Markens gröda/Kap 04

←  Kapitel 3

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 4

Kapitel 5  →

IV.

Mellan jordbrukssysslorna kom dag och tid, men hon Oline kom inte.

Isak var nu fri från arbetet på åkern. Han försåg sig med två liar och två räfsor till slåttern, gjorde en lång botten till kärran, så att han kunde köra hö i den, och skaffade sig medar och material till en vedsläde till vintern. Han gjorde mycket smått och gott. Två hyllor satte han upp på väggen i dagligstugan att lägga en mängd saker på, både almanackan, som han också hade köpt, och grötvispar och slevar, som inte begagnades. Inger såg, att de båda hyllorna voro till stor nytta.

Inger tyckte, att allting var så gott och bra. Gullhorn ville nu inte rymma längre, utan trivdes gott med kalven och tjuren och gick hela dagen i skogen. Getterna frodades och nästan släpade sina tunga juver i marken. Inger sydde ett långt plagg av blå kattun och en liten mössa av samma tyg. Det var det näpnaste man kunde se, och det var dopdräkten. Pojken låg själv och följde arbetet med ögonen. Det var allt en präktig pojke, och skulle han nu äntligen heta Eleseus, så ville Isak inte sätta sig emot det längre. När klänningen var färdig, hade den ett två alnar långt släp, och var aln kostade pengar, men det kunde inte hjälpas, pojken var ju den förstfödde. — Skall pärlbandet ditt någon gång användas, så är det väl nu! — sade Isak. — Å, Inger hade nog tänkt på pärlorna, hon var väl inte mor för inte, bara så tyst och stolt. Pärlorna räckte inte kring halsen på pojken, men de skulle taga sig bra ut frampå mössan hans, och där satte hon dem.

Men Oline kom inte.

Hade det inte varit för kräken, kunde alla människorna ha lämnat stället och kommit tillbaka om en tre, fyra dagar med barnet kristnat. Och hade inte den välsignade vigseln varit, så kunde Inger ha rest ensam. — Skulle vi inte kunna skjuta upp vigseln så länge? sade Isak. — Inger svarade: Det dröjer ju både tio och tolv år, innan han Eleseus kan stanna hemma och mjölka!

Nej, nu måste Isak ta sig en funderare. Egentligen hade det alltsammans börjat utan någon början. Vigseln var kanske lika nödvändig som dopet, vad visste han. Nu såg det ut att bli torka, riktigt svår torka. Kom det inte regn snart, blev grödan förstörd, men allt stod i Guds hand. Isak gjorde sig redo att gå ned till bygden efter en människa. Det var åter många och långa mil att vandra.

Allt detta bråk och besvär för en vigsel och ett dop! Folk som bo i ödemarken ha i sanning många små och stora bekymmer!

Då kom Oline…

Nu voro de gifta och döpta. Allt var i ordning. De hade till och med iakttagit att låta viga sig först, så att barnet kunde bli äkta. Men torkan fortfor, och nu brändes de små sädesåkrarna upp, brändes sammetsmattorna upp, och varför? Allt stod i Guds hand. Isak slog sina ängslappar, och det var inte mycket gräs på dem, fast de blivit gödslade i våras. Han slog och slog i liderna, i avlägsna utmarker, och tröttnade inte på att slå och torka höet och föra hem fodret, ty han hade häst och mycken boskap. Men i mitten av juli måste han också slå säden till grönfoder, det var inte annan råd. Så att nu kom det an på potatisen!

Hur var det med potatisen? Var den bara en kaffesort från ett främmande land och kunde undvaras? Å, potatisen är en makalös jordens frukt. Den står mot torka, den står mot väta, men den växer. Den trotsar vädret och tål mycket. Får den röna litet vänlig behandling av människan, då lönar den femtonfalt igen. Potatisen har inte druvans blod, men den har kastanjens kött; den kan stekas eller kokas och begagnas till allt. En man kan vara brödlös, men har han potatis, så är han inte utan mat. Potatis kan rostas i varm aska och bli kvällsmat. Den kan kokas i vatten och bli frukost. Vad kräver den för sovel? Mycket litet, potatisen är förnöjsam, en kopp mjölk, en sill är nog till den. Rikedomen äter den med smör. Fattigdomen doppar den i litet salt i en skål. Isak kunde om söndagarna få skölja ned den med en filbunke av Gullhorns mjölk. Den föraktade och välsignade potatisen!

