Midlothians hjärta/Kapitel 45

←  Fyrtiofjärde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Fyrtiofemte kapitlet

Fyrtiosjätte kapitlet  →

FYRTIOFEMTE KAPITLET.

Nu tappas vått ur alla fat,
och gästerna sig samla;
en vill ha dryck, en annan mat,
och tennstop hör man skramla.
Med larm och skrik en vild logik
och bibelspråk de tjuta;
den saken tycks mig sannolik:
med slagsmål lär det sluta.
O, vredens dag!
Burns.

De högvördige herrar, som övervarit Ruben Butlers invigningsakt, samt de flesta av församlingens aktade medlemmar trakterades på hertigens av Argyle bekostnad med en riklig välfägnad, sådan som landet självt kunde åstadkomma den, ty allt, som erfordrades för en bastant middag, stod alltid Duncan Knock i överflöd till buds. Där fanns ox- och fårkött från betesmarkerna, salt- och insjöfisk ur sjöarna, åarna och fjorden. Vilt av alla slag behövde blott skjutas i hertigens skogar och marker, och vad dryckesvaror beträffade, fanns hembryggt öl lika ymnigt som vatten. Både brännvin och usquebaugh fick man i dessa lyckliga tider utan tull, och till och med vitt vin och rödvin erhöllos för intet, emedan hertigens vidsträckta strandrätt gav honom anspråk på alla de vinfat, som drevo i land på hela Skottlands västra kust efter skepp, som förolyckats. Med ett ord, såsom Duncan skrytsamt sade, kalaset kostade ej Mac-Calummore en plåt ur hans pung, och likväl vankades där alla möjliga goda saker, ej blott i riklig mängd, utan även i överflöd.

Hertigens välgång dracks högtidligt i en bräddfull bägare, och David Deans själv höjde kanske det första hurra, som någonsin gått över hans läppar, för att öka det bifallsrop, varmed denna skål mottogs. Ja, han var så upprymd vid detta minnesvärda tillfälle och så stämd för överseende, att han ej visade någon missbelåtenhet när tre säckpipblåsare uppstämde ”Campbells komma nu”. Den ärevördige pastorns i Knocktarlitie skål mottogs med lika ärebetygelser, och det uppstod ett allmänt skratt, då en av hans ämbetsbröder illparigt tillade: — En god hustru åt vår broder för att hålla prästgården i skick. Vid detta tillfälle födde David Deans sitt första skämt till världen, och förlossningen var synbarligen åtföljd av mycken födslovånda, ty han förvred erbarmligt sitt ansikte och svävade mycket på målet, innan han kunde finna ord att uttrycka, ”att som gossen nu vore vigd vid sin andliga brud, vore det hårt att på samma dag hota honom med en timlig maka”. Han uppgav därefter ett hest och kort skratt, varpå han plötsligt vart tyst och allvarsam, liksom han skämts över detta utbrott av munterhet.

Efter ännu ett par skålar lämnade Jeanie, mrs Dolly och de bland ortens kvinnliga inbyggare, vilka hedrat festen med sin närvaro, herrarna vid deras pokuleringar och begåvo sig till Davids nya boning, Auchingower.

Festen fortgick emellertid under fröjd och gamman. Där Duncan själv ledde samtalet, var det väl ej alltid fullt kanoniskt, men David Deans undslapp faran att varda förargad därigenom, att han tillsammans med en av sina grannar begynte uppräkna alla de lidanden, som övergingo Ayrshire och Lanarkshire under den så kallade högländska invasionen, varvid den försiktige mr Meiklehose litet emellan erinrade om, att de gjorde bäst i att sänka sina röster, ”emedan Duncan Knocks fader deltagit i detta infall och hemfört mycket gott till huset, samt det nog kunde hända, att Duncan kunde varit med där själv.

