Markens gröda/Kap 23

←  Kapitel 3

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 4

Kapitel 5  →

IV.

De köra med många hästar upp över myrarna, de köra husen till den nye mannen i obygden, lass efter lass, flera dagar i sträck. De lassa av på ett ställe, som skall heta Storborg, det blir nog stort en gång. Fyra man ligga nu uppe i bergen och ta ut sten till en stenfot och två källare.

De köra och köra. Var stock har färdighuggna hörnfogar, det är bara att lägga upp dem, när våren kommer, det är fint uträknat, stockarna äro numrerade, och det fattas inte en dörr, inte ett fönster, inte en kulört glasruta till verandan. Och en av körkarlarna kommer en dag med ett högt lass spjälor. Vad är det? En av nybyggarna nedanför Breidablik vet det, han är söderifrån och har sett sådant förr: Det är trädgårdsstaketet, säger han. — Den nye mannen tänker alltså anlägga trädgård i obygden, stor trädgård.

Det såg inte illa ut, det hade aldrig förr varit ett sådant körande upp över myrarna, och många hästägare förtjänade pengar på det. De språkade också sins emellan om denna sak: här var utsikt till förtjänst i framtiden. Handelsmannen skulle få sina varor från in- och utlandet. Han måste få dem uppkörda från bryggan med många hästar.

Stort såg det ut att bli alltsammans. Det hade kommit en ung förman, en bokhållare, som ordnade med körslorna. Han gjorde sig viktig och tyckte inte han fick hästar nog, fast det inte var många lass kvar att köra. — Det är ju inte så många lass kvar av husen, sade de till honom. — Ja, men alla varorna! svarade han. — Sivert på Sellanrå kom körande hemåt, med tom skjuts som vanligt, och bokhållaren ropade till honom: Kommer du med tomskjuts nedifrån? Varför tog du inte lass hit till Storborg? — Det kunde jag väl ha gjort, men jag visste inte om det, svarade Sivert. — Han är från Sellanrå, de ha två hästar, var det någon som viskade. — Ha ni två hästar? frågade bokhållaren. Tag hit dem bägge två och kör åt oss. Här är pengar att förtjäna! — Ja, svarade Sivert, det vore inte så dumt, men just nu ha vi så svårt om tid. — Har du inte tid att förtjäna pengar? sade bokhållaren.

Nej, de hade inte alltid tid på Sellanrå, det var så mycket att göra hemma. Nu hade de också för första gången lejd manfolkshjälp på gården, två svenska murare, som sprängde sten till en ladugård.

Denna ladugård hade i många år varit Isaks stora tanke. Torvkojan blev både för liten och för dålig för kreaturen. En stenladugård med tjocka murar och ordentlig gödselstad var av nöden. Men det var så mycket, som var av nöden, det ena drog det andra med sig hela vägen, och det tog aldrig slut med byggandet. Han hade såg och kvarn och sommarlagård, skulle han inte ha smedja? Bara en liten smedja att hjälpa sig med i nödfall; det var så långt till bygden, när släggan trasade upp sig i kanten eller ett par hästskor skulle böjas till. Alltså bara så att han kunde reda sig: en ässja och ett städ, skulle han inte ha det? Allt som allt blir det många små och stora hus på Sellanrå.

Gården blir större och större, en riktig storgård, det går därför inte att reda sig utan piga längre, och Jensine måste stanna kvar. Hennes far, smeden, frågar ibland efter henne, om hon inte snart kommer hem igen, men han yrkar inte på det något ivrigare, han är mycket eftergiven och har väl sin tanke med det. Sellanrå ligger ju så långt uppe i allmänningen och bara växer, växer med hus och tegar, människorna äro desamma. Lapparna komma inte längre förbi och spela herrar på nybygget, det har för längesedan upphört. Lapparna komma inte ofta den vägen, de taga helst en lång omväg kring gården, men de komma i alla händelser inte in i storstugan längre, de stanna utanför, om de överhuvud stanna. Lapparna vanka omkring i utkanterna, i det skumma — sätt ljus och luft på dem, och de vantrivas som ohyra och mask. Då och då saknas plötsligt en kalv eller ett lamm på Sellanrås utmarker, längst borta i något hörn. Det är intet att göra vid det. Naturligtvis kan Sellanrå bära det. Och om Sivert också kunde skjuta, så hade han ingen bössa. Men han kan inte skjuta, han är okrigisk och munter, en stor skälm: Dessutom är väl lapparna fridlysta! säger han.

