Madame Bovary/12

←  II

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist III

IV  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

III.

Följande morgon då hon vaknade, fick hon se skrivaren nere på torget. Han såg upp och hälsade på henne. Hon gjorde en hastig böjning på huvudet och stängde fönstret.

Léon väntade hela dagen att klockan skulle slå sex, men då han kom till värdshuset, fann han endast herr Binet vid bordet.

Gårdagens middag var för honom en märkvärdig händelse; han hade ännu aldrig samtalat två timmar å rad med en dam. Huru kom det sig då att han kunnat tala med henne, och på ett sådant språk, om en mängd saker som han aldrig förr kunnat uttrycka så väl? Han var vanligen blyg och iakttog det slags tillbakadragenhet, som härrör på samma gång av anspråkslöshet och förställning. I Yonville ansågs han ha ett fint sätt. Han hörde på, då gammalt folk resonerade, och tycktes ej vara överspänd i sina politiska åsikter, någonting ganska anmärkningsvärt hos en ung man. Vidare hade han talanger, han målade akvareller, kunde läsa noter och läste gärna efter middagen, då han ej spelade kort. Herr Homais respekterade hans beläsenhet; fru Homais tyckte om honom för hans tjänstvillighet, ty han följde ofta med hennes ständigt smutsiga och mycket illa uppfostrade barn till stadens promenadplats. Utom av pigan skulle de ses efter av Justin, apotekseleven, en avlägsen släkting till herr Homais, som man hade tagit i huset av barmhärtighet och som på samma gång gjorde tjänst som drängpojke.

Apotekaren var den bästa granne man kunde önska sig. Han gav fru Bovary upplysningar om var hon skulle köpa matvaror, skickade särskilt till henne sin ciderhandlare, smakade själv på drycken och såg till att fatet fick en lämplig plats i källaren; han lärde henne huru man skulle bära sig åt för att få köpa smör billigt, och gjorde upp med Lestiboudois, klockaren och dödgrävaren, som, utom sina kyrkliga befattningar, skötte de förnämsta trädgårdarna i Yonville per år eller timme, efter ägarnas gottfinnande.

Det var ej endast begäret att blanda sig i andras angelägenheter som förmådde apotekaren att visa så mycken förekommande hjärtlighet; han hade en plan.

Han hade överträtt lagen av den 19 Ventôse år XI, paragraf I, som förbjuder varje icke examinerad att utöva medicin. I följd av en hemlig angivelse hade Homais blivit kallad till Rouen att stå till rätta inför den kunglige prokuratorn i hans enskilda arbetsrum. Denne hade tagit emot honom i full ämbetsornat med hermelinsmantel och tock på huvudet. Det var på morgonen före sessionen. Man hörde gendarmernas tunga steg i korridoren och ett skrammel av nycklar och lås på avstånd. Det susade för apotekarens öron, så att han trodde att han skulle få slag; han såg sig i andanom inspärrad i ett underjordiskt fängelse, sin familj smälta i tårar, apoteket säljas ock alla glasburkar skingras åt alla världens hörn; och han blev tvungen att gå in på ett kafé ock dricka ett glas seltersvatten med rom för att få igen sina krafter.

Minnet av denna varning bleknade småningom, och han fortfor att som förr göra oskyldiga ordinationer i sin butikkammare. Men mären hade ett horn i sidan till honom, hans ämbetsbröder voro avundsjuka, och han kunde befara vad som helst; att göra sig herr Bovary förbunden var detsamma som att hindra honom från att tala längre fram, om han märkte någonting. Också bar Homais varje morgon till honom tidningen, och ofta om eftermiddagarna övergav han sitt apotek ett ögonblick för att gå in till doktorn och prata.

Charles var nedslagen, klienterna hördes ej av. Han satt stilla i en stol i timtal utan att säga ett ord, gick sedan och lade sig att sova i sitt rum eller satte sig ned och såg på huru hans hustru sydde. För att förströ sig gjorde han hantverkaresysslor hemma i huset, och han försökte till och med att måla handkammaren med litet färg, som målarna hade lämnat kvar. Men ekonomien satte honom myror i huvudet. Han hade givit ut så mycket pengar för reparationer i Tostes, för sin hustrus toaletter och för flyttningen, att hela hemgiften, mer än tretusen francs, hade gått åt inom två år. För övrigt hade en hel mängd saker blivit skadade eller borttappade under transporten från Tostes till Yonville.

