Midlothians hjärta/Kapitel 49

←  Fyrtioåttonde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Fyrtionionde kapitlet

Femtionde kapitlet  →

FYRTIONIONDE KAPITLET.

Men vem är det? Har hav, har land det fött?
En kvinna vara tycks
det väsen, som så utstyrd, brokig, grann,
hit kommer seglande.
Milton.

Ej långt efter tilldragelsen med bibeln och banknoterna visade lyckan, att hon kunde överraska mrs Butler såväl som hennes man. För att medhinna alla de olikartade göromål, som hans ovanliga besök i Edinburgh gjorde nödvändiga, hade pastorn nödgats begiva sig åstad mot slutet av februari, i den förutsättningen, att han skulle få svårt nog att under den korta tiden mellan sin avresa och pingsthelgen hinna med att av David Deans' många gäldenärer indriva de pengar, varmed han skulle betala största delen av köpeskillingen för sin nya egendom.

Jeanie var sålunda försatt i den ovanliga belägenheten att befinna sig ensam, och hon kände ensligheten så mycket tyngre till följd av faderns död, ty då denne levat, hade han med hennes man plägat dela omsorgen om de husliga angelägenheterna. Hennes barn voro hennes största tröst, och dem ägnade hon också oavlåtligt sin uppmärksamhet.

En eller ett par dagar efter Butlers avresa, under det hon var sysselsatt med några hushållsgöromål, fick hon höra en strid mellan småherrskapet, vilken fortsattes med sådan halsstarrighet, att den tycktes påkalla hennes mellankomst. Alla kommo till sin naturliga skiljedomare med sina klagomål. Den ännu ej tioåriga Femie beskyllde David och Ruben för att med våld vilja rycka ifrån henne hennes bok, och David och Ruben svarade, den äldre, att det ej var någon bok för Femie att läsa, och Ruben, att den handlade om en dålig kvinna.

— Var fick du den boken ifrån, din lilla odygdspåse? sade mrs Butler. Hur understår du dig att röra pappas böcker då han är borta?

Men den lilla damen, som höll i handen ett tillskrynklat ark tryckt papper, förklarade, att det icke var någon av pappas böcker, utan att May Hettley tagit det från den stora osten, som kom från Inverary, ty som man lätt kan förstå, underhölls medelst tid efter annan inträffande utbyten av ömsesidiga hövlighetsbevis en vänskaplig förbindelse mellan mrs Dolly Dutton, numera mrs Mac-Corkindale, och hennes forna vänner.

Jeanie tog det omtvistade föremålet ur flickans hand för att förvissa sig om, huruvida innehållet vore sådant, att det passade till läsning för henne, men huru överraskad vart hon ej, då hon på titeln läste: ”Sannfärdig berättelse om Margretha Murdocksons sista ord och Avrättning på Harabeebacken nära Carlisle den — — 1737.” Det var verkligen ett av de blad, som Archibald inköpt i Longtown av den kringvandrande krämaren, och mrs Dolly av ren hushållsaktighet instoppat i sin kappsäck. Några exemplar tycktes hava kvarblivit i hennes gömmor på Inverary, tills hon händelsevis kom att behöva dem vid inpackningen av en ost, vilken hon, såsom något utmärkt i sitt slag, skickat till prästgården som en artig utmaning.

Titeln på detta blad, som på ett så sällsamt sätt just fallit i händerna på den, vilken man av aktning för hennes känslor sökt undanhålla det, var redan i och för sig ägnad att framkalla ett starkt intryck, och berättelsen väckte till den grad Jeanies uppmärksamhet, att hon slet sig lös från barnen, skyndade upp på sitt rum och tillreglade dörren för att ostörd få genomläsa det.

Berättelsen, som tycktes blivit uppsatt eller åtminstone översedd av den prästman, vilken berett denna olyckliga kvinna till döden, angav såsom orsak till hennes avrättning hennes verksamma deltagande i det grymma rån och mord, som för ungefär två år tillbaka begåtts nära Haltwhistle, och varför den beryktade Frank Levitt höll på att undergå rannsakning i Lancaster, och det förmodades, att det av hans medbrottsling, Thomas Tuck, gemenligen Galg-Tom kallad, avlagda vittnesmålet, till följd varav kvinnan fällts, skulle varda lika besvärande även för honom, ehuru många, med anledning av Meg Murdocksons utsago i sin dödsstund, voro böjda för att tro, att Tuck själv varit den som givit dråpslaget.

