Midlothians hjärta/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Fjortonde kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Femtonde kapitlet
Sextonde kapitlet  →


[ 197 ]

FEMTONDE KAPITLET.

Hon talar halva meningar och dunkla,
som ingenting betyda, men som locka
åhöraren att söka sammanflicka
de brustna lemmarna av hennes tal
och para dem med sina egna tankar.
Shakespelare.

Liksom den från ämnet ofta avvikande skalden Ariosto, ser jag mig nödsakad att sammanlänka de olika delarna av min berättelse genom att övergå till skildringen av de äventyr, vari en annan av de handlande personerna varit stadd, och fortsätta den till den punkt, där vi lämnade Jeanie Deans. Det är kanske ej det konstnärligaste sättet att omtala en berättelse, men det har den fördelen att bespara en nödvändigheten av att återtaga, vad en stickerska — om strumpvävstolarna lämnat en sådan kvar i landet — skulle kalla våra ”tappade maskor”; ett arbete, som gemenligen förorsakar författaren ett stort besvär, utan att han vinner någon heder för sin möda.

— Jag skulle nästan vilja slå vad om, sade stadsskrivaren till magistratspersonen, att skurken Ratcliffe, om han erhölle löfte att få behålla livet, skulle uträtta mer än tio av våra polisbetjänter och konstaplar för att hjälpa oss ur det här bryderiet angående Porteous. Han känner till alla smugglare, tjuvar och banditer i hela Edinburgh och dess omgivningar och kan med skäl kallas en far för alla missdådare i Skottland, ty i tjugu års tid har han gått och gällt bland dem under namnet Daddie Rat.[1]

— Just en snygg figur att anförtro ett av stadens ämbeten åt! svarade magistratspersonen.

— Om förlåtelse, ers nåd, sade stadsfiskalen, som hade överinseendet över polisen, men mr Fairscrieve har alldeles rätt. Det är just en sådan en som Ratcliffe, staden [ 198 ]behöver i mitt departement, och om så är, att han är hågad att använda sin kunskap till stadens bästa, så kan ni aldrig få tag i en lämpligare karl. — Ni får inga helgon att leta efter insmugglat gods, tjuvar och dylikt — och så kallat anständigt folk, sekterister och avsigkomna handlande, åt vilka dylika handlingar anförtros, kan inte göra det bittersta gagn. Sådana personer äro rädda för det ena och hysa betänkligheter vid det andra; våga ej att säga en lögn, ehuru det torde vara till stadens fromma; tycka inte om att vara ute på ovanliga timmar eller en kall mörk natt och tycka ännu sämre om att få ett slag i skallen, så att det finns ett dussin av vår stadsbetjäning, både soldater, officerare och konstaplar, som av fruktan för Gud och fruktan för människor och fruktan för ett blodigt huvud eller sönderslagna ben ej kunna ta reda på någonting annat än en liten smula lättfärdighet till kyrkokassans förmån. Jack Porteous, som nu är kall och stel, stackars karl, var värd lika mycket som ett helt dussin sådana, ty han kände aldrig några farhågor eller betänkligheter, när det kom an på att göra något, som deras nåder befallt honom.

— Han har gjort staden goda tjänster, sade rådmannen, fast han förde ett väl utsvävande liv. Men om ni verkligen tror, att den där skälmen Ratcliffe kunde göra oss något gagn med att upptäcka dessa missdådare, så skulle jag vilja försäkra honom om liv, belöning och befordran. Den här olyckshändelsen är verkligen något förskräckligt för staden, mr Fairscrieve, och kommer att bli mycket illa upptagen på högre ort. Drottning Carolina, Gud bevare henne, är en kvinna — åtminstone tror jag det, och det är intet förräderi att såtillvida uttala min tanke — och ni torde likaväl som jag veta — ty ni har en hushållerska, fast ni inte är gift karl — att kvinnorna äro korta om huvudet och inte kunna fördra någon missaktning, och det skulle låta illa i hennes öron, att en sådan oordning kunnat förefalla, utan att någon ens kommit i kurran därför.

— Tror ni det, sir, sade stadsfiskalen, så kunde vi lätt [ 199 ]inspärra några skälmar på blotta misstankar. Det skulle se ut som vi vore nitiska, och jag har alltid fullt upp med sådana på min lista, som inte skulle bli en hårsmån sämre för en eller par veckors fängelse, och om ni skulle tycka, att det inte vore så alldeles rätt, så kunde ni ju bli så mycket eftergivnare mot dem en annan gång, då de förtjänte det. De äro inte av det slags folk, som låter en vänta länge på att kvittera räkning med dem i den vägen.