Sellanrå kan bära små förluster bland boskapen, emedan det är stort och rikt, men det är inte utan sina bekymmer, ånej. Inger är inte hela året om lika nöjd med sig själv och livet, nej, hon gjorde en gång en lång resa, och då smittades hon väl av något slags dolsk håglöshet. Den kan gå bort, men den kommer igen. Hon är flitig och rask som i sina bästa dagar, och hon är en god hustru. Men har hon inte minnen från Trondhjem? Drömmer hon aldrig? Jo, i synnerhet om vintern. Det är tusan till liv och lust i henne ibland, och när hon inte kan dansa ensam, blir det ingen bal. Tunga tankar och uppbyggelsebok? Åjo. Men det andra är också ganska härligt och makalöst, det skall Gud veta. Hon har lärt sig att vara förnöjsam. De svenska murarna äro i alla fall främmande människor och okända röster på gården. Men det är äldre och stillsamma karlar, de leka inte, de arbeta. Men de äro bättre än ingenting, de liva upp en, den ene sjunger så vackert, när han handskas med stenarna, och Inger står ibland och lyssnar. Han heter Hjalmar.

Men därmed är inte allt gott och väl på Sellanrå. Det är den stora missräkningen med Eleseus. Det hade kommit brev från honom, att hans befattning hos ingenjören var indragen, men han skulle få en annan plats, bara han väntade. Sedan skrev han, att under den här tiden, då han gick och väntade på en fin kontorsplats, kunde han inte leva på ingenting, och när han fick en hundrakronesedel skickandes hemifrån, skrev han, att den nätt och jämnt räckte till att betala några småskulder med. Jaså, sade Isak. Men nu ha vi murare och många utgifter. Fråga du Eleseus, om han inte hellre vill komma hem och hjälpa oss? — Inger skrev, men Eleseus ville inte komma hem igen, nej, nu ville han inte göra den resan igen till ingen nytta, förr ville han svälta.

Se, det fanns väl ingen fin kontorsplats ledig i hela stan, och Eleseus var kanske heller inte så duktig att armbåga sig fram. Gud vet, kanske var det inte heller så mycket bevänt med hans begåvning. Snäll och arbetsam till att skriva var han nog, men hade han väl anden och ljuset? Och om han inte det hade, hur skulle det då gå med honom?

När han kom hemifrån med tvåhundra kronor på fickan, mötte staden med sina gamla räkningar, och när han hade betalat dem, måste han ha sig en riktig käpp och inte ett paraplyskaft. Åtskilliga andra saker lågo också nära till hands att skaffa sig: en skinnmössa till vintern, som alla hans kamrater hade, ett par skridskor att åka på banan med, en tandpetare av silver, som var till att peta tänderna med och peka elegant med, när han satt och samspråkade vid ett glas. Och så länge han var rik, bjöd han efter bästa förmåga; vid själva återkomstfesten lät han dra upp ett halvt dussin öl. Vad! Ger du uppasserskan tjugo öre? frågade de honom, vi ge tio. — Man skall inte vara knusslig, sade Eleseus.

