Midlothians hjärta/Kapitel 44
| ← Fyrtiotredje kapitlet |
|
Fyrtiofemte kapitlet → |
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
Slå Davids psalmer upp, och så
låt orgeln väldigt brusa,
och verser fyra gånger två.
Med skrål vårt öra tjusa!
Burns.
Påföljande morgon inföll den viktiga dagen, då Ruben Butler enligt den skotska kyrkans ritual skulle av — —s kyrkoråd installeras såsom pastor i Knocktarlitie, och hela sällskapet var så ivrigt, att utom mrs Dutton, Inverarys blivande koregentinna, alla andra voro ovanligt tidigt uppe.
Deras värd, vars matlust var lika livlig och häftig som hans lynne, dröjde ej länge att inbjuda dem till en stadig frukost, som bestod av minst tolv olika slags mjölkrätter, kall mat i överflöd, tjogtals med kokta och stekta ägg, en väldig smörklimp, en halv fjärding kokt och stekt, färsk och salt sill, jämte te och kaffe för den som behagade, vilket, såsom deras värd med en nick och en blinkning försäkrade dem, i det han med detsamma pekade på en liten kutter, som syntes kryssa i lä av ön, kostade dem föga mer än besväret att hämta det.
— Är smuggleriet så öppet tillåtet här? sade Butler. Jag skulle anse det högst skadligt för folkets sedlighet.
— Hertigen har ej gett någon pefallning om att avskaffa det, mr Putler, sade ämbetsmannen och tycktes anse sig hava sagt allt, vad som behövdes för att rättfärdiga sin efterlåtenhet i detta hänseende.
Butler var en klok man, och som han insåg, att föreställningar endast då kunna verka något verkligt gott, när de användas i rätt tid, sade han för tillfället ingenting vidare rörande detta ämne.
Då frukosten redan var till hälften slutad, kom mrs Dolly insvävande, så fin som en blå klänning och körsbärsfärgade band kunde göra henne.
— God morgon, fröken, sade ceremonimästaren, jag hoppas ert tidiga uppstigande inte skadat er hälsa.
Damen ursäktade sig hos kapten Knockunder, såsom hon behagade kalla deras värd. — Men, som vi säga i Cheshire, tillade hon, jag var liksom borgmästarn i Altringham, som ligger till sängs medan hans byxor lagas, ty pigan bar inte upp rätt knyte till mitt rum, förrän hon genom misstag burit upp dit alla de andra, undan för undan. — Nå, jag förmodar, att vi alla gå i kyrkan i dag. Men får jag göra mig så dristig och fråga, kapten Knockunder, om det är bruket bland er herremän norr ut att gå till kyrkan i era stubbar?
— Kapten Knockdunder, om jag får pe, min fröken, ty jag ger inte tappt för någon,[1] och vad min dräkt peträffar, så skall jag med er tillåtelse, min fröken, gå till kyrkan alldeles som jag går och står, för om jag skulle ligga till sängs, som er porgmästar Vad-heter-han-nu-igen, tills mina pyxor pleve lagade, så finge jag pli liggande där hela mitt liv, då jag ej haft ett par sådana på mig mer än två gånger i mitt liv, vilket jag är förpliktad att ihågkomma, emedan det var då hertigen förde hit sin hertiginna, då hennes höghet pehövde roa sig, varför jag lånade pastorns vidpyxor för de två dar, hans höghet pehagade stanna kvar. Men jag vill inte underkasta mig ett sådant tvång för någon man på jorden och för ingen kvinna heller, hennes höghet alltid pliktskyldigast undantagen.
Härskarinnan över mjölkstävan såg väl litet förbluffad ut vid denna öppna förklaring, men började utan vidare svar genast visa, att föregående aftonens förskräckelse på intet sätt skadat hennes matlust.
Sedan måltiden var slutad, föreslog kaptenen dem, att de skulle ro ut, så att mistress Jeanie skulle få se sin nya bostad, och han själv få övertyga sig om, att de nödiga anordningarna för att mottaga de blivande invånarna i dessa hus voro verkställda såväl där som i prästgården.
