Hoppa till innehållet

Madame Bovary/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  I
Madame Bovary
av Gustave Flaubert
Översättare: Ernst Lundquist

II
III  →
På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.


[ 72 ]

II.

Emma steg först ur, därefter Felicité, herr Lheureux, en amma, och man var tvungen att väcka Charles i det hörn, där han hade somnat så snart det blev mörkt.

Homais presenterade sig; kan önskade herrskapet välkomna, sade att han var förtjust över att ha kunnat göra dem en tjänst och tillade i hjärtlig ton, att han hade tagit sig den friheten att bjuda sig själv på middag tillsammans med dem; hans hustru var bortrest.

Då fru Bovary kom in i köket, gick hon fram till spisen. Hon lyfte upp sin klänning till smalbenet och höll sin fot framför elden över fårsteken som vred sig på sitt spett. Elden belyste henne klart och göt ett starkt rött skimmer över henne, då den flammade upp i följd av draget från den halvöppna dörren.

Bredvid spisen satt en ung ljushårig herre och betraktade henne tyst.

Som herr Léon Dupuis (det var han, Gyllene Lejonets andre stamkund) hade mycket tråkigt i Yonville, där han var skrivarebiträde hos notarien, herr Guillaumin, åt han middag sent, i hopp att det skulle komma någon resande till värdshuset, som han kunde tala med under kvällens lopp. De dagar, då han slutat sitt arbete tidigt, måste han väl av brist på annan sysselsättning komma punktligt och underkasta sig att äta på tu man hand med Binet. Det var alltså med nöje han antog värdinnans [ 73 ]förslag att äta middag tillsammans med de nykomna, och man gick ut i den stora salen, där fru Lefrançois dagen till ära hade låtit duka.

Homais bad om tillåtelse att få behålla på sig sin rökmössa, han var rädd för snuva.

Sedan vände han sig till sin bordsdam:

— Ni är säkert litet trött, min fru? Svalan skakar så förskräckligt.

— Det är sant, svarade Emma, men jag är så road av resor; jag tycker om att byta om vistelseort.

— Det är så tråkigt, suckade skrivaren, att leva fastkedjad på samma ställe!

— Om det vore med er som med mig, sade Charles, om ni ständigt måste sitta till häst —

— Det är ju det angenämaste som finns, tycker jag, återtog Léon, vändande sig till fru Bovary, när man så kan, tillade han.

— För övrigt, sade apotekaren, är läkarekallets utövning ej särdeles besvärlig här i trakten, ty våra vägar äro så pass drägliga, att man kan åka, och i allmänhet betalas här ganska bra, bönderna äro välbärgade. Vad sjukdomarna beträffar ha vi, utom de vanliga fallen av maginflammation, bronchitis o. s. v., en och annan intermittent feber under skördetiden, men i allmänhet ingenting allvarsamt, ingenting särskilt anmärkningsvärt annat än möjligen den ofta förekommande frossan, som sannolikt beror på att våra bönders bostäder äro så dåliga i hygieniskt avseende. Men ni skall finna många fördomar att bekämpa, herr Bovary, många gamla inrotade sedvänjor, som er vetenskap dagligen skall nödgas motarbeta av alla krafter, ty man läser ännu böner över det onda, man tror på reliker, och man vänder sig hellre till prästen än till läkaren och apotekaren. Klimatet är emellertid icke ohälsosamt, och det finnes till och med flera nittioåringar inom socknen. Termometern (jag har gjort mina observationer på den) går om vintern ner till fyra grader och stiger under den varma årstiden till tjugufem eller trettio grader på sin höjd, vilket gör [ 74 ]tjugufyra grader Réaumur eller femtiofyra grader Fahrenheit, inte mer! Och denna värme, som i följd av vattenångorna från floden och den ganska stora mängd kreatur som finnas på ängarna ock vilka, som ni vet, utdunsta mycket ammoniak d. v. s. kväve, väte och syre (nej, bara kväve och väte) — värmen, som drar till sig markens humus, blandar ihop alla dessa olika dunster, samlar dem så att säga i en knippa och förenar sig med den i atmosfären utbredda elektriciteten, då det finns sådan, skulle i längden kunna alstra ohälsosamma miasmer liksom i de tropiska länderna; denna värme, säger jag, mildras av den sydostliga vinden som, sedan den svalkat sig, då den passerat Seinen, stundom helt plötsligt blåser upp här hos oss.