Han var inte knusslig, nej, det passade inte för honom. Han var från en stor gård, ja, från ett gods, hans far, markgreven, ägde ändlösa timmerskogar och fyra hästar, trettio kor och tre slåttermaskiner. Eleseus var ingen skrävlare, och det var inte han, som spridde ut historien om Sellanrågodset, det hade distriktsingenjören på sin tid gjort och skrutit med det i staden. Men det var inte Eleseus emot, att historien vann ganska mycken tilltro. Då han själv ingenting var, kunde han vara son av något, han fick kredit på det och kunde reda sig. Men i längden gick det inte. Han skulle en vacker dag betala, och då kom han i klistret. En av hans kamrater skaffade honom då plats i sin fars affär, bara en sorts diversehandel, där lantbefolkningen gjorde sina uppköp, men det var bättre än intet. Det passade illa för en ung man vid hans ålder att stå för nybörjarelön i en diversehandel, när han skulle utbildas till länsman, men det var ett sätt att uppehålla livet, en tillfällig utväg, och det var i själva verket inte så galet. Eleseus var snäll och bra här också och blev omtyckt av alla. Då skrev han hem, att han gått över till affärslivet.

Det var detta, som var moderns stora missräkning. När Eleseus stod i diversehandel, så var han ju inte alls förmer än biträdet hos handelsmannen nere i byn. Förr hade han varit mycket förmer, ingen annan än han hade lämnat bygden och blivit kontorist. Hade han förlorat sitt stora mål ur sikte? Inger var inte så dum. Hon visste, att det fanns ett avstånd mellan det vanliga och det ovanliga, men hon insåg det kanske inte alltid så klart. Isak var enfaldigare och enklare. Han räknade nu mindre och mindre med Eleseus, när han räknade. Hans äldste son gled ut ur hans synkrets, han upphörde att tänka sig Sellanrå delat mellan sina söner, när han en gång själv föll ifrån.

Fram på våren kommo ingenjörer och arbetare från Sverige. De skulle anlägga vägar, uppföra baracker, planera, spränga, sätta sig i förbindelse med matleverantörer, med hästägare, med markägare vid sjön. Men varför allt detta? Äro vi inte i obygden, där allt är dött? Jo, nu skulle de börja försöka taga upp driften i kopparberget.

Så blev det i alla fall affär av. Det hade inte bara varit tomt prat av Geissler.

Det var inte samma fina herrar som förra gången. Nej, landshövdingen var inte med, brukspatronen var inte med, men det var den gamle bergmästaren och den gamle ingenjören. De köpte av Isak alla sågade bräder, han kunde undvara, de köpte mat och dryck och betalade bra. Sedan pratade de och voro vänliga och tyckte om Sellanrå. Linbana! sade de. Luftbana från toppen av fjället till sjön, sade de. — Ned över alla myrarna här? frågade Isak, ty han tänkte så skralt. — Nej, då måste de skratta: På andra sidan, sade de, inte här på denna sidan, det skulle bli flera mil, nej, på andra sidan fjället, rakt ned till havet, där är stark lutning och inte långt. Vi skicka ned malmen genom luften i järnkorgar, du skall se det blir storartat. Men att börja med kör vi ned malmen, bygger en väg och kör ned den med hästar, en femti hästar, storartat det också! Och vi ä inte bara den här styrkan, som du ser här. Vad är väl vi! Ingenting! Det kommer fler upp från andra sidan, ett helt tåg av arbetare och färdigbyggda baracker och proviant och material och redskap av alla slag, sade de. Vi möts på toppen. Här skall det sättas i gång, skall du se, det blir miljoner, kisen skall till Sydamerika. — Är inte landshövdingen med? frågade Isak. — Vilken landshövding? Jaså han, nej, han har sålt. — Och brukspatronen? — Han har också sålt. Jaså, du minns dem? Nej, de ha sålt. Och de som köpte av dem ha sålt i sin tur. Nu är det ett stort bolag, som äger kopparberget, förbannat rika människor. — Var är månne han Geissler? frågade Isak. — Geissler? Honom känner jag inte. — Länsman Geissler, han som sålde fjället åt er för längesen? — Jaså han! Var det Geissler han hette? Gud vet, var han är! Minns du honom också?