Men nu såg det illa ut även med potatisen.

Isak såg på himlen otaliga gånger om dagen. Den var blå. Mången kväll såg det ut som det skulle bli regn. Isak gick in och sade: Jag undrar om det inte blir regn nu ändå! Ett par timmar senare var allt hopp ute igen.

Torkan hade nu varat i sju veckor, och värmen var tryckande. Potatisen stod hela denna tid och blommade allt vad den kunde, blommade onaturligt och underbart. Åkrarna sågo på avstånd ut som snöfält. Var skulle allt detta sluta? Almanackan gav ingen upplysning. Almanackorna nu för tiden voro inte som förr, de dugde ingenting tilll. Nu såg det åter ut som det skulle bli regn, och Isak gick åter in till Inger och sade: Det måtte väl nu med Guds hjälp bli regn i natt! — Ser det så ut? — Jaa? Och hästen ruskar på sig i spiltan. — Inger gläntade på dörren och sade: Jo, nu skall du få se! — Några droppar föllo. Timmarna gingo. Folket gick och lade sig. När Isak gick ut på natten för att titta, var himlen blå. — Ack, Herre Gud! sade Inger. Ja, ja, men så blir det sista lövet ditt också torrt i morgon, sade hon och tröstade, så gott hon kunde.

Isak hade också lövat mycket och hade nu en mängd löv av bästa slag. Det var värdefullt foder. Han behandlade det som hö och täckte över det med näver i skogen. Han hade bara en liten återstod ute nu, därför svarade han Inger så djupt förtvivlat och likgiltigt: Jag tar inte in det om det blir torrt heller! — A, du pratar, sade Inger.

Dagen efter tog han alltså inte in det, efter han hade sagt så, tog inte in höet. Det kunde ligga där, det blir inte regn i alla fall, låt bara höet ligga där i Guds namn. Han kunde ta in det någon gång före jul, om inte solen alldeles bränt upp det vid det laget.

Så djupt och alltigenom kränkt kände han sig, att han inte längre fann nöje i att sitta på trapphällen och se ned över fälten och äga dem. Där lågo nu potatisåkrarna i blomstrande ofruktbarhet och förtorkade, därför kunde också lövet ligga där det låg, gärna för honom. Men kanske hade Isak en liten baktanke med detta mitt i sin viktighet, kanske gjorde han det på spekulation och ville försöka reta den blå himlen nu vid månskiftet.

På kvällen såg det åter ut som det skulle bli regn. — Du borde ha bärgat lövet ditt, sade Inger. — Varför det? frågade Isak och såg ytterst förvånad ut. — Jaja, du skojar, men det kan komma regn, ska du få se. — Du ser väl, att det inte kommer något regn i år.

Men på natten var det nu i alla fall som om det blev så mörkt i fönstret. Det var också, som om någonting piskade emot det och gjorde det vått, vad det nu kunde vara. Inger vaknade och sade: Nu regnar det, se på rutorna! — Isak bara fnyste och svarade: Regn? Det är inte regn. Jag förstår inte vad du pratar om! — Du skall inte bry dig om att göra dig till, sade Inger.

Isak skämtade ju. Och han bara lurade sig själv. Visst var det regn och det en duktig skur, men när den hade vätt igenom lövet för Isak, slutade den. Himlen var blå. Det var ju det jag sade, att det inte kom regn, sade Isak styvnackad och inte så litet syndig.

För potatisen var denna skur så gott som ingenting, och dagar kommo och gingo, men himlen var lika blå. Då började Isak arbeta på sin vedsläde och var mycket flitig med den och fann sig i sin lott och hyvlade undergivet medar och skacklar. Hå hå, ja ja! Dagar kommo ju och gingo, barnet växte, Inger kärnade och ystade. I själva verket var det ju inte så farligt; ett dåligt år kunde väl duktiga människor i ödemarken överleva. Och för övrigt — när nio veckor gått, kom det riktigt välsignat med regn, ett helt dygns regn, som öste ned i sexton timmar, som om himlen varit öppen. Hade det nu varit som för fjorton dar sedan, skulle Isak ha sagt: Det är för sent! Nu sade han till Inger: Du skall se det räddar något av potatisen! — Åja, svarade Inger trösterikt, det räddar nog alltihop!

