Midlothians hjärta/Kapitel 48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Fyrtiosjunde kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Fyrtioåttonde kapitlet
Fyrtionionde kapitlet  →


[ 600 ]

FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.

Ofruktsam krona sattes på min hjässa,
i handen fick jag en förtorkad scepter,
som skall frånryckas mig utav en främling,
då ingen son mig följer.
Shakespeare.

Efter denna tidpunkt skrevo systrarna två gånger om året till varandra, ehuru under de strängaste försiktighetsmått, på det deras brevväxling ej skulle upptäckas. Lady Stauntons brev talade om hennes mans tungsinthet och vacklande hälsa. Även hennes egen tycktes avtaga, och ett bland de ämnen, till vilket hon oftast återkom, var den omständighet, att de voro barnlösa. Sir George Staunton hade, häftig som alltid, fattat motvilja till närmaste arvtagaren, vilken han misstänkte för att under hans frånvaro hava uppretat hans vänner mot honom, och förklarade, att han förr skulle testamentera Willingham med alla dess tillhörigheter till ett hospital, än denne eländige örontasslare och bakdantare skulle ärva ett kappland därav.

— Om han blott hade ett enda barn, skrev den sorgsna makan, eller om den där olyckliga varelsen ännu vore vid liv, skulle han dock äga något att leva och sträva för. Men himmeln har vägrat oss en välsignelse, som vi ej förtjäna.

En dylik klagan, som, ehuru i växlande ordalag, likväl oftast vände sig omkring samma ämne, fyllde de brev, som gingo mellan Willinghams stora, men sorgliga salar, och det lugna men lyckliga pastorsbostället vid Knocktarlitie. Åren förflöto emellertid under denna gagnlösa grämelse. John, hertig av Argyle och Greenwich dog 1743, allmänt saknad, men av ingen mer än Butler och hans hustru, vilka haft hans välvilja att tacka för så mycket. Han efter[ 601 ]träddes av sin bror, hertig Archibald, till vilken de ej stodo i lika förtroligt förhållande, men som fortfarande lät dem åtnjuta samma beskydd, som hans bror skänkt dem. Detta vart även behövligare än någonsin, ty efter undertryckandet av 1745 års uppresning vart lugnet betydligt stört i det närmast intill högländerna gränsande landet. Stråtrövare, eller människor, som drivits till detta förtvivlade levnadssätt, slogo sig ned i bergspassen närmast lågländerna, vilka voro skådeplatsen för deras plundringståg, och det fanns knappt en dal i de romantiska och nu så fredliga högländska distrikten Perth, Stirling och Dumbartonshire, som ej en eller flera av dessa vilda sällar valt till sin vistelseort.

Knocktarlities församlings värsta plågoris var en viss Donacha Dhu na Dunaig, eller den Svarte Duncan Olycksstiftarn, vilken vi redan i förbigående omnämnt. Denna människa hade ursprungligen varit en av de kittelflickare, som plägade stryka omkring i dessa trakter, men då all polis råkade i förfall under det inbördes kriget, övergav han sitt yrke och vart ifrån halv tjuv en hel rövare. Och som han merendels uppträdde i spetsen för tre eller fyra unga, raska karlar och själv var förslagen, djärv och väl bekant med bergspassen, drev han sitt nya hantverk med betydlig fördel för sig själv och till ofantlig plåga för landet.

Alla voro övertygade om, att Duncan Knock, när helst det fölle honom in, skulle kunnat kuva sin namne, ty det fanns en hop unga män i församlingen, som under inbördeskrigen följt Argyles fana under hans gamla väns befäl och förhållit sig tappert vid flera tillfällen. Och då, vad deras anförare beträffade, ingen drog hans mod i tvivelsmål, tog man allmänt för givet, att Donacha hittat på någon utväg att tillvinna sig hans bevågenhet, något, som på den tiden ej var så särdeles ovanligt vid högländska gränsen. Detta troddes så mycket lättare, som David Deans' boskap, vilken var hertigens tillhörighet, lämnades i fred, medan pastorns kor bortfördes av tjuvarna. Vid ett nytt försök av samma slag, som gjordes någon tid ef[ 602 ]teråt, bortlade Butler sitt kalls fridsamhet och ställde sig i spetsen för några grannar, med vilkas tillhjälp han drev rövarna på flykten och återtog boskapen, som redan höll på att drivas bort. Ridande på en höglandsklippare och omgjordad med ett gammalt bredsvärd, deltog David Deans oaktat sin höga ålder i denna bedrift, varvid han jämförde sig själv — ty han underlät ej att tillägna sig hela förtjänsten av denna bragd — med David, Isai son, då han återtog Ziklags byten från de amalekiter. Detta behjärtade uppförande hade såtillvida god verkan, som Donacha Dhu na Dunaig någon tid höll sig på vederbörligt avstånd, och ehuru man ofta hörde talas om hans avlägsnare bedrifter, gjorde han likväl inga plundringståg i denna del av landet. Han fortfor att med framgång driva sitt yrke och emellanåt höras av, ända till 1751, då, ifall fruktan för den andre David förmått honom att hålla sig i skinnet, ödet befriade honom från detta band, ty den vördnadsvärde patriarken i S:t Leonards samlades samma år till sina fäder.