Så sprängde de och arbetade i fjället med många man hela sommaren. Det blev liv och rörelse. Inger drev stor handel med mjölk och andra ladugårdsprodukter, och det var roligt att ha den där handeln, att se alla människorna, som kommo och gingo. Isak gick där med sina tunga, stadiga steg och odlade sin jord, ingenting störde honom. De båda stenarbetarna och Sivert fingo upp ladugården. Det blev en stor byggnad, och det tog lång tid att få upp den, de voro för få, och Sivert var dessutom ofta ifrån för att hjälpa till på åkern. Nu var det gott att ha slåttermaskin och gott att ha tre raska kvinnfolk till att räfsa.

Det var gott alltsammans, obygden hade blivit full av liv, där fanns pengar som gräs.

Se på handelsboden på Storborg! Hade inte det blivit en affär i stor stil? Den Aron måste vara en rivande karl. Han hade fått nys om att gruvdriften skulle börja och öppnade genast sin diversehandel. Han idkade sin handel alldeles som en regering, ja, som en kung. Först och främst sålde han nu alla sorters matvaror och arbetskläder. Men gruvarbetare med pengar äro inte så noga på styvern, att de bara köpa det nödvändiga, nej, de köpa allt. I synnerhet om lördagskvällarna vimlade Storborg av folk, och Aron skrapade till sig pengar. Han hade både bokhållaren och sin hustru till hjälp innanför disken och sålde själv allt vad han orkade, men stället var inte öde och tomt förrän långt fram på natten. De togo reda på vilka som hade hästar i bygden, det blev ett väldigt körande av varor upp till Storborg, vägen måste på många ställen läggas om och sättas i stånd. Det blev något annat än Isaks första smala stig upp genom marken. Aron blev rent av en obygdens välgörare med sin handel och sin väg. Han hette förresten inte Aron, det var bara hans dopnamn. Han hette Aronsen, så kallade han sig själv, och så kallade hans hustru honom. Familjen slog på stort och hade två pigor och en dräng.

Jorden på Storborg måste tills vidare ligga orörd, det var inte tid till åkerbruk. Vem ville gräva i myren! Men Aronsen hade trädgård med staket, och vinbär och astrar och rönnar och andra planterade träd, en riktigt fin trädgård. Det var en bred gång i den, där Aronsen kunde gå om söndagarna och röka långpipa. I bakgrunden låg husets veranda med röda och gula och blå rutor. Tre små vackra barn sprungo omkring och lekte. Flickan skulle växa upp och lära sig att vara dotter i en stor affär, pojkarna skulle lära handel själva. Å, det var tre barn med framtid!

Hade inte Aronsen tänkt på framtiden, skulle han över huvud inte ha kommit hit. Han kunde ha fortsatt med att fiska och kanske ha tur och förtjäna bra på det också, men det var inte som handel, det var inte fint, det hade inte sådant anseende, hattarna flögo inte av för det. Aronsen hade rott med åror, för framtiden ville han segla. Han hade ett ord, han ofta använde: bom konstant! Hans barn skulle få det bom konstant, sade han. Därmed menade han, att han ämnade bereda dem ett liv med mindre slit och släp.

Och se, det artade sig väl, folk hälsade på honom, på hustrun, ja, på barnen. Det var inte det minsta, att folk hälsade på barnen. Gruvarbetarna kommo ned från fjället och hade inte sett barn på länge. De möttes ute på gården av Aronsens barn och talade genast vänligt med dem, som om de hade mött tre små pudlar. De skulle ha givit barnen slantar, men när det var själva handelsmannens barn, blåste de i stället på munspel för dem. Gustav kom, den unge vildbasaren med hatten på örat och de många muntra orden på tungan, han kom och skämtade med dem en lång stund. Barnen kände igen honom på långt håll och sprungo och mötte honom, han tog dem på ryggen alla tre och dansade ikring med dem. Huj! sade Gustav och dansade. Sedan tog han upp munspelet och blåste låtar och visor, det var så att de båda pigorna kommo ut och tittade på Gustav och hörde på musiken med tårar i ögonen. Gustav visste nog vad han gjorde, den tokstollen!

