Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 08
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin. |
Brinkmans Stella.
I.
Vänskapen och brefväxlingen. Stella besjunges. Hennes lefnadskonst.
Martina von Schwerins roll som "Biktmoder" upphörde visserligen icke med Tegnérs flyttning från Skåne; men hon fick mera sällan tillfälle att utöfva den, och brefväxlingen blef heller icke, trots alla goda föresatser, så liflig. Men af en djup och ingripande betydelse också för henne hade dessa Tegnérs-åren varit. De kommo som kulmen på den utveckling hon i intellektuellt afseende genomgått först under Rosensteins, så under Brinkmans ledning. Och denna tjugoåriga utveckling var storartad. Med kvinnans bildbarhet, men också med en mera ovanlig själfständighet — som äfven och icke minst tog sig uttryck i hennes lefnadskonst — hade hon allt mer tillägnat sig litteraturens skatter, nått förståelse för dem och förmåga att bedöma dem. Hennes egen stil hade också utbildats, och här hade säkerligen Tegnérs inflytande varit det allra största ända från 1820-talets början. Till Brinkman började hon först vid 1820-talets midt att skrifva svenska och ännu dröjde det flere år innan hon uteslutande använde modersmålet i bref till honom. Det var emellertid ingen imitation af Tegnérs stil, som hon försökte; hennes eget sätt att tänka, som redan utbildats i det franska språket, är tydligen alltjämt detsamma, om än ytterligare riktadt och kultiveradt. I formen, särskildt i satsfogningen, märker man alltjämt den franska uppfostran. Men i liflighet och spiritualitet, i ordlekande kvickhet, i slående omdöme ser man hos Martina von Schwerin något med Tegnérs uttryckssätt kongenialt. Hon formar sina epistlar nästan konstnärligt, hon öfvertänker — ofta åtminstone — planläggningen och hon sammanbinder de olika delarna genom fintligt funna öfvergångar. Men det blir åtminstone under hennes höjdpunkt, 1820- och 1830-talen, sällan något intryck af förkonstling eller uppstyltning, om än orden stundom se afvägda eller afpassade ut. Hon har fin språktakt och säkert sinne för valörerna, och så bryter ofta hennes varma känslighet fram i hänförande rytm.
Redan i början af 1820-talet väckte hennes stil Leopolds beundran — det var Brinkman, som, sin vana trogen och full af förtjusning, meddelat honom några prof därpå. En annan gång berättade Brinkman att Blom, som fått höra utdrag ur ett svenskt bref af henne, framkastat den förmodan att Tegnér hjälpt henne vid affattandet. Detta var ju löjligt, menade fru Martina, och så mycket löjligare som ett par sidor i brefvet just handlade om Tegnér.
Till Brinkman råkade hon första gången skrifva svenska halft i misstag, som vi sett (ofvan s. 168). Ett af sina följande bref (1824) slutar hon så: "Farväl, bäste Brinkman! Ännu en god nyårsönskan på gammal ärlig svenska! Alla språk jag talar med Brinkman kunna i alla fall alltid deriveras från hjärtats." Sysslandet med den svenska litteraturen samt umgänget med Tegnér och läsningen af hans dikter var det ju annars som förde hennes "entretien epistolaire" allt mera öfver på hemlandets språk. Brinkman tyckes emellertid satt hennes franska bref lika högt. Redan ett par år efter brefväxlingens början skref han: "Jag försäkrar er, utan den minsta öfverdrift, att edra bref stå öfver madame de Sevignes och andras, hvilkas läsning intressera oss ännu efter sekler... Man kan utan skryt tillägga, att edra bref innehålla vida mera tankar än madam de Sevignes" (20 januari 1815). Då fru Martina tog den berömda epistolära författarinnan i försvar, yttrade han (14 februari 1815): "Jag kommer alltid att sätta edra bref öfver madame de Sevignes... Jag tycker mycket om henne, och först efter att ha läst hennes samling mer än en gång har jag förstått att sätta mer värde på hennes personliga karaktär än på hennes stil och öfvertygat mig att hon i flera fall stod högre än sitt tidehvarf och sin omgifning." Och ett par år senare skref han (14 november 1817): "Hvilken skulle icke vara stolt öfver en sådan brefväxling med den, som i hvarje afseende betyder mera än madame de Sevigne! Ingen kan hysa större tillgifvenhet för er än jag. Har jag då icke så många gånger att tacka eder vänskap för att jag i flera hänseenden icke bör känna mig främmande i Sverige?"