Morgonen var hänförande skön, och på fjordens spegelblanka yta vilade bergens väldiga skuggor i lika ostörd ro, som om den varit en insjö. Till och med mrs Dutton besvärades ej längre av några farhågor. Mr Archibald hade underrättat henne om, att det skulle hållas något slags kalas efter predikan, och det var något, som hon för ingen del ville försumma. Vad åter vattnet beträffade, var det så lugnt, att man nästan skulle kunnat tro sig göra en lustfärd på Themsen.
Sedan hela sällskapet således stigit ombord i en stor båt, vilken kaptenen kallade sin trespannsvagn och som åtföljdes av en mindre, vilken han benämnde sin gigg, styrde den tappre Duncan rakt på Knocktarlities lilla gammalmodiga kyrktorn, dit de anlände med all den skyndsamhet, som sex roddares kraftiga ansträngningar kunde föra dem. När de närmade sig land, tycktes höjderna draga sig tillbaka, och en liten dal, bildad av en från bergen nedkommande å, liksom öppnade sig vid deras annalkande. Den omgivande nejden var av en fullkomligt idyllisk karaktär och liknade till hela sitt utseende den, som förekommer i en beskrivning hos en numera förgäten skotsk skald,[2] vilken uttrycker sig ungefär sålunda:
Helt långsamt genom slätten vattnet gled
och tyst välsignelse omkring sig spred.
På varje sida stranden var besatt
med höga träd, där fåglar sjöngo glatt.
På varje sida sammetslen och grön
låg ängen, lik en blomstermatta skön,
med buskar klädda ända till sin topp
till bergens fot en rad av kullar lopp.
Dar uppe getter, får man vimla såg,
vid stranden kor, där flack den vart och låg.
De landade i detta höglandska Arkadien vid mynningen av den lilla strömmen, som vattnade den intagande och fridfulla dalen. Inbyggare av alla slag kommo för att betyga kapten Knockdunder sin vördnad, en hyllning, som han var mycket sträng i att utkräva, samt för att se de nykomna. Några av dessa voro män efter David Deans sinne, kyrkorådets äldste, ivriga bekännare ifrån Lennox, Lanarkshire och Ayrshire, vilka den föregående hertigen av Argyle givit boningsplatser i denna vrå av sitt område, därför att de varit förföljda för sitt deltagande i hans faders, den olycklige grevens misslyckade uppresning 1686. Detta var kakor av den rätta surdegen för Davids gom, och man hörde honom ofta säga, att om det inte varit för den omständigheten, skulle kapten Knockdunder svurit honom ut ur landet inom tjugufyra timmar, så rysligt var det för en tänkande varelse att höra hans förbannelser vid den ringaste anledning till förargelse.
Utom dessa fanns det även ett vildare slags församlingsbor, inbyggare från de angränsande bergen och höglänta dalarna, som talade gaeliska, gingo beväpnade och buro den högländska dräkten. Men hertigens uttryckliga befallning hade infört en så god ordning i denna del av hans område, att gaeler och sachsare levde i bästa möjliga grannsämja.
De besökte först pastorsbostället, vilket var gammalt men i gott stånd och låg inbäddat i en lönnlund, med en väl vårdad trädgård framför sig, vilken begränsades av den lilla strömmen, som dels var synlig från fönstren, dels undangömd av buskar och träd samt en trädgården omgivande häck. Innantill såg huset mindre bekvämt ut än det kunnat göra, emedan det vanvårdats av den siste innehavaren, men hantverkare voro under kapten Knockdunders överinseende och på hertigens av Argyle bekostnad sysselsatta att iståndsätta det. Man hade bortflyttat det gamla husgerådet, och hertigen hade i en honom tillhörig brigg, kallad Carolina, ditsänt vackra, men enkla möbler, som blott väntade på att inflyttas i rummen.
