Midlothians hjärta/Kapitel 43

←  Fyrtioandra kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Fyrtiotredje kapitlet

Fyrtiofjärde kapitlet  →

FYRTIOTREDJE KAPITLET.

“Jag kommer, sad han, du, mitt liv,
min högsta fröjd, mitt väna viv!
Din far, din släkt, du lämnar dem;
din blir min far, ditt blir mitt hem.
Logan.

Jeanies och Butlers möte under omständigheter, som lovade att med framgång kröna en så länge prövad kärlek, var mera rörande genom den okonstlade uppriktigheten än den ovanliga häftigheten av deras känslor. David Deans, vars praktik ibland avvek litet från hans teori, skrämde dem i början genom att meddela dem, att flera av de förföljda predikanterna och troskämparna från hans yngre dagar hyllat den åsikt, att äktenskapet, ehuru aktningsvärt till följd av Skriftens bud, likväl vore ett stånd, som alltför obetänksamt eftertraktades av bekännare och i synnerhet unga präster, vilkas hela diktan och traktan, såsom han påstod, ibland endast ginge ut på gäll, löneförmåner och hustru, vilket ofta förorsakat en alltför stor benägenhet att ge efter för tidens allmänna avfall. Han sökte även göra dem uppmärksamma på, att förhastade giftermål varit mången from lärares bane, att den klentrogna hustrun ofta förvänt Skriften och förlett den troende mannen, att den ryktbare Donald Cargill, då han under förföljelsetiden dolde sig i Leeskogen i Lanarkshire och därunder på enträgen begäran vigde Robert Marshal av Starry-Shaw, yttrat sig sålunda: — Vad har förlett Robert att gifta sig med denna kvinna? Hennes onda skall besegra hans goda, han skall ej längre vandra den rätta vägen, hans lyckosamma dagar äro förbi. Och till denna profetias sorgliga fullbordan sade David sig själv hava varit ett levande vittne. Ty Robert Marshal lät av den lede fienden locka sig till nesliga eftergifter, återkom så hem, lyssnade till det av styrelsen tillsatta prästerskapet, gjorde sig skyldig till andra avfall och vart missaktad. Han anmärkte därjämte, att de stora upprätthållarna av trons standar, Cargill, Peden, Cameron och Renwick, funnit mindre nöje i att tillknyta äktenskapets band, än i vilket annat som helst, med deras prästerliga kall förknippat åliggande, och ehuru de varken avrådde parterna eller vägrade sitt ämbetes biträde, så ansågo de likväl denna handling, å de däri intresserades sida, såsom ett bevis på likgiltighet för tidens många betryck. Oaktat äktenskapet sålunda var en snara för många, var David likväl av den åsikten (vilket han även ådagalagt i handling) att det i och för sig var aktningsvärt, i synnerhet om tiderna voro sådana, att ärligt folk kunde vara säkra för att ej bli skjutna, hängda eller landsförvista och hade tillräcklig utkomst för att föda sig själva och dem, som torde komma efter dem. — Och nu, slutade han något tvärt, i det han vände sig till Jeanie och Butler, vilka med djupt rodnande ansikten åhört hans uttänjda bevis för och emot det heliga äkta ståndet, vill jag lämna er för att låta er språka för er själva.

Som deras enskilda samtal, huru underhållande det än var för dem själva, likväl sannolikt torde vara det föga för läsaren, för så vitt det rörde deras närvarande känslor och framtida utsikter, så skola vi förbigå det och endast omnämna, att Jeanie nu av Butler erhöll en närmare underrättelse rörande systerns flykt, vilken innehöll många omständigheter, som hon varit ur stånd att få veta av fadern.

Sedan Effie försatts i frihet, hade hon tillbragt tre dagar i sin fars hus vid S:t Leonards. Mötet mellan David och hans vilseledda barn, som ägt rum innan hon befriades ur fängelset, hade visserligen varit i högsta grad rörande; men Butler kunde ej undertrycka den tanken, att Deans, sedan han befriats från fruktan att på ett så rysligt sätt förlora henne, så strängt tilldragit föräldratuktens. band, att han därigenom till någon grad stegrat retligheten hos ett. sinne, som, av naturen häftigt och otåligt, nu var detta i dubbelt mått genom känslan av välförtjänt vanära.