Sin tillgifvenhet uttrycker han tidt och tätt för henne själf och äfven för de andra vännerna. Till Tegnér skref han t. ex. på hösten 1823, då Martina von Schwerins hälsa hade varit vacklande: "Hennes förlust skulle lämna mig alldeles ensam inom det inre lifvet, som vi bägge sedan 12 år lefvat med hvarandra. Under hela denna tid har jag väl knappt ägt en tanke eller en känsla, som jag ej meddelat henne, och om du också med halft skämt förebrått mig "att i visst afseende alltför mycket hafva förfrommat henne", så smickrar jag mig dock, att vår förtroliga vänskap i hennes enskilda belägenhet varit henne nyttig, åtminstone bidragit till den sällsynta utbildning hon själf gifvit sig, till det själfförtroende hvarmed hon småningom skapat sig ett sätt att vara, tänka och verka, alldeles oberoende af hennes tryckande och oheliga omgifvelser. Att jag åtminstone ej blott blifvit lyckligare utan bättre genom hennes vänskap och nedlåtande förtrolighet — den öfvertygelsen medtager jag i grafven."
I ofta återkommande krämpor hade Brinkman i fru Martina en "olyckskamrat". Hon bar dem, synes det, med mera manligt mod än han. Då han en gång (på våren 1828) "darrat för hennes hälsa", skref hon: "Frukta ingenting för mig. Det finnes ännu varelser, som hafva behof af mig på jorden." För dessa ville och skulle hon lefva. Sjukdomen plågade henne mest därför att hon då tvingades att vara egoist. I april 1832 heter det i ett bref till Stockholmsvännen:
"Hvad smärtan beträffar är jag ej mot henne fientligt sinnad, ty hon allena når till själens djup och uppdagar skatter, som därstädes eljest för evigt lågo förborgade. Visserligen grumlar hon den lugna klara ytan, under hvilken de obegagnade döljas; men hvarje ny naturkraft, som framkallas hos människan, är mot henne en välgärning, som det beror af henne själf att göra fruktbärande, och af sann och djup betydelse har alltid synts mig dessa evangelistens ord: 'Ja, ett svärd skall gå igenom tina själ, på det mång hjärtans tankar skola uppenbaras.'"
I januari 1837 skref hon:
"För öfrigt smickrar jag mig med att ej vara en ovärdig lärjunge af eder sats, 'det sjuklighet väl kan tvinga oss att lida till förtviflan, fastän aldrig till elakt lynne'. Också har ingenting afhållit mig att fullgöra alla mina skyldigheter, med någon liten hugkomst af jag tror Vespasiani ord: 'att en kejsare bör dö stående' — så ock husmodern, som väl också har sitt regemente att styra. Och hafva vi det icke alla öfver oss själfva? En ädel utöfning däraf är visserligen då man ej tillåter själen att genom lättja och veklighet förstöras i likhet med kroppen."
Om sällsyntheten af hennes företeelse och själfständigheten af hennes utbildning vittnade Brinkman i ett bref från de sista åren (af den 17 oktober 1845) på följande sätt: "Stella var onekligen redan när jag lärde känna eder, 1810, en accomplished lady. 'Hon öfverträffar oss ju i allt', sade mig själfva Ängeln.[1] Men huru litet har ni sedermera åtnöjt er med den bildning, som beundras i våra sällskapssalar och dock slutligen ger så liten tillfredsställelse i det inre lifvets slutna hem."
"Stella" var det poetiska namn, hvarmed Brinkman ända från 1820-talets början brukade beteckna sin beundrade väninna. Under detta namn besjöng han henne i sin prisdikt 1821 "Snillets värld". I sin ungdom under vistelsen i Tyskland hade han gifvit detta namn åt en viss Charlotte von Klüx, som dock icke kom att intaga något mera framstående rum bland hans "huldgudinnor". Nu efter tre årtionden återupptog han det och den nya Stella blef hans beständiga ledstjärna.
Som svensk poet hade Brinkman då och då i enskilda kretsar gjort sig bekant under det förra årtiondet. Redan 1814 hade Martina von Schwerin uppmanat honom att framträda med sin svenska lyra. Detta dröjde emellertid ännu åtskilliga år. Dessförinnan skickade han henne en till "Friherrinnan von Schwerin den 19 mars 1820" dedicerad dikt Vänskapen. Högstämdt, men mångordigt och "luftigt" besjöng han den centrala känslan i sammanlefnaden, såsom han fattade denna — "Ömma själars skyddsgudinna!" Han älskade att tänka sig lifvets ideala sida, dit främst vänskapen och konsten höra, såsom en poetiskt paradisisk ö, ett platonskt Atlantis. Så slutar också denna dikt om vänskapen:
På den ö, som fjärran flyter
uppå diktens stilla haf,
där din trogna tjusnings-staf
tidens storm i lugn förbyter..
där att allt mig återgifva
hvad jag mist, — att, öm och mild,
än min själ med ungdom lifva
visar du mig Stellas bild.
När Brinkman 1842 lät trycka denna dikt i sina Vitterhets-Försök, försåg han den, då dedicerad "till Stella", med följande anmärkning: "Till Stella — inom Sverige författarens lefvande sångmö under 30 års tid".
