Manon Lescaut/Kapitel 20

TJUGONDE KAPITLET.

Jag lämnade genast Luxembourgparken och rusade som en besatt genom gatorna på väg till herr de T:s bostad. Under det jag gick, lyfte jag ögon och händer i åkallan av alla himmelska makter.

— O himmel, sade jag. — Skall du visa dig lika obeveklig som människorna? Jag har inte längre någon hjälp att vänta av andra än dig.

Herr de T. hade ännu icke återkommit hem, men då jag väntat en stund, kom han. Hans underhandling hade icke utfallit lyckligare än min, vilket han med modstulen min berättade mig. Unge G. M. hade, ehuru mindre förtörnad på Manon och mig än fadern, icke velat åtaga sig att fälla förböner för oss. Han hade vägrat på grund av den fruktan han själv hyste för den hämndgirige gubben, vilken re[ 217 ]dan häftigt bannat honom för hans försök att inlåta sig med Manon.

Det återstod mig således endast våldets väg, sådan som herr de T. hade utstakat den, och till denna begränsade jag nu alla mina förhoppningar.

— De äro mycket osäkra, sade jag, men den mest välgrundade och för mig mest hugsvalande är den förhoppningen, att åtminstone gå under på kuppen, om den icke lyckas.

Jag lämnade honom, i det jag bad honom bistå mig med sina välönskningar. Jag tänkte nu icke på annat än att samla omkring mig kamrater, vilka jag kunde meddela en gnista av mitt mod och min beslutsamhet.

Den första, som kom mig i minnet, var samme livdrabant, som jag använt till att fasttaga G. M. Jag hade även för avsikt att tillbringa natten i hans bostad, enär jag under eftermiddagens lopp icke haft tid och sinnesro att skaffa mig nattkvarter.

Jag fann honom ensam hemma. Det fägnade honom att se mig frigiven från Châtelet, och han erbjöd vänskapligt sina tjänster. Jag förklarade då, vilka han kunde göra mig. Han hade tillräckligt sunt förnuft för att inse alla därmed förknippade svårigheter, men var icke desto mindre nog ädelmodig att åtaga sig att försöka övervinna dessa.

Vi använde en del av natten till att rådgöra om mitt företag. Han förordade de tre gardister, som han tagit till hjälp vid förra tillfället, såsom varande beprövade slagskämpar. Herr de T. hade [ 218 ]upplyst mig om antalet av de stadsvakter, som skulle eskortera Manon, det var endast sex. Fem djärva och beslutsamma karlar skulle räcka till att sätta skräck i dylika pultroner, som aldrig söka försvara sig hedersamt, om de på något lumpet sätt kunna undgå en strid.

Som jag icke saknade pengar, rådde livdrabanten mig att ingenting spara, som kunde betrygga framgången av vårt angrepp.

— Vi behöva hästar, sade han, samt pistoler och var sin karbin. Vidare måste vi ha tre civila dräkter åt våra soldater, som inte skulle våga uppträda i regementets uniform på en expedition av detta slag.

Jag gav honom utan prut de hundra pistoler jag fått av herr de T. De gingo åt följande dag ända till sista sou. De tre soldaterna mönstrades av mig, jag eggade dem med stora löften och för att bortjaga all misstro gav jag dem i förskott tio pistoler var.

Då handlingens dag kommit, skickade jag en av dem tidigt på morgonen till spinnhuset för att han med egna ögon skulle iakttaga stadsvakternas avtåg med sitt byte. Ehuru denna åtgärd endast förestavades av min ytterliga oro och försiktighet, befanns det, att den var alldeles nödvändig. Jag hade nämligen rättat mig efter falska uppgifter angående färdens riktning och skulle eljest fåfängt ha inväntat den olycksaliga truppen på Orleansvägen, emedan jag trodde, att den skulle inskeppas i La Rochelle.

[ 219 ]Genom gardistens rapport blev jag nu upplyst om att den i stället styrde kosan till Normandie, och att det var från Havre-de-Grâce den skulle avgå till Amerika.

Vi begåvo oss utan dröjsmål till Saint-Honoré-porten, i det vi iakttogo det försiktighetsmåttet att passera genom skilda gator. Först vid förstadens slut slöto vi oss tillsammans.