Som munterheten emellertid vart allt bullersammare, började de äldre medlemmarna av sällskapet att laga sig bort, så gott de kunde. Även David Deans avlägsnade sig, och Butler avvaktade ängsligt något tillfälle att följa hans exempel. Men Knockdunder, som sade sig vilja veta, vad det var för gry i den nya pastorn, hade ingen lust att släppa honom så lätt, utan höll honom fastlåst vid sin sida, i det han oavlåtligt bevakade honom och, så ofta han kunde få tillfälle därtill, med artigt våld fyllde hans glas bräddfullt. Till slut, då det började lida sent på aftonen, råkade en ärevördig broder fråga mr Archibald, när de kunde hoppas att få se hertigen, tam carum caput, som han dristade sig att benämna honom, i sitt hus vid Roseneath. Duncan Knock, vars tankegång redan var något förvirrad, och vilken, såsom man väl kan förstå, ej var någon synnerlig läskarl, uppfattade blott ofullkomligt ljudet av de latinska orden och trodde att talaren höll på att uppdraga en jämförelse mellan hertigen och sir Donald Gorme av Sleat, och som han ansåg en dylik jämförelse såsom en förolämpning, så fnös han tre gånger å rad och beredde sig till att råka i vredesmod.

På den ärevördige andliges förklaring svarade kaptenen: — Jag hörde ordet Gorme själv, sir, med mina egna öron. Tror ni inte jag kan skilja gaeliska från latin?

— Det tycks inte vara så, sir, svarade den i sin ordning förolämpade prästmannen med mycken köld, i det han tog sig en pris snus.

Hans nåd Duncans kopparnäsa vart nu glödande som Phalaris tjur, och medan mr Archibald medlade mellan de båda stridande parterna, och sällskapets uppmärksamhet var upptagen av deras tvist, passade Butler på tillfälle att verkställa sin reträtt.

Han fann fruntimren vid Auchingower, där de otåligt avvaktade gästabudets slut, emedan man förut avgjort, att ehuru David Deans skulle kvarbliva vid Auchingower, och Butler samma afton taga prästgården i besittning, Jeanie likväl på ett par dagar skulle återvända till huset vid Roseneath, tills alla anordningar för hennes mottagande hunnit vidtagas i hennes fars hus. Båtarna höllos därför i beredskap till deras återfärd, som endast uppsköts i avbidan på Knockdunders ankomst, men denne syntes ej till, ehuru skymningen redan började falla på. Slutligen infann sig mr Archibald, vilken såsom en stadgad man aktat sig för att överskrida måttlighetens gränser, och rådde fruntimren att under hans beskydd återvända till ön, varvid han anmärkte, att det, till följd av den sinnesstämning, vari han lämnat kaptenen, vore mycket tvivel underkastat, huruvida denne den natten komme att lämna värdshuset, samt att det vore bestämt säkert, att han ej skulle bli något särdeles passande sällskap för damerna. Giggen stode till deras förfogande, sade han, och den behagliga skymningen vore just lämplig för en utfart på sjön.

Jeanie, som hyste mycket förtroende till Archibalds försiktighet, ingick genast på detta förslag, men mrs Dolly vägrade bestämt att våga sig i den lilla båten. Om man kunde få den stora båten, så vore hon färdig att följa med, men eljest skulle hon förr sova på golvet än röra sig ur fläcken. Att tala förnuft med mrs Dutton var något, som ej kunde komma i fråga, och Archibald ansåg ej omständigheterna så trängande, att de erfordrade tvång. Han anmärkte, att det ej just vore synnerligen hövligt mot kaptenen att beröva honom hans trespannsvagn. — Men eftersom det var för damernas skull, tillade han artigt, ville han taga sig den friheten — dessutom vore kaptenen bättre betjänt med giggen, emedan han med den ej vore beroende av ebb och flod. Den stora båten skulle därför stå till mrs Dollys tjänst.

De gingo följaktligen till stranden, åtföljda av Butler. Det drog om någon tid, innan roddarna kunde hopsamlas, och innan de kommit lyckligt och väl ombord och voro färdiga att begiva sig av, steg den bleka månen över bergen och kastade ett dallrande sken på de breda, glittrande vågorna. Men aftonen var så mild och behaglig, att Butler tog avsked av Jeanie utan att hysa några farhågor för hennes säkerhet, och vad som var ännu utomordentligare, mrs Dolly kände ingen oro för sin egen. Luften var mild och fläktade över den svalkande böljan med något av sommarens doft, och den omgivande härliga tavlan av uddar och näs och vikar, med den väldiga blå bergskedjan i bakgrunden, visade sig dunkelt i månskenet, medan varje årslag kom vattnet att stänka och gnistra av den lysande företeelse som kallas mareld.

