Madame Bovary/10
| ← IX |
|
II → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
I.
Yonville-l’Abbaye, så benämnt efter ett gammalt kapucinerorden tillhörigt abbéboställe, varav ej ens ruinerna längre finnas kvar, är en köping, belägen åtta mil från Rouen mellan Abbeville- och Beauvaisvägarna, längst in i en dal, vattnad av Rieule, en liten flod, som faller ut i Andelle efter att ha runnit förbi tre kvarnar, och vari det finns några foreller, som pojkarna om söndagen roa sig med att meta.
Man lämnar stora landsvägen vid la Boissière, och sedan far man över slätten ända till Leuxkullen, varifrån man har utsikt över dalen. Strömmen, som rinner igenom den, delar den i två områden med helt olika utseende; allt det, som ligger till vänster, är gräsbeväxt, men hela den högra delen är odlad. Vattnet, som rinner vid kanten av gräsmattan, bildar en vit gränslinje mellan ängarna och åkertegarna, och hela slätten liknar således en stor utbredd kappa med en krage av grön sammet, kantad med en silvergalon.
Ända till 1835 fanns det ingen ordentlig väg till Yonville, men vid denna tid anlades en sådan. Det oaktat är emellertid Yonville-l’Abbaye fortfarande stationärt. I stället för att förbättra åkerbruket envisas man där ännu med sina gräsvallar, huru föga inbringande de än äro, och den lättjefulla köpingen drar sig undan från slätten och fortsätter att utvidga sig åt floden till. Man ser den på avstånd ligga utsträckt längs med stranden likt en koherde, som håller siesta vid flodbrädden.
Sedan man kommit över bron, börjar en allé av unga popplar, som leder i rak linje till de första husen i köpingen. De äro omgivna av häckar, och tomterna äro fulla av oregelbundet kringströdda byggnader, beskuggade av träd, i vilka man hängt upp stegar, metspön eller liar. Halmtaken, som likna pälsmössor, neddragna ända över ögonen, undanskymma nära en tredjedel av de låga fönstren, vilkas grova, kupiga glas ha liksom en knut i mitten, som bottnen på en butelj. På den kalkade muren, som beklädes av en svartnad spaljé, hakar sig stundom ett magert päronträd fast, och i förstugudörren anbringar man ett flyttbart stängsel för att utestänga hönsen, som på tröskeln hacka upp brödsmulor doppade i cider. Emellertid bli gårdarna trängre, husen ligga närmare varandra, häckarna försvinna, en knippa ormbunkar vajar i ändan på en kvastkäpp under ett fönster; här ligger en hovslagares smedja och där har en vagnmakare sin verkstad, utanför vilken två eller tre nya kärror belamra landsvägen. Sedan ser man genom en öppen port ett vitt hus bortom en gräsrundel prydd med en amorin med fingret på läpparna. Två gjutna vaser stå nedanför trappan och på porten hänga anslagstavlor; det är notariens hus, det vackraste i köpingen.
Kyrkan ligger på andra sidan om gatan, tjugu steg längre bort, i hörnet av torget. Den lilla kyrkogården, som omger den, är så full av gravar, att de gamla granithällarna bilda en enda stenläggning, vari gräset på egen hand har bildat reguljära gröna fyrkanter. Kyrkan ombyggdes under de sista åren av Charles X:s regering. Trävalvet börjar murkna upptill och har här och där svarta sprickor i sin blåa färg. Över porten, där orgeln skulle vara, är en läktare för männen med en vindeltrappa, vari träskorna åstadkomma ett förfärligt oväsen. Korstolarna av furu ha aldrig blivit målade.
Men vad som mest tilldrar sig uppmärksamheten är herr Homais' apotek mitt emot värdshuset Gyllne lejonet. Isynnerhet om kvällarna, då dess argandska lampa är tänd och de båda röda och gröna glaskupor, som pryda fasaden, kasta sitt kulörta sken långt ut på gatan; då ser man apotekarens skugga liksom i bengalisk eld sitta nedlutad över pulpeten. Hans hus är uppifrån och ända ned fullt av inskriptioner skrivna med alla möjliga stilar: »Mineralvatten från Vichy, Selters och Baréges, purgationsmedel, Raspails medicin, arabisk racahout, Darcets pastiljer, Regnaults bröstsocker, bandager, bad, hälsochoklad o. s. v.» Och på skylten, som upptar butikens hela bredd, står i guldbokstäver: Homais, apotekare. Längst in i butiken, bakom de stora vågskålarna på disken, läses ordet laboratorium ovanför en glasdörr, på vilken namnet Homais ännu en gång upprepas i guldbokstäver på svart botten.