I Snillets Värld, där Brinkman besjunger det inre och högre lifvets makter, ger han en än mera storartad hyllning åt Stella. I första sången heter det:
— Men bland täckhetsnymfers vana skara
o, hvem är den huldaste jag ser,
som med tårar, glänsande och klara,
så förtroligt genom slöjan ler?
Vinkar mig ej Stella? Lagern lindar
sig med Edens rosor kring ditt hår.
Jordens sköna främling, morgonvindar
fläkta kring ditt bröst en evig vår.
Hälsades din första blick mot dagen
ej af sångens och af harpans ljud?
Flätades ej festligt af Behagen
din förlofningskrans med snillets gud?
Blygsamt rodnande, som en herdinna,
tog din milda skönhet den emot;
menlöst glad att alla hjärtan vinna
ser du ej, när flärdens offer brinna
eller smickret suckar för din fot;
och den krans, som kärlekens gudinna
knöt för dig i nöjets fosterbygd
adlas af din vishet, af din dygd
till ett strålsken kring en "helig kvinna"
inom enslighetens ljufva skygd.
Lifvets dröm, i diktens löfsal njuten,
väckes där af ingen klagoröst:
möter ej med sångens lugna tröst
Stellas vänskap, af Behagen knuten,
hvarje suck ur ett melodiskt bröst? —
O! med tårar, af förtjusning fällda
för den sällhet mig en gud beskärt,
må min lyra tacksamt återgälda
hvad din milda vishet henne lärt. —
Är det hon ej, den förtroligt ömma..
som kring skuggorna af lifvets höst
snillets friska morgonskymning breder,
och med Ariadnes blick och röst
vänligt mig ur tidens irrgång leder
till den värld, jag anar i mitt bröst. —
— — — — — — — — — — — —
Lycklig den, som ur sin tjusning vaknad,
från sin oskulds skyddsgudinna skild,
minnet dock af hennes trogna bild,
hennes löften än med evig saknad
i sitt bröst och i sitt snille gömt!
som en vis i alla lifvets skiften
manligt kämpat har och barnsligt drömt;
och som lika modigt, lika ömt,
sent ännu sig lutande mot griften
ej sin vaggsångs melodier glömt!
Och den andra (i den senare omarbetningen den tredje) sången slutar på följande vis:
Här må sångens svan sin hvila finna
vid sin hemflykt ur en stormig sjö;
här dess sista suck melodiskt dö
och med aftonblommors doft försvinna!
Här, o Stella, på den tjusningsö,
där dig hjärtat som sin huldgudinna,
snillet dyrkar som sin skaldemö.
Ur denna dikt citerade Martina von Schwerin ofta för Brinkman betecknande ställen, särskildt dessa ord, som inneslöto hans lifsgärning: "manligt kämpat har och barnsligt drömt". — I sin "bulletin" af den 3 januari 1822 yttrade Rosenstein: "Brinkman fick priset i skaldekonst, som ni vet. Hans poem är buret af fantasi. Wetterstedt läste det mycket bra. Det gör mig mycket nöje, framför allt genom Stella, hvartill ni utan tvifvel känner originalet." Men Stellanamnet vågade Martina von Schwerin ännu icke tillerkänna sig; Stella vore blott en idealbild, som hon icke kunde komma nära, och tänkte han på henne som Stella, så inlade han hos henne alltför mycket, som icke fanns. Så skref hon t. ex. den 28 augusti 1823, då en af hans många väninnor, hvilka alltid voro välkomna också på Sireköpinge, hade velat identifiera henne med Stella: "Den älskvärda fru Heckscher har tillbringat en dag här. Jag framhöll för henne att hon icke i Brinkmans Stella borde se annat än en vanlig kvinna som endast äger förtjänster i sitt hjärta och sin känsla. Återstoden, min käre vän, är er egen uppfinning. Ni pryder mig efter ert behag med alla goda egenskaper liksom med alla dygder, och intet borde vara er mera lätt, ty ni bär urbilden i er själ."
Följande år riktade Brinkman åter en dikt till den frånvarande, men ständigt i hans själ närvarande väninnan. Till Stella under en sjukdom, som var daterad den 24 april 1824 om natten, har förblifvit otryckt; dess slut lyder:
Att andas i en högre värld
af visheten och Stella lärd,
jag stoftets lott ej fegt begråter.
Kring grafven af försvunna år
uppblomstrar, lik en helig vår,
ur känslans djup mitt Eden åter.
Där, prydd med glada rosor må
snart eller sent min urna stå
vid diktens evigt friska källa!
och vittna hur i sorgens dar
ännu min lyra helgad var
åt hoppet, visheten och Stella.
