Markens gröda/Kap 05
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
V.
Det var en gammal erfarenhet, att minst två missväxtår följde på varandra. Isak hade blivit tålig och fann sig i sitt öde. Säden torkade bort, och höskörden var medelmåttig, men potatisen såg åter ut att reda sig. Det var alltså illa nog, men det var inte nöd. Isak hade i alla fall famnved och timmerstockar att föra ned till bygden, och som de fingo mycket sill längs hela kusten, hade folk gott om pengar att köpa ved för. Det såg nästan ut som en försynens skickelse, att sädesskörden slog fel, ty var skulle han ha tröskat säden, när han inte hade någon loge? Låt det vara en skickelse, det skadar inte i längden.
En annan sak var, att nya saker kunde dyka upp och oroa honom. Vad var det nu en viss lapp hade sagt till Inger i somras — att han inte hade köpt? Skulle han köpa? Varför det? Marken låg ju här; skogen stod här, han bröt och röjde och byggde ett hem mitt i den vilda naturen, livnärde sin familj och sina kreatur, var ingen något skyldig, arbetade och arbetade. Han hade flera gånger tänkt tala med länsmannen, när han var nere i bygden, men det hade blivit uppskjutet. Länsmannen var inte lätt att tala med, och Isak var fåordig. Vad skulle han säga, när han kom? Vad skulle han ta till ärende?
En dag på vintern kom länsmannen själv körande ut till nybygget. Han hade en karl med sig och många papper i en väska — och det var ju själve länsman Geissler. Han såg den stora, öppna liden, som var avröjd och låg slät och fin under snön; han trodde väl, att hela sträckan var odlad och sade: Det här är ju ett stort jordbruk. Tror du, att du kan få sådant för ingenting?
Nu hade det kommit! Det klack till i Isak, och han svarade ingenting.
Du skulle ha kommit till mig och köpt marken, sade länsmannen. — Ja.
Länsmannen talade om taxering, råskillnad, skatt, kronoskatt, sade han, och när Isak fick litet förklaring, fann han det allt mindre och mindre orimligt. Länsmannen skämtade med sin följeslagare och sade: Nåå, värderingsman, hur stor är arealen? Men han väntade inte på svar, bara skrev upp gårdens storlek på måfå. Han frågade Isak om hölassen, om potatistunnorna. Och hur skulle de bära sig åt med råskillnad? De kunde inte gå upp rågångar i djupa snön i skogen, och på sommaren kunde ju människor inte ta sig hit. Vad hade Isak själv tänkt sig till skog och betesmark? — Det visste inte Isak, han hade hittills tänkt sig som sitt allt vad han såg. Länsmannen sade, att staten satte gränser. Ju större område du får, desto mer kostar det, sade han. — Jaså. — Ja. Och du får inte allt vad du kan gapa över, du får till ditt behov. — Jaså. Inger satte fram mjölk, och länsmannen och hans följeslagare drucko. Hon kom med mera mjölk. Var länsmannen barsk? Han strök till och med Eleseus över håret och sade: Är det stenar han leker med? Får jag se de stenarna. Vad är det här? De är så tunga, det är visst någon sorts metall i dem. — Det finns gott om sådana uppe i fjället, sade Isak.
Länsmannen återgick till förrättningen. Det är väl söder- och västerut det är värdefullast för dig? frågade han Isak. Ska vi säga en kvarts mil söderut? — En hel kvarts mil? utbrast följeslagaren. — Du kunde inte odla upp tvåhundra alnar, sade länsmannen kort. — Isak frågade: Vad kostar en kvarts mil? — Länsmannen svarade: Det vet jag inte. Det vet ingen. Men jag skall föreslå ett lågt pris. Det här ligger ju många mil inne i ödemarken, och ingen väg finnes.
Ja, men en hel kvarts mil! sade följeslagaren åter.
Länsmannen skrev en kvarts mil söderut och frågade: Och uppåt mot fjällen? — Där måste jag ha till sjön. Det är en stor sjö, svarade Isak.
Länsmannen skrev. — Nå, norrut? — Det är inte så noga, svarade Isak. Det är ingen riktig skog på myrarna.