— Jag är rädd för, att det inte duger i det här fallet, mr Sharpitlaw, genmälde stadsskrivaren. De skola göra anspråk på rannsakning och vara på fri fot igen, innan ni vet ordet av.

— Jag skall tala med borgmästaren om Ratcliffes affär, sade magistratspersonen. Mr Sharpitlaw, ni följer med mig för att få förhållningsorder. Någonting låter sig kanske också göras av den här historien med Butler och den där okände herrn — jag kan ej förstå, vad en människa kan ha för åvsikt med att stryka omkring i Kungsparken och kalla sig för djävulen för att skrämma hederligt folk, som inte har lust att höra mer om djävulen än som sägs från predikstolen om söndagen. Jag kan aldrig tro, att prästen själv skulle ha anfört pöbeln, ehuru den tid funnits, då präster varit lika färdiga till upplopp som trots någon.

— Men de tiderna äro längesen förbi, sade mr Sharpitlaw. På far mins tid var det mer letande efter avdankade präster omkring Bowhead och Covenantgränden och alla Kedars hyddor, som de på den tiden kallade de gudligas boningar, än nu efter tjuvar och lösdrivare i Laigh Calton och på Canongates bakgator. Men den tiden är lyckligt förbi, och så gott är det, och om rådman vill skaffa mig befallning och föreskrifter från borgmästarn, skall jag själv tala med Daddie Rat, ty jag tror mig om att få mer ur honom än ni.

Som mr Sharpitlaw naturligtvis var en högt betrodd person, befullmäktigades han samma dag att vidtaga sådana anordningar, som i närvarande fall kunde anses mest främja den goda stadens bästa. Han begav sig följakt[ 200 ]ligen till fängelset för att språka med Ratcliffe mellan fyra ögon.

De inbördes förhållandena mellan en polistjänsteman och en fulländad tjuv växla alltefter olika omständigheter. Jämförelsen med en hök, som slår ned på sitt rov, tyckes ligga nära, men är ofta den minst träffande. Ibland har rättvisans vårdare utseende av en katt, som lurar på en råtta och, medan han uppskjuter sitt uppsåt att rusa på snatterskan, noga beräknar sina rörelser så, att hon ej kan undgå honom. Ibland begagnar han, ännu passivare, den tjusningsförmåga, som tillskrives skallerormen, och åtnöjer sig med att, medan hans offer flaxar av och an, stint se på det, säker på, att förskräckelse, bestörtning och sinnesförvirring slutligen skola bringa det i hans gap. Mötet mellan Ratcliffe och Sharpitlaw var fullkomligt olikt allt detta. De sutto under fem minuter stillatigande mittemot varandra vid ett bord och sågo oavvänt på varandra med ett skarpt, knipslugt och vaksamt ansiktsuttryck, som ej var fritt från en benägenhet till skratt och mer än något annat liknade två hundars, som ärna rasa med varandra och en stund ligga nedhukade på marken för att i denna ställning giva akt på varandras rörelser, i avvaktan på, vilken som skall börja leken.

— Således, mr Ratcliffe, sade tjänstemannen, som ansåg det anstå sin värdighet att öppna samtalet, ärnar ni, som jag hört, sluta upp med rörelsen?

— Ja, sir, svarade Ratcliffe, jag ärnar låta hanteringen fara — och jag tror att det skall bespara ert folk åtskilligt besvär, mr Sharpitlaw.

— Vilket Jack Dalgleish (lagens dåvarande verkställare i Skottlands huvudstad) lika lätt kunde bespara det, genmälde stadsfiskalen.

— Ja, om jag väntade här i Tolbooth, tills han satte halsduken på mig — men detta är bara löst prat, som inte tjänar till någonting, mr Sharpitlaw.

— Jag förmodar ni vet, att dödsdom är avkunnad över er, mr Ratcliffe? svarade mr Sharpitlaw.

— Ja, liksom över oss alla, såsom den vördige präst[ 201 ]mannen sade i Tolboothskyrkan samma dag som Robertson sprang sin kos, men ingen vet, när den blir verkställd. Sannerligen hade han inte mera skäl att säga så, än han drömde om, innan spelet var utspelt den morgonen!

— Eftersom vi kommit att tala om den där Robertson, sade Sharpitlaw i en lägre och liksom förtroligare ton, vet ni, Rat — det vill säga, kan ni ge oss något hum om, var man skulle kunna få reda på honom?