När Brinkman 1826 skickat flera vackra dikter till henne, t. ex. Vestalen (till Mina Mohrman), uppmanade fru Martina honom att publicera sina poesier, såsom Tegnér föreslagit. Detta dröjde dock, men samma år täflade han åter i Svenska akademien (med Diktens öar), utan att dock erhålla det åsyftade priset. Det af väninnan och äfven af Tegnér länge påyrkade invalet i akademien hördes icke af. Upprepade gånger uttrycker fru Martina sin förtrytelse öfver den ene eller den andre af akademisterna, som — enligt hennes mening — svikit vänskapens plikt. År 1826 t. ex., då hon i ärendet tillskrifvit en af excellenserna i akademien, ångrade hon bittert "hvarje välvilligt och smickrande ord jag så otillbörligt skänkte den beroende och svage hofmannen"; och ett par af Brinkmans närmare bekanta i akademien, som "fordom prålat med vänskapsbetygelser och tacksamhetsuttryck mot Brinkman, de förbigå honom nu vid det enda tillfälle dem bjudes att visa sig verkligen öfvertygade om hans misskända förtjänst. Säg mig" — skrifver hon till Tegnér — "är man ej lycklig att lefva långt ifrån dessa usla varelser, att slippa se dem i ansiktet, och höra deras tomma, meningslösa, skrytande språk?" — Slutligen i februari 1828 blef Brinkman invald. När han följande år sände henne en samling "Tankebilder" i distikonform, genomgick hon dem med förtjusning och tillade: "Hvarföre ej, bäste Brinkman, samtycka till biskopens förslag att lämna dem till trycket? Jag medger att den allmänhet, för hvilket sådant skrifves, är fåtalig; men skaldens och tänkarens högsta syftemål bör väl vara att förmera den, och jag tror dessa korta, sinnrika, af kvickhet och djup sanning strålande tankebilder härtill mera ägnade än månget långt och utdraget poem." —
Men det var Brinkmans prosa d. v. s. hans bref, som hon — liksom eftervärlden — satte högst. Den hade ju också både i reell och ideell mening betydt så mycket för henne. När hon i början af år 1832 företog sig att genomläsa den samling bref från Brinkman hon ägde, skref hon:
"Den fortsatta läsningen af edra bref gör mig ett obeskrifligt nöje. Och hvem kan väl skörda härligare frukter af en tjugoårig förtrolighet än den vän, för hvilken ni oafbrutet uppenbarat alla snillets och känslans heligaste ingifvelser? Jag fattar nu på en gång och i stort allt hvad jag är skyldig eder, och det är mycket; fastän jag stundom nödgas säga mig, att med en sådan ledstjärna genom lifvet borde jag blifvit vida bättre än jag är. Oaktadt denna förödmjukande bekännelse hoppas jag likväl ni älskar mig, ungefär af samma skäl som Lafayette påstod sig vara fästad vid Ludvig Filip. Ty säkert är att, om mitt själfsvåld och mina odygder undgått eder uppmärksamhet, har ni aldrig öfversett någon enda af mina bättre egenskaper och därigenom haft en afgörande inflytelse på utvecklingen af mitt ädlare jag." (Den 5 februari).
"Ni ser, min ädle vän, att jag på rent allvar öfvergifver lättjans värld för att återvända till snillets, och som jag länge funnit bekvämligast att komma dit genom andras omsorg, så är det nu på er bekostnad jag för denna gången anställer släptåget. Också är ni van vid bördan, och ert fel är det visserligen icke, om jag ej för eftervärlden strålar i evig fägring och förblindande glans... Huru kan väl ni, väldiga lejon i snillets och tankens värld, ej allenast tåla kring eder oss andra småkräk, men förmå oss att oförfärade framgå, leka kring eder fristad och utan ångest, utan tvekan säga hur vi, i stället för att frukta, blott älska er.
Eder höga, rena, heliga känslighet frambringar förmodligen detta underverk, som jag ingalunda tillskrifver det frikostiga, öfverseende beröm ni ägnar åt kvinnorna i allmänhet. Detta senare anser jag som en pröfning ni låter oss genomgå. För att få räknas till edert hjärtas invigda, är väl icke frågan om att härdas genom eld och vatten, men i det vida vanskligare lof-profvet frestar ni vår själsstyrka och vår själfständighet, och består man det någorlunda hjältemodigt, blifver man lycklig — som jag." (Den 26 februari 1832.)
Denna brefväxling blef för henne, som vi redan sett, en andlig lifskraft, en källa till ädel njutning och till pånyttfödelse. Upprepade gånger erkänner hon sin förbindelse till den trofaste vännen, som lärt henne sin "resignationsreligion". Så afslutar hon ett bref den 4 maj 1833:
"Frid, vishet och ljus kringstråla edert väsen. Således hvem vill icke likna er i förstånd och klokhet, om det ej kan ske i snille och förtjänster. Eder efterföljerska M. T."