Ett intressantare ämne för bekymmer skingrade hans tankar, nämligen hans hustrus havandeskap. I den mån krisen nalkades omgav han henne med allt ömmare omsorger. Det var som om ett nytt band gjort deras förening fastare. Då han såg hennes trötta gång eller satt mitt emot henne och betraktade henne, där hon låg nästan avdomnad i sin länstol, kände hans förtjusning inga gränser; han steg upp, han kysste henne, smekte hennes ansikte, kallade henne »lilla mamma», ville tvinga henne att dansa och pratade, halvt skrattande, halvt gråtande, en hel mängd ömma och skämtsamma tirader, som runno honom i minnet. Tanken på att vara far gjorde honom stolt. Ingenting felades honom nu mera. Han kände till det mänskliga livet i grund och botten och han installerade sig däri helt glad och självbelåten med bägge armbågarna på bordet.

Emma kände sig i början högst förvånad, men längtade sedan efter ett slut på detta för att få veta huru det kändes att vara mor. Men som hon ej hade råd att anskaffa broderade barnmössor och en vagga i form av en snäcka med förhängen av skärt siden, avstod hon i ett anfall av dåligt lynne från att själv ombestyra utstyrseln och beställde den i klump hos en sömmerska i köpingen, utan att själv biträda med varken anmärkningar eller råd. Hon fick således ej roa sig med dessa förberedelser, som äro en försmak av moderskänslan, och hennes kärlek till barnet blev kanske därigenom något förminskad redan från början.

Men som Charles vid måltiderna ständigt talade om den väntade avkomlingen, började även hon snart intressera sig för samma ämne.

Hon önskade sig en son. Han skulle vara stark och brunett, hon skalle kalla honom Georges, och tanken på att vara mor till en manlig varelse var som en revansch för alla svikna förhoppningar under hennes förflutna liv. En man är åtminstone fri, han kan få göra bekantskap med världen och passionerna, svinga sig över alla hinder, smaka på alla slag av lycka, till och med den som är svårast att uppnå. Men en kvinna stöter ständigt på hinder. På samma gång trög och böjlig har hon sin fysiska svaghet och sitt sociala beroende emot sig. Hennes vilja är en lekboll för alla vindar som slöjan på hennes hatt; det är alltid något begär som rycker henne med sig, och någon konvenansregel som håller henne tillbaka.

Förlossningen inträffade en söndagsmorgon inemot klockan sex, i soluppgången.

— Det är en dotter! sade Charles.

Hon vände bort huvudet och föll i vanmakt.

Fru Homais kom nästan genast ditspringande för att gratulera, ävenså gumman Lefrançois på Gyllene Lejonet. Apotekaren ville vara grannlaga, han ropade endast några provisoriska lyckönskningar in genom dörren, som han öppnade på glänt. Han ville se barnet och förklarade, att det var synnerligen välskapat.

Under sitt tillfrisknande grubblade hon mycket på, vilket namn hon skulle ge sin dotter. Först genomgick hon i minnet alla dem, som hade italienska ändelser, t. ex. Clara, Louisa, Amanda, Atala; hon tyckte mycket om Galswintha, men ännu mer om Isolde eller Léocadie. Charles önskade, att barnet skulle uppkallas efter sin mor, men det satte Emma sig emot. Man gick igenom almanackan från pärm till pärm, och man letade till och med i utländska almanackor.

— Herr Léon, sade apotekaren, som jag häromdagen talade med om den här saken, förvånar sig över att ni ej väljer Madeleine, som är så ytterst modernt nu för tiden.

Men fru Bovary d. ä. opponerade sig häftigt mot detta synderskenamn. Herr Homais för sin del tyckte bäst om sådana namn som erinrade om en stor man, en märkvärdig händelse eller en storartad dikt, och det var från den grundsatsen han utgått, då han döpt sina fyra barn. Så t. ex. representerade Napoleon äran och Franklin friheten; Irma var måhända en eftergift åt romantiken, men Atalie var en hyllning åt den franska skådebanans odödligaste mästerverk. Ty hans filosofiska övertygelse lade intet tvång på hans artistiska smak, tänkaren hos honom hindrade honom ej från att vara en man med skönhetssinne, han förstod att opartiskt uppdraga gränserna mellan fantasiens och fanatismens områden. Han klandrade naturligtvis denna tragedis idéer, men han beundrade stilen; han fördömde uppränningen, men han gillade alla detaljer, och han hatade de handlande personerna, på samma gång som deras tal gjorde honom hänryckt. Då han läste de långa tiraderna var han utom sig av förtjusning, men då han tänkte på, att svartrockarna begagnade dem som argument för sitt kram, blev han ledsen, och ett offer för dessa stridiga känslor, som gjorde honom alldeles huvudyr, skalle han på samma gång ha velat lagerkröna Racine och läsa lagen för honom en god stund.