Detta är allt som finnes att se i Yonville. Gatan (den enda som finns, som är ett bösshåll lång och kantas av några butiker) slutar tvärt vid krökningen av vägen. Om man viker av till vänster kommer man snart till kyrkogården.
Under en koleraepidemi har man för att utvidga den brutit ned ett stycke av muren och köpt tre acres jord bredvid; men hela denna nya del ligger nästan obegagnad, emedan gravarna fortsätta att tränga ihop sig mot porten. Kyrkogårdens uppsyningsman, som på samma gång är dödgrävare och klockare (och som sålunda har dubbel förtjänst på liken) har använt den obegagnade jorden att sätta potatis på. År efter år minskas emellertid hans lilla täppa, och då en epidemi inträffar, vet han icke, om han skall glädja sig över dödsfallen eller förarga sig över begravningarna.
— Ni lever av de döda, Lestiboudois! sade kyrkoherden en dag till honom.
Dessa ord satte honom myror i huvudet; han upphörde för en tid, men ännu i dag fortsätter han att odla sina rotfrukter och påstår till och med tvärsäkert, att de växa vilda.
Efter de händelser, som vi skola berätta, har ingenting förändrats i Yonville. Trikoloren av järnbleck vrider sig fortfarande på toppen av kyrkans klocktorn; modebutikens båda flaggor av ylletyg vaja ännu för vinden; apotekarens preparat förmultna allt mer och mer i sin grumliga sprit, och det gamla av regnet urblekta guldlejonet med sin hundfrisyr sitter fortfarande ovanför värdshusets dörr.
Den kväll, då herrskapet Bovary skulle anlända till Yonville, hade änkefru Lefrançois, ägarinnan till detta värdshus, så bråttom, att svetten lackade av henne, under det hon svängde sina kastruller. Dagen därpå var torgdag i köpingen. Hon måste på förhand stycka sönder kött, ta ur kycklingar, koka soppa och bränna kaffe. Dessutom måste hon tänka på att ge mat åt sina inackorderingar samt åt doktorn, hans hustru och deras piga. Från biljarden hördes skallande gapskratt, tre mjölnare sutto i lilla salen och rekvirerade brännvin, brasan sprakade i kakelugnen, och på det långa köksbordet stodo, mitt ibland bitar av rått kött, hela staplar av tallrikar, som skramlade, tack vare grannskapet med huggkubben, där man hackade spenat. På bakgården hörde man hönsen skrika, då pigan jagade dem för att skära halsen av dem.
En herre i gröna skinntofflor, litet koppärrig och klädd i sammetsmössa med guldtofs värmde ryggen mot kaminen. Hans ansikte uttryckte endast självbelåtenhet, och han såg lika lugn och flegmatisk ut som steglitsen i videburen ovanför hans huvud; det var apotekaren.
— Artemise! ropade värdshusvärdinnan, spänta stickor, fyll på vinkaraffinerna, bär in brännvin, skynda dig! Om jag åtminstone visste vad jag skulle ha för dessert åt herrskapet som ni väntar! Herre min skapare! Nu börja reseexpediterna sitt oväsen igen inne på biljarden! Och deras vagn som står kvar i portgången! Den kör väl Svalan sönder då hon kommer! Säg till Polyte att han sätter in den i vagnshuset. Kan ni tänka er, herr Homais, sedan i morse ha de spelat femton partier och druckit åtta krus cider! Men de stöta bestämt hål på klädet, fortfor hon, i det hon betraktade dem på avstånd med skumsleven i hand.
— Förlusten vore inte stor, svarade herr Homais, då finge ni köpa annat.
— Annat biljardkläde! utropade änkan.
— Ja, eftersom det där inte håller, och för resten vilja biljardspelare nu för tiden ha trånga hål och tunga köer. Man måste följa med sin tid! Se på Tellier, hur han har det.