När år 1837 Geijer och Wallin genom Brinkmans förmedling tillskickat henne skrifter, tackade hon honom varmt, tilläggande: "För mig har ni dock alltid varit ledtråden och sambandet med allt upphöjdt, skönt och snillrikt på jorden." Och i ett nyårsbref (1835) yttrar hon:
"Först nu får jag tillönska eder, bästa Brinkman, allt det goda jag i så rikligt mått unnar er under vår öfriga lifstid. Jag säger vår, ty i sanning kan jag ej föreställa mig någon egentlig tillvaro utan eder. Lef således detta känslans, tankens och snillets uppfriskande lif, hvars välgörande och inflytelserika verkningar så härligt försköna vänskapens stilla och anspråkslösa boning."
Man kan förstå huru sådana yttranden gladde och värmde den gamle vänskapsdyrkaren. En gång vid 80 år skref han till sin Stella:
"Intet bifall eller beröm jag någonsin fått af det största snillet[2], ingen belöning jag kunnat förvärfva i statens tjänst har någonsin gjort mig hälften så lycklig som för många år sedan ett par rader i ett bref från er: 'Jag bekänner uppriktigt och tacksamt', skref ni, 'att er vänskap och brefväxling ej litet bidragit att lyfta mig på en högre ståndpunkt af lifvet. Jag har blifvit allt mer och mer öfvertygad om dess öfversinnliga värde och lärt bättre känna mig själf, hvad jag är och hvad jag borde vara, väl också ännu kan bli'. En sådan verkan på hvarandra låtom oss kalla vänskap!'
Alljämt försökte friherrinnan von Schwerin att öfvertala Brinkman att göra en resa till de södra orterna och då naturligtvis besöka Sireköpinge. Den 10 maj 1827 skref hon:
"Ja, bäste Brinkman, äfven jag vill förklara lifvet, ej såsom den ofvan anförda poeten[3] men med dessa enkla och sanna ord: 'När det bäst varit, hafver det möda och arbete varit.' — Sedan biskopen börjat tala bibliska, tilltror jag mig äfven att göra det, och sedermera med den för tidigt skördade, djupsinnade och känsliga skalden[4] utropa:
Att lida och att glömma
hvad ej är hågkomst värdt;
att älska och att drömma
mig fridens genier lärt.
Bästa Brinkman, behöfver jag omtala den stora glädje, med hvilken jag iakttagit de rader som i ett af edra föregående bref tyckas antyda förhoppningen af ett besök i Skåne. Är det möjligt att ni kan försaka att göra en dylik färd under skydd af Ängelns vingar? Jag säger ingenting mer, ty Brinkman känner den outsägliga vänskap som väntar eder här, på Årup, i Växjö. Har ni hjärta att försaka den?
Nu farväl, ett hjärtligt farväl! Ursäkta dessa slarfviga rader. Om möjligt är, fortsättas de från Göteborg och vänskapen från hvarje ort jag vistas, förmodligen äfven från — grafven."
Årup och Sireköpinge voro enligt ett uttalande af Åkerhielm, "Ängelns" man, de enda ställen i Sverige, där man andades europeisk luft. Kunde detta icke locka Brinkman? Nu skulle ju också Åkerhielms dit ned på besök.
När Brinkman var ögonsjuk på hösten samma år (1827), skref hon: "Hur ofta behöfver jag ej upprepa för mig att er återstår själens ädlaste ljus och vänskapens varmaste deltagande. Kom att i vänskapens fristad nyttja mina ögon, då ödet tvingar Brinkman att förneka sina egnas förträfflighet!"
En annan gång hette det (11 mars 1832): "Här i min lilla vrå, i mitt soffhörn, som fordom af Tegnér kallades det klassiska, är jag först helt och hållet mig själf — och ändock har jag aldrig fått visa mig för er därstädes!" Än en gång upprepade hon inbjudningen, då (1835) dottern Martina önskade lära sig grekiska — skulle icke Brinkman vilja komma ned och informera den läraktiga, af honom så afhållna unga damen? Men nej, han lämnade icke mera Stockholm. —
"Då lifvet bäst varit hafver, hafver det möda och arbete varit", brukade fru Martina ofta efter bibeln upprepa. "Jag har till regel att göra mycket själf och fordra litet af andra", yttrade hon. Alltmera måste hon också rikta sin uppmärksamhet åt "jordens dunst": detta poetiska uttryck af Tegnér betydde, skref hon en gång, "på prosa slakt, metvurst, köksstök och pigoglam". Hon stiger upp, heter det i maj 1835, klockan 5 om mornarna för att "sticka täcken, lappa och vända möbler, plocka hvete för att från kvarnen erhålla vackert mjöl etc. etc. etc." Också härutinnan stod emellertid hennes lärda dotter under de sista åren henne verksamt bi. Denna intygade äfven att Tegnérs ord om modern: "glömmer hon dock ej sitt hus", bokstafligen uppfylldes. Fru Martina behöfde då så väl den andliga stimulansen. I mars 1828, då hon tackade Brinkman för ett poem, skref hon (här i öfversättning): "Ni har icke idé om den njutning jag erfar hvar gång en vacker talang som eder återför mig till poesien, hvarifrån alltför mycket i det dagliga lifvet fjärmar mig. — Vet ni hvaråt jag ägnat min tid nu efter jul? Att lära en ung flicka att bli köksa!" Och i oktober 1836 hette det: "Bäste Brinkman! Emellan slaktade grisar och får, flyttande pigor och kacklande gäss är det en verklig själens och hjärtats pånyttfödelse att under några ögonblick få samspråka med eder, min värdaste vän, som jag har att tacka för mången dyrbar skrifvelse." I april 1838 talar hon också om huru hon är "omgifven af lispundtal smör och ost, som skola afskickas åt diverse håll"; men hon tillägger humoristiskt: "Ni känner min ofullkomliga konstfärdighet som brefskrifvarinna, däremot ej min stora, i provinsen högt aktade af smörtjärnerska, för hvilken jag skördar allmänt pris och bifall."
