Midlothians hjärta/Kapitel 14

←  Trettonde kapitet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Fjortonde kapitlet

Femtonde kapitlet  →

FJORTONDE KAPITLET.

— — — — — — — — — — Vålnaden,
som jag har sett, ju kan en djävul vara,
och satan mäktar fager skepnad taga.
Shakespelare.

Som vi redan nämnt, var tron på trolldom och onda andar den tiden allmän, i synnerhet bland de strängare presbyterianerna, vilka, medan de stodo i spetsen för regeringen, gjort sig beryktade för den grymhet, varmed de beivrade dessa inbillade brott. Även i detta hänseende voro S:t Leonards Crags och den angränsande parken ett fruktat och illa beryktat område, ty icke nog med att trollpackor där hållit sina möten, på senare åren hade även den svärmare eller bedragare, som omnämnes i sir Richard Bovets Pandämonium,^[1] bland dessa romantiska klippklyftor letat sig väg till de dolda gömslen, där féerna förlusta sig i jordens inälvor.

Jeanie Deans kände för väl till alla dessa legender för att kunna frigöra sig från det starka intryck, de vanligen göra på inbillningskraften. Med dylika spökhistorier hade hon varit förtrogen alltifrån sin barndom, ty de voro den enda omväxling som erbjöds henne i hennes fars vanliga taleämnen, för det mesta tvistiga trospunkter eller dystra berättelser om strider, vittnesbörd, flykt, fångenskap och avrättningar — korteligen, om alla de öden, som drabbat dessa förbundsmartyrer, med vilka han satte sin högsta ära i att hava varit bekant. I de bergshålor, klyftor och moras, till vilka dessa förföljda svärmare så skonlöst jagades, ansågo de sig ofta hava att kämpa mot människosläktets arvfiendes synliga anfall, liksom de i städerna och på de odlade fälten blottställdes för en tyrannisk styrelses och dess soldatesks angrepp. Det var dylika fasor, som en gång föranledde en av deras begåvade siare att, då hans följeslagare återkom efter att hava lämnat honom ensam i en spökhåla i Sorn i Galloway, utropa: ”Det är tungt att leva i denna världen, med förkroppsligade djävlar ovan jord och djävlar under jord! Satan har varit här, alltsedan ni gick er väg, men jag har fördrivit honom genom mitt motstånd, så att vi ej mer skola anfäktas av honom denna natt.” David Deans trodde såväl på denna som andra dylika historier om andliga strider och segrar, som han hört berättas. Nyssnämnda tilldragelse hade ägt rum längre tillbaka än han kunde minnas, men han plägade med stor bävan, ehuru likväl ej utan en känsla av stolt överlägsenhet över sina åhörare, omtala, huru han själv varit närvarande vid ett möte under bar himmel vid Crochmade, där dagens andaktsövningar avbrötos genom åsynen av en stor svart man, som, stadd på väg till mötesplatsen, förlorade fotfäste, då han skulle gå över ett vad och, såsom det tycktes, bortfördes av den våldsamma strömmen. Alla skyndade genast fram för att bistå honom, men med så ringa framgång, att tio eller tolv starka karlar, som fattat tag i det rep, de utkastat till hans hjälp, snarare tycktes i fara att dragas ned i strömmen och förlora sitt eget liv, än kunna hoppas att rädda den förmente drunknande. ”Men den ryktbare Semple av Carspharn”, plägade David triumferande säga, ”anade hin ondes list. ”Släpp repet! ropade han till oss, ty ehuru jag blott var en pojkvasker, hade jag likväl också fattat tag i repet, ”det är arvfienden! Han skall brinna, men inte drunkna; hans avsikt är att störa vårt fromma förehavande genom att uppväcka förundran och förvirring i era sinnen och förjaga från era själar allt, vad ni hört och känt.” — Vi släppte därför repet”, sade David, ”och han sjönk ned i vattnet skrikande och råmande lik en tjur i Basan, såsom han kallas i Skriften.”