Då hans nåd Duncan fann arbetet avstannat, kallade han förbrytarna inför sig och ingav alla, som hörde honom, ett högt begrepp om sin myndighet genom de straff, varmed han hotade dem för deras försummelse. — Att de skulle mista hälften av sin avlöning, försäkrade han dem, pleve det allra minsta, ty om de inte fullgjorde hans och hertigens pefallningar, ville han pli fördömd, om han petalte dem den andra hälften heller, och de finge se sig om, hur de skulle utpekomma den. Arbetsfolket ödmjukade sig inför den uppbragte stordignitären och sökte på allt sätt blidka honom, och på Butlers erinran, att folket sannolikt ärnade sig till kyrkan för att övervara installationsakten, samtyckte Knockdunder slutligen, av aktning för deras nye pastor, till att förlåta dem.
— Men om jag en gång till kommer på dem med någon pliktförsummelse, mr Putler, så fan i mig, kyrkan skall få pli någon ursäkt. För vad ha såna därna penglar att göra i kyrkan någon annan dag än söndagarna, eller ens då, om hertigen eller jag pehöver dem?
Man kan lätt ana, med vilka känslor av. stilla fröjd och tillfredsställelse Butler motsåg ett liv, tillbragt i denna avskilda dal, aktad och ärad, som han hoppades varda, och huru ofta en blick av hemligt förstånd växlades mellan honom och Jeanie, vars godmodiga ansikte vart verkligt vackert genom det uttryck av verklig tillfredsställelse, som lyste därur, då hon betraktade de rum, varöver hon snart skulle kalla sig härskarinna. Men då sällskapet lämnade prästgården för att bese den boning, som var bestämd åt David Deans, kunde hon lämna friare lopp åt sina känslor av förtjusning och beundran.
Jeanie fann med nöje, att den ej låg mer än ett bösshåll från prästgården, ty hon hade omöjligt kunnat känna sig lycklig, om hon skulle nödgats bo långt ifrån fadern, och hon insåg, att det i många avseenden icke vore rådligt, att hennes far och Butler skulle bo under ett tak. Men detta korta avstånd var just vad hon önskat.
Boningshuset var byggt som ett bättre bondhus och inrett med synnerligt avseende på bekvämlighet. En liten utmärkt köksträdgård, en fruktträdgård och fullständiga, efter den tidens bästa mönster uppförda uthus förenade sig att göra det till en för en praktisk jordbrukare högst önskvärd bostad, vida överträffande kojan vid Woodend eller det lilla huset vid S:t Leonards Crags. Läget var betydligt mera höglänt än prästgårdens, och från fönstren hade man en förtjusande utsikt över den lilla dalen, strömmens krökningar och fjorden med sina vikar och pittoreska öar. Dumbartonshires bergshöjder, som fordom innehades av Mac-Farlanes' vilda klan, bildade en amfiteatralisk bakgrund åt denna tavla, och längre till höger syntes Argyleshires dunkla, jättelika bergskedjor, medan Arrans splittrade klippspetsar uppreste sig från sjösidan.
Men för Jeanie, vars smak för det pittoreska, om hon verkligen ägde någon sådan, ej var vorden väckt eller odlad, uppvägdes hela detta omväxlande landskap av åsynen av den trogna May Hettley, då denna i snyggt, blårutigt klänningsliv, söndagskjol av rödbrunt ylle och prydligt slätstruket, blått förkläde öppnade dörren för att mottaga dem. Den trogna gamla varelsens förtjusning över att återse Jeanie var lika stor som hennes egen, då hon skyndade sig att försäkra henne, ”att både husbond och kritterna blivit så väl tillsedda, som det någonsin stått i hennes makt”. May tog därefter sin unga matmor avsides från det övriga sällskapet och förde henne till ekonomibyggnaderna i akt och mening att erhålla de lovord, hon väntade sig för sin omsorg om korna. Jeanie gladde sig i sitt hjärtas enfald att återse sina skyddslingar, och vår hjältinnas stumma gunstlingar, Hjärtros och alla andra, tillkännagåvo medelst råmande att de märkte hennes närvaro, i det de vände sina breda, fromma fysionomier åt henne, då de hörde hennes välkända: ”proh, min piga — proh, min gumma!” och genom en mängd olika tecken, som endast äro begripliga för dem, vilka gjort sig förtrogna med dessa djurs vanor, ådagalade ett märkbart nöje, då hon gick fram och smekte dem envar i dess tur.