Länsmannen skrev efter sitt eget skön en åttondels mil. — Österut då? — Det är heller inte så noga. Det är bara fjället över till Sverige.
Länsmannen skrev. Då han hade skrivit, räknade han över det hela på ett ögonblick och sade: Naturligtvis blir detta en stor egendom, och hade den legat nere i bygden, kunde ingen ha köpt den. Jag vill föreslå hundra daler för alltihop. Vad tycker du? frågade han mannen, som han hade med sig. — Denne svarade: Det är ju inget pris! — Hundra daler! sade Inger. Du skall inte ta så mycket jord, Isak! — Nej, sade Isak. — Värderingsmannen inföll nu: Det är som jag säger: Vad skall han med så stor areal? Länsmannen sade: Odla den.
Han hade suttit här och skrivit och knogat, då och då var det barnskrik i stugan, han fick väl skriva om alltihop igen, han kom inte hem förrän sent på natten, nej inte förrän i morgon bittida. Han stoppade in sina papper i väskan. Gå ut och spänn för, sade han till sin följeslagare. Sedan vände han sig till Isak och förklarade: Egentligen borde du ha stället för ingenting och betalning till på köpet, och det skall jag säga i mitt förslag, så få vi se hur mycket staten vill ha för att ge dig köpebrev.
Isak — Gud vet hur det var fatt med honom. Det var som om han inte haft något emot, att det sattes högt pris på hans ställe och på hans myckna arbete här. Han ansåg det väl inte för omöjligt att komma ut med hundra daler med tiden. Därför sade han inte mera, han kunde arbeta som förut och odla marken och hugga upp de äldsta träden till famnved. Isak hörde inte till dem som gingo och vaktade på gynnsamma tillfällen, utan han arbetade.
Inger tackade länsmannen och bad honom stå på deras bästa hos staten. — Ja, men jag avgör ju ingenting, jag bara skriver vad jag tycker. Hur gammal är den minste där? — Litet över ett halvt år. — Pojke eller flicka? — Pojke.
Länsmannen var inte ovänlig, men slarvig och föga samvetsöm. Sin värderingsman, fjärdingsmannen Brede Olsen, lyssnade han inte till. Den viktiga angelägenheten ordnade han på en slump. Den stora affären, som var avgörande för Isak och hans hustru och avgörande för deras efterkommande, kanhända i otaliga släktled, skriftfäste han på en slump — länsmannen bara skrev. Men han visade nybyggarna mycken vänlighet, han tog upp en blank slant ur fickan och gav lille Sivert i handen, sedan nickade han och gick ut och satte sig i släden.
Plötsligt frågade han: Vad heter det här stället? — Heter? — Vad namn har det? Vi få lov att uppge ett namn.
Det hade de inte tänkt på, Inger och Isak, och de sågo på varandra.
Sellanrå? sade länsmannen. Han hittade väl på det nu. Det var kanske inte ens något namn, men han upprepade: Sellanrå, nickade och körde.
Allt på en slump, gränserna, priset, namnet…
Några veckor därefter hörde Isak en gång, när han var nere i bygden, att det var något trassel med länsman Geissler. Det var en del pengar han inte kunde redovisa för, och han var anmäld för amtmannen. Så galet kunde det hända. Somliga människor rusa fram genom livet och stöta emot dem som gå sin stillsamma väg!
En dag då Isak varit nere i bygden med ett av sina sista vedlass och var på hemvägen, hände sig, att han fick köra för länsman Geissler. Länsmannen kom rätt som det var ut ur skogen med en handkappsäck och sade: Låt mig få åka med dig!
De körde en stund. Ingen av dem sade något. En enda gång tog länsmannen upp en flaska och drack ur den. Han bjöd också Isak, som sade nej. — Jag är rädd för min mage på den här färden, sade länsmannen.
Han började tala om Isaks gårdköp: Jag expedierade saken genast och rekommenderade den varmt. Sellanrå är ett vackert namn. Egentligen borde du haft stället för ingenting, men hade jag skrivit det, hade de nog huggit till och tagit vad som helst. Jag skrev femti daler. — Jaså, skrev I inte hundra daler? — Länsmannen rynkade pannan och funderade: Så vitt jag kan minnas skrev jag femti.