Värdinnan rodnade av förtrytelse. Apotekaren tillade:
— Hans biljard är finare än er, vad ni än må säga; och om man t. ex. har lust att spela ett patriotiskt parti för Polen eller de översvämmade i Lyon —
— Jag är inte rädd för sådana trashankar som han! avbröt värdinnan och höjde på sina breda axlar. Var lugn för det, herr Homais, att så länge Gyllene Lejonet finns, går folk dit. Vi stå på säkra fötter, vi; men endera dagen skall vi få se Café français stängt och med auktionsplakat på fönsterluckorna. — Jag skulle ändra min biljard, fortfor hon för sig själv, han som är så bekväm att plocka in tvätt på — och under jakttiden har jag ju bäddat ända till sex resande på den! Men den latmasken Hivert kommer då aldrig!
— Väntar ni på honom för herrarnas middags skull? frågade apotekaren.
— Vänta? Herr Binet är ju inte kommen än! På slaget sex är han här — i fråga om punktlighet finns inte hans make. Han har sin givna plats i lilla salen. Om man slog ihjäl honom skulle han inte äta middag på något annat ställe. Och så noga han är med maten! Och kinkig på cidern sen! Det är inte med honom som med herr Léon; han kommer ibland klockan sju, till och med halv åtta; han ser inte ens på vad han äter. En sådan snäll ung herre! Aldrig hör man honom knysta.
— Ja, ser ni, det är skillnad mellan en som har fått uppfostran och en uppbördsman som är en f. d. grenadjär.
Klockan slog sex. Binet inträdde.
Han var klädd i en blå livrock, som hängde lös omkring hans magra kropp, och framför den uppslagna skärmen på hans skinnkasjett såg man en skallig panna, nött av grenadjärkasken. Han var klädd i svart klädesväst, tageltygshalsduk, gråa benkläder och, under alla årstider, väl blankade stövlar med två stora upphöjningar för stortårna. En väl klippt skäggkrans omgav som gräskanten omkring en rabatt hans långa ansikte med dess små ögon och krokiga näsa. Han var slängd i alla slags kortspel, skicklig jägare och hade vacker stil; hemma hos sig hade han en svarvstol, på vilken han roade sig att svarva servettringar, varmed han belamrade hela sitt hus. Han gick in i lilla salen, men först måste man föra ut de tre mjölnarna därifrån; och under hela tiden, medan man höll på att duka åt honom, satt Binet tyst på sin plats vid kakelugnen, sedan stängde han dörren och tog av sig kasjetten som vanligt.
— Inte nöter han just ut sin tunga på artigheter, sade apotekaren då han blev ensam med värdinnan.
— Han talar aldrig mer än så, svarade hon. I förra veckan kom det hit två reseexpediter, ett par riktiga lustigkurrar, som om kvällen talade om en hel hop med galenskaper, och jag skrattade så jag grät; men han, han satt där stum som en fisk och sade inte ett ord.
— Ja, sade apotekaren, han har ingen fantasi, ingen humor, ingenting av det som gör en till sällskapskarl! Att en handlande, som ligger i vidlyftiga affärer, eller en jurist, en läkare, en apotekare, kunna vara till den grad tankspridda, att de bli litet konstiga och till och med frånstötande, det kan jag förstå; sådant hör man ofta talas om. Men de ha åtminstone någonting att tänka på. Jag själv t. ex., huru många gånger har det inte hänt mig att jag sökt efter min penna på skrivbordet för att skriva en etikett, och att jag slutligen hittat den bakom örat!
Emellertid gick fru Lefrançois och ställde sig i dörren för att se efter, om ej Svalan var i annalkande. Hon ryckte till. En svartklädd herre inträdde plötsligt i köket. Man urskilde i skymningen att han hade ett rödlätt ansikte och en atletisk växt.
— Varmed kan jag stå er till tjänst, herr kyrkoherde? frågade värdinnan och räckte sig efter en av bronsljusstakarna, som stodo uppradade på kaminen som en kolonnad; skall det vara några förfriskningar? Några droppar konjak eller ett glas vin?
Prästmannen vägrade mycket artigt. Han kom för att höra efter sitt paraply, som han hade glömt i Ernemontklostret häromdagen, och sedan han bett fru Lefrançois att skicka det till prästgården om kvällen, då det kom med diligensen, gick han till kyrkan, där man just ringde till Angelus.