David Deans dog full av år och ära. Det tros — bestämt vet man det icke, enär hans födelseår är okänt — att han uppnått en ålder av omkring nittio år, ty han talade även som ögonvittne om händelser, vilka gingo så långt tillbaka i tiden som ända till slaget vid Bothwells-bron. Det påstods till och med, att han skulle hava burit vapen där, ty då en gång en drucken jakobitisk laird förklarade, att han önskade att kunna få tag på en whig från Bothwellsbron ”för att stubba av öronen på honom”, underrättade David honom med ett ovanligt strängt uttryck i sitt ansikte, att om han hade lust till en sådan lek, så funnes en sådan invid hans sida, och det erfordrades Butlers bemedling för att vidmakthålla freden.

Han avled i sin älskade dotters armar, tacksam för all den nåd försynen låtit vederfaras honom i denna stridens och vedermödans dal, tacksam jämväl för alla de prövningar, varmed han var vorden hemsökt, emedan han, efter vad han själv sade, funnit dem nödiga för att förödmjuka detta andliga högmod och denna tillit till sina [ 603 ]egna gåvor, vilka voro hans svaga sida och svårast utsatt honom för den lede fiendens anfäktelser. Han bad på det innerligaste för Jeanie, hennes man och barn, samt att hennes barnsliga kärlek till sin stackars gamle far måtte förvärva henne en lång levnad här på jorden och salighet i ett tillkommande liv. Därefter anropade han i en rörande bön, som endast förstods av dem, vilka kände till hans familjeförhållanden, själarnas herde att, då han hopsamlade sin hjord, ej glömma det borttappade lammet, som gått vilse ifrån fårahuset och kanske just då vore i den glupande ulvens klor. — Han bad för det fosterländska Jerusalem, att frid måtte vara i dess land och lycka i dess palatser, för det ädla huset Argyles välgång och för Duncan Knockdunders omvändelse. Därefter tystnade han av mattighet och yttrade ej vidare något redigt ord. Man hörde honom väl mumla något om nationella avfall, de till höger varande ytterligheterna och den till vänster befintliga likgiltigheten, men han var, såsom Mary Hettley anmärkte, utan sans, och det är sannolikt, att dessa uttryck blott och bart undsluppo honom av gammal vana, samt att han dog i full frid och försonlighet med alla människor. En timme därefter insomnade han i Herranom.

Oaktat David Deans' höga ålder, var hans död ett svårt slag för mrs Butler. En stor del av hennes tid hade ägnats åt omsorgen om hans hälsa och uppfyllandet av hans Önskningar, och när den fromme gubben nu ej mera fanns till, föreföll det henne, som om en del av hennes görande i världen vore slutat. Hans kvarlåtenskap, som i rörligt kapital utgjorde nära 1,500 pund, ökade prästgårdsfamiljens välstånd. Huru han till största fördel för sin familj skulle använda denna summa vart nu ett ämne till bekymmersam överläggning för Butler.

— Låna vi ut dem mot inteckning, så förlora vi kanske räntan, ty vi ha ju här en inteckning i Lounsbecks gods, varav din far varken kunde utfå kapital eller ränta. Sätta vi in dem i fonderna, skola vi kanske förlora både kapital och allt, som det hänt många i Söderhavskompaniet. Den [ 604 ]lilla egendomen Craigsture är till salu; den ligger bara två mil från prästgården, och Knock säger, att hans höghet inte tänkt på att köpa den. Det begäres 2,500 pund, och det med skäl, ty den är värd den summan, men om jag lånte vad som fattas, kunde fordringsägaren hastigt säga upp sin fordran, eller min familj bli bragt i förlägenhet i händelse av mitt frånfälle.

— Och om vi således hade mera pengar, skulle vi kunna köpa den sköna ängsmarken, där gräset skjuter så tidigt? frågade Jeanie.

— Ja visst, kära du, och Knockdunder, som förstår sin sak, råder mig starkt därtill. — Det är visserligen hans systerson, som vill sälja den.

— Nåväl, Ruben, sade Jeanie, du kan just slå upp ett språk i bibeln, som du gjorde en gång förr, då du behövde pengar, ja, slå bara upp ett språk i bibeln!

— Ack, Jeanie, sade Butler, i det han skrattade och tryckte hennes hand, även de bästa människor kunna i våra dagar ej göra underverk mer än en gång.