— Ni har väl åtminstone några promenader här i närheten? fortfor fru Bovary, vändande sig till den unge mannen.

— Nej, inte många, svarade han. Det finns ett ställe som kallas Hagen vid skogsbrynet. Ibland om söndagarna går jag dit och sitter där med en bok i handen och betraktar solnedgången.

— Solnedgången är det härligaste jag vet, återtog hon, i synnerhet vid havsstranden.

— Jag tillber havet, sade herr Léon.

— Och tycker ni inte, svarade fru Bovary, att tanken flyger friare över denna rymd utan gräns, vars betraktande höjer vår själ och inger oss en föreställning om något oändligt, ideellt?

— Det är på samma sätt med berglandskapen, återtog Léon. Jag har en kusin som reste i Schweiz i fjol, och han har sagt mig, att man inte kan föreställa sig vad sjöarna äro poetiska, vattenfallen tjusande och glaciärerna storartade och imponerande. Man ser furor av ofantlig storlek ligga nedvräkta tvärs över forsar, hyddor som sväva över avgrunderna, och hela dalar, tusen fot under en då skyarna höja sig. Sådana syner måste hänföra, göra en stämd för bön, för exstas! Också förvånar jag mig ej längre över den ryktbare musikern, [ 75 ]som för att elda upp sin fantasi hade för vana att sitta och spela piano inför någon imponerande utsikt.

— Idkar ni musik? frågade hon.

— Nej, men jag tycker mycket om musik, svarade han.

— Hör inte på honom, fru Bovary, avbröt Homais och lutade sig fram över sin tallrik, det är bara blygsamhet. Jo jo men, min käre vän! Häromdagen sjöng ni ju »Skyddsängeln» på ert rum; jag hörde er från laboratoriet. Ni sjunger ju som en operasångare.

Leon bodde hos apotekaren, i vars hus han hade ett litet rum två trappor upp mot torget. Han rodnade över denna artighet, men hans hyresvärd hade redan vänt sig till läkaren och uppräknade för honom de förnämsta invånarna i Yonville. Han berättade anekdoter, gav upplysningar; man visste ej precis, huru stor förmögenhet notarien hade, och så hade man familjen Tuvache, som ställde till mycket bråk.

Emma återtog:

— Och vilken musik tycker ni bäst om?

— Naturligtvis den tyska, den vaggar en in i så ljuva drömmar.

— Har ni hört något italienskt operasällskap?

— Inte än, men jag hoppas få göra det nästa år, då jag ämnar slå mig ned i Paris för att avsluta mina juridiska studier.

— Det är som jag nyss hade den äran att säga till er herr man, sade apotekaren, apropå den stackars Yanoda, som reste härifrån så oförmodat; tack vare hans dårskaper kommer ni att bebo ett av de komfortablaste husen i Yonville. Vad som i synnerhet gör det bekvämt för en läkare är en port utåt allén, varigenom man kan komma ut och in utan att bli sedd. För övrigt är det försett med allt som kan vara angenämt att ha för en familj: tvättstuga, kök med skafferi, fruktrum o. s. v. Det var en herre som inte frågade efter vad han kostade på sig. I ändan av trädgården utmed ån hade han enkom låtit bygga upp en lövsal att dricka öl i om sommaren, och om ni tycker om trädgårdsskötsel, min fru, kan ni —

[ 76 ]— Sådant frågar min hustru just inte efter, sade Charles; ehuru hon är ordinerad att motionera sig, sitter hon helst inne på sitt rum och läser.

— Alldeles som jag, svarade Léon; kan man tänka sig något angenämare än att sitta framför brasan om kvällarna med en bok, under det blåsten piskar rutorna och lampan brinner?

— Ja, inte sant? sade hon och betraktade honom med sina stora, svarta ögon.

— Man tänker på ingenting, fortfor han, timmarna förflyta. Man vandrar i drömda världar, dikt och verklighet sammansmälta till ett för ens tanke, man identifierar sig med personerna i de äventyr ens fantasi skapar, man tycker att det är ens eget hjärta som klappar under deras kostymer.

— Det är sant, det är sant! sade hon.

— Har det någonsin hänt er, fortfor Léon, att ni i en bok träffat på någon halvt oklar tanke som ni själv haft, någon dimmig bild som föresvävat er förut?

— Ja, det har jag också erfarit, svarade hon.