— Sannerligen vill jag inte vara uppriktig mot er, mr Sharpitlaw; Robertson är liksom en smula bättre upp än jag — en vild fan var han och månget galet spratt spelte han, men utom den där affären med uppbördsmannen, som Wilson förledde honom till, och några nappatag med tulltjänstemännen angående smugglat gods, gjorde han aldrig någonting i vår väg.

— Hm, det är besynnerligt, när man besinnar det sällskap, han umgicks med.

— På heder och tro är det inte i alla fall sant, sade Ratcliffe allvarsamt. Han höll sig ifrån vår lilla rörelse, och det är mer än som kan sägas om Wilson, ty med honom har jag gjort affärer mer än en gång. Men gossen kommer nog däran med tiden, var inte rädd för det; ingen kan leva det liv, han fört, utan att förr eller senare komma därhän.

— Vem eller vad är han, Ratcliffe? Det vet ni väl, förmodar jag? sade Sharpitlaw.

— Jag tror att han är av bättre härkomst, än han har lust att tillstå; han har varit soldat och han har varit aktör, och Gud vet vad han varit eller inte varit, så ung han än är, ty han var färdig att vara med om allt, bara det var något galet och befängt.

— Han måtte ha spelt vackra streck i sin dar?

— Ja, det kan ni lita på, sade Ratcliffe med ett spefullt leende, och — härvid lade han fingret vid näsan — en satan ibland töserna.

— Jo, jo, det är nog sannolikt, sade Sharpitlaw. Nå, Ratcliffe, jag vill inte stå och krångla med er; ni vet, på [ 202 ]vad sätt man förvärvar sig ynnest i mitt kall; ni måste bli nyttig.

— Ja visst, sir, efter min bästa förmåga — ingenting för ingenting — jag känner lösen inom ert ämbete, sade för detta tjuven.

— Huvudsaken för det närvarande, sade stadsfiskalen, är det här Porteousbråket; om ni kan ge oss ett handtag, så — den inre fångvaktarsysslan att börja med och överuppsyningsmannens i framtiden — ni förstår, vad jag menar?

— Ja, nog gör jag det, sir; en blick är lika god som en nick till en blind häst, men Jack Porteous' sak — Gud hjälpe oss — jag låg ju hela tiden under rannsakning. Men jag kunde inte låta bli att skratta, då jag hörde Jack be om förbarmande, när pojkarna lagt vantarna på honom. Mången gång har du gjort det hett om öronen för mig, min gubbe lilla, tänkte jag; väl bekomme därför; var och en i sin tur är rent spel; nu får du smaka på, vad det vill säga att hänga.

— Se så, det där är bara prat, Rat, sade fiskalen. Genom det kryphålet slipper ni inte ut, min gosse; ni måste tala rentut, förstår ni, om ni önskar någon förmån; gåvor och gengåvor göra vänskapen längst, vet ni ju.

— Men hur kan jag tala rentut, som ers nåd kallar det, sade Ratcliffe med en tillgjort enfaldig uppsyn, då ni vet, att jag var under rannsakning och i arrestrummet, hela tiden som oväsendet pågick?

— Och hur kunna vi släppa lös er på allmänheten igen, Daddie Rat, om ni inte säger eller gör något för att förtjäna det.

— Nå för fan då! svarade brottslingen, eftersom det inte kan bli för bättre, så såg jag Georg Robertson bland pojkarna som bröto sig in i fängelset; det måtte väl skola göra mig en smula gott, vill jag hoppas?

— Nå, det låter då äntligen höra sig, sade Sharpitlaw; och nu, Ratcliffe, var tror ni, vi kunna få tag på honom?

— Fan ta mig, jag det vet, sade Ratcliffe. Det är inte sannolikt, att han vänder om till sina gamla tillhåll; han [ 203 ]har nog lämnat landet vid det här laget. Oaktat det liv, han fört, har han sina vänner i viken; han har fått god uppfostran.

— Så mycket bättre skall han pryda galgen, sade Sharpitlaw. En sådan ursinnig krabat, att mörda en stadens officer, för det han fullgjort sin plikt! Vem vet, vems tur det kan bli härnäst? — Men ni såg honom väl tydligt?

— Lika tydligt som jag ser er.

— Hur var han klädd? sade Sharpitlaw.

— Det kunde jag ej så noga se; det såg ut, som han haft något slags fruntimmershilka på huvudet, men ni har aldrig sett ett sådant virrvarr. Man kunde inte ha ögona på allting.