Som nu Jeanie alltifrån sin barndom var van att höra dessa och dylika sägner, var det ej att undra på, om hon började känna en obestämd farhåga, ej blott för de spöken, som kunde omgiva hennes väg, utan även för den till sitt väsen, sin natur och sina avsikter för henne okända varelse, som sålunda stämt möte med henne på en så hemsk timme och ett så rysligt ställe, och det vid en tid, då hennes själ nödvändigt måste vara uppfylld av dessa frestande och snärjande tankar av sorg och förtvivlan, vilka ansågos göra de lidandes sinnen särdeles mottagliga för den ondes ingivelser. Om en sådan föreställning föresvävat Butlers bildade själ, så måste den nödvändigt göra ett ännu starkare intryck på hennes. Men ehuru Jeanie fullt och fast trodde på möjligheten av ett för en varelse av kött och blod så rysligt möte, framhärdade hon likväl med en fasthet, vars förtjänst vi ej till dess fulla värde kunna uppskatta, emedan vår tids skepticism gjort oss främmande för naturen och styrkan av hennes känslor, i sitt beslut att ej försumma ett tillfälle att göra något för sin systers räddning, ehuru hon därvid kunde bliva blottställd för faror, vilka hennes inbillningskraft föreställde sig såsom så rysliga. Liksom i ”Kristens resa” Kristina, då hon med bävande men beslutsamma steg genomvandrade Dödsskuggans dal, skred hon förbi klippa och sten, ”än i ljusglans och än i mörker”, allteftersom hennes stig låg genom månljus eller skugga, och sökte behärska sin fruktans ingivelser, ibland genom att fästa sina tankar på systerns olyckliga belägenhet och den plikt, som ålåg henne, att om möjligt rädda denna, och oftare genom att under tyst bön anropa det Väsens beskydd, för vilket natten är såsom ljusa dagen.

Under det hon sålunda ena stunden kvävde sina farhågor genom att fästa sina tankar på ett ämne av överväldigande intresse, och den andra bortresonerade dem genom att överlämna sig åt gudomens beskydd, nalkades hon slutligen stället för detta hemlighetsfulla möte.

Det låg djupt i den bakom Salisbury-Crags belägna dal, vars bakgrund bildas av nordvästra armen av berget Arthurs Seat, på vars sluttning lämningarna av ett fordom åt eremiten S:t Antonius helgat kapell ännu kvarstå. Man skulle näppeligen kunnat välja ett mera passande läge för en dylik byggnad, ty ehuru beläget strax invid en idog och folkrik huvudstad, ligger kapellet bland de skrovliga och obanade klipporna liksom i en öken, där stadens sorl kunde blanda sig med munkarnas böner, utan att väcka något större världsligt deltagande, än om det varit bruset av en avlägsen ocean. Nedanför den brant, varpå dessa ruiner ännu äro synliga, utvisades och kanske utvisas ännu det ställe, där den redan förut av oss omnämnde boven Nicol Muschat slutade en lång följd av grymheter mot sin olyckliga hustru genom att mörda henne på det mest barbariska sätt. Den avsky, varmed mannens brott betraktades, utsträcktes även till stället, där det blivit begånget, vilket utmärktes genom en liten cairn eller stenhög, som bildats av de stenar, vilka varje tillfälligtvis förbivandrande person ditkastat för att uttrycka sin fasa och, som det vill synas, i enlighet med den forna brittiska förbannelsen: ”måtte du få en cairn till din gravplats!”