— Det är därför, sade han, som jag tycker bäst om poeterna. Jag tycker att deras verser ha mera känsla och ömhet än prosan och att de bättre förstå att framlocka ens tårar.

— Men de äro ändå tröttsamma i längden, svarade Emma, och nu för tiden är jag tvärtom alldeles förtjust i sådana historier som hålla en i andlös spänning. Jag avskyr vardagliga hjältar och sansade känslor, sådant har man ju nog av i verkligheten.

— Ja, anmärkte skrivaren, sådana arbeten tala inte till hjärtat, och de synas mig därför icke syfta till konstens sanna mål. Det är så ljuvt att mitt under livets missräkningar i tankarna kunna sysselsätta sig med ädla karaktärer, rena känslor ock tavlor av lycka. Jag, som lever här, långt ifrån världen, har intet annat nöje. Yonville har så litet att bjuda på!

— Så var det i Tostes också, svarade Emma; jag var också ständig abonnent på lånbiblioteket.

— Om ni vill göra mig den äran att begagna det, [ 77 ]min fru, sade apotekaren, som hört de sista orden, har jag själv ett litet bibliotek, sammansatt av de bästa författare: Voltaire, Rousseau, Delille, Walter Scott, »Romanbladet» o. s. v., och dessutom får jag dagligen mig tillsända diverse tidningar, bland andra »Rouens fyrbåk» ty jag är dess korrespondent för Buchy, Forges, Neufchâtel, Yonville och hela omnejden.

Man hade suttit till bords ända sedan halv tre, ty pigan Artemise, som lättjefullt släpade sina listskor efter sig över golvet, satte fram tallrikarna en i sänder, glömde bort allting, hörde ej på några tillsägelser och uraktlät oupphörligt att stänga dörren till biljarden, som slog mot väggen med sitt vred.

Utan att märka det hade Léon under samtalets gång satt sin fot på en tvärslå av fru Bovarys stol. Hon bar en liten blå silkeshalsduk hårt knuten omkring ett uppstående halskrås av batist, och då hon rörde på huvudet, begravdes stundom den nedre delen av hennes ansikte i det fina linnet. Medan Charles och apotekaren småpratade helt förtroligt, sutto de sålunda sida vid sida och fördjupade sig i ett av dessa samtal utan bestämt mål, som dock ha gemensamma sympatier till given medelpunkt. Spektaklerna i Paris, romantitlar, ny dansmusik, stora världen, som de ej kände till, Tostes, där hon hade bott, Yonville, där de nu voro — om allt detta talade de ända till middagens slut.

Då kaffet serverats, gick Felicité för att bädda i den nya bostaden, och gästerna bröto snart upp. Fru Lefrançois satt framför den nedbrunna brasan och sov. Stalldrängen stod utanför med en lykta i handen och väntade på herr och fru Bovary för att visa dem vägen. Han hade halmstrån i sitt röda hår, och han haltade på vänstra benet. Då han hade tagit kyrkoherdens paraply i andra handen, begav man sig på väg.

Köpingen sov. Saluhallens pelare utsände långa skuggor. Marken var alldeles grå, som under en sommarnatt.

Men som läkarens hus endast låg femtio steg från värdshuset, måste man nästan genast säga godnatt, och sällskapet skingrades.

[ 78 ]Redan i förstugan kände Emma en fuktig kyla lägga sig över hennes axlar som ett vått lakan. Väggarna voro nyrappade och trätrappan knarrade. I sängkammaren en trappa upp trängde en gråvit dager in genom fönstren som saknade gardiner. Trädtoppar syntes på avstånd och längre bort såg man ängen beslöjad av dimman, vilken, där floden rann fram, ångade upp som rök i månskenet. Mitt i rummet var ett virrvarr av buteljer, byrålådor, mattkäppar och kornischer, madrasser lågo på stolarna och handfat stodo på golvet — de båda karlarna, som burit dit möblerna, hade lämnat allt efter sig huller om buller.

Det var fjärde gången som hon låg på ett främmande ställe. Den första gången hade varit, då hon kom till klostret, den andra, då hon anlände till Tostes, den tredje på Vaubyessard, den fjärde här, och alla dessa tillfällen hade blivit som en inledning till ett nytt skifte i hennes liv. Hon trodde ej, att samma förhållanden kunde upprepas på olika ställen, och eftersom den avdelning som hittills förflutit av hennes liv hade varit svår, skulle sannolikt den återstående delen bliva bättre.