— Men talte han ej vid någon? sade Sharpitlaw.

— De pratade och sladdrade om varandra, sade Ratcliffe, som synbarligen var obenägen att gå längre med sitt vittnesmål än han oundgängligen var tvungen till.

— Det duger inte, Ratcliffe, ni måste tala ututut, sade stadsfiskalen, i det han, för varje gång han upprepade det sista ordet, eftertryckligt slog med knogen i bordet.

— Det är bra hårt, sir, sade fången, och vore det inte för underfångvaktarebefattningen —

— Och utsikten till att bli överuppsyningsman — överuppsyningsman vid the Tolbooth, min gubbe — det vill säga, ifall ni uppför er väl.

— Ja, ja, sade Ratcliffe, uppföra sig väl — det är just knuten. Och så skall man vänta livet ur folk till på köpet.

— Men Robertsons huvud kommer också att väga något, sade Sharpitlaw, någonting vackert och tungt, Rat; staden måste visa sig hederlig — det är rätt och billigt — och sedan får ni frihet att njuta ert förvärv på ärligt sätt.

— Jag vet inte så noga, sade Ratcliffe. Den där ärligheten är något besynnerligt att börja med, men — kör sta då! Nåväl, jag hörde och såg honom tala till flickan Effie Deans, som sitter här för barnamord.

— För tusan, gjorde ni det? Pang, Rat, där ha vi [ 204 ]ägget! — Och mannen som råkade Butler i parken och som stämde möte med Jeanie Deans vid Muschat's Cairn — tusan plåtar! Lägg det och det tillsammans! Så sant jag lever, är han inte far till flickans unge.

— Man har gissat sämre än så, skulle jag tro, anmärkte Ratcliffe, i det han vände sin tobaksbuss i munnen och spottade ut saften. Jag hörde för en tid sen glunkas om, att han for upp till Pleasaunts med en vacker bondflicka, och att Wilson hade all möda i världen att avhålla honom från att gifta sig med henne.

En stadstjänare inträdde i detsamma och underrättade Sharpitlaw, att de tagit i förvar den kvinna, som han befallt dem införa hos sig.

— Det kan vara detsamma nu, sade han. Saken håller på att ta en annan vändning; ni kan emellertid i alla fall föra in henne, Georg.

Polisbetjänten avlägsnade sig och införde vid sin återkomst en stor och grov flicka om aderton eller tjugu år, fantastiskt klädd i ett slags blå ridjacka med urblekta snören, en höglandsmössa med en plym av sönderslitna fjädrar samt en ridkjortel av rött kamelot, broderad med urblekta blommor. Hennes ansiktsdrag voro grova och manliga, ehuru de på något avstånd togo sig tämligen bra ut förmedelst ett par klara, vilt blickande svarta ögon, en örnnäsa och en skarpt tecknad profil. Hon svängde med spöet, hon höll i handen, gjorde en lika djup nigning, som en dam vid en presentation på hovet, från vilken hon reste sig ungefär i överensstämmelse med Probas råd till Agnes,[2] och öppnade samtalet utan att vänta tills hon tilltalades.

— Gud give ers nåd en god afton och många därtill, bästa mr Sharpitlaw! — Och god afton ni med, Daddie Ratton! — Jag tyckte, jag hörde, att ni var hängd, men ni slapp kanske halvhängd ur John Dalgleishs händer, liksom Maggie Dickson!

— Tyst, din galna slyna, sade Ratcliffe, och hör på vad som sägs dig.

[ 205 ]— Hjärtans gärna, Ratton. Stor heder för den stackars Greta att få ledas uppför gatan av en stor man med en rock, som är alldeles översömmad med yllesnören, och att få tala med borgmästare, rådmän och stadsskrivare och fiskaler så här dags på dagen — och det till så, att hela stan ser på — det är mycken ära på en gång!

— Ja, Greta, sade mr Sharpitlaw i en inställsam ton, och ni är utstyrd i er grannaste dräkt, ser jag; det är inte era vardagskläder ni har på.

— Nej, jag har väl så hin heller! sade Greta. Å, se på bara! utbrast hon, då hon såg Butler inträda, en präst också i fängelset? Vem vill nu kalla det ett syndigt ställe? — Jag vill svära på, att han sitter inne för den gamla goda sakens skull, men det angår inte mig, varpå hon började sjunga:

”Hej rojalister, hopp rojalister,
huggen och slån, huggen och slån!
Belsebub på livet gån! —
Oliver är rädd för stryk.”