Och nu började det se bättre ut. Det kom skurar var dag, de avmejade ängarna grönskade, det var som trolleri. Potatisen blommade, det gjorde den, ja ännu värre än förut. Och det växte ut stora bär i topparna på den, och det var långt ifrån som det skulle vara. Men ingen visste vad som fanns under rötterna, Isak hade inte vågat se efter. Så kom Inger en dag och hade funnit över tjugu små potatisar under ett stånd. Och de hade fem veckor på sig ännu att växa, sade Inger. — Den Inger, hon skulle jämt och samt trösta och tala goda ord med sin harmun. Och eländigt lät hennes tal. Hon bara väste, det var som när en ventil släpper ut ånga; men hennes tröst var god att ha i vildmarken. Och en levnadsglad natur hade hon. — Om du skulle kunna göra en säng till! sade hon till Isak. — Jaså, sade han. — Ja, ja, det är nu ingen brådska, men…

De började ta upp potatisen och blevo färdiga till mickelsmässan, såsom gammal sedvänja var. Det blev medelmåttig skörd, god skörd. Det visade sig åter, att potatisen inte var så förfärligt noga med vädret, utan växte i alla fall och stod ut med mycket. Naturligtvis blev det inte riktigt god skörd, när de räknade noga efter, men de kunde inte räkna så noga i år. En lapp hade gått förbi en dag och förundrat sig över all potatisen här på nybygget. I bygderna var det mycket sämre, sade han.

Så hade Isak åter några veckor på sig till att bryta mark, innan tjälen kom. Kreaturen gingo nu ute och betade var de ville, det var trevligt för Isak att arbeta ute bland dem och höra på skällorna. Det störde honom visserligen också litet, ty tjuren var svår med att ställa till ofog och stånga ned lövstackarna, och getterna voro än här och än där, till och med på taket till torvkojan.

Små och stora bekymmer.

En dag hör Isak ett gallskrik. Inger står på trapphällen med barnet på armen och pekar nedåt backen på tjuren och den lilla kon Silverhorn, De äro älskogskranka. Isak kastar hackan och springer nedåt, men det var för sent, olyckan var skedd. Ser du det lilla trollet, hon är tidigt ute, bara året, ett halvt år för tidigt, bara barnet! Isak får henne in i kojan, men det är nog för sent. — Ja, ja, sade Inger, det är nu på sätt och vis bra, för eljes hade båda korna kommit att kalva på hösten! — Ja, den Inger, hon hade inte något gott huvud, men hon visste kanske vad hon gjorde, när hon släppte ut Silverhorn och tjuren tillsammans i morse.

Vintern kom. Inger kardade och spann. Isak körde famnved. Väldiga lass med torr ved på gott före. All skuld och gäld blev utstruken, häst och kärra, plog och harv voro hans. Han körde bort med Ingers getost och fick garn, vävstol, nystvinda och vävbom med sig hem igen. Han kom tillbaka med mjöl och matvaror, tillbaka med plank, bräder och spik. En dag kom han med en lampa. Så sant jag står här, tror jag du är alldeles tokig, sade Inger, men hon hade länge känt på sig, att lampan skulle komma. De tände den om kvällen och voro riktigt i paradiset. Lille Eleseus trodde visst det var solen. Ser du, så förvånad han är! sade Isak. Nu kunde Inger sitta och spinna vid lampsken.

Han kom med lärft till skjortor och med nya lappskor till Inger. Hon hade bett honom om färger att färga ullgarn med, och den kom han också med. Men en dag så kom han med en klocka. Med vad? En klocka! Då stod Inger som fallen från skyarna och kunde ingenting säga på en lång stund. Isak hängde försiktigt upp klockan på väggen och ställde den på måfå, drog upp loden och hade den att slå. Barnet vände ögonen efter den djupa klangen och såg sedan på modern. Ja, du kan gärna förundra dig! sade hon och tog pojken till sig och var själv rörd. Ty av allt gott här i ensamheten kunde intet mäta sig med en väggklocka, som gick hela mörka vintern och slog timmarna så vackert.

När veden var körd, började Isak i skogen igen och högg mera ved, gjorde sina gator och sin by av famnved till nästa vinter. Han kom längre och längre bort från husen nu, en stor, vidsträckt lid låg redan öppen för odling, och han brydde sig inte om att hugga ned allt som växte på marken längre, utan fällde nu bara de äldsta träden, som voro torra i toppen.