Denna sista omständighet uppfyllde Jeanie med förundran och tjänade att roa hennes följeslagerska, tills de nalkades den lilla viken, vilken tycktes utsträcka sina mörka skogbevuxna armar i fjorden liksom för att välkomna dem.

Det vanliga landningsstället låg ungefär en fjärdedels mil från boningshuset, och ehuru ebben ej tillät den stora båten att komma alldeles intill det utsprång av lösa stenar, vilket tjänade som kajdamm, sprang Jeanie, som var både dristig och vig, lätt i land. Men som mrs Dolly bestämt vägrade att företaga samma vågstycke, befallde den artige mr Archibald roddarna att föra båten till en annan landningsplats, som låg ett betydligt stycke längre bort. Han ärnade därefter själv hoppa i land för att under tiden beledsaga Jeanie till herrgården, men som hon ej gärna kunde gå vilse på den skogsväg, vilken ledde därifrån till stranden, och månljuset visade henne en av de vita skorstenarna, vilken höjde sig över den byggningen omgivande skogen, avböjde Jeanie tacksamt detta anbud och bad honom följa mrs Dolly, vilken, såsom varande ”i ett land, där vägarna voro främmande för henne, hade mera behov av beskydd”.

Detta var verkligen en lycklig omständighet och kunde även sägas hava räddat den stackars ladugårdsförestånderskans liv, om, såsom hon högtidligen plägade försäkra, det var sant, att hon bestämt skulle dött av förskräckelse, om hon lämnats ensam i båten tillsammans med sex vilda högländare i koltar.

Aftonen var så utmärkt skön, att Jeanie, i stället för att genast ställa kosan till huset, stod och blickade efter båten, när den åter stötte från land och rodde ut i den lilla viken, varvid hennes reskamraters gestalter vordo allt otydligare, allteftersom de förminskades av avståndet, och roddarnas vemodiga sång nådde hennes öra i förmildrade, ljuvare toner, tills båten vek om udden och var försvunnen ur hennes åsyn.

Jeanie förblev likväl i samma ställning, blickande ut över fjorden. Hon insåg, att det skulle gå om en stund, innan hennes reskamrater kunde hinna till herrgårdsbyggnaden, emedan avståndet dit var betydligt större från den bekvämare landningsplatsen, än från den punkt där hon nu stod, och hon var rätt glad att under tiden ostörd kunna överlämna sig åt sina betraktelser.

Den underbara förändring, som ett par veckor åstadkommit i hennes belägenhet, denna plötsliga övergång från skam, sorg och nästan förtvivlan till heder, glädje och en ljus utsikt till framtida sällhet, framställde sig för hennes själ med ett så överväldigande intryck, att tårarna kommo henne i ögonen. Men de tårar hon fällde, flöto på samma gång ur en annan källa. Som jordisk sällhet aldrig är fullkomlig, och ädla själar aldrig livligare känna deras sorger, vilka de älska, än då deras egen belägenhet utgör en motsats mot dessas, pinades Jeanies ömma hjärta av djup bedrövelse över det öde, som drabbat hennes stackars syster, detta barn, vid vilket så många förhoppningar varit fästa, föräldrarnas i så många år bortklemade gunstling — nu en landsflykting och, vad än värre var, förpliktad att lyda en man, om vars levnadsvanor hon hade alla skäl att hysa den sämsta tanke, och som, även i sina häftigaste samvetskval, tyckts vara så gott som otillgänglig för varje känsla av verklig ånger.

Medan hennes tankar sysselsattes med dessa sorgliga betraktelser, syntes en dunkel gestalt framträda ur den till höger om henne befintliga småskogen. Jeanie spratt till, och berättelserna om spöksyner, som vid en dylik timme setts av ensamma resande på vilda, ödsliga ställen, framställde sig plötsligt för hennes inbillningskraft. Skepnaden svävade framåt, och då den kom mellan henne och månen, varseblev hon, att den såg ut som en kvinna. En mild röst upprepade två gånger: ”Jeanie! Jeanie!” — Var det — kunde det verkligen vara hennes systers röst? — Var hon ännu bland de levande, eller hade graven återsänt sin invånare? — Innan hon för sig själv kunde besvara dessa frågor, hade Effie livslevande slutit henne i sina armar och höll på att trycka henne till sitt bröst och överhölja henne med sina kyssar. — Jag har vandrat här, sade hon, lik en vålnad för att råka dig, och det är inte underligt, om du tar mig för en sådan — jag tänkte blott få se dig gå förbi eller höra ljudet av din röst, men att ännu en gång få tala med dig, Jeanie, var mer än jag förtjänat, och mer än jag vågat bönfalla om.