Våra hästar voro friska och utvilade, och det dröjde icke länge, förrän vi fingo syn på de sex vakterna och de två eländiga vagnarna, som ni såg i Passy för två år sedan. Denna syn var nära att beröva mig krafterna och medvetandet.

— O öde, utropade jag. — Grymma öde, förunna mig här åtminstone död eller seger!

Vi höll en liten stund rådslag om bästa sättet att utföra vårt anfall. Stadsvakterna hade icke stort mer än fyrahundra stegs försprång, och vi kunde genskjuta dem genom att snedda över ett litet fält, kring vilket landsvägen krökte sig.

Livdrabanten röstade för denna väg, som tillät oss att plötsligt och oförmodat störta över dem. Jag gillade denna plan och var den förste att giva hästen sporrarna. Men ödet hade obevekligt förkastat mina böner.

Då stadsvakterna fingo se fem ryttare komma framstormande emot dem, insågo de genast, att de skulle bli utsatta för ett överfall. De rustade sig därför till försvar och gjorde ganska beslutsamt i ordning sina bössor och bajonetter.

[ 220 ]Åsynen av dessa krigiska förberedelser, som endast ytterligare uppeggade livdrabanten och mig, betog med ens våra tre fega följeslagare modet. De stannade som på överenskommelse, och sedan de sinsemellan växlat några ord, som jag icke kunde höra, vände de om sina hästar och galopperade i sporrsträck tillbaka till Paris.

— Store Gud, sade livdrabanten, som tycktes vara lika upprörd som jag över detta skändliga förräderi, vad ska vi nu ta oss till? Vi äro ju endast två.

Jag var förstummad av bestörtning och raseri. Jag stannade och övervägde, om icke min första hämnd borde vara att sätta efter och tukta de uslingar, som lämnat mig i sticket. Jag följde med blicken deras flykt men såg i nästa ögonblick åt andra hållet på stadsvakterna. Om jag varit i stånd att klyva mig i två personer, skulle jag på en gång kastat mig över dessa båda föremål för mitt raseri. Jag slukade dem nu med blicken allesammans.

Livdrabanten, som av mina kringirrande blickar slöt sig till mitt vankelmod, bad mig lyssna till hans råd.

— Det skulle vara vanvettigt för oss två, sade han, att angripa sex man, lika väl beväpnade som vi, och som redan intagit försvarsställning. Vi måste vända om till Paris och försöka göra ett bättre val av medhjälpare. Stadsvakterna kunna inte gärna göra några snabba dagsresor med två tunga vagnar, i morgon hinna vi lätt nog upp dem igen.

[ 221 ]Jag funderade ett ögonblick på denna plan, men då jag på alla håll endast såg orsaker till hopplöshet, fattade jag ett i sanning förtvivlat beslut, nämligen att tacka min följeslagare för hans tjänster och i stället för att anfalla stadsvakterna helt saktmodigt gå fram och anhålla att bli upptagen i deras trupp för att tillsammans med dem ledsaga Manon till Havre-de-Grâce samt sedan följa henne över havet.

— Hela världen förföljer eller förråder mig, sade jag till livdrabanten. — Jag kan inte längre lita på någon människa, jag väntar intet mer vare sig av slumpens eller av människors hjälp. Mina olyckors mått är rågat, det återstår mig intet annat än att underkasta mig det oundvikliga. Jag tillsluter därför mina ögon för allt hopp. Må himlen belöna ert ädelmod! Farväl! Jag ämnar hjälpa mitt hårda öde att fullborda mitt fördärv, i det jag frivilligt ilar det till mötes.

Han bemödade sig förgäves att förmå mig till att återvända. Jag bad honom låta mig hållas och genast lämna mig, för att inte stadsvakterna skulle tro, att vi alltjämt hade för avsikt att anfalla dem.

Därpå red jag ensam fram emot dem, långsamt och med så förstörd uppsyn, att de ej gärna kunde finna något hotande i mitt närmande. Icke desto mindre bibehöllo de sin försvarsställning.

— Lugna er, mina herrar, sade jag till dem, jag har endast fredliga avsikter och kommer för att be om en ynnest av er.