— Vi få väl se, sade Jeanie lugnt, i det hon gick till den skrubb, där hon förvarade sin honung, sitt socker, sina syltburkar samt sina medikament, och vilken med ett ord tjänade henne till ett slags handkammare. Hon slamrade där bland flaskor och burkar, tills hon, bakom ett tredubbelt bålverk av buteljer och krus, ur den mörkaste vrån framtog en spräckt, brun lerkruka, som var överbunden med ett stycke läder. Dess innehåll tycktes bestå i skrivna pappersblad, som i oordning voro instoppade i denna ovanliga sekretär, men bland dessa framtog Jeanie en gammal med häktor tillknäppt bibel, som varit David Deans' följeslagare på hans ungdoms vandringar och som han skänkt sin dotter, när hans försvagade syn nödgat honom att begagna en med grövre tryck. Hon lämnade denna åt Butler, som med en viss förundran följt hennes rörelser, och bad honom se efter vad boken kunde göra för honom. Han öppnade knäppena, och till hans förvåning föllo en hop femtio punds banknoter fram emellan bladen och fladdrade till golvet. — Jag tänkte ej, sade [ 605 ]hon, skrattande åt hans överraskning, omtala min rikedom för dig, Ruben, förrän på min dödsbädd eller möjligen i någon stor förlägenhet, men det är bättre att använda dessa pengar på den vackra gräsmarken än att låta dem ligga gagnlösa i det här gamla lerskrället.

— Hur i Herrans namn har du fått alla de pengarna, Jeanie? — Det här är ju mer än tusen pund, sade Butler, i det han upptog och räknade sedlarna.

— Om det också vore tiotusen, så äro de allasammans ärligt fångna, sade Jeanie, och minsann jag vet, hur mycket det är, men det är allt vad jag fått. Och vad det beträffar, hur jag fått dem, Ruben, så äro de, som sagt var, rätt och ärligt fångna, och det är annat folks hemlighet och inte min, eljest skulle du fått veta det längesen, och någonting mer har jag inte rätt att svara på, så att det inte är värt, att du gör några vidare frågor.

— Svara mig blott på en, sade Butler. Är allt detta din fria och obestridliga egendom, så att du kan förfoga över den, hur du behagar? — Är det möjligt, att ingen annan än du har anspråk på en så betydlig summa?

— Den var min, med rättighet att förfoga över den, hur jag behagade, svarade Jeanie, och jag har redan förfogat över den, ty nu är den din, Ruben. — Du är Bibel-Butler nu, liksom din farfar, på vilken min stackars far var så gramse. Jag skulle blott önska, att du inte hade någonting emot, att Femie finge sin dryga andel därav, då vi äro gångna.

— Ja, det kan du lita på. — Men vem i all världen har väl någonsin hittat på ett sådant gömställe för timliga ägodelar?

— Det är just en av mina gammaldags fasoner, som du kallar dem, Ruben. Jag tänkte, att om Donacha Dhu skulle överfalla oss, så vore bibeln den sista sak i huset, som han skulle besvära sig med. — Men om, vilket ej är osannolikt, några mera pengar flyta in, så skall jag överlämna dem åt dig och låta dig använda dem, som du finner för gott.

[ 606 ]— Och det är bestämt, att jag inte får fråga dig, hur du kommit åt alla de här pengarna? sade pastorn.

— Nej, det får du verkligen inte, Ruben, ty om du frågade mig mycket enträget, så kanske jag sade dig det, och då är jag säker på, att jag gjorde orätt.

— Men säg mig, sade Butler, är det något rörande de här pengarna som oroar ditt sinne?

— Både väl och ve komma alltid med världens ägodelar, Ruben, men du får inte fråga mig om någonting mer. — Dessa pengar förplikta mig till ingenting och kunna aldrig bli återfordrade.

— Minsann, sade Butler, sedan han åter genomräknat pengarna, liksom för att övertyga sig om verkligheten av sin rikedom, det någonsin funnits en man i världen, som haft en sådan hustru som jag — välsignelsen tycks följa alla hennes steg.

— Aldrig, sade Jeanie, alltsen den förtrollade prinsessan i barnsagan, som kammade dukater på den ena sidan ur sina lockar och holländska riksdalrar på den andra. Men gå din väg nu, pastor, och lås undan pengarna och håll inte sedlarna på det där viset skyldrande i handen, ty eljest kommer jag att önska dem tillbaka i den bruna krukan igen, av fruktan för att ett ont öga kunde få sikte på dem. — Vi bo alltför nära bergen för att i dessa tider låta någon ana, att vi ha pengar i huset. Och du måste också gå och göra upp med Knockdunder, som har uppdrag att sälja egendomen, och var inte så enfaldig och låt honom få veta av den här lyckträffen, utan pruta med honom så mycket du kan, liksom du behövde låna pengar för att betala hela köpesumman.

Genom denna sista förmaning visade Jeanie tydligt, att hon även i världsliga ting ärvt något av sin fars slughet, ehuru hon ej på annat sätt än genom att gömma och spara förstod, huru hon skulle kunna använda de pengar, som kommo i hennes ägo. Och Ruben Butler handlade som en klok man, då han gick och gjorde, som hans hustru rått honom.

[ 607 ]Nyheten att pastorn köpt Craigsture spred sig snart i församlingen, och somliga önskade honom lycka och andra beklagade, ”att det gått från den gamla släkten”. Då hans ämbetsbröder i trakten fingo höra, att han till pingsten skulle resa till Edinburgh och lyfta arvet efter David Deans för att därmed betala sin nya egendom, passade de på tillfället och utnämnde honom till sitt ombud vid det allmänna skotska kyrkomöte, som vanligen plägar äga rum därstädes mot slutet av maj månad.