— Har ni någonsin förut sett den galna kvinnan? sade Sharpitlaw till Butler.

— Ej såvitt jag vet, sir, svarade Butler.

— Jag kunde väl tro det, sade stadsfiskalen, i det han såg på Ratcliffe, som besvarade hans ögonkast med en blick av hemligt förstånd.

— Men detta är Greta Löpeld, som hon kallar sig, sade lagens hantlangare till Butler.

— Ja, det är jag, sade Greta, och det har jag varit, alltsedan jag var någonting bättre. — Hejsan! — härvid lade sig för en minut liksom ett uttryck av svårmod över hennes drag — men jag kan inte minnas när det var — det var längesedan i alla fall, och jag vill inte vidare sörja däröver.

"Genom land, genom stad lik ett irrsken jag far,
än vägen, än ängen som tillhåll jag har;
ej lättare, snabbare ilar framåt
den ljungande blixten, än jag på min stråt.”

[ 206 ]— Håll mun på dig, din skrikhals! sade polisbetjänten, som uppträtt som ceremonimästare åt denna ovanliga sångerska och vart förargad över hennes obesvärade uppförande inför en så viktig personlighet som mr Sharpitlaw — håll mun på dig, eller skall jag ge dig någonting att skrika för!

— Låt henne hållas, Georg, sade Sharpitlaw, jag vill inte, att hon skall komma ur takten; jag har ännu några frågor att göra henne. — Men se först noga på henne en gång till, mr Butler!

— Gör det, pastor — gör det, skrek Greta. Det kan likaväl löna mödan att se på mig, som på någon bok, ni har. — Och jag kan storkaschesen och syndabekännelsen utantill, det vill säga, tillade hon i en låg ton, jag har kunnat allt det där utantill — men det är längesen — och man glömmer, som ni nog vet. Härvid drog den stackars Greta en djup suck.

— Nå, sir, sade Sharpitlaw till Butler, vad tror ni nu?

— Detsamma som förut, sade Butler, att jag aldrig förr i mitt liv sett denna stackars vansinniga varelse.

— Hon är således inte den person, vilken ni sade, att de upproriska förliden natt kallade Greta Löpeld?

— Nej, visst inte, sade Butler. Kanske de voro av ungefär samma längd, ty de äro båda långa, men jag kan ej finna någon annan likhet.

— Deras dräkt är således ej lika? sade Sharpitlaw.

— Inte det ringaste, svarade Butler.

— Greta, min snälla flicka, sade Sharpitlaw i samma inställsamma ton, vad gjorde ni av era vardagskläder i går?

— Det kommer jag inte ihåg.

— Var var ni i går afton, Greta?

— Jag minns ingenting om i går, svarade Greta. En dag i sänder kan vara nog för en stackare att hinna över, och mer än nog ibland.

— Men kanske ni minns något om det, Greta, ifall jag gåve er denna halva krona? sade Sharpitlaw, i det han tog fram silvermyntet.

[ 207 ]— Det kunde komma mig att skratta, men det kunde inte komma mig att minnas.

— Men Greta, fortfor Sharpitlaw, om jag skickade er på tukthuset i Leith-Wynd och befallde Jack Dalgleish att låta er rygg smaka piskan —

— Det skulle komma mig att gråta, sade Greta suckande, men det kunde inte komma mig att minnas.

— Hon är alldeles för bortkommen för allt, vad förnuft heter, sir, sade Ratcliffe, för att bry sig om silver eller John Dalgleish heller ens en nio ändars katt,[3] men jag tror, jag skulle kunna få något ur henne.

— Försök på då, Ratcliffe, sade Sharpitlaw, ty jag är trött vid hennes vridna hjärna och ger henne fan!

— Greta, sade Ratcliffe, har ni någon käresta nuförtiden?

— Om någon frågar er, så säg, att ni vet inte. — Det passar just honom, gamle Daddie Ratton, att tala om mina sötungar!

— Jag vill nästan svära på, att ni inte har en enda en?

— Jaså, säger ni det, sade Greta med en skymfad skönhets knyck på nacken. Nå, än Rob Ranter och Will Flemming och Georg Robertson sedan — det vill säga herr Georg — vad kallar ni dem för?

— Ratcliffe skrattade och fortsatte sitt förhör på sitt egna sätt, i det han blinkade åt stadsfiskalen. — Men, Greta, gossarna tycka inte oftare om er än ni har er grannlåt på — de skulle inte vilja röra er med en tång, när ni är i era gamla vardagstrasor.