Om en stund gick han in i handelsboden, kastade pengar på disken och köpte ryggsäcken full av saker, och när han gick uppåt igen, bar han med sig en hel liten diversehandel, som han tog fram och visade, när han kom till Sellanrå. Det var brevpapper med blommor på och en ny snugga och ny skjorta och en halsduk med fransar; det vara karameller, som han delade ut till kvinnfolken, det var blanka metallsaker, klockkedja med kompass, pennkniv, ja, det var allt möjligt, det var raketer, som han hade köpt till söndagsförnöjelse åt sig själv och andra. Han fick mjölk att dricka av Inger, och han skämtade med Leopoldine och hissade lilla Rebecka högt upp i luften. — Nåå, var lagården snart färdig? frågade han sina landsmän, stenarbetarna, och var god vän med dem också. — De hade inte nog hjälp, svarade arbetarna. — Då skulle de få honom, sade Gustav på skämt. — Ja, om det ändå vore så väl, sade Inger, för lagården skulle vara färdig till hösten, när kreaturen måste in.

Nu brände Gustav av en raket, och när han hade bränt av en till, kunde likaväl alla sex få gå upp, och kvinnor och barn höllo andan av förvåning över trolleriet och trollkarlen. Inger hade aldrig sett en raket förr, men dessa fräsande blixtar påminde henne om stora världen. Vad var en symaskin nu! Och när Gustav till slut spelade på sitt munklaver, blev Inger så rörd, att hon rent av kunde ha följt honom när han gick …

Gruvdriften fortgår, och malmen köres med hästar till havet. En ångare har lastat och seglat i väg till Sydamerika, och en ny har kommit i stället. Stor trafik. Alla människor i obygden, som kunna gå, ha varit på fjället och sett underverken, och Brede Olsen har varit där med sina stenprov och blivit avvisad, därför att bergmästaren rest hem igen till Sverige. Om söndagarna har det varit stor folkvandring uppöver ända från byn. Ja, till och med Axel Ström, som inte har någon tid att offra, har tagit vägen Över gruvorna ett par gånger, då han varit och inspekterat linjen. Nu är det snart ingen, som inte har sett underverken. Då tar verkligen också Inger Sellanrå på sig fina kläder och guldring och går till fjälls.

Vad vill hon där?

Hon vill ingenting, hon är inte ens nyfiken på att se, hur de gå in i fjället, hon vill bara visa sig. När Inger såg, att andra kvinnor drogo till fjälls, kände hon, att hon ville dit upp, hon också. Hon har ett vanprydande ärr på överläppen och har vuxna barn, men hon ville dit upp. Det grämer henne, att de andra äro unga, men hon vill försöka att hålla dem stången, hon har ännu inte börjat bli fet, hon är lång och vacker och kan ta sig ut. Naturligtvis är hon inte röd och vit, och hennes guldskimrande persikohud är för längesedan avnött, men de skulle nog få se, de skulle nicka till varandra och säga: Hon är inte så illa!

De möta henne med största vänlighet. Arbetarna ha fått mången spillkum mjölk av Inger och känna henne. De visa henne omkring i gruvorna, i barackerna, stallet, köket, källaren, visthusboden. De dristiga komma henne helt nära och nypa henne litet i armen. Det gör inte Inger något, det gör henne gott. När hon skall gå upp eller ned för stentrappstegen, lyfter hon högt på kjolen och visar sina ben, men hon gör det så lugnt, och det är, som om hon ingenting gjort. Hon är inte så illa, tänka nog arbetarna.