[ 222 ]Jag bad dem fortsätta sin färd utan misstro och meddelade dem sedan under vägen, vad jag önskade av dem.

De rådslogo sinsemellan om hur de skulle upptaga detta förslag. Därpå tog anföraren för truppen till orda å allas vägnar. Han svarade, att de hade ytterst stränga order angående sina fångars bevakning, jag föreföll dem dock att vara en så hygglig människa, att de för min skull gärna ville lossa något litet på pliktens band. Jag borde emellertid inse, att detta krävde något vederlag. Jag hade omkring femton pistoler i behåll, och jag upplyste dem oförbehållsamt, hur stor summa min börs innehöll.

— Gott, vi skall inte vara obeskedliga. Det skall endast kosta er en écu i timmen att sällskapa med den av våra flickor, som behagar er mest… det är det gängse priset i Paris.

Jag hade icke talat särskilt om Manon, ty jag ville ej upplysa dem om min kärlek. De antogo till en början, att det var ett ungdomligt infall, som drev mig att söka en smula tidsfördriv hos dessa flickor, men så snart de tyckte sig märka, att jag var förälskad, ökade de tributen till den grad, att min börs var tom redan vid avfärden från Mante, där vi hade legat över natten före den dag, då vi anlände till Passy.

Behöver jag väl tala om det sorgesamma ämnet för mina samtal med Manon under denna färd eller om den verkan åsynen av henne utövade på mig, då jag av vaktarna erhållit tillstånd att närma mig [ 223 ]hennes vagn? Ack, orden kunna aldrig mer än till hälften uttrycka hjärtats känslor! Föreställ er min stackars käresta med bojor om midjan, sittande på några halmknippor, med huvudet matt lutat mot ena vagnssidan, anletsdragen bleka och fuktade av en tåreflod, som banade sig väg under hennes ögonlock, ehuru hon oavlåtligt höll ögonen slutna! Hon hade icke ens brytt sig om att öppna dem av nyfikenhet, då hon hörde vaktarnas oro, då de fruktade ett överfall.

Hennes linne var nedsmutsat och oordnat, hennes fina händer blottställda för luftens åverkan, kort sagt, hela denna tjusande skapelse, denna gestalt, mäktig att förleda en hel värld till dyrkan, tedde sig nu i ett tillstånd av obeskrivlig vanvård och förnedring.

Jag fortfor en stund att betrakta henne, ridande bredvid vagnen. Jag var så försjunken i detta beskådande, att jag flera gånger var nära att falla av hästen. Mina suckar och mina upprepade utrop tilldrogo sig slutligen hennes uppmärksamhet. Hon såg upp, igenkände mig, och jag märkte, att hon i första ögonblickets sinnesrörelse sökte kasta sig ur vagnen emot mig, men då kedjan höll henne fast, föll hon tillbaka i sin förra ställning.

Jag bad stadsvakterna att av medlidande stanna ett ögonblick, och de samtyckte av snikenhet. Jag steg av hästen och satte mig vid hennes sida. Hon var så utmattad och vanmäktig, att hon på en lång stund varken kunde röra sin tunga eller sina hän[ 224 ]der. Under tiden fuktade jag de senare med mina tårar, och då även jag var ur stånd att frambringa ett enda ord, befunno vi oss i en av de mest ömkansvärda belägenheter man kan föreställa sig.

Ej mindre bedrövliga voro våra yttranden, sedan vi omsider återvunnit talförmågan. Manon talade föga, det var som om blygseln och smärtan förändrat hennes röst… den ljöd svag och darrande.

Hon tackade mig för att jag icke glömt henne och för att jag låtit henne få den tillfredsställelsen att åtminstone se mig ännu en gång och säga mig ett sista farväl. Men då jag bedyrade, att ingenting kunde skilja mig från henne, och att jag var redo alt följa henne till världens ände för att taga vård om henne, tjäna henne, älska henne och olösligt sammanlänka mitt öde med hennes, då hängav sig den stackars flickan åt ett sådant svall av ömma och smärtsamma känslor, att jag befarade, det hon skulle duka under för detta våldsamma själsuppror.