— Själva de oskäliga djuren äro glada att återse er, sade May. Men det är inte att undra på, ty ni var alltid god mot både folk och fä, och jag lär väl få lov att kalla er mistress nu, Jeanie, sedan ni varit upp till London och sett hertigen och kungen och allt det förnäma folket. Men vem vet, tillade hon med ett slugt leende, vad jag skall komma att kalla er mer än mistress, ty jag gissar att det inte länge blir Deans.
— Kalla mig er egen Jeanie, May, och då kan ni aldrig ta miste.
Det fanns ett djur i ladugården, vilket Jeanie betraktade tills tårarna kommo henne i ögonen. May, som givit akt på henne med ett uttryck av deltagande, anmärkte genast halvhögt: — Husbonden sköter alltid det djuret själv och är vänligare mot det än mot något annat djur i fähuset, och jag märkte, att han gjorde på samma sätt, även då han var som ondast och hade som mest orsak att vara ond. — Ack, herregud, ett fadershjärta är ändå ett underligt ting! — Mången svår stund har han haft för den stackars flickan, och ändå tror jag, han ber mera för henne än för er, barn, men vad kan han be för er, annat än önska er den välsignelse ni förtjänar? Och när jag sov bakom avbalkningen, då vi först kommo hit, var han ofta vaken hela natten, och jag kunde höra honom repa upp om och om igen: ”Effie — stackars förblindade missledda varelse!” Det var alltid ”Effie! Effie!” — Om det stackars vilsefarande lammet inte kommer tillbaka till fårahuset, när det herden så täckes, så vore det väl bra underligt, ty jag vet, att hon varit ett bönens barn. Ack, om den stackars förlorade ville återvända, så visst som husbonden skulle slakta den gödda kalven! — fastän Bläsas kalv inte är färdig att slaktas ännu på tre veckor.
Med den för personer av hennes stånd egna språksamheten kom hon därefter ännu en gång in på kapitlet om hushållsangelägenheterna och lämnade detta ömtåliga och upprörande ämne.
Sedan Jeanie besett allting i mjölkkammare och uthus samt uttryckt sin tillfredsställelse med det sätt, varpå allt ombestyrts under hennes frånvaro, återvände hon till det övriga sällskapet, som höll på att taga husets inre i ögonsikte. David Deans och Butler voro dock ej tillstädes. De hade gått ned till kyrkan för att möta kyrkorådet och stiftets till detta hörande kyrkoherdar samt vidtaga de för dagens akt nödiga anordningarna.
Till sitt inre var huset snyggt, putsat och motsvarande det yttre. Det hade egentligen byggts och möblerats av hertigen för att tjäna till bostad åt en trotjänare av den bättre klassen, vilken ej länge varit i åtnjutande därav och dött ett par månader förut, så att allting var i bästa skick. I Jeanies sängkammare befann sig en prydlig kappsäck, som i hög grad retat mrs Duttons nyfikenhet, ty hon var säker på att adressen: ”till mrs Jeanie Deans, vid Auchingower i Knocktarlities socken”, var skriven med hertiginnans egen kammarjungfrus, mrs Semples stil. May Hettley framlämnade nyckeln, som låg i ett förseglat konvolut med samma påskrift, och vid nyckeln var fäst en lapp, varpå det stod skrivet, att kappsäcken och dess innehåll vore ”en åminnelse av hertiginnan av Argyle och de unga fröknarna”. Som läsaren lätt kan föreställa sig, öppnades kappsäcken genast och befanns innehålla alla möjliga slags kläder av bästa beskaffenhet och passande för Jeanies stånd. Vid de flesta persedlarna var givarinnans namn fäst, liksom för att låta Jeanie se det deltagande hon väckt, ej blott i allmänhet, utan hos var och en särskilt inom den ädla familjen. Att uppräkna de olika artiklarna vid deras tillbörliga namn skulle vara att försöka något, som dittills varit oförsökt, vare sig på vers eller prosa, utom att de föråldrade uttrycken kapott, livkjortel, pipkrage och så vidare blott skulle vara föga upplysande, även för våra dagars modehandlerskor. Jag skall likväl överlämna en fullständig förteckning av kappsäckens innehåll till min goda väninna, miss Martha Buskbody, som lovat mig att, ifall den allmänna nyfikenheten skulle visa sig intresserad av ämnet, skaffa mig en fullständig ordbok jämte utförliga förklaringar däröver. Vare det nog sagt, att gåvan var lämpad efter mottagarinnans stånd, att allting var vackert och passande och ingenting glömt, som erfordrades till en fullständig garderob för ett ungt fruntimmer, vilket, såsom Jeanie, var en aktad prästmans tillkommande maka.
