, att jag på minsta vis tror er vara ansvarig för mitt misstag och mina oriktiga slutsatser, men jag trodde hela tiden att det var miss Havisham.»
»Som ni säger, Pip», svarade mr Jaggers, såg kallt på mig och bet i sitt finger, »jag är inte alls ansvarig därför.»
»Och ändå såg det så ut, sir», invände jag sorgset.
»Inte ett spår till bevis, Pip», sade mr Jaggers, skakade på huvudet och drog ihop rockskörten. »Döm aldrig efter det yttre skenet — döm efter bevis. Det är den bästa regeln.»
»Jag har ingenting mer att säga», sade jag med en suck, sedan jag stått tyst en liten stund. »Jag har fått min underrättelse bestyrkt, och det är som det är.»
»Och nu då Magwitch — i Nya Syd-Wales — till slut har avslöjat sig själv», sade mr Jaggers, så kan ni förstå, Pip, hur strängt korrekt jag var i mitt förhållande till er i denna sak. Jag har aldrig avvikit en turnsbredd från vad som varit korrekt. Ni vet det, inte sant?»
»Jo visst, sir.»
"»Jag sade Magwitch — i Nya Syd-Wales — då han första gången skrev till mig från Nya Syd-Wales, att han aldrig skulle kunna få mig att vika en hårsmån från det korrekta. Jag gav honom också en annan varning. Det tycktes mig som om han på något dunkelt sätt ville i ett brev låta mig förstå, att han hade någon sorts dimmig idé om att få träffa er i England. Jag svarade honom, att han inte skulle bry sig därom, att han helt visst aldrig skulle bli benådad att han var landsförvist för livstiden, att hans återvändande till detta land skulle utsätta honom för lagens strängaste straff. Jag varnade Magwitch», tillade mr Jaggers och såg skarpt på mig. »Jag skrev det till Nya Sydwales. Han följde utan tvivel mitt råd?»
»Helt säkert», sade jag.
»Jag har hört av Wemmick», fortsatte nu Jaggers och såg fortfarande skarpt på mig, »att han fått ett brev daterat i Portsmouth, från en kolonist vid namn Purwis, eller —»
»Eller Provis», framkastade jag.
»Eller Provis, ja, Pip. Kanske det är Provis. Ni är kanske säker på att det är Provis?»
»Ja», sade jag.
»Gott, ni vet alltså att det är Provis — ett brev, daterat i Portsmouth från en kolonist vid namn Provis, som ville ha reda på er adress för Magwitchs räkning.
»Wemmick sände honom per omgående den begärda upplysningen förstår jag. Troligen är det genom Provis ni fått Magwitchs — i Nya Syd-Wales — förklaring.»
»Jag fick den genom Provis», svarade jag.
»Adjö, Pip», sade mr Jaggers, och räckte fram handen. »Mycket angenämt. Då ni skriver till Magwitch — i Nya Syd-Wales — då ni meddelar er med honom genom Provis, var då av den godheten att säga att verifikationer och kvitton rörande vårt långa mellanhavande skola sändas till er tillika med överskottet, ty det finns ännu ett överskott. Adjö, Pip!»
Vi togo avsked av varandra och han såg skarpt på mig. Jag vände mig mot dörren, och han såg alltjämt skarpt på mig, under det de två gipsbysterna på hyllan tycktes försöka öppna sina ögon och anstränga sig att ropa: »Åh, vilken man han är!»
Det dröjde flera dagar — långa som år — innan Herbert kom hem. Eftersom jag väntade honom när som helst vågade jag ej lämna våningen utom då jag, efter mörkrets inbrott, gick ut med Provis för att skaffå honom frisk luft.
Äntligen en eftermiddag, då jag fullständigt uttröttad slumrat in ett slag, väcktes jag av Herberts fotsteg i förstugan. Provis, som även sovit, for upp vid det buller jag gjorde och i nästa ögonblick såg jag hans sjömanskniv blänka i hans hand.
»Var lugn! Det är Herbert!» sade jag, och Herbert kom instormande och ropade:
»Händel, min käre vän, hur mår du? Det tycks mig som om jag varit borta ett helt år. Och det måste jag visst ha varit, du har ju blivit riktigt blek och mager! Händel, min käre. Åh! Förlåt!»
Han hejdade sig mitt i meningen och upphörde att skaka mina händer, då han fick se Provis, som betraktade honom noga, stack långsamt in sin sjömanskniv och letade i en annan ficka.
»Herbert, min käre vän», sade jag och stängde dubbeldörrarna, under det Herbert stod och stirrade förvånat, »det har hänt någonting mycket egendomligt. Detta är — en bekant till mig.»
»Det är bra, min gosse!» sade Provis och kom fram till oss med sin lilla hopknäppta bok och vände sig sedan till Herbert med orden:
»Tag denna i er högra hand. Må Gud döda er på fläcken, om ni skvallrar om någonting för någon. Kyss den!»
»Gör som han vill», sade jag till Herbert. Herbert gjorde det och såg på mig osäkert och förvirrat, och Provis fattade hans händer och sade: »Nu är ni bunden av er ed, förstår ni. Och så sant jag här står, får ni kalla mig lögnare, om inte Pip skall göra en gentleman av er.»
Vid midnattstiden följde jag Provis till hans bostad vid Essex Street. När jag kom tillbaka, överlade Herbert och jag om vad jag skulle taga mig till med min oväntade gäst. Vi kommo till det resultat att han måste lämna landet och att jag borde följa med honom, vilket nog var enda sättet att få honom iväg.
»Händel», sade Herbert, »du är ju fast besluten att inte mottaga några ytterligare välgärningar av honom?»
»Absolut. Du skulle själv icke kunna handla annorlunda.»
»Och du är övertygad om, att du måste bryta med honom?»
»Hur kan du förutsätta något annat?»
»Och du måste ta den hänsynen för det liv han riskerat för din skull att du hindrar honom att kasta bort det ännu en gång. Därför är det nödvändigt, att du hjälper honom ut ur England, innan du rör ett finger för att draga dig själv ur spelet. Först därefter kan du tänka på dig själv och det skall väl i Guds namn bli någon råd.
Vid frukosten dagen därpå sade jag plötsligt till Provis i Herberts närvaro:
»Sedan ni gått i går kväll berättade jag för min vän om er kamp därute på heden när soldaterna funno er, som ni kommer ihåg. Det är av vikt för oss att få veta någonting mera om den där andre mannen — och om er. Det känns ju mycket besynnerligt för mig att inte veta någonting mer, särskilt om er, än jag gör. Skulle det icke lämpa sig, att ni talade litet om er själv just i dag?»
»Nåja», sade han efter ett ögonblicks tvekan, »ni, Pips kamrat, är, som ni vet, bunden av er ed, och kom väl ihåg, vad jag än har gjort i mitt liv så har jag fått sota för det och själv betala det. Den räkningen är uppgjord, kom ihåg det.»
Vi instämde och han började sin berättelse på följande sätt.