Naturligtvis hade han också länge förstått, varför Inger hade talat om en säng till. Nu fick han nog skynda sig och inte skjuta upp det längre. Han kom hem från skogen en mörk kväll, och då var det skett, familjen hade fått tillökning — återigen en pojke — och Inger låg. Den Inger, i morse hade hon velat ha honom att ge sig av nedåt bygden: Du borde låta hästen röra litet på sig, sade hon, ty han bara står och gräver i spiltan! — Jag har inte tid med sådant, sade Isak och gick. Nu förstod han, att hon bara velat ha honom undan, och varför det? Han kunde varit god att ha till hands. Hur kommer det sig, att du aldrig kan säga till på förhand? sade han. — Nu måste du göra dig en säng och ligga i kammaren, sade hon.

Det var nu för resten inte nog bara med en säng, det behövdes också sängkläder till den. De ägde inte två skinnfällar. De skulle heller inte få råd till en ny fäll förrän till nästa höst, om de finge någon gumse att slakta, men inte heller då kunde det bli någon fäll av ett par gumseskinn. Isak slet ont och frös om nätterna en tid bortåt. Han försökte gräva ned sig i höet under bergklinten, han försökte lägga sig hos korna, husvill var han. Det var en lycka, att det redan var maj, sedan skulle juni komma och sedan juli…

Det var märkvärdigt så mycket som kommit till stånd i ödemarken nu, människoboning och fähus och röjda marker, allt på tre år. Vad byggde Isak nu? Ett nytt skjul, en tillbyggnad till stugan. Det dånade i hela huset, när han drev in åttatumsspikar, och Inger kom ut då och då och bad för de små. Nåja, de små, prata litet med dem så länge, sjung för dem, låt Eleseus få spannlocket att slamra med! Det skall inte stå så länge på med de stora spikarna. Det är just här de måste vara, i sträckbjälkarna, i det som skall fästa hela tillbyggnaden vid huset. Sedan blir det bara bräder och två och en halvtumsspik, det är ingenting att tala om.

Kunde det undvikas, att han bultade! Där stodo nu både silltunnan och mjölet och matvarorna i stallet för att inte stå under bar himmel, men fläsket tog smak av det, ett tillbygge var alldeles nödvändigt. Småpojkarna kunde väl också vänja sig vid några hammarslag i väggen. Eleseus hade liksom blivit litet klen och skraltig, men den andre låg som en liten tjock guds ängel vid bröstet, och när han inte skrek, så sov han. Ett makalöst barn! Isak ville inte sätta sig emot, att han fick heta Sivert. Det var kanske bäst, fast han hade tänkt sig, att han skulle heta Jakob. Vid somliga tillfällen hade Inger rätt. Eleseus, det var efter hennes präst och var ett fint namn, men Sivert, det hette Ingers morbror, häradsskrivaren, han som var ungkarl och förmögen och inte hade några arvingar. Vad bättre kunde då barnet göra än heta efter honom?

Så blev det nytt vårbruk igen, och allt kom i jorden före pingst. När Inger hade bara Eleseus, kunde hon omöjligt få tid att hjälpa mannen, den förstfödde upptog henne så; nu då hon hade två barn, både rensade hon och uträttade mycket annat dessutom: var med långa stunder vid potatissättningen, sådde morötter och rovor. En sådan hustru var inte lätt att finna. Hade hon inte också en väv uppe? Hon begagnade varje ledig stund till att springa ut i kammaren och väva ett par slag, och det blev halvylle fyrskäft till underplagg för vintern. När hon fick sitt garn färgat, blev det blått och rött klänningstyg åt henne själv och de små. Till slut lade hon i flera färger och gjorde bolstervar till Isak av väven. Idel nyttiga och nödvändiga saker, och så starka och präktiga saker.