Persedel efter persedel framtogs, granskades och beundrades, så att May full av förvåning förklarade, att hon inte trodde att drottningen hade mer eller bättre kläder, och att mrs Dutton ej helt och hållet förmådde undertrycka sin avundsjuka. Detta föga älskvärda, men ej alldeles onaturliga karaktärsdrag gav sig först luft i åtskilliga ogrundade anmärkningar till klädespersedlarnas förklenande, allteftersom de efter hand framtogos, men antog en bestämdare form, när man nederst på bottnen av kappsäcken fann en vit sidenklänning, mycket enkelt gjord, men likväl av vitt siden, och franskt siden till på köpet, med ett vidfäst papper, som hade till påskrift, att den var en skänk av hertigen av Argyle till hans reskamrat, att bäras den dagen hon skulle förändra namn.
Nu kunde mrs Dutton ej längre hålla sig, utan viskade i mr Archibalds öra, att det inte var så tokigt att vara skotska. Hon förmodade att alla hennes systrar, och hon hade ett halvt dussin, hade fått bli hängda, utan att någon skickat henne så mycket som en näsduk till present.
— Eller utan att ni gjort er någon möda att rädda dem, mrs Dolly, svarade Archibald torrt. Men det förundrar mig, att vi inte hört det ringa samman än, sade han, tittande på sitt ur.
— Vad fan, mr Archipald, svarade kapten Knockdunder, vill ni att de skola ringa i klockan, innan jag är färdig att gå i kyrkan? — Jag skulle låta klockarn äta upp sitt klockrep, om han tog sig några sådana friheter. Men om ni vill höra klockan, så skall jag visa mig på packklinten, och det skall genast pörja pingla.
Så snart de därför gått ut, och kaptenens guldgalonerade hatt, lik Hesperus, sågs höja sig över den daggiga randen av backsluttningen, hördes skrällen — ty det var snarare en skräll än en klang — av klockan från det gamla mossbelupna tornet, och kläppen fortfor att slänga mot dess spruckna sidor hela tiden de gingo fram till kyrkan, varunder Duncan uppmanade dem att inte göra sig någon brådska, ”ty anfäkta det pleve något av, förrän han komme”.
Följaktligen övergick klockan först till den sista otåliga sammanringningen, då de gått över tröskeln, och slutade sin missljudande kallelse, då de inträtt i den hertigliga kyrkbänken, där hela sällskapet med Duncan i spetsen tog plats, undantagandes likväl David Deans, som redan satt sig bland församlingens äldste.
Dagens högtidlighet, med vars omständligare beskrivning det är onödigt att besvära läsaren, försiggick i föreskriven ordning, och den vid tillfället hållna predikan hade den lyckan att behaga själva den nogräknade David Deans, ehuru den ej räckte längre än en och en kvarts timme, vilket David kallade en förknappad ration av andligt furage.
Predikanten, som var en andlig, vilken i många fall delade Davids åsikter, urskuldade sig för sin korthet med, att han märkt kaptenen gäspa starkt, och att man, om han uppehållit honom längre, aldrig kunnat så noga veta, hur länge han kunde få vänta på nästa års kvicktionde.