— Det ljuger ni, gamle otäcking, svarade den sköna, inte längre sen än i går afton tog den fine Georg Robertson mina vardagskläder på sin egen vackra kropp och gick genom hela stan med dem, och stor och ståtlig såg han ut, som trots någon drottning.

— Jag tror inte ett ord därav, sade Ratcliffe med en ny blinkning åt fiskalen. Trasorna sågo väl allasammans ut som månsken i vatten, Greta — kjorteln var av himmelsblått scharlakan, inte sant?

[ 208 ]— Nej, det var alls inte så, sade Greta, vars slöa minne i motsägelsens iver förrådde allt, vad hon mest skulle velat dölja, om hennes förstånd motsvarat hennes böjelse. Den var varken scharlakansröd eller himmelsblå, utan han hade på sig min egen gamla bruna kofta och min mors gamla huva och min röda mantel — och han gav mig en krona och en kyss för lånet, Gud signe hans vackra ansikte — ehuru det har stått mig dyrt.

— Och var bytte han om kläder igen, min flicka, sade Sharpitlaw i sin mest inställsamma ton.

— Fiskalen har skämt bort alltsammans, anmärkte Ratcliffe torrt.

Och så förhöll det sig även, ty den så rakt på saken framställda frågan erinrade genast Greta om nödvändigheten att vara förbehållsam angående just de ämnen, med hänseende till vilka Ratcliffe på indirekt väg lockat ur henne så mycket.

— Vad var det ni frågade om, sir? återtog hon med ett utseende av fånighet, som var alltför plötsligt antaget för att ej utvisa, att det ingick en god portion bakslughet i hennes galenskap.

— Jag frågade er, sade fiskalen, hur dags och var Robertson återlämnade er era kläder.

— Robertson? — Gud bevare oss, vilken Robertson?

— Å kors, karlen, som ni talade om — fina Georg, som ni kallade honom.

— Fina Georg! svarade Greta med väl spelad förvåning — jag känner ingen som heter så.

— Hör på, min sötunge, sade Sharpitlaw, det duger inte; ni måste omtala, vad ni gjort av kläderna.

Greta Löpeld svarade ingenting härpå, såvida ej följande visstump, varmed hon undfägnade den förbryllade juristen, får tagas som svar:

”Var är din förlovningsring — förlovningsring — förlovningsring?
Din lilla slyna, säg mig, var vigselringen är?
Jag gav den bort åt en soldat, åt en soldat, åt en soldat,
jag gav den bort åt en soldat, vilken jag har så kär!”

[ 209 ]Om Ophelia var den mest rörande av alla vansinniga kvinnor, som talat och sjungit alltsedan dansken Hamlets dagar, så var Greta Löpeld den retsammaste.

Stadsfiskalen var i förtvivlan. — Jag skall med det där dårhushjonet vidtaga sådana åtgärder, som nog skola lossa hennes tungas band, sade han.

— Med er tillåtelse, sir, sade Ratcliffe, tror jag, det är bättre att låta henne lugna sig litet, något ha vi ju i alla fall lyckats få ur henne.

— Det är sant, sade Sharpitlaw. En brun kofta, huva, röd mantel — det slår ju in på er Greta Löpeld, mr Butler? Butler medgav detta. Ja, han hade nog skäl att antaga denna förryckta varelses dräkt och namn, då han hade sådant fuffens för sig.

— Och nu kan jag säga — sade Ratcliffe.

— Ja, när ni ser att det kommit fram utan er, avbröt Sharpitlaw honom.

— Alldeles riktigt, sir, sade Ratcliffe. Nu sedan det kommit fram på annat sätt, kan jag säga, att det var samma kläder, jag förliden natt såg Robertson bära i fängelset, då han var i spetsen för de upproriska.

— Det är ett tydligt vittnesmål, sade Sharpitlaw. Stå fast vid det, Rat! — Jag skall fördelaktigt omnämna er för borgmästaren, ty jag har göromål åt er i afton. Det börjar bli sent; jag måste skynda hem för att få en bit i mig och kommer tillbaka längre fram på aftonen. Behåll Greta hos er, Ratcliffe, och sök att få henne i språksamt lynne igen! Med dessa ord lämnade han fängelset.


  1. Fader Råtta.
  2. I Shakespeares komedi ”Som ni behagar”.
  3. Ett straffredskap som ännu begagnas vid engelska flottan.