Allt vad som rörde sig i hennes själ tycktes samla sig i hennes ögon, som hon höllo fästa på mig. Understundom öppnade hon läpparna utan att förmå utsäga de ord, hon påbörjade. Några undföllo henne dock. Det var uttryck av beundran för min kärlek, det var ömt beklagande av dess övermått, det var undran över att hon kunde ha varit nog lycklig att ingiva mig en sådan fullkomlig kärlek, det var yrkanden att jag skulle avstå från planen att följa henne och i stället på annat håll söka mig en lycka, vilken jag ej kunde hoppas att vinna med henne.

[ 225 ]Oaktat det grymmaste av alla öden fann jag min sällhet i hennes blickar och i den visshet jag hade om hennes tillgivenhet. Jag hade i sanning förlorat allt, vad andra människor skatta högt, men jag hade vunnit Manons hjärta, den enda skatt, som jag värderade. Vad frågade jag efter, om jag levde i Europa eller i Amerika, när jag visste, att jag skulle bli lycklig, om jag blott finge leva vid min älskades sida! Är icke hela världen fosterland för ett trofast älskande par?

Om någonting vållade mig oro, så var det fruktan att se Manon utsatt för brist och nöd. Jag föreställde mig redan tillsammans med henne en vistelse i en ouppodlad och av vildar bebodd trakt.

— Jag är ändå ganska övertygad om, att det ibland dem inte kan finnas några så omänskliga som G. M. och min far, sade jag. — De komma åtminstone att låta oss leva i fred tillsammans. Ifall det som man berättat om dem är sant, så följa de naturens lagar. De känna varken till den girighet, som anfäktar G. M. eller de fantastiska hedersbegrepp, som upphetsat min far emot mig. De komma inte att störa två älskande, som de se leva lika enkelt och naturligt som de själva.

I detta avseende var jag således lugn. Men jag gjorde mig inga romaneska föreställningar i fråga om det dagliga livets behov och villkor. Jag hade alltför ofta erfarit, att det finnes outhärdliga försakelser, enkannerligen för en ung kvinna, som är van vid ett bekvämt och yppigt liv.

[ 226 ]Jag var tröstlös över att jag till ingen nytta tömt min börs och att den lilla summa, jag hade kvar, var på väg att berövas mig genom stadsvakternas gemena rofferi.

Om jag haft ett litet kapital med mig, skulle jag kunnat hoppas att icke blott någon tid skydda oss för nöd i Amerika, där pengarna voro sällsynta, utan kanske till och med grunda något företag till varaktig försörjning.

Denna betraktelse väckte hos mig tanken att skriva till Tiberge, som jag alltid funnit så villig att erbjuda sina väntjänster.

Jag skrev i första stad, där vi rastade. Jag uppgav intet annat skäl än den nödställdhet, vari jag, enligt vad jag förutsåg, skulle komma att befinna mig i Havre-de-Grâce, dit jag bekände att jag var på väg med Manon. Jag bad om hundra pistoler.

— Låt dem komma mig tillhanda i Havre genom postmästaren, skrev jag. Du förstår väl, att detta är sista gången jag besvärar din vänskap, och att jag icke kan låta min olyckliga käresta, då hon nu slites ifrån mig för alltid, fara utan någon hugsvalelse, som kan mildra hennes öde och min sargande smärta.

Stadsvakterna blevo så omedgörliga, då de upptäckt min häftiga passion, att de oupphörligt fördubblade priset på minsta förmåner. Sålunda blev jag snart nog alldeles utblottad. Kärleken tillät mig också icke att spara mina mynt. Jag glömde mig [ 227 ]kvar hos Manon från morgon till kväll, och tiden mättes icke längre i timmar utan i hela dagar. När min penningpung slutligen var alldeles tom, fann jag mig utsatt för nyckerna och råheten hos sex uslingar, vilka behandlade mig med outhärdligt översitteri. Ni var själv vittne därtill i Passy. Mitt möte med er vart en stund av hugsvalelse, som lyckan förunnade mig. Er medkänsla vid åsynen av mina kval var min enda rekommendation hos ert ädla hjärta. Den handräckning, ni så frikostigt gav mig, hjälpte mig att uppnå Havre, och stadsvakterna höllo sitt löfte till er redligare än jag vågat hoppas.