Omständigheterna gjorde att den kloka husmodern väl fick taga vara på inkomsterna. Med stort jämnmod bar hon detta, ehuru det ju egentligen var hon som haft förmögenheten i boet. När år 1822 det väntade arfvet efter grefve Lagerbring tycktes gå dem ur händerna, skref hon till sin man:
"Hvad mig själf angår, så ansåg jag mig för en lumpen människa, om jag ej skulle kunna bära några [ekonomiska] ledsamheter... Tror du ej, att då jag i dag såg hela vidden af din mors ömhet för oss att ej detta var så mycket värdt som några lumpna reverser... På det hela bör människan aldrig klaga; hvad försynen beröfvar oss på ett sätt, återskänker den oss på ett annat. Endast förlusten af hvad vi älska är lifvets hårdaste pröfning, det känner både du och jag djupt i detta ögonblick."
Vid slutet af 1830-talet synes fru Martina fått gripa kraftigare in också i den stora hushållningen. Hon skref i mars 1837, att hon alltid haft en "olycklig passion" för allt hvad som kallas ordning och pålitlighet i affärsväg, "ehuru jag i stort väl aldrig kommer till rätta därmed, och jag kan säga mig i detta hänseende lefva under ett slags förtrollning, som jag endast i smått mäktar lösa." Och i juli samma år heter det på tal om en gemensam bekant, som, trots all rikedom, stod öfver penningflärden:
"Uppfriskande är det äfven, då man stundom i bekymrens, mödornas och beroendets stunder frestas att sätta mera värde på jordiska förmåner än de i själfva verket förtjäna, att träffa personer, som, i besittning af allt hvad lifvet i detta hänseende har att bjuda, visa genom sann förtjänst, upphöjd öfver fåfänga och flärd, enkel och anspråkslös som sanningen, att världen bör af hvarje ädel själ njutas som Skriften så skönt och betydelsefullt till vår moraliska förädling bjuder: Som den icke tillhörde oss."
Vid denna tid ansåg sig fru Martina nödsakad att sälja sitt barndomshem Råda, som icke gaf någon inkomst, utan förr medförde utgifter. Så påkostande detta än var, fattar hon själf beslut härom och bär hjältemodigt denna pröfning. Hon skrifver till Brinkman den 11 juni 1837:
"Detta vackra ställe, min lugna barndoms paradis, men som redan länge upphört att vara det för mig, och säkerligen ej blef det åter, vid en af otaliga bekymmer och försliten verksamhet påskyndad ålderdom, under hvilken jag nu mera ej motser med glädje annat än stillhet, oberoende och sinneslugn. Rådas besittning kommer ej att gifva mig något af allt detta; således, min bästa Brinkman, finner ni att jag har skäl att både tänka, tala, skrifva och handla förnuft och i det förnuft, torrt och prosaiskt som mången lifvets verklighet. Dyrbart är mig likväl ert varma deltagande. Nu som mången gång under de jordiska pröfningarna har det skänkt mig mod och själskraft som inga skiften kunna beröfva mig. Tack således därför!