— Ack, Effie, hur kom du hit, ensam och så här dags, vid den vilda havsstranden? — Är det verkligen du själv livslevande?

Det låg något av Effies forna lynne i det handgripliga sätt, varpå hon besvarade frågan medelst en lindrig nypning, som mer anstod en älvas finger än ett spökes, och de omfamnade varandra ånyo, ömsom under skratt, ömsom under tårar.

— Men du får lov att gå upp med mig till boningshuset, Effie, sade Jeanie, och berätta mig hela din historia. Jag har goda vänner där, hos vilka du skall vara hjärtligt välkommen för min skull.

— Nej, nej, Jeanie, svarade hennes syster sorgset. Du har glömt vad jag är — en bannlyst, landsflyktig varelse, som med knapp nöd undsluppit galgen därigenom, att du var den modigaste och bästa syster som ännu funnits. — Jag vill inte komma nära någon av dina förnäma vänner, även om det inte vore farligt för mig.

— Det är inte farligt — skall inte bli farligt, sade Jeanie ivrigt. Ack, Effie, var inte envis! — Låt råda dig för en gång! — Vi skola bli så lyckliga allasammans.

— Nu, sedan jag råkat dig, har jag kommit i åtnjutande av all den sällhet jag förtjänar på denna sidan graven, svarade Effie, och antingen det är fara för mig eller inte, så skall ingen kunna säga att jag kommit med min galgfysionomi för att skämma ut min syster bland hennes förnäma vänner.

— Jag har inga förnäma vänner, sade Jeanie, inga andra vänner än dem, som också äro dina vänner — Butler och min far. — Ack, olyckliga flicka, var inte hårdhjärtad och skjut inte ännu en gång din lycka ifrån dig! — Vi skola inte bry oss om några andra bekantskaper — kom hem till oss, dina egna, bästa vänner! — Det är bättre att söka skydd under en gammal häck än under en nyplanterad lund.

— Det är fåfängt att söka övertala mig, Jeanie. Jag måste dricka ur vad jag bryggt. Jag är gift och måste följa min man i väl och ve.

— Gift, Effie! utropade Jeanie. Olyckliga varelse! Och med den där rysliga —

— Tyst, tyst, sade Effie, i det hon satte ena handen för hennes mun och med den andra pekade på busksnåret. Han står där borta.

Hon sade detta i en ton, som utvisade, att hennes man vetat ingiva henne skräck likaväl som kärlek. I detsamma framträdde en karl ur skogen.

Det var unge Staunton. Även i det osäkra månljuset kunde Jeanie märka, att han var elegant klädd och hade en förnäm mans sätt och hållning.

— Effie, sade han, vår tid är nära tilländalupen. — Båten lägger snart till i viken, och jag vågar ej dröja längre. — Jag hoppas din syster tillåter mig att kyssa sig? Men Jeanie drog sig tillbaka för honom med en känsla av inre avsky. Nå, sade han, det kan vara detsamma. Om ni ännu hyser ovilja mot mig, så visar ni det åtminstone ej i handling, och jag tackar er, för det ni bevarat min hemlighet, då ett ord — vilket jag i ert ställe genast skulle uttalat — skulle kostat mitt liv. Folk säger, att man bör dölja för sin hustru den hemlighet, som rör ens hals — både min hustru och hennes syster känna min, och jag skall ej ett ögonblick sova mindre tryggt för det.

— Men är ni verkligen gift med min syster, sir? frågade Jeanie, full av tvivel och ängslan, ty den stolta, vårdslösa ton, vari han talade, tycktes rättfärdiga hennes värsta farhågor.

— Jag är verkligen lagligt gift och under mitt eget namn, svarade Staunton allvarligare.

— Och er far — och era vänner?

— Och min far och mina vänner måste finna sig i det, som är gjort och ej kan bli ogjort, svarade Staunton. Men, för att avbryta alla farliga förbindelser och lämna mina vänner tid att bli vid gott lynne igen, är det min avsikt att för närvarande dölja mitt giftermål och stanna utomlands någon tid. Ni kommer således inte att höra av oss på några år, såvida ni överhuvud någonsin mer att göra det. Ni inser, att det vore farligt att underhålla en brevväxling, ty alla skulle gissa, att Effies man var — vad skall jag kalla mig? — Porteous' mördare.