Hon var i alla fall rörande, gamla människan: det syntes, att ett ögonkast från en eller annan av dessa varmblodiga män kom oväntat för henne. Hon blev tacksam för det och återgäldade det. Å, det smickrade henne att vara eftersökt, hon var kvinna som andra kvinnor. Hon hade väl varit ärbar av brist på frestelser.

Gamla människan!

Gustav kom. Han avstod två flickor från byn till en kamrat bara för att komma. Gustav visste nog, vad han gjorde. Han tog Inger övermåttan varmt och hjärtligt i handen och tackade för sist, men trängde sig inte på. — Nåå, Gustav, skall du inte komma och hjälpa oss med stenlagårn? säger Inger och blir blossande röd. — Gustav svarar, att nu kommer han snart. — Hans kamrater höra det och säga, att de nog komma snart allesamman. — Nåå, frågar Inger, ska ni inte vara här på fjället i vinter? Arbetarna svara förbehållsamt, nej, det såg inte så ut. — Gustav är dristigare. Han säger skrattande, att den lilla kopparn som var, den hade de väl snart krafsat ut. — Vad säger du? frågar Inger. — Nej, svarade de andra arbetarna, det fick Gustav allt akta sig för att säga!

Men Gustav aktade sig inte. Han sade skrattande ännu mer, och vad Inger angår, var han märkvärdigt skicklig att få henne för sig själv, fast han inte trängde sig på. En annan pojke spelade dragspel, men det var inte som när Gustav spelade munklaver. En tredje ung pojke, en glad gosse han också, försökte väcka uppmärksamhet genom att på rak arm sjunga en visa till dragspelet, men det var inte något det heller, fast han hade en rungande stämma. Om en stund stod Gustav där, och han hade minsann fått Ingers guldring på sitt lillfinger. Och hur hade det gått till, när han inte trängde sig på? Å, han trängde sig nog på ganska bra, men han gick tyst och fint tillväga liksom hon, de talade inte om det, hon låtsade om ingenting, när han lekte med hennes hand. Då hon sedan satt inne i barackköket och drack kaffe, hörde hon litet oväsen och ordväxling utanför, och hon förstod, att det så att säga var till hennes ära. Det smickrade henne. Den gamla orrhönan satt och lyddes på välbehagliga ljud.

Hur kom hon hem från fjället den söndagskvällen? Å, utmärkt, lika dygdig som när hon gick, varken mer eller mindre. Många män följde henne nedåt, de ville inte vända så länge Gustav var med, de gåvo sig inte, de ämnade inte ge sig! Inger hade inte ens ute i stora världen haft så roligt. — Hade inte Inger förlorat något? sade de till slut. — Förlorat? Nej. — Guldringen! sade de. — Då måste Gustav fram med den; han hade en hel här emot sig. — Det var väl du fann den! sade Inger och skyndade att säga farväl till sina följeslagare.

Hon närmade sig Sellanrå och såg de många husen. Där nere var hennes hem. Hon vaknade upp igen till den raska bondhustru hon var och ville gå en genväg bakom sommarlagårn för att se till kreaturen. På vägen dit kommer hon till ett ställe, som hon väl känner igen: här låg en gång ett litet barn nedgrävt; hon hade klappat till jorden med händerna, satt ett litet kors ovanpå. Å, det var så länge sedan! Hon undrade däremot, om pigorna hade mjölkat och gjort allt vad de skulle…

Gruvarbetet går sin jämna gång, ja, men det glunkas om att berget inte håller vad det lovade. Bergmästaren, som varit hemrest, kommer igen, och han har med sig ännu en sakkunnig; de borra och spränga och göra grundliga undersökningar. Vad är det egentligen för mankemang? Kopparn är ganska fin, det är den visst, men det är ont om den, och den går inte på djupet. Den tilltar i tjocklek söderut, den börjar bli djup och präktig just där bolagets gräns går fram, men sedan är det allmänning igen. Se, de första köparna hade väl inte menat så allvarligt med sin affär, det var ett familjeråd, några släktingar som köpte på spekulation. De försäkrade sig inte om hela fjället, den långa milen över till nästa dalgång, nej, de köpte ett stycke av Isak Sellanrå och Geissler och sålde det igen.