Efter en omständlig berättelse omi det brott, varför hon gått till döden, följde en kort skildring av Margrethas levnad. Född i Skottland, hade hon gift sig med en soldat vid det cameronianska regementet, varefter hon länge åtföljt lägret samt sannolikt på slagfälten och vid dylika uppträden förvärvat den vildhet och rovlystnad, som sedermera utmärkt henne. Sedan hennes man fått avsked från regementet, hade hon trätt i tjänst hos en förnäm och ansedd prästman i Lincolnshire, där hon tillvann sig denna familjs aktning och förtroende. Dessa hade hon dock förlorat flera år efter sin mans död, emedan hon sett genom fingrarna med det otillbörliga förhållande, som uppstått mellan familjens arvtagare och hennes dotter, samt till följd av de misstänkta omständigheter, vilka förekommo mot henne, att till bevarande av dotterns rykte hava röjt ur vägen det foster, som denna fött till världen. Därefter hade hon fört ett kringstrykande liv både i England och Skottland och än uppträtt som spåkvinna, än som försäljerska av smugglade varor, ehuru hennes egentliga näringsfång varit att gömma tjuvgods och ibland även deltaga i de företag, varigenom detta erhölls. Efter fälld dom hade hon skrutit över många av sina brott, och däribland ett, varöver hon tycktes känna en blandning av fröjd och ånger. Då hon föregående sommar bodde i en av Edinburghs förstäder, anförtroddes en flicka, som blivit förförd av en av hennes medbrottslingar, åt hennes vård och förlöstes i hennes hus med ett gossebarn, vilket enligt den brottsligas utsago bortförts av hennes dotter, som alltsedan förlusten av sitt eget barn lidit av sinnesrubbning och som tagit det för sitt eget, emedan det stundom ej stått till att övertyga henne att detta var dött. Margretha Murdockson uppgav vidare, att hon någon tid bortåt verkligen trott, att hennes dotter i något anfall av vansinne förgjort barnet, vilken förmodan hon även meddelat fadern, men sedermera hade hon dock erfarit, att hennes dotter överlämnat det åt en kvinnsperson. Hon visade någon ånger över att hava åtskilt modern och barnet, i synnerhet som modern enligt skotska lagen dömts till döden för förment barnamord. Tillfrågad, vilken möjlig fördel hon kunde haft av att utsätta den olyckliga flickan för att undergå straffet för ett brott, som hon ej begått, frågade hon, om de trodde, att hon skulle velat blottställa sin egen dotter för att rädda en annan? Hon visste inte, vad straff den skotska lagen kunde hava ådömt henne, för det hon bortfört barnet. Detta svar föreföll prästmannen långtifrån tillfredsställande, och han upptäckte vid närmare efterforskning, att hon hyste ett djupt och hämndgirigt hat mot den unga kvinnan, som hon sålunda förorättat. De närmare omständigheterna rörande denna sak uppgavs hon hava enskilt anförtrott den högvördige prosten, som ägnat så mycken omsorg åt hennes själs välfärd. Berättelsen innehöll vidare, att strax efter hennes avrättning, som utförligt beskrevs, hade hennes dotter, känd under namnet Greta Löpeld, grymt misshandlats av pöbeln, som trott henne vara en trollpacka och en medbrottsling i moderns brott, och endast med svårighet räddats genom polisens snabba mellankomst.

Detta — ty vi förbigå alla moraliska betraktelser och allt, som kan synas obehövligt till förklarandet av vår berättelse — var innehållet av flygbladet. För mrs Butler innehöll det underrättelser av högsta vikt, emedan det tycktes lämna de ovedersägligaste bevis på, att hennes syster var oskyldig till det brott, varför hon varit så nära att avrättas. Det var visserligen sant, att varken hon eller hennes man eller ens hennes far någonsin trott Effie i stånd att tillfoga sitt barn något ont, så länge hon haft sitt förnuft i behåll, men det hade dittills svävat ett dunkel över detta ämne, och det var rysligt att tänka, vad Effie skulle kunnat hava gjort i ett tillstånd av vansinne. Men hurudan deras enskilda övertygelse än var, så hade de inga medel att inför världen bevisa Effies oskuld, vilken till följd av innehållet av denna skrift nu sent omsider var fullkomligt ådagalagd genom en i dödsstunden avgiven bekännelse av den person, som hade största intresse av att leda rättvisan på villospår.