Slutligen erinrade Emma sig, att hon på slottet Vaubyessard hade hört markisinnan kalla en ung dam Berthe; hon bestämde sig nu för detta namn, och som herr Rouault ej kunde komma, bjöd man herr Homais till gudfar. De faddergåvor han gav utgjordes av idel apotekssaker, sex askar jungfruskinn, en hel glasburk rakahu, tre lådor lakrits och dessutom sex stänger bröstsocker, som han hade hittat i ett skåp. Döpelseakten firades med stor middag, vari kyrkoherden deltog. Stämningen blev munter. Då likörerna serverades, stämde herr Homais upp en sång av Béranger. Léon sjöng en barkaroll, och fru Bovary d. ä., som även stod fadder, en romans från kejsartiden; till sist yrkade herr Bovary d. ä. att man skulle bära ned barnet, och gav sig till att döpa det i ett glas champagne, som han hällde över dess huvud. Detta förlöjligande av det första sakramentet förtröt abbé Bournisien: herr Bovary d. ä. svarade med ett citat ur la Guerre des dieux, kyrkoherden ville gå, damerna besvuro honom att stanna, Homais trädde emellan, och man lyckades förmå prästmannen att sätta sig ned igen och helt lugnt återtaga sin halvdruckna kaffekopp.

Herr Bovary d. ä. stannade ännu en månad i Yonville, vars invånare han bländade med en ståtlig silvergalonerad rökmössa, som han bar om morgnarna, då han rökte sin pipa på torget. Han hade även för vana att dricka mycket konjak, och han skickade ofta pigan till Gyllene Lejonet för att köpa en butelj, som man skrev upp på hans sons räkning, och hela det förråd av eau-de-cologne, som hans sonhustru hade, gick åt till att parfymera hans sidennäsdukar.

Hon trivdes ej illa i hans sällskap. Han hade sett sig omkring i världen, han talade om Berlin, om Wien, om Strassburg, om sin officerstid, om de älskarinnor han hade haft, de storartade frukostar han hade ställt till; dessutom var han älskvärd och ibland tog han henne till och med om livet, än i trappan och än i trädgården, och ropade: — Akta dig, Charles!

Då blev fru Bovary d. ä. orolig för sin sons lycka, och som hon befarade, att hennes man i längden skulle ha ett demoraliserande inflytande på den unga fruns tänkesätt, var hon ivrig att påskynda avresan. Kanske hade hon ännu allvarsammare farhågor. Herr Bovary var minsann ej den som respekterade någonting.

En dag greps Emma av en plötslig längtan att se sin lilla dotter, som blivit inackorderad som ambarn hos en snickarehustru, och utan att se efter i almanackan, om den »heliga jungfruns sex veckor», d. v. s. den tid hon skulle hålla sig instängd, ännu förflutit, begav hon sig på väg till Rollets stuga, som låg i ändan av byn, mellan landsvägen och slätten.

Klockan var tolv på middagen, fönsterluckorna på husen voro stängda, skiffertaken blänkte i det skarpa solskenet, det var som om eldgnistor hoppat från spetsen av deras gavlar. Luften var kvav, Emma blev matt av att gå, trottoarens stenläggning plågade hennes fötter och hon tvekade om hon ej skulle vända om hem igen eller gå in och sätta sig någonstädes.

I detta ögonblick kom herr Léon ut från en port i närheten med en pappersbunt under armen. Han kom och hälsade på henne och ställde sig i skuggan utanför Lheureux' butik under den framskjutande gråa markisen.

Fru Bovary sade, att hon ämnade gå och hälsa på sitt barn, men att hon började bli trött.

— Om — sade Léon, men han vågade ej fortsätta.

— Har ni något ärende att uträtta? frågade hon.

Och då skrivaren svarade nej, bad hon honom göra henne sällskap. Samma kväll var detta bekant i Yonville, och fru Tuvache, märens hustru, förklarade, så att hennes piga hörde det, att fru Bovary hade komprometterat sig.

För att komma till amman måste man, efter att ha gått gatan i ända, vika av till vänster och följa en av ligusterhäckar kantad liten gångstig mellan kojor och gårdar. Häckarna blommade och ävenså törnrosbuskar, veronicor, nässlor ock björnbärsbuskarnas revor. Genom häckarnas öppningar såg man ett och annat svin på en gödselhög eller tjudrade kor, som gnedo sina horn mot trädens stammar. De gingo sida vid sida, hon stödde sig på honom, och han rättade sin gång efter hennes; framför dem surrade en svärm flugor i den varma luften.