På tredje natten försvann Effie från S:t Leonards utan att lämna något slags upplysning om, vart hon tagit vägen. Butler anställde likväl efterforskningar efter henne och lyckades med mycken möda följa hennes spår ända till ett litet landningsställe, bildat av en liten å, som utfaller i havet mellan Middleburgh och Edinburgh. Detta ställe, som sedan förvandlats till en liten hamn, omgiven av hotell och lantgårdar, kallas nu Portobello. På den tiden var det omgivet av en stor allmänning, bevuxen med ginst och endast besökt av fiskarbåtar och ett och annat smugglarfartyg. En farkost av detta slag hade legat för ankar utanför viken samtidigt med Effies avvikande, och efter vad Butler erfor, hade en båt kommit i land samma afton hon försvunnit och fört ett fruntimmer ombord. Som fartyget strax därpå satt till segel utan att landsätta någon del av sin laddning, tycktes det vara föga tvivel underkastat, att det tillhörde den ryktbare Robertsons anhang, och att fartyget endast kommit till viken för att bortföra hans älskarinna.

Denna förmodan bekräftades genom ett brev som Butler strax därpå fick med posten och vilket var undertecknat E. D., men utan datum eller uppgift på avsändningsorten. Det var ytterst illa skrivet och stavat, sannolikt emedan sjösjuka bidragit att öka oredan i Effies mycket oregelbundna stavnings- och uttryckssätt. Det fanns likväl i detta brev, liksom i allt vad den olyckliga flickan sade eller gjorde, jämte mycket tadelvärt även mycket berömvärt. Hon kunde ej, skrev hon, uthärda den tanken, att hennes far och syster skulle gå i landsflykt för hennes skull eller bliva delaktiga av hennes nesa; om hennes lott vore tung, vore hon själv skuld därtill och därför så mycket mer förpliktad att bära den ensam. Hädanefter kunde de ej bli någon hugnad för henne eller hon för dem, då varje hennes fars ord eller blick erinrade henne om hennes överträdelse och kunde göra henne vansinnig. — Hon hade nära nog förlorat förståndet under de tre dagar hon vistats i S:t Leonards. Hennes far menade visserligen väl med henne och med alla människor, men han visste ej vilken gruvlig smärta han förorsakade henne genom att oupphörligt förevita henne hennes synder. Om Jeanie varit hemma, hade det kanske gått bättre, ty Jeanie var lik änglarna i himmeln, som snarare gråta över syndare än tillräkna dem deras överträdelser. Men hon skulle aldrig mer se Jeanie, och det, tyckte hon, var det bittraste att bära av allt, som dittills övergått henne. Dag och natt skulle hon på sina böjda knän bedja för Jeanie, både på grund av vad hon gjort för henne och på grund av vad hon försmått att göra, ty vilken ryslig tanke skulle det ej varit för henne i denna stund, om denna rättfärdiga varelse begått ett felsteg för att rädda henne! Hon bad sin far att ge Jeanie hela förmögenheten, hennes egen (det vill säga Effies) mors och alltsammans. — Hon hade uppsatt en skrift, vari hon avsade sig sin rätt, och den var i mr Novits hand. Världsliga ägodelar vore hädanefter hennes minsta bekymmer, och ej heller var det sannolikt, att hon skulle komma att lida brist på sådana. Hon hoppades, att detta skulle underlätta hennes systers bosättning, och omedelbart därefter tillade hon, att hon önskade Butler allt gott för all hans godhet mot henne. — Vad henne själv beträffade, sade hon, visste hon, att hennes lott skulle bliva bedrövlig, men hon hade själv förskyllt den och begärde därför ej något medlidande, men till sina vänners lugnande önskade hon låta dem veta, att hon ej vandrade på någon orätt väg, att de, som gjort henne mest ont, nu voro beredvilliga att göra henne all den rättvisa, som stod i deras makt, och i visst världsligt hänseende skulle hon bli mycket bättre lottad än hon förtjänte. Slutligen bad hon sina anhöriga åtnöja sig med denna försäkran och ej göra några vidare efterspaningar efter henne.

För David Deans och Butler fanns föga tröst i detta brev, ty vad kunde man väl vänta sig av denna olyckliga flickas förening med en så illa beryktad person som Robertson — att det nämligen var denne, som det hänsyftades på i den sista meningen var icke svårt att förstå — annat, än att hon skulle varda deltagarinna i hans tillkommande förbrytelser. Jeanie, som kände till Georg Stauntons karaktär och verkliga stånd, såg sin systers belägenhet i en hoppfullare dager. Hon såg ett gott förebud i den iver, han visat att göra sina anspråk på Effie gällande, och hoppades, att han gjort henne till sin hustru. Och under denna förutsättning tycktes det högst osannolikt, att han med sin förväntade förmögenhet och sina förnäma släktförbindelser skulle återtaga det brottsliga äventyrarliv han dittills fört, i synnerhet när, såsom sakerna då stodo, hans liv berodde på bevarandet av hans hemlighet, vilket endast var möjligt genom ett fullkomligt förändrat levnadssätt och i synnerhet genom undvikande av varie förbindelse med dem, vilka känt arvtagaren till Willingham såsom den djärve, brottslige och till döden dömde Robertson.