Då vår hjältinna nalkades detta olycksbådande och vanhelgade ställe, stannade hon och såg uppåt månen, som nu fullt uppstigit i nordost och spred ett klarare sken än under hennes vandring dit. Sedan hon ett ögonblick betraktat planeten, vände hon långsamt och bävande sitt huvud mot stenhögen, varifrån hon först bortvänt det. I början fann hon sig sviken i sin förväntan. Ingenting syntes till vid det lilla kumlet, som lyste grått i månskenet. En mängd förvirrade föreställningar bestormade hennes själ. Hade brevskrivaren bedragit henne och brutit sitt avtal? Hade han fördröjt sig utöver den bestämda tiden? Eller hade någon sällsam ödets skickelse hindrat honom från att infinna sig? Eller var han, såsom hennes hemliga farhågor tillviskade henne, en ond ande, som blott hade för avsikt att gäcka henne med falska förhoppningar och, enligt vad hon hört om dessa kringirrande avgrundsandars natur, förorsaka henne onödig möda och skrämsel? Eller ärnade han tillintetgöra henne med fasan av sitt plötsliga uppträdande, då hon kommit nära intill mötesplatsen? Dessa ängslande betraktelser avhöllo henne ej från att nalkas stenhögen med fasta, ehuru långsamma steg.

Då hon var ungefär tre alnar från kumlet, uppreste sig plötsligt en gestalt bakom det, och Jeanie kunde med möda avhålla sig från att skrika till vid detta skenbara förverkligande av den förskräckligaste bland hennes aningar. Hon tvang sig likväl till tystnad och lämnade gestalten tid att börja samtalet, vilket den även gjorde, i det den med en av sinnesrörelse skälvande och ihålig stämma frågade: — Är ni den olyckliga flickans syster?

— Jag är — jag är Effie Deans syster! utropade Jeanie, och så sant ni någonsin hoppas, att Gud skall bönhöra er er nöd, säg mig, om ni kan det, vad som kan göras för hennes räddning?

— Jag hoppas ej, att Gud skall höra mig i min nöd, var det sällsamma svaret. Jag förtjänar ej — jag väntar ej, att han skall göra det. Dessa förtvivlade ord yttrade han i en lugnare ton än den, vari han först yttrat sig, sannolikt emedan han haft svårast att övervinna det obehag, som de första orden till henne förorsakade honom. Jeanie förstummades av fasa över att höra ett språk, som var så ofantligt olika allt, vad hon någonsin hört, att det i hennes öron snarare lät som en avgrundsandes än en mänsklig varelses. Utan att synas märka hennes förvirring fortfor främlingen: Ni ser framför er en usling, som både här och i ett tillkommande är förutbestämd till allt, som är ont.

— För den Guds skull, som hör och ser oss, sade Jeanie, tala ej på detta förtvivlade sätt! Evangelium är förkunnat för den grövste bland syndare — för den uslaste bland uslingar.

— Då borde jag hava min andel däri, sade främlingen, så framt ni kallar det syndigt att hava medfört fördärv åt den mor, som födde mig till världen, åt den vän, som älskade mig, åt den kvinna, som anförtrodde sig åt mig, åt det oskyldiga barn, som föddes mig. Om den, som gjort allt detta, är en syndare, och om den, som överlevat det, är en usling, då är jag i sanning högst syndig och högst usel.

— Ni är således det nedrig upphovet till min systers fördärv? sade Jeanie med en naturlig anstrykning av förtrytelse i sin ton.

— Förbanna mig därför, om ni vill, sade främlingen, jag har till fullo förtjänt det av er.

— Det anstår mig bättre att bedja Gud förlåta er, sade Jeanie.

— Gör som ni vill, hur ni vill och vad ni vill, svarade han med häftighet, lova mig blott att lyda mina anvisningar och rädda er systers liv!

— Jag måste först veta, vilka medel ni vill att jag skall begagna för hennes skull, sade Jeanie.

— Nej! — Ni måste först svära — högtidligt svära, att ni vill använda dem, då jag omtalar dem för er.

— Det är fullkomligt gagnlöst att svära på, att jag vill göra allt som är lovligt för en kristen för att rädda min systers liv.

— Jag vill ej veta av några förbehåll! ropade främlingen med tordönsstämma; lovligt eller olovligt, kristen eller hedning, skall ni svära på att fullgöra min föreskrift och följa mitt råd, eller — ni anar föga, vilkens raseri ni retar.

— Jag skall tänka på, vad ni sagt, sade Jeanie, som började bliva skrämd av hans ursinniga häftighet och inom sig själv tvekade, huruvida hon talade till en vansinnig eller en avfällig, förkroppsligad avgrundsande — jag skall tänka på, vad ni sagt, och ge er svar i morgon.