Och vad var nu att göra? Chefer och förmän och sakkunniga inse det mycket väl: de måste ögonblickligen köpa in mera av staten. Därför skicka de ilbud hem till Sverige med brev och kartor och rida sedan själva nedåt bygden till länsmannen för att lägga beslag på hela fjället på södra sidan om sjön. Men nu yppa sig svårigheter: lagen har kommit i vägen; de äro utlänningar, de kunna inte köpa direkt. Det visste de, och det ha de ordnat. Men södersidan av fjället är redan såld, det visste de inte. — Såld? säger herrarna. — För länge sedan, för flera år sedan. — Vem har köpt där? — Geissler. — Vilken Geissler? Jaså, han! — Det är lagfart på det, säger länsmannen. Det var hela fjället. Han fick det för så gott som ingenting. — Vad fan är det där för en Geissler, som man hör talas om då och då? Var finns han? — Ja, Gud vet var han finns.

Herrarna måste skicka nytt ilbud till Sverige. Och de skulle nog få veta, vem Geissler var. För närvarande kunde de inte arbeta med hela styrkan längre.

Så kom Gustav ned till Sellanrå och bar alla sina jordiska ägodelar på ryggen. Ja, nu kom han! sade han. Gustav hade lämnat bolaget, det vill säga han hade nu i söndags yttrat sig litet för frispråkigt om kopparberget, hans ord hade burits fram till ingenjören, och Gustav hade blivit avskedad. Farväl då, och förresten var det kanske just vad han ville: nu väckte det ingen misstanke att han kom till Sellanrå. Han fick strax arbete på stenladugården.

De mura och mura, och när det kort därefter kom en man till från fjället, fick även han plats vid bygget, och nu blev det två lag, och arbetet gick raskt undan. Ladugården skulle nog bli färdig till hösten.

Men den ene arbetaren efter den andre kom ned från fjället och hade blivit uppsagd och tog vägen hem till Sverige. Försöksdriften skulle upphöra. Det gick som en suck genom alla människor i bygden nedanför. Se, de voro så enfaldiga, de förstodo inte, att försöksdrift var en drift på försök, men så var det. Missmod och onda aningar grepo människorna i bygden. Pengarna blevo sällsyntare, arbetslönerna nedsattes, affärerna på Storborg stannade av. Vad skulle allt detta betyda? Nu var ju alltsammans så präktigt i gång, Aronsen hade fått flaggstång och flagga, han hade fått en isbjörnsfäll till sin åksläde till vintern och hade försett familjen med präktiga kläder. Detta var ju bara småsaker, men större saker hade också hänt: så hade nu två nya män köpt odlingsbar mark i obygden. Det var högt uppe, mellan Måneland och Sellanrå, det var inte utan betydelse för hela denna lilla avsides belägna värld. De båda nybyggarna hade satt upp sina torvkojor och röjt mark och dikat myr, det var flitigt folk, de hade hunnit långt på kort tid. Hela sommaren hade de köpt sina matvaror nere på Storborg, men när de kommo nu sista gången, fanns nästan ingenting att få. Varor — vad skulle Aronsen med varor, när gruvdriften lades ned? Nu hade han nästan inga varor, han hade bara pengar. Av alla människor i obygden var kanske Aronsen den mest missmodige. Hans beräkningar hade visat sig så felaktiga. Då någon rådde honom att odla upp sin jord och leva av den, tills det blev bättre tider, svarade Aronsen: Gräva i jorden? Det har inte jag och de mina kommit hit för.