I lifvets allvarliga stunder hjälpa oss de goda minnena, då döden, skilsmässan, afståndet, återger åt hvarje sann och ädel känsla den eviga ungdom, det svärmande behag, som i världsbullrets oro stundom vantrifs och förbleknar. I stilla betraktelser återvinner man sitt bättre jag; och på en själf beror det om man har frid med andra." På tal om en gememsam väninna fortsätter hon (25 april 1838):
"Jag har ibland sagt henne det, då hon klagat öfver köld, förtal, afund och förolämpningar, med ett ord hela den trupp af svartalfer, vårt eget genom motgång ömtåliga och missnöjda sinne oftast obetänksamt framkallar, och nödgar våra medspelare att i full slagordning mot oss uppställa på samhällslefnadens brokiga schackbord. Hos oss själfva må vi således söka förnämsta och påtagligaste anledningen till osämjan med vårt läge, våra omgifningar, med mänskligheten i allmänhet, och lika mycket från den världsvist moraliska som från den religiösa sidan synes mig de i Wallins ståtliga böndagspredikan anförda bibelord af djup och inflytelserik betydelse: "Hade du på Guds väg blifvit, du hade väl allestädes i frid bott." Guds väg! Hvad är den väl annat än försoning, detta allmänna fridsrop, som genomskallar skapelsen, tystar villornas och lidelsens vilda härskri, och rotfästadt i människosjälens innersta behof, försinnligadt på Golgatha, tillfredsställer misströstans, ångerns och förtviflans mörka farhågor, som det för tänkarens lyssnande öra eller tviflarens skumma blick upplöser hvarje jordiskt missförhållande i välljud och klarhet. Således hvarför icke, efter Drydens ord, "draw the angeln down". äfven i vårt eget hjärta; vi vinna därpå visserligen mera än på allt det eviga käbbel mot försyn, öde, värld och människor, hvaruti vi förspilla eller åtminstone vilseföra själens ädlaste krafter.
— — — Jag omnämnde senast för er något om vår afflyttning från Göteborgsorten, hvilken inom kort kommer att verkställas och borde i sanning skett långt före detta. Hvad barndomskänslan häremot kunde hafva att invända, får tystas af förnuftets röst, men besynnerligt nog ligger det i mitt öde att alltid hos andra få göra detta gällande på egna drömmars eller gladare förhoppningars bekostnad. Det är således helt och hållet jag ensam som insett nödvändigheten af detta steg, till hvars befordrande och påskyndande nu af mig får användas alla upptänkliga medel; och under dylika omständigheter har jag af erfarenhet lärt att ensligheten är modets och själskrafternas bästa stöd och upprätthållare."
Det svåra steget att sälja barndomshemmet behöfde dock icke denna gång tagas. Den äldste sonen Jules — en ung lofvande officer, som genomgått bland annat krigsakademien i Berlin — öfvertog gårdens förvaltning och bragte reda däri.
Om denne sin son hade hon redan 1825 skrifvit till Tegnér: "Jag njuter nu rätt moderligt den glädjen att hafva återsett min pojke, som artar sig väl och är kvick, fiffig, munter såsom hans ålder tillkommer. De, som känt mig från barndomen, påstå honom vara den af mina barn, som mest liknar mig. — Gudi lof naturen härvid bestämt honom till karl. Fattningsgåfva, liflighet, kraft och verksamhet kunna gagna till något, då de slippa att utveckla sig bakom de kvinnliga sol- eller kjortelskärmarne."
Och till Brinkman skref hon några år senare: "Af alla mina barn har ingen mer än Jules ärft denna lyckliga förmåga att äfven i motvind glädjas åt de svällande seglen, de fladdrande vimplarne och böljornas muntra lockande dans. Med olika själsförmögenheter hafva de alla mer eller mindre lugn, själfförsakelse och styrka i motgången, men hvad de tillkämpa sig, är oftast blott natur hos oss, och denna faddergåfva är visserligen en som jag med tacksamt hjärta och sorgfällig omvårdnad plägar och bevarar."
Denna lyckliga natur tedde sig ofta för henne som en förmåga af träffsäker ingifvelse. "En smula inspiration vill jag hafva i allting." Och detta gällde icke blott intellektet, utan känslan och viljan. Hon trodde på en "själens och hjärtats hemliga sympati", och följde den så långt hon kunde. Om sina viktiga steg kunde hon länge vara oviss, till dess att beslutet stod fram som ett plötsligt faktum och då kom handlingen lugnt och säkert. Då besluten fattas, skref hon, "då äro lifvets egentliga högtids- och andaktsstunder inne". Man skulle nästan kunna tro att det var med tanke på henne Tegnér skrifvit (i Axel): "Beslut och handling äro ett hos kvinnan."
Det af barnen, som närmast slöt sig till modern, var emellertid dottern Martina — Martina II, såsom hon ofta betecknas. Från 1830-talets slut var hon också långa tider ensam hemma af syskonen. Med denna själfulla unga kvinna, som väl icke ägde i alla afseenden moderns lyckliga natur, men i sinnesstyrka och högsinthet var hennes like, trifdes också modern bäst, likasom för öfrigt äfven fadern, åt hvilken Martina II äfven ägnade sig. Ofta bedref fru Martina sina studier tillsammans med dottern; och de trifdes förträffligt med hvarandra i ensamheten. Äfven dottern började korrespondera med Brinkman, och modern uttryckte sin glädje öfver att "hon kommit sig före att uppdaga för eder några af sitt sinnes rikhaltiga men djupt förborgade skatter" (februari 1832); "jag finner", skref hon, 'alla moraliska, dramatiska, filosofiska, epigrammatiska och erotiska fragmenter af mitt eget jag i henne förklarade till en helgjuten och skön sedolärande dikt".