Då apotekaren ej längre hörde hans steg på torgets stenläggning, förklarade han att prästens uppförande nyss varit högst opassande. Denna vägran att ta emot några förfriskningar ansåg han vara ett skamligt hyckleri, prästerna smorde minsann kråset allesammans, då ingen såg dem, och de hade ingenting emot att få tionden införd igen.
Värdinnan tog sin kyrkoherde i försvar.
— För resten skulle han kunna piska upp fyra sådana som ni. I fjol hjälpte han vårt folk att bärga höet; han bar sex knippor på en gång, så stark är han!
— Bravo! sade apotekaren. Jo, det är just lämpligt att skicka sina döttrar att bikta sig för sådana krabater! Om jag vore som regeringen, skulle jag laga att alla präster bleve åderlåtna en gång i månaden. Ja, fru Lefrançois, en grundlig phlebotomi en gång i månaden, i den allmänna ordningens och sedlighetens intresse!
— Tyst då, herr Homais! Ni är en ogudaktig människa! Ni har ingen religion!
Apotekaren svarade: — Jag har en religion, min religion, och jag har till och med mera religion än alla de andra med sitt hyckleri och sina spegelfäkterier! Jag tillber Gud, jag tror på det högsta väsendet, en Skapare, vem han nu må vara det betyder föga, som har satt oss hit på jorden för att uppfylla våra plikter som medborgare och familjefäder. Men jag känner intet behov att gå i kyrkan och kyssa silvertallriken och med mina pengar göda en hop skojare som ha det mycket fetare än vi! Ty man kan dyrka honom lika bra i skogen, på fältet, eller till och med genom att betrakta himlavalvet som i antikens dagar. Min Gud är Sokrates', Franklins, Voltaires och Bérangers Gud! Jag hyllar de odödliga principerna av år 89! Jag erkänner inte en Gud som går och promenerar i sin lustgård med staven i hand och stoppar in sina vänner i magen på valfiskar, dör under jämmerrop och uppstår efter tre dagar, saker som äro absurda i och för sig och för övrigt helt och hållet strida emot alla fysikens lagar, vilket, i förbigående sagt, bevisar, att prästerna alltid ha vegeterat i en skamlig okunnighet som de vilja utbreda över hela världen.
Han tystnade och såg sig omkring som för att mottaga bifall av en publik, ty i sin iver hade apotekaren ett ögonblick trott sig vara på ett municipalrådssammanträde. Men värdshusvärdinnan hörde ej på honom; hon spetsade öronen efter ett avlägset buller. Man hörde rullandet av en vagn och hästskor som dånade mot landsvägen, och slutligen höll Svalan utanför porten.
Det var en gul låda uppburen av två stora hjul, som gingo ända upp till fotsacken och stänkte resenärerna fulla av smuts. De små skallrande fönsterrutorna hade smutsfläckar här och där på sitt gamla lager av damm, som ösregnet ej ens kunde tvätta bort. Den var förspänd med tre hästar, och då man for utför backar stötte den alldeles förskräckligt.
Några av borgarna i Yonville samlade sig på torget. De talade alla på en gång, frågade efter nyheter eller begärde att få ut sina korgar. Hivert visste ej vem han skulle svara först. Det var han som i staden uträttade alla ärenden för köpingens räkning. Han gick i butikerna, köpte in läder åt skomakaren, söm åt hovslagaren, en tunna sill åt hans hustru, mössor hos modisten och turer hos hårfrisören, och på hemvägen delade han ut sina paket, som han kastade över häckarna, skrikande med full hals, under det att hans hästar fingo sköta sig själva.
En olyckshändelse hade fördröjt honom: fru Bovarys tik hade sprungit bort. Man hade visslat på henne en hel kvart. Hivert själv hade gått tillbaka en dryg halvmil och oupphörligt tyckt sig se henne, men man hade måst fortsätta resan. Emma hade gråtit, blivit ond och skyllt Charles för denna olycka. Herr Lheureux, en klädeshandlare, som satt tillsammans med dem i vagnen, hade försökt trösta henne genom en mängd historier om borttappade hundar, som efter många år känt igen sin herre. Han hade hört talas om en, som hade återkommit till Paris ända från Konstantinopel. En annan hade sprungit femtio mil i en rak linje och summit över fyra floder, och hans egen far hade ägt en pudel, som efter tolv års frånvaro hade hoppat upp på honom på gatan en dag, då han gick till en middagsbjudning.