Till sist stod inte Aronsen ut längre. Han ville själv upp till gruvorna och se, hur det stod till. Det var en söndag. När han kom till Sellanrå, ville han ha Isak med sig uppöver, men Isak hade aldrig satt sin fot på fjället, sedan arbetet däruppe började. Han trivdes bäst nere i liden. Inger måste övertala honom: Kan du inte gå med Aronsen, när han ber dig? sade hon.

Se, Inger hade väl ingenting emot, att Isak var borta en stund. Det var söndag, hon kanske ville vara av med honom ett par timmar.

Då följde Isak med.

De sågo mycket märkvärdigt i fjället. Isak kände inte igen sig i denna stad av baracker och vagnar och gapande gruvhål. Själve ingenjören visade dem omkring. Kanske var han inte så glad till mods för närvarande, den gode ingenjören, men han hade försökt att motarbeta den dystra stämning, som vilade över ödemarkens och bygdens folk, här var nu ett riktigt gott tillfälle, själve markgreven på Sellanrå och handelsmannen på Storborg hade kommit.

Han förklarade stenens beskaffenhet: kis, kopparkis, den innehåller koppar, järn och svavel. Å, de visste till punkt och pricka vad berget innehöll, ja, det innehöll till och med litet silver och guld. Man idkade inte bergsbruk utan att kunna sina saker! — Men skall det upphöra nu? frågar Aronsen. — Upphöra? eftersäger ingenjören häpen. Det vore nog inte Sydamerika betjänt med. De skulle upphöra med försöksdriften på en kort tid, det var nog riktigt. De hade nu sett vad som fanns här, nu skulle de bygga linbana och gripa sig an med hela fjället söderut. Isak visste väl inte, var den där Geissler höll till? — Nej. — Nå, de fick väl tag i honom. Sedan skulle de ta i på allvar. Nej, inte tänkte de upphöra!

Isak har fallit i förvåning över en liten maskin, som trampades med foten. Han ser strax vad det är, det är ju en liten smedja att köra på en kärra och sätta ned var som helst. — Vad kostar en sådan där maskin? säger Isak. — Den? Fältsmedjan? Den kostar inte mycket. De hade flera stycken sådana där. Men de hade också helt andra maskiner och inrättningar. Nere vid sjön hade de väldiga maskiner. Isak kunde nog förstå, att sådana där djupa dalar och avgrunder i ett berg, dem gjorde man inte med naglarna, ha, ha, ha.

De gå där och titta. Härunder berättar ingenjören, att han ämnar sig tillbaka till Sverige endera dagen. — Men ni kommer väl igen? frågar Aronsen. — Naturligtvis. Han visste inte med sig något, som regeringen eller polisen där hemma kunde få honom fast för! — Isak lagade så, att de kommo att stanna framför den lilla smedjan en gång till: Men hur mycket kan en sådan ässja kosta? frågar han. — Kosta? Det mindes ingenjören sannerligen inte. Nog kostade den väl något, men i ett stort bolags utgiftsstat kostade den ju ingenting! Den präktige ingenjören, kanske var han långt ifrån glad till mods vid det tillfället, men han bevarade skenet och var storslagen och frikostig till det sista: Behövde Isak en fältsmedja? Tag den där! Hans bolag var rikt, det förärade honom fältsmedjan!

En timme därefter vandra Aronsen och Isak hemåt igen. Aronsen har blivit lugnare och fått litet hopp, Isak knogar nedför fjället med den dyrbara fältsmedjan på ryggen. Den gamle lastdragaren var van att bära bördor! Ingenjören erbjöd sig att låta en karl komma ned till Sellanrå med klenoden i morgon, men Isak tackade och sade, att det skulle de inte bry sig om. Han tänkte på dem därhemma, att de skulle bli bra förvånade, när han kom gående med en smedja på ryggen.

Det var Isak, som blev förvånad.

Det körde just i detsamma en högst ovanlig skjuts in på gården. Körkarlen var en man från byn, men vid hans sida satt en herreman, som Isak förvånad stirrade på: det var Geissler.