Vart skall I nu fara? frågade Isak. — Över till Västerbotten, till min hustrus familj. — Det blir svårt att ta sig över den här tiden på året. — Å, det går väl. Kan du inte följa mig en bit? — Jo, inte skall I gå ensam.
De kommo till nybygget, och länsmannen låg över natten i kammaren. På morgonen tog han sig återigen en sup ur flaskan och sade: Jag förstör visst min mage på den här färden. Han var eljes som när han var där förra gången, välvilligt bestämmande, men litet virrig och utan större bekymmer för sitt öde; kanske var det heller inte så bekymmersamt. Då Isak dristade säga, att inte hela liden var odlad, utan bara litet av det, bara några små lappar, gav länsmannen det förvånande svaret: Det förstod jag mycket väl, när jag satt här och skrev den där gången. Men min körsven, Brede, han förstod ingenting, den åsnan. I departementet ha de en sorts tabell. När det var så få hölass och så få potatistunnor på en så stor areal, som jag uppgav, så säger departementets tabell, att det är usel jord, billig jord. Jag stod på din sida, och jag grundar mitt salighetshopp just på det skälmstycket. Det är trettiotvå tusen sådana karlar som du vi behövde här i landet. — Länsmannen nickade och vände sig till Inger: Hur gammal är den minste? — Han är nu nio månader, — Jaså. Jaså. Det är en pojke? — Ja.
Men du skall raska på och få ditt gårdköp ordnat så snart som möjligt, sade han till Isak. Det är en annan, som vill köpa nu ungefär halvvägs här emellan och byn, men då stiger det här stället i pris. Köp du nu först, så kan det få stiga sedan! Så har du litet igen för vad du slitit och släpat. Det var du, som började odla upp ödemarken.
Isak och Inger voro tacksamma för hans råd och frågade, om det inte var han själv, som skulle ordna med köpet. Han svarade, att han gjort vad han kunde, nu berodde det bara på staten. — Jag reser nu till Västerbotten och kommer inte igen, sade han rent ut.
Han gav Inger tjugufyra skilling, och det var alldeles för mycket. — Kom ihåg min familj nere i byn med litet slaktkött, sade han, en kalv eller ett får, vad ni ha. Min hustru betalar. Tag också med ett par getostar ibland, barnen äro så förtjusta i dem.
Isak följde honom över fjället, och på höjden var det hård skare, så att det var lätt att gå. Isak fick en hel daler.
Så drog då länsman Geissler bort och kom inte tillbaka till bygden. Och lika gott var det, tyckte folk, han ansågs för en opålitlig person och en äventyrare. Inte för att han inte hade reda på sig. Han var en kunnig karl och hade studerat mycket, men han slog på för stort och levde på andras pengar. Det blev känt, att det var efter en skarp skrivelse från amtman Pleym, som Geissler hade rymt, men emot hans familj vidtogs ingen åtgärd, och den bodde rätt länge kvar nere i byn, hustrun och tre barn. För övrigt dröjde det inte länge, förrän de felande pengarna sändes från Sverige. Länsmansfamiljen var då inte längre någon pant, men de bodde kvar på sitt ställe, för att de tyckte om det.
För Isak och Inger hade denne Geissler inte varit någon dålig hjälp, tvärtom. Gud vet, hur nu den nye länsmannen skulle bli, om kanske hela köpet av nybygget skulle göras om igen!
Amtmannen skickade en av sina skrivare upp till distriktet. Det var den nye länsmannen. Han var en fyrtio års man, son till en fogde och hette Heyerdahl. Han hade inte haft råd att ta studenten och bli tjänsteman, men han hade suttit på amtmanskontoret och skrivit i femton år. Då han aldrig fått råd att gifta sig, var han ungkarl. Amtman Pleym hade ärvt honom efter sin företrädare och givit honom samma eländiga lön som han haft förut. Heyerdahl fick sin lön och skrev. Han blev en bruten och sjuklig man, men samvetsgrann och rättskaffens. Han var också skicklig i sådant arbete, som han en gång lärt sig, och så långt hans förmåga räckte. Nu då han blev länsman, började han få ganska mycken självkänsla.