Hon ansåg det högst sannolikt, att de rest utomlands på några år och ej hade för avsikt att återkomma till England, förrän Porteoussaken vore helt och hållet glömd. Jeanie såg därför större hopp för sin syster än Butler eller hennes far kunnat varsebliva, men hon var ej berättigad att meddela dem den tröst, hon kände genom övertygelsen, att Effie vore betryggad för fattigdomens betryck och i föga fara att behöva beträda lastens väg. Hon kunde ej förklara detta utan att yppa, att Georg Staunton och Georg Robertson vore en och samma person, vilket det för att betrygga Effies framtida lycka var så ytterst viktigt att dölja. I alla fall var det rysligt att föreställa sig, att Effie förenat sig med en man, som, huru hög hans rang eller djup hans ånger än vore, var dömd för rån och blottställd för att anklagas för mord. Vad som dessutom djupt bedrövade henne var den tanken, att Staunton, därför att hon kände till den fruktansvärda hemligheten, sannolikt för att undvika allt obehag och av fruktan för sin egen säkerhet, aldrig skulle tillåta henne att återse Effie. Sedan hon läst och omläst sin systers avskedsbrev, gav hon luft åt sina känslor i en ström av tårar, vilken Butler förgaves sökte hejda genom allt det ömma deltagande, som stod i hans makt. Hon nödgades likväl slutligen se upp och torka sig i ögonen, ty hennes far, som trodde sig hava givit de älskande tillräcklig tid till förklaringar, närmade sig dem nu från boningshuset, åtföljd av kapten Knockdunder eller, som hans vänner för korthetens skull kallade honom, Duncan Knock, en benämning som några ungdomsbedrifter gjort särdeles träffande.

Denne Duncan Knockdunder var en person av högsta betydenhet på ön Roseneath och de på fasta landet belägna församlingarna Knocktarlitie, Kilmun med flera. Ja, hans inflytande sträckte sig ända till Cowal, där det likväl fördunklades av en annan fullmäktig. Knockdunders torn jämte de detsamma omgivande ruinerna står ännu kvar på en i Helgasjön utskjutande klippa. Duncan svor på, att det varit ett kungligt slott, men i så fall var det ett av de minsta, emedan det inre blott upptog en rymd av sexton fot i fyrkant och därför stod i ett löjligt förhållande till murens tjocklek, som åtminstone utgjorde tio fot. Sådant det var, hade det likväl förlänat titeln kapten, motsvarande borgherre, åt Duncans förfäder, som voro vasaller under huset Argyle och i denna egenskap innehade en ärftlig domsrätt, vilken, ehuru av föga omfattning, likväl var av stor betydenhet i deras egna ögom och vanligen utövades med en kraft, som stundom överskred lagens gränser.

Den nuvarande representanten av denna urgamla familj var en stark, undersätsig femtio års man, som fann ett nöje i att i sin person förena den högländska och lågländska dräkten, i det han på huvudet bar en svart allongeperuk med en därpå tronande, rikt galonerad trekantig hatt, medan återstoden av hans dräkt bestod av pläden och livkjorteln.^[1] Duncan hade överinseendet över ett distrikt, som till hälften var högland, till hälften lågland, och kunde därför anses förena deras nationella vanor för att visa sin opartiskhet mot trojan och tyrier. Denna oegentlighet gjorde ett besynnerligt och löjligt intryck, emedan det gav hans huvud och kropp utseende av att tillhöra två olika personer, eller, som några sade, vilka 1715 sett avrättningarna bland de fångna insurgenterna, det såg ut, som om någon jakobitisk häxmästare, vilken återkallat de avrättade till livet, i brådskan satt en engelsmans huvud på en högländares kropp. För att fullända porträttet, var hans nåd Duncans sätt tvärt, rättframt och självkärt, och hans korta, uppåtvända, kopparfärgade näsa antydde, att han var något benägen för vrede och brännvin.

När denne dignitär framkommit till Butler och Jeanie, sade han i en högviktig ton: — Jag tar mig friheten, mr Deans, att välkomna er dotter, vilket jag förmodar denna unga flicka vara — i kraft av mitt empete kysser jag varje vacker flicka, som kommer till Roseneath. Sedan han hållit detta artiga tal, tog han ut sin buss, hälsade på Jeanie med en eftertrycklig kyss och bad henne vara välkommen till Argyles land, varefter han, vändande sig till Butler, fortfor: — Vi måste över och möta prästkarlarna där i morgon, som komma för att göra ert pestyr och säkert skölja ner det med prännvin — här på orten göra de sällan någonting med torra gommar.