De kände igen huset på ett gammalt valnötsträd, som beskuggade det. Det var lågt och hade brunt tegeltak, i vindsluckan hängde några snören fulla med uppträdda lökar som ett radband. Invid hagtornshäcken fanns en fyrkantig inhägnad av vide, som innehöll litet trädgårdssallat, några stånd lavendel och luktärter. I gräset sipprade smutsigt vatten, och runt omkring lågo diverse trasor av obestämd art, strumpor, en röd tröja och ett stort lakan av tjockt lärft, som var utbrett på häcken. Då grinden gnisslade, visade sig amman med ett diande barn på armen. Hon ledde vid andra handen en liten spenslig gosse med skrofler över hela ansiktet, son till en strumpvävare i Rouen, och som av sina föräldrar, vilka hade mer än tillräckligt att göra för sitt yrkes skull, blivit bortackorderad på landet.

— Stig in, sade hon, er lilla flicka ligger och sover.

Huset innehöll ett enda rum; längs in mot väggen stod en stor säng utan omhängen, ett baktråg stod nedanför fönstret, vars ena ruta var lagad med blått papper i form av en sol. Under tvättstället i hörnet bakom dörren stodo skodon uppradade jämte en butelj olja med en fjäder i halsen; en väderleksalmanacka låg och skräpade på den dammiga kaminen tillsammans med ljusbitar, flinta och fnöske. På väggen hade man fäst upp en figur föreställande Ryktet blåsande i trumpet, troligen utklippt av något parfymeriprospekt.

Emmas barn sov i vaggan. Hon tog upp det, insvept i täcket, vaggade det av och an och började sjunga.

Léon promenerade av och an i rummet; det var besynnerligt att se denna vackra eleganta dam mitt upp i all denna fattigdom. Fru Bovary rodnade; han vände sig bort, i tanke att hon ansåg hans blickar närgångna. Sedan lade hon ned den lilla som hade kräkts på hennes halsduk. Amman kom genast och torkade av henne och försäkrade att det ej skulle bli fläck.

— Hon tygar väl till mig värre än så, sade hon, och jag hinner inte mer än tvätta henne. Kanske ni vill vara god och säga till Camus, kryddkrämaren, att han låter mig ta ut litet tvål, då jag behöver? Det vore bekvämare för er, så sluppe jag besvära er.

— Det är bra, det är bra, sade Emma. Adjö så länge! Hon gick ut, efter att ha torkat av sina fötter på tröskeln.

Den beskedliga gumman följde henne över gården, allt under det hon talade om, huru svårt det var för henne att stiga upp om nätterna.

— Jag är så trött ibland att jag somnar på stolen; ni borde åtminstone ge mig ett skålpund kaffe i månaden att dricka om mornarna.

Sedan fru Bovary tagit emot hennes tacksägelser gick hon därifrån, och hon hade kommit ett gott stycke på gångstigen, då kon hörde träskor slamra bakom sig och vände på huvudet: det var amman!

— Vad är det?

Då förde bondhustrun henne avsides bakom en alm och började tala om sin man, som med de inkomster, han hade av sitt yrke, och de sex francs om året, som kaptenen — — —

— Till saken, sade Emma.

— Nåväl, återtog amman och utstötte en suck mellan varje ord, jag är rädd att han blir ledsen, om han ser mig sitta och dricka kaffe ensam; ni vet att karlarna —

— Jag ger er ju kaffe, avbröt Emma, eftersom det nödvändigt skall så vara. Ni tråkar ut mig!

— Ser ni, min kära snälla fru, han har en sådan förskräcklig kramp i bröstet. Han säger att cider lindrar.

— Var inte så omständlig!

— Ja, återtog gumman och gjorde en nigning, om ni inte tycker att jag begär för mycket, hon neg ännu en gång, om ni ville vara så god, hennes blick blev så bönfallande, och ge mig en butelj brännvin, sade hon slutligen, så skulle jag gnida er lilla flickas fötter därmed, de ä så ömtåliga och fina.

Sedan Emma blev av med amman, tog hon åter herr Léons arm. Hon gick fort en stund, sedan saktade hon sin gång, och hennes blick kom att stanna på den unge mannens axel och hon såg, att han hade svart sammetskrage på sin rock. Hans kastanjebruna hår föll ned däröver, slätt och väl kammat. Hon lade märke till hans naglar, som voro längre än som var brukligt i Yonville. Att putsa dem var en av skrivarens mest maktpåliggande sysselsättningar, och han hade en särskild kniv för detta ändamål liggande på skrivtyget.