Nu hade familjen i ödemarken kommit sig för ganska bra, och om skörden slog väl ut, voro nybyggarna i sanning avundsvärda. Vad fattades ännu? En lada, förstås, en loge med tröskgolv i mitten, det var ett framtidsmål, det skulle uppnås liksom de andra målen, bara de fingo tid på sig. Nu hade lilla Silverhorn kalvat, getterna fått killingar och fåren lamm, det vimlade av småkräk på gården. Och hur var det med människorna? Eleseus gick redan på sina ben vart han ville, och lille Sivert var kristnad. Inger? Hon tänkte visst få fler barn, hon var så fet och frodig. Vad var ett barn för henne? Ingenting — det vill säga stora ting, vackert småfolk. Hon var stolt över barnen och lät förstå, att det inte var åt alla, som Gud anförtrodde så stora och vackra barn. Inger hade fullt upp att göra med att vara ung. Hon hade ett vanställt ansikte och hade hela sin ungdom varit som en utstött. Pojkarna hade inte sett åt henne, fastän hon både kunde dansa och arbeta, de försmådde hennes behag, de vände sig bort — nu var det hennes tid, hon utvecklades, stod ständigt i blom och gick med barn. Isak själv, husbonden, var och förblev en allvarlig man, men han hade haft framgång och var belåten. Vad han uppehållit livet med, innan Inger kom, var mycket dunkelt, potatis och getmjölk, ja konstiga rätter utan namn. Nu hade han allt vad tänkas kunde för en man i hans ställning.

Det blev torka igen, missväxt igen. Lappen Os-Anders, som kom förbi med sin hund, kunde berätta, att folket i bygderna redan hade slagit säden till kreatursfoder. — Jaså. De hoppades alltså inte längre? frågade Inger. — Nej. Men de hade börjat fånga sill. Han Sivert, morbror din, får intäkten av det. — Han hade nu en liten smula förut, både i tina och gryta! — Alldeles som du, Inger. — Ja, Gud ske lov, det är inte att klaga över. Vad säger de om mig därhemma? — Os-Anders vaggar på huvudet och säger inställsamt, att han inte har ord för det. — Om du vill ha en spilkum söt mjölk, så säg bara ett ord, säger Inger. — Du skulle inte kosta på mig något. Men har du litet till hunden?

Mjölken kom, hundmaten kom. Lappen hörde en musik inifrån stugan och lyssnade. Vad är det. — Det är väggklockan våran som slår, sade Inger och höll på att spricka av stolthet.

Lappen vaggade åter på huvudet och sade: Ni ha hus och häst och ägodelar, kan du nämna mig något, som ni inte har! — Nej, vi kan inte vara nog tacksamma. — Hon Oline bad mig, jag skulle hälsa dig. — Jaså. Hur har hon det då? — Åjo, rätt bra. Var är mannen din?

— Han är och bryter. — De säger, att han inte har köpt? framkastar lappen. — Köpt? Vem säger det? — De säger det. — Vem skulle han köpa av? Det är ju allmänning. — Ja, ja. — Och svett och möda har han lagt ned på den här marken! — De säger det är statens mark?

Inger förstod ingenting av det och sade: Ja, det kan väl så vara. Är det hon Oline, som har sagt det? — Jag minns inte vem det var, svarade lappen och kastade sina ostadiga ögon åt alla håll.

Inger förundrade sig över att han inte tiggde om något, det gjorde Os-Anders alltid annars, det göra alla lappar, de tigga. Os-Anders sitter och petar i sin kritpipa och tänder den. Ack, en sådan pipa! Han röker och drar, så att hela hans gamla rynkiga ansikte ser ut som en runsten. — Ja, jag behöver inte fråga om det är dina barn, sade han åter inställsamt, för de är så lika dig, ackurat som när du själv var liten!

Inger, som sett ut som en riktig trollunge — naturligtvis var det på tok, men hon yvdes i alla fall. Till och med en lapp kan göra ett modershjärta glatt. Om inte din säck vore så full, skulle du få litet i den, sade hon. — Nej, du skall inte ta dig för när!

Inger går in med barnet på armen, och under tiden stannar Eleseus kvar hos lappen. De komma väl överens, pojken får se något märkvärdigt i lappens säck, något ludet, får klappa det. Hunden står och gnäller och skäller. Då Inger kommer ut med matsäcken, ger hon till ett litet utrop och sjunker ned på trapphällen. Vad är det du har? frågar hon. — Ä, det är ingenting, en hare. — Jag såg det. — Gossen din ville se honom. Det var hunden, som jagade upp honom i dag och bet ihjäl honom åt mig. — Här är maten din, sade Inger.