David suckade över att finna, att så världsliga bevekelsegrunder kunnat inverka på en så kraftig predikants sinne, men han hade även blivit förargad över en annan omständighet under gudstjänsten.
Strax efter det församlingen satt sig samt bönerna voro hållna och predikanten läst upp texten, började hans nåd Duncan gräva i den framför hans livkjortel hängande pungen, varur han framtog en tobakspipa av järn, i det han helt högt utropade: — Jag har glömt min tobakspung — Lachlan, gå ner till Clachan och skaffa mig för fyra skilling långtobak. Sex av de närmaste armarna räckte med lydig iver lika många tobakspungar åt den mäktige mannen. Med en nedlåtande nick valde han en av dem, stoppade sin pipa, påtände den med tillhjälp av sin pistolflinta och rökte fullkomligt obesvärat under hela predikan, efter vars slut han knackade askan ur pipan, lade den tillbaka i dess förvaringsrum, återgav tobakspungen åt dess ägare och deltog med anständighet och uppmärksamhet i bönen.
Efter gudstjänstens slut, sedan Butler högtidligen insatts till pastor i Knocktarlities församling, med alla dess rättigheter och förmåner, meddelade David, som med suckan och knot åsett Knockdunders vanvördiga beteende, öppet sina tankar om saken till en av de äldste, Isak Meiklehose, vars väldiga gråa peruk och ärevördiga utseende i synnerhet föranlett Deans att söka hans bekantskap. — Det anstår inte en vild indian, sade David, än mindre en kristen och herreman att sitta i kyrkan och bolma tobaksrök, liksom han vore i en krogstuga.
Meiklehose skakade på huvudet och medgav, att det var långtifrån passande. — Men vad vill ni göra? Kaptenen är ett brushuvud, och att tala till honom om det eller någonting annat, som hindrar hans nycker, vore detsamma som att sätta eld på krut. Han har mycket att säga i landet, och vi skulle inte kunna reda oss med högländarna utan hans beskydd, emedan alla landets nycklar hänga vid hans bälte, och han är inte någon så elak karl på det hela, men som ni vet, stränga herrar måste ha sin vilja fram.
— Det kan nog vara sant, granne, sade David, men Ruben Butler är inte den jag tar honom för, om han inte lär kapten att röka sin pipa annorstans än i Guds hus, och det innan fjärdedelsåret är över.
— Långsamt och varligt hinner längst, sade Meiklehose, och om en stolle kan ge en vis man ett råd, skulle jag råda honom att besinna sig två gånger innan han ger sig i strid med Knockdunder. Den bör ha en långskaftad sked, som skall äta soppa med fan. Men de äro allihop redan gångna till middagen på värdshuset, och om vi inte skynda oss komma vi för sent till matdags.
David följde sin vän utan att svara något härpå, men han började av erfarenhet inse, att dalen vid Knocktarlitie, liksom hela den övriga världen, ej saknade sina anledningar till missnöje och missbelåtenhet, och hans sinne var så upptaget av att uttänka bästa medlen att omvända Duncan Knock till en riktig insikt rörande det vördnadsfulla uppförande man bör iakttaga under gudstjänsten, att han alldeles glömde att fråga, huruvida Butler skulle behöva avlägga eden till styrelsen.
Några hava velat låta förstå, att hans försummelse i detta fall ej var alldeles ouppsåtlig, men jag tror detta påstående oförenligt med min vän Davids karaktär. Ej heller har jag, oaktat de noggrannaste efterforskningar, varit i stånd att erfara, huruvida den edsförpliktelse, mot vilken han hyste så många betänkligheter, avfordrats Butler eller ej. Kyrkorådsprotokollen torde kunnat sprida något ljus över denna sak, men olyckligtvis förstördes de år 1745 av en viss Donacha Dhu na Dunaigh, såsom det påstås, på hans nåd Duncan Knocks anhållan, eller åtminstone med nämnda höga personlighets begivande, därför att han önskade utplåna en viss Kate Finlaysons däri antecknade svagheter.