De återvände till Yonville längs flodstranden. Under den varma årstiden, då vattnet sjönk, voro stränderna högre, så att man såg hela stensättningen nedanför trädgårdarna, som hade en trappa ledande ned till floden. Vattnet rann ljudlöst och hastigt, höga smala vasstrån böjde sig, då de grepos av virvlarna, och lågo som tofsar av grönt hår på ytan. Ibland kom en insekt och satte sig på vassrörens toppar eller på näckrosornas blad. Solstrålarna genombröto de små blåa vattendropparna, som stänkte omkring, då vågorna bröto sig, de gamla grenlösa pilarna speglade sin grå bark i vattnet, men för övrigt låg hela ängen runt omkring tom. Man höll middagsrast på bondgårdarna, och den unga frun och hennes följeslagare hörde endast det taktmässiga ljudet av sina egna steg på vägen, orden, som de växlade, och prasslet av Emmas klänning, som frasade omkring henne.

Trädgårdsmurarna, vilkas utsprång voro täckta av buteljglas, voro heta som glastaket i en drivbänk. Mellan tegelstenarna hade vildsenap växt upp och då fru Bovary gick förbi, stötte hon till deras vissnade blommor med sin uppspända parasoll, eller också släpade de nedhängande kaprifolierankorna ett ögonblick över sidenet och fastnade sedan i fransarna.

De talade om ett spanskt balettsällskap, som snart skulle uppträda på teatern i Rouen.

— Ämnar ni fara och se dem? frågade hon.

— Ja, om det är möjligt, svarade han.

Hade de ingenting annat att säga varandra? Det syntes ju på deras ögon, att de hade så många viktigare saker att tala om, och medan de bemödade sig att hitta på vardagliga fraser, kände de sig bägge två gripas av samma trånad; det var som en själens viskning, som ljöd högre än deras röster. Överraskade av denna nya ljuva känsla, tänkte de ej på att göra sig reda för dess orsak. En annalkande sällhet är som de tropiska ländernas strand, den utsänder över den omätliga rymd, som ligger den närmast, en med vekliga vällukter mättad bris och man berusar sig därav utan att oroa sig för det kommande, som man ej ser.

På ett ställe var marken upptrampad av boskap; de måste gå på stora gröna stenar, som lågo här och där i smutsen. Hon stannade ofta ett ögonblick för att se efter var hon skulle sätta ner sina fötter, och vacklande på den osäkra stenen stod hon med armbågarna utspärrade och överkroppen framåtböjd och skrattade, fastän hon var rädd för att falla i vattengölarna.

Då de kommo till hennes trädgård sköt fru Bovary upp den lilla grinden, sprang uppför trappstegen och försvann.

Léon gick tillbaka till sin byrå, hans principal var borta; han kastade en blick på pappersluntorna, formerade en penna, men tog slutligen sin katt och gick sin väg.

Han gick till hagen vid skogsbrynet; han lade sig på marken under granarna och betraktade himlen genom sina fingrar.

— Vad jag har tråkigt! sade han för sig själv, vad jag har tråkigt!

Han tyckte det vara en beklagansvärd lott att leva i denna by, med Homais till vän och herr Guillaumin till principal. Den senare, en herre med guldglasögon, vit halsduk och röda polisonger, tänkte ej på annat än sina affärer och förstod sig ej på ett mera invecklat själslivs finesser. Vad apotekarens fru beträffar, var hon den bästa hustru i Normandie, from som ett lamm, hon älskade sina barn, sin far, sin mor, sina kusiner, grät över andras olyckor, lät hushållet gå vind för våg och föraktade snörliv, men hon var så långsam i sina rörelser, så tråkig att höra på, hade ett så vanligt utseende och en så tarvlig konversation, att han, fastän hon blott var trettio år och han tjugu, aldrig hade tänkt på att hon var ett fruntimmer.

Och vem fanns där för övrigt? Binet, några köpmän, ett par krögare, kyrkoherden och slutligen Tuvache, mären och hans båda söner, allesammans dumdryga och enfaldiga människor, som själva brukade sin jord, åto och drucko var för sig inomhus och dessutom voro andligt sinnade, med ett ord alldeles omöjliga att umgås med.

Men på den vardagliga bakgrunden av alla dessa människoansikten skilde sig Emmas ansikte från de andras, och ändå var det liksom mera i fjärran, ty han kände att det låg en avgrund mellan honom och henne.

I början hade han besökt henne flera gånger i sällskap med apotekaren. Charles hade ej visat sig särdeles angelägen att ta emot honom, och Léon visste ej huru han skulle bära sig åt, han slets mellan sin fruktan att vara påflugen och sin längtan efter den förtroliga bekantskap, som han nästan ansåg vara en omöjlighet.