Martina II var "lärd af Gud, i rent allvar", skref Brinkman en gång till Tegnér efter hennes död (1839); men hon hade icke moderns "sprittande och lysande lefnadskvickhet". Martina I "är lyrisk poesi, Martina II var ren, ädel, filosofisk prosa". Icke blott det tjusande, också det starka, det "hjälmklädda" och i grunden öfverlägsna var det som hos fru Martina förvånade och hänryckte vännerna; "hon är", yttrade Tegnér en gång till Brinkman, "som de fleste genialiska naturer, en oratio galeata". Hon beklagade ju ofta att hon icke var karl, och tyckte sig då med sin "lifligare natur" sakna "det ljuft kvinnliga, till hvilket jag alltid känner mig oemotståndligt dragen". Men huru intagande hon var skildras af många samtida, ej blott af de närmaste vännerna. Grefvinnan Adlersparre (f. Linroth) t. ex., som på sommaren 1831 tillbragt "en kort men oförgätlig dag" på Sireköpinge, yttrade till Brinkman: "Är det väl möjligt att ett fruntimmer kan vara mera älskvärd än hon: snille, odling, själsallvar, lätthet i umgänge, hänryckande samtalsgåfva — allt finnes hos henne förenadt. Hon försätter alla uti en så ledig stämning att man glömmer hennes öfverlägsenhet och är högst förundrad att vara så nöjd med sig själf."
Brinkman hade någon gång — redan 1813 — uttryckt den önskan att ha ett eget hus, så att han sluppe flytta, och bad skämtsamt sina vänner Åkerhielms och sedan också Martina von Schwerin att skaffa honom ett gifte med "en änka med ett stenhus". När år 1835 fru Martinas väninna fru Lamberg blifvit änka, skref den förra om dennas lyckliga ekonomiska omständigheter och tillade: "Där har ni, min bäste Brinkman, både änka och stenhus och mitt förord till på köpet." Samma år blef Brinkman — på grund af donationen till Uppsala universitet af sin dyrbara boksamling — baroniserad. Detta väckte hos många hans vänner någon förvåning och äfven löje, då ju han icke kunde ha många år kvar att njuta af en sådan titel och ingen efter honom kunde uppbära den. Stella hörde till dessa. Fastän friherrinna och hofstallmästarinna hade hon icke mycken respekt för dylika titlar, och hennes demokratiskt anlagda dotter än mindre. Nu skref hon (22 december 1835):
"Förlåt, bästa Brinkman, men Stella skrattar och kan ej afhålla sig från att i den ifrågavarande konungslika belöningsifvern se ett motstycke till koleramedaljen. Gudi lof: edert anseende är välgrundadt nog för att det skulle kunna falla någon förnuftig varelse in att tänka, det ni under eder lifstid gjort denna betydliga gåfva med afseende på en lumpen titel. Ett konungsligt konterfej, en gång åtföljande biblioteket till Uppsala-akademien med inskrift huru och hvarför det gafs — se där en slags belöning värdig edert upphöjda tänkesätt och edert rojalistiska sinnelag, som i likhet med allt skönt och ädelt i den synliga världen hyllar på högre grunder än de för mängden skenbara, ty eljest, medgif det, vore väl näppeligen möjligt att det kunde stå så fast. — — Nu bäste Brinkman vore väl mer än någonsin lämpligt att med allvar påtänka änkan, ty eljest kommer ju hela den konungsliga nåden att försvinna med eder, fastän eftervärlden visserligen aldrig glömmer att en Brinkman funnits, för hvilken det var af föga värde att kallas friherre eller ej. Emellertid lyckönskar jag till denna kometlika svans på eder lefnadsstjärna, ty för eder på jorden, som för den lysande kroppen i himlarymden, vet man ju ej rätt säkert hvad bihanget egentligen tjänar till."
När emellertid vännerna följande år fingo se och studera hans nya vapen, blefvo de rörda: där hade han, dels i ornamenten dels i de hjärtvapnet omgifvande småvapnen i skölden, insatt symboler eller heraldiska tecken, som tydde på flere hädangångna eller ännu lefvande vänner. Så t. ex. satt öfverst å ena hjälmen en lyra, som hänsyftade på Tegnér, och ett af småvapnen var det Schwerinska: en röd ruta å silfverbotten, men i den röda rutan var ett nytt tecken insatt: en gyllene stjärna — det var hans vackra svar till Stella!