— Och lairden, sade David Deans i det han vände sig till Butler för att närmare förklara saken för honom.

— Kapten, avbröt honom Duncan, folk vet inte, vem ni talar om, så framt ni inte ger schentelmen deras tillpörliga titel.

— Kapten, då, sade David, försäkrar mig, att kallelsen är enhällig å församlingbornas sida — en verklig enhällig kallelse, Ruben.

— Jag tror, sade Duncan, att den var så enhällig man kunde vänta sig, när den ena hälften av varelserna pladdrade sachsiska och den andra skrek gaeliska, liksom fiskmåsarna och vildgässen före en storm. Man skulle pehövt språkförmåga för att veta, vad de egentligen sade — men jag tror pästa slutet på alltsammans var: ”länge leve Mac-Callummore och Knockdunder!” — Och vad enhälligheten peträffar, så skulle jag just para vilja se de där karlarna försöka att kalla någon annan än hertigen och jag vill!

— I alla fall, sade mrs Butler, om någon av församlingsborna skulle hysa några betänkligheter, vilket ibland händer med uppriktiga bekännare, skulle jag skatta mig lycklig att få tillfälle att undanröja dem —

— Pry inte er hjärna med det, man! avbröt honom Duncan Knock. Lämna allt det där åt mig! — Petänkligheter! Anfäkta någon av dem blivit uppfödd att hysa petänkligheter vid någonting, de pli anpefallda att göra! Och om något sådant skulle hända, som ni talar om, så skall ni få se den uppriktige pekännaren, som ni kallar honom, följa i släptåg efter min båt en kvarts mil eller så. Jag skall försöka, om inte vattnet i Helgasjön kan skölja bort petänkligheterna så väl som loppor — fördöme mig!

Återstoden av Duncans hotelse förlorade sig i en gurglande morrning, som antydde, att allt utom milda omvändelsemedel skulle komma att användas mot de gensträviga. David Deans skulle säkert hava uppträtt till försvar för en kristen församlings rättighet att varda rådfrågad vid valet av sin egen själasörjare, vilket enligt hans åsikt var en av dess yppersta och oförytterligaste företrädesrättigheter, men han var ånyo inbegripen i ett ivrigt samtal med Jeanie och frågade efter alla omständigheterna vid hennes resa till London med mera intresse, än han plägade visa för någonting, som ej rörde hans yrke eller hans trosövertygelse. Detta var kanske lyckligt för den nyfödda vänskapen mellan honom och kapten Knockdunder, en vänskap, som enligt Davids förmenande hade sin grund i kaptenens aktning för hans visade insikter i boskapsskötseln, men i verkligheten ledde sitt upphov från den särskilda tillsägelse, Duncan fått från hertigen och hans ombud, att visa Deans och hans familj den största uppmärksamhet.

— Och nu, go herrar, sade Duncan i en befallande ton, får jag pe er komma in och spisa kvällsvard, ty där ha vi mr Archipald, som är halvt utsvulten, och en sachsisk kvinna, som ser ut som om ögonen hölle på att falla ur huvudet på henne av para fruktan och förundran, liksom hon inte sett en schentelman i en livkjortel förr.

— Och Ruben Butler, sade David, lär säkert önska att genast avlägsna sig för att bereda sin själ för morgondagens gudstjänst, på det hans verk måtte bli värdigt dagen och varda ett behagligt doftande tackoffer för församlingens vördige äldstes näsborrar.

— Pah, man, då känner ni inte mycket till dem, hör jag, avbröt honom kaptenen. Fan ta mig, någon av dem skulle vilja ge doftet av en vildbrådspastej, varav jag känner lukten — härvid vände han sin trubbnäsa upp i vädret — hela vägen upp från poningshuset, för allt vad påde ni och mr Putler kan säga till dem.

David suckade djupt, men som han, såsom han uttryckte sig, ansåg sig hava att göra med en Gallio, tyckte han det ej löna mödan att inlåta sig i en dispyt med honom. De följde därför kaptenen in i huset och satte sig med mycket krus omkring ett välförsett bord. Den enda omständighet för aftonen, som ännu förtjänar omnämnas, var, att Butler läste välsignelsen, vilken Knockdunder fann för lång och David klandrade såsom för kort, varav den benägne läsaren torde kunna draga den slutsats, att den just hade den tillbörliga längden.

1. Högländarna begagna inga byxor utan blott en kort kjortel, som når till knäna och på deras språk kallas philabeg.