— I morgon! utropade mannen med ett hånskratt, och var är jag väl i morgon? Eller var skall ni vara i natt, så framt ni ej svär att blint lyda mitt råd? — Redan förr en gång har en förbannad gärning blivit begången på detta ställe, och där skall ske ännu en, som ej ger den efter, så framt ni ej med både kropp och själ överlämnar er till min ledning.

Med dessa ord höll han en pistol emot den olyckliga flickan. Hon varken flydde eller svimmade, utan nedsjönk på sina knän och bad honom skona hennes liv.

— Är detta allt, ni har att säga? sade den känslolöse boven.

— Doppa ej era händer i en värnlös varelses blod! Kom ihåg, att jag förlitat mig på er! sade Jeanie, alltjämt liggande på knä.

— Är detta allt, ni har att säga för att rädda ert liv? Vill ni ej lova något? Vill ni förgöra er syster och tvinga mig att utgjuta mera blod?

— Jag kan ej lova något, som är otillbörligt för en kristen, sade Jeanie.

Han spände pistolen och sträckte den emot henne.

— Må Gud förlåta er! sade hon, i det hon tryckte händerna hårt mot ögonen.

— Fördömt! mumlade mannen, i det han vände sig ifrån henne, nedspände pistolen och åter stack den i fickan. Jag är en bov, sade han, sölad i brott och elände, men ej nog eländig att tillfoga er något ont! Jag ville blott skrämma er till att ingå på mina förslag. — Hon hör mig ej mer — hon är död! — Store Gud, vilken usling har jag ej blivit!

Medan han talade, återhämtade hon sig från en ångest, som hade en försmak av dödens bitterhet, och genom en kraftig ansträngning av sitt sunda förstånd repade hon mod och sansade sig inom ett par minuter tillräckligt för att fatta, att han ej ärnade tillfoga henne personligen något ont.

— Nej, upprepade han, det kan vara nog med det mord, som begåtts på er syster och hennes barn, utan att också begå ett mot en av hennes anhöriga! — Galen, ursinning, som jag är, och varken återhållen av fruktan eller förbarmande, fallen i en avgrundsandes våld och övergiven av allt, som är gott, skulle jag likväl ej för något pris i världen vilja skada er! Men vid allt, som är er kärt, svär att ni vill följa mitt råd! Tag detta vapen, skjut mig för pannan och hämnas därigenom med er egen hand den oförrätt, er syster lidit, men följ den väg — den enda väg, varigenom hennes liv kan räddas!

— Ack! Är hon skyldig eller oskyldig?

— Hon är oskyldig — oskyldig till allt, utom till att hava skänkt sitt förtroende åt en bov! — Likväl, om ej de funnits, som varit värre än jag — ja, värre än jag, huru dålig jag än är — så skulle denna olycka ej ha inträffat.

— Och min systers barn — lever det? sade Jeanie.

— Nej, det mördades — det nyfödda barnet mördades grymt, sade han i en låg, men fast och allvarlig ton, men, tillade han hastigt, ej med hennes vetskap eller samtycke.

— Varför kan då ej den skyldige ställas till rätta och den oskyldiga frikännas?

— Plåga mig ej med frågor, som äro fullkomligt gagnlösa, svarade han dystert. Dådet begicks av dem, som äro oåtkomliga för förföljelse och trygga nog för upptäckt. Ingen kan rädda Effie — ingen, utom ni.

— Ve mig! Huru skall jag kunna det? sade Jeanie djupt bedrövad.

— Hör mig! — Ni har förstånd — ni kan fatta min mening — jag vill lita på er. Er syster är oskyldig till det brott, hon anklagas för —

— Lovad vare Gud för det! sade Jeanie.

— Var tyst och hör! — Den person, som bistod henne under hennes sjukdom, mördade barnet, men det skedde utan moderns samtycke eller vetskap. Hon är därför oskyldig, lika oskyldig som det olyckliga barn, som blott några ögonblick inandades denna olycksaliga världs luft — lyckligt det, som så snart fick komma till ro! Hon är oskyldig som detta barn, och likväl måste hon dö! — Det är omöjligt att undandraga henne lagens våld!