Isak tog mod till sig och gick till honom.
Sellanråköpet — jo, här ha vi de papperen; de ha kommit tillbaka från departementet. Man vill ha förklaring på en hop saker, det hela är ju alldeles förfuskat av den där Geissler, sade länsmannen. Kungliga departementet vill veta, om det finns stora och kanske givande hjortronmyrar på egendomen, om det finns timmerskog, om det möjligen finns malm och metaller i bergen där omkring. En stor fjällsjö nämnes här, är det fisk i den? Den där Geissler har visserligen lämnat några upplysningar, men det var ju ingen karl att lita på, och nu får jag sitta här och gå igenom allting efter honom. Nu skall jag komma upp till din gård, till Sellanrå, och undersöka allt och taxera allt. Hur många mil är det dit? Kungliga departementet vill ha riktig rågång. Naturligtvis måste vi gå upp en rågång. — Det blir svårt att gå upp rågång förrän fram på sommaren, säger Isak. — Det skall väl gå för sig. Vi kan inte vänta till fram på sommaren med att svara departementet. Jag kommer endera dagen. På samma resa skall jag å statens vägnar sälja litet odlingsbar mark till en annan person. — Är det han som skall köpa halvvägs mellan mitt och bygden? — Det vet jag inte — jo, det är det kanske. Det är en karl härifrån, min taxeringsman för resten, min fjärdingsman. Han hade frågat Geissler, om han fick köpa, men Geissler hade avvisat honom och svarat, att han inte dugde till att odla hundra alnar en gång! Då skrev karlen till själva amtmansämbetet, och nu skall jag yttra mig om saken. Ja, den Geissler!
Länsman Heyerdahl kom till nybygget och hade fjärdingsman Brede med sig. De hade gått sig våta på myrarna och blevo ännu våtare, när de skulle gå upp rågång i smältande vårsnö uppåt fjället. Länsmannen var ivrig den första dagen, men den andra var han trött och stod bara långt nere och ropade och pekade. Det var inte längre tal om att undersöka bergen runt omkring; hjortronmyrarna skulle de på hemvägen titta på, sade han.
Departementet hade framställt många frågor, det hade väl återigen en tabell. Det enda, som var någon mening med, var frågan om skogen. Det fanns mycket riktigt litet timmer, och det stod innanför Isaks kvartsmil, men det var ingenting att avyttra, bara så att det väl räckte till gårdens behov. Men även om det hade funnits gott om timmer, vem kunde köra det mil efter mil ned till människorna? Det kunde bara bjässen Isak, när han under vinterns lopp körde stockar till bygden och fick plank och bräder med sig hem.
Det visade sig, att den märklige mannen Geissler hade gjort upp ett förslag, som man inte kunde frångå. Där satt nu den nye länsmannen och försökte hitta på fel att rätta, men slutligen uppgav han det. Han frågade bara oftare än Geissler sin fjärdingsman till råds och tog hänsyn till hans ord, och denne måtte väl ha omvänt sig och fått en annan syn på tingen, sedan han blev köpare av statens allmänning. — Vad anser du om priset? frågade länsmannen. — Femti daler är sannerligen nog för den som skall köpa, svarade värderingsmannen. — Länsmannen formulerade det vackert och sirligt. Geissler hade skrivit: Mannen kommer hädanefter också att få en årlig skatt att erlägga, han ser sig ingen utväg att betala högre köpesumma än femti daler, fördelade på tio år. Staten kan antaga hans anbud eller fråntaga honom hans mark och hans arbete. — Heyerdahl skrev: Mannen ansöker vördsamt hos kungliga departementet om att få behålla den mark, som inte är hans, men på vilken han nedlagt ett betydligt arbete, för femtio (50) speciedaler, att erläggas i terminer efter departementets benägna bestämmande.
Jag tror, det skall lyckas mig att hjälpa dig till egendomen, sade länsman Heyerdahl till Isak.