— Lättsinnige, hårdhjärtade man, tänkte Jeanie, åt vilken människa hon anförtrott sin sällhet! Hon har sått vind och skall uppskära oväder.

— Tänk inte illa om honom, sade Effie i det hon slet sig lös från sin man och förde Jeanie ett par steg avsides — tank ej mycket illa om honom! — Han är god mot mig, Jeanie — så god, som jag förtjänar. — Och han har beslutat att upphöra med sitt dåliga leverne. — Gråt därtor inte över Effie, hon har det mycket bättre än hon förskyllt. — Men du — ack du! — hur kan du bli nog lycklig? — Aldrig, förrän du kommer till himmeln, där alla äro lika goda som du. — Jeanie, om jag lever och det går mig väl, skall du få höra av mig — varom icke, så glöm, att en sådan varelse någonsin levat för att plåga dig! — Farväl — far — farväl!

Hon slet sig ur systerns armar och skyndade tillbaka till sin man — båda fördjupade sig i småskogen och försvunno ur hennes åsyn. Hela uppträdet föreföll henne som en dröm, och hon skulle nästan kunnat taga det därför, om hon ej, strax efter sedan de lämnat henne, hört ljudet av åror och sett en båt skyndsamt ro över fjorden till det lilla smyghandlarfartyget, som låg ute på redden. Det var på ett sådant fartyg Effie gått ombord i Portobello, och till följd av vad Staunton nämnt, var Jeanie övertygad om, att de med samma lägenhet ärnade fara utomlands.

Ehuru det var omöjligt att avgöra, huruvida detta samtal, medan det pågick, gav Jeanie mera smärta eller nöje, så var likväl slutintrycket bestämt gynnsamt. Effie var gift, hade vad man kallar blivit en ärbar hustru — det var en huvudpunkt. Det tycktes även, som om hennes man ärnade övergiva den bana av laster och brott, varpå han dittills så ursinnigt fortgått — det var en annan. Vad hans slutliga och fullkomliga omvändelse beträffade, saknade han ej förstånd, och Gud visste nog sin tid.

Med dylika tankar sökte Jeanie lugna sina bekymmer över systerns framtida öde. Vid sin ankomst till boningshuset fann hon Archibald orolig över hennes långa uteblivande och i begrepp att gå ut för att söka reda på henne. En huvudvärk tjänade henne som förevändning att genast draga sig undan till sitt rum för att för sina reskamrater dölja sin märkbara sinnesrörelse.

Genom sitt avlägsnande undgick hon även ett uppträde av annat slag, ty liksom det varit någon fara i alla slags giggar, vare sig till lands eller sjöss, hade Knockdunders rotts omkull av en annan båt, en händelse, som man huvudsakligast fick tillskriva kaptenens och manskapets rusighet. Knockdunder och ett par av gästerna, som medföljt honom för att vid herrgården sluta dagens gästabud, fingo en ordentlig doppning, men som de genast upptogos av besättningen i den båt, som försatt dem i denna vådliga belägenhet, skedde ingen vidare olycka, än att kaptenen förlorade sin galonerade hatt, vilken, till stor belåtenhet för den högländska delen av befolkningen ävensom till åstadkommandet av en större likformighet i hans yttre människa, följande dagen ersattes med en prydlig höglandsmössa. Många voro de häftiga hotelser att hämnas, vari hans nåd Duncan följande morgon gav luft åt sin förbittring över båten, som kullrott honom, men som varken den eller det lilla smugglarfartyget, den tillhörde, längre voro synliga i fjorden, nödgades han svälja skymfen. Detta var så mycket hårdare, sade han, som han vore övertygad, att ofoget skett med flit, emedan skurkarna gått omkring och lurat, sedan de fört i land varenda droppe brännvin och varenda låda te, de hade ombord, och han hade fått veta, att kvartermästaren varit i land och skaffat sig noga reda på, när han skulle fara över och fara tillbaka och så vidare.

— Men nästa gång jag råkar dem på fjorden, sade Duncan med mycket majestät, så må jag pli fördömd, om jag inte lär de månskenskanaljerna att hålla undan, det fan dem anamme!