— Kunna uslingarna ej upptäckas och överlämnas till bestraffning?

— Tror ni, att ni kan övertala dem, som äro förhärdade i brott, att dö för att rädda en annan? Är detta det rö, ni vill stödja er vid?

— Men ni sade, att det fanns ett räddningsmedel, framstammade den förskräckta flickan.

— Det finns ett, svarade främlingen, och det beror helt och hållet på er. Det hugg, som lagen riktar mot henne, kan ej avvärjas genom öppet motstånd, men det kan avvändas. Ni såg er syster under den tidpunkt som föregick hennes barns födelse — vad är väl naturligare, än att hon skulle ha omnämnt sin belägenhet för er? Efter vad som påstås, skulle detta göra lagens stadgande otillämpligt på detta fall, emedan egenskapen av förhemligande då icke förelåge. Jag har en bedrövlig erfarenhet av deras rotvälska och vet, att egenskapen av förhemligande enligt lagen gäller för en synnerligen besvärande omständighet. Ingenting är naturligare, än att Effie omtalat sin belägenhet för er. — Tänk efter! — Besinna er! — Jag är säker på, att hon gjort det.

— Ve mig! sade Jeanie. Hon nämnde aldrig ett ord till mig rörande denna sak, utan grät blott bittert, då jag talade till henne om hennes förändrade utseende och nedslagna sinnesstämning.

— Ni utfrågade henne rörande denna sak? sade han ivrigt. Ni måste ihågkomma, att hon tillstod, att en bov förorsakat hennes fördärv — ja, lägg starkt eftertryck på det — kalla honom en grym, nedrig bov — varje annat namn är obehövligt, och att hon under sitt hjärta bar följderna av hans brott och sin svaghet, och att han lovat draga försorg om henne under hennes förestående nedkomst. — Och förträffligt har han hållit ord! Detta sista sade han liksom för sig själv, med en vild åtbörd av självförebråelse, varefter han lugnt fortfor: ni kommer säkert ihåg detta? — Det är allt, som behöver sägas.

— Men jag kan ej ihågkomma, vad Effie aldrig nämnt för mig, svarade Jeanie okonstlat.

— Har ni en så trög — så ytterst trög fattningsgåva? utropade han, i det han plötsligt grep hennes arm och höll den fast i sin hand. Jag säger er, fortfor han med mycket eftertryck, i det han bet ihop tänderna och återhöll andedräkten, ni måste ihågkomma, att hon omtalat allt detta för er, antingen hon nämnt ett ord därom eller inte. Ni måste upprepa detta — vari ej finnes ett osant ord, utom såtillvida, att det ej omtalats för er — inför dessa domare, justitiarier, eller vad de kalla sin blodtörstiga domstol, och rädda er syster från att mördas och dem från att bli mördare. — Tveka ej! — Jag sätter mitt liv och min själs salighet i pant på, att, om ni säger, vad jag sagt er, ni blott talar rena sanningen.

— Men, svarade Jeanie, som ägde ett alltför sunt förstånd för att ej inse bedrägligheten i denna bevisning, jag begår då mened just i den sak, vari mitt vittnesmål behöves, ty det är för förhemligandet, som den arma Effie anklagas, och ni vill ha mig att säga en osanning därom.

— Jag ser, sade han, att mina första misstankar rörande er voro grundade, och att ni hellre vill låta er oskyldiga, vackra och, utom däri att hon trott på en bov, skuldfria syster dö en mörderskas död än öppna er mun för att rädda henne.

— Jag skulle ge mitt hjärteblod för att bevara henne för allt ont, sade Jeanie under bittra tårar, men jag kan ej förvandla rätt till orätt, eller göra det till sanning, som är lögn.

— Dåraktiga, hårdhjärtade flicka, sade främlingen, är ni rädd för, vad de kunna göra er? Jag försäkrar er, att även lagens hantlangare, vilka jaga människor som vinthundarna jaga haren, skola glädja sig åt en så ung, så skön varelses räddning, att de ej skola betvivla er utsago, och att de, om de också inte sätta tro till den, dock ej blott skola anse er förtjäna förlåtelse, utan även beröm för er naturliga ömhet.

— Det är ej människor jag fruktar, sade Jeanie, i det hon blickade uppåt, den Gud, vars namn jag måste åkalla för att bevittna sanningen av min utsago, han skall veta, att jag talar osanning.

— Och han känner också bevekelsegrunden, sade främlingen ivrigt, han vet, att ni gör det — ej av vinningslystnad utan för att rädda den oskyldigas liv och förekomma ett ännu värre brott, än det, som lagen söker att hämnas.

— Han har givit oss en lag, sade Jeanie, till ett ljus på vår väg; om vi avvika därifrån, synda vi mot vårt bättre vetande. Jag vill ej göra det ont är, även om något gott skulle komma därav. Men ni — ni, som känner, att allt detta är sant, vilket jag måste tro på grund av era ord — ni, som, om jag rätt förstått, vad ni nyss sade, lovat henne vård och beskydd under hennes barnsnöd, varför stiger ni ej fram och avger ett sannfärdigt vittnesmål till hennes fördel, då ni med rent samvete kan göra det?

— Till vem talar ni om ett rent samvete, kvinna? sade han med en plötslig vildsinthet, som ånyo förskräckte henne. Till mig? — Jag har ej på många år känt till något. Vittna till hennes förmån? — Ett förträffligt vittne, som, även för att tala dessa få ord med en så obetydande kvinna som ni, måste välja en sådan timme och ett sådant ställe som detta. När ni ser ugglor och flädermöss flyga omkring som lärkor i solskenet, så kan ni hoppas få se sådana som jag i människors samkväm. — Tyst — vad var det?

En röst hördes sjunga en av dessa vilda, entoniga melodier, som äro så vanliga i Skottland och efter vilka detta lands inbyggare sjunga sina gamla ballader. Tonerna tystnade — hördes sedan ånyo närmare; den okände lyssnade med spänd uppmärksamhet, under det han fortfarande fasthöll den i orörlig förskräckelse bredvid honom stående Jeanie, liksom för att hindra henne från att genom den ringaste rörelse eller det minsta ord avbryta sången. Då tonerna åter förnummos, hördes orden tydligt:

”När höken ut på strövtåg går,
sig lärkan gömmer i mullen;
när hunden nalkas skogens snår,
då flyktar hjorten till kullen.”

Den sjungande hade en stark och välljudande röst, som så att den kunde höras på ett betydligt avstånd. Då sången tystnade, hördes ett dovt ljud, liksom av viskande personer, vilka närmade sig den punkt, där de befunno sig. Sången började ånyo, ehuru på en annan melodi:

”Sir James, hur kan ni sova än?
Nu gäller det att rida;
i bakhåll här väl tjugu män
med svärd och lans er bida.”

— Jag vågar inte dröja längre, sade den okände. Återvänd hem eller stanna kvar, tills de komma fram — ni har ingenting att befara — men säg inte, att ni sett mig; er systers öde är i era händer. Med dessa ord vände han sig ifrån henne, störtade med snabba, men tysta steg i mörkret åt det håll, som var avlägsnast från de ljud, vilka de hört närma sig, och var snart ur sikte. I den outsägligaste ångest kvarstannade Jeanie vid stenhögen, utan att veta antingen hon skulle fly hem det fortaste hon förmådde eller avbida de annalkandes ankomst. Hon kvarhölls så länge av denna ovisshet, tills hon tydligt varseblev ett par gestalter så nära henne, att en brådstört flykt skulle varit lika fruktlös som oklok.

1. Hänsyftar på en tolv års gosse i Leith, som benämndes fepojken och påstod sig var torsdagsnatt råka féerna under en kulle mellan Edinburgh och Leith, där han slog på trumma för dem.