Sedan mrs Butler tackat Gud för en upptäckt, som var så dyrbar för hennes hjärta, började hon eftersinna, vilket bruk hon skulle göra därav. Hennes första ingivelse skulle varit att meddela den åt sin man, men utom det, att han var frånvarande och saken alltför grannlaga att av en medelmåttig brevskriverska göras till föremål för brevväxling, erinrade sig mrs Butler, att han ej hade tillräcklig reda på alla omständigheter för att kunna fälla något omdöme om saken. Hon beslöt därför att, i överensstämmelse med det handlingssätt, hon dittills ansett lämpligast att följa, genast översända upplysningen till sin syster och åt henne och hennes man överlämna att bestämma, på vad sätt de ville begagna sig därav. Hon avskickade ett enkom bud till Glasgow med ett brev, innehållande Margretha Murdocksons bekännelse, vilket som vanligt inlades under kuvert till mr Whiterose i York. Hon avvaktade med otålighet svaret, men intet kom inom den vanliga tiden, och hon bemödade sig förgäves att finna någon förklaringsgrund till lady Stauntons tystnad. Hon började till hälften ångra, att hon skickat ifrån sig flygbladet, både därför, att hon fruktade, att det kunnat falla i orätta händer, och emedan hon önskade återfå en handling, som tycktes innehålla ett så viktigt bevis för hennes systers oskuld. Hon började även hysa tvivelsmål, om hon ej gjorde klokast i att underställa hela saken sin mans prövning, då andra händelser inträffade, som föranledde henne att avstå från denna plan.

Jeanie — hon är en gunstling, och vi bedja henne om förlåtelse, för det vi ännu begagna denna förtroliga benämning — hade en morgon efter frukosten gått ned till sjöstranden med sina barn, då gossarna, vilkas syn var skarpare än hennes, högljutt underrättade henne om, att ”kaptenens slup kom rakt på land med fruntimmer uti”. Jeanie riktade mekaniskt sina ögon på den annalkande båten och varseblev verkligen två fruntimmer i aktern bredvid hans nåd Duncan, som själv satt vid styret. Hövligheten fordrade att gå till landningsstället för att mottaga de främmande, särdeles som hon såg, att kapten Knockdunder lagt an på att vara högtidlig och ceremoniös. Hans pipare stod i förstäven och utstötte toner, av vilka den ena hälften klingade så mycket bättre, som den andra uppslukades av vind och vågor. Dessutom var hans peruk nyligen friserad, hans mössa — han hade avlagt den trekantiga hatten — prydd med det röda S:t Georgskorset, han var iklädd kaptensuniform, och i fartygets masttopp svajade den hertigliga flaggan med vildsvinshuvudet. — Allt detta antydde ståt och gala.

Då mrs Butler nalkades landningsplatsen, såg hon kaptenen med alla tecken till den största uppmärksamhet hjälpa fruntimren ur båten, varpå sällskapet kom emot henne, kaptenen några steg framför de båda damerna, av vilka den längre och äldre lutade sig mot den andras axel. Denna senare var efter all sannolikhet den förras sällskapsdam eller kammarjungfru.

Då de råkades, ”pad” Duncan i sin högländska artighets viktigaste och högtidligaste ton ”om tillåtelse att få presentera för mrs Putler lady —, hm — hm — jag har alldeles glömt ers härlighets namn!”

— Mitt namn kan just göra detsamma, sir, sade damen, ty jag är säker på, att mrs Butler nog ändå vet, vem jag är. Hertigens brev — Och som hon märkte, att mrs Butler såg förlägen ut, sade hon något skarpt till Duncan: Skickade ni inte brevet förliden afton, sir?

— Nej, minsann jag det gjorde, och jag per ers härlighet om förlåtelse därför. Men ser ni, nådig fru, jag trodde, att det kunde ske lika pra i dag, emedan man aldrig pehöver frukta för att komma över mrs Putler oförberedd — aldrig — och slupen var ute på fiske — och giggen hade farit till Greenock efter en ankare prännvin — och — men här är hans höghets prev.

— Ge hit det, sir, sade damen, i det hon tog brevet ur handen på honom. Eftersom ni ej funnit för gott att visa mig den tjänsten att avskicka det, skall jag själv framlämna det.

— Alldeles som ers härlighet pefaller, svarade kaptenen underdånigt, i det han överlämnade brevet, och mrs Butler betraktade med stor uppmärksamhet och ett visst skyggt intresse denna dam, som i en så myndig ton tilltalade den mäktige mannen.

Damen var något över medelstorleken, med en vacker, ehuru något fyllig växt samt utmärkt välbildade händer och armar. Hennes sätt var ledigt, värdigt och befallande samt tycktes antyda hög börd jämte vana att umgås i de törnämsta sällskapskretsar. Hon var klädd i resdräkt — en grå kastorhatt och slöja av flandriska spetsar. Två betjänter i lysande livréer, som stego ur båten och buro en kappsäck och en koffert, tycktes tillhöra hennes följe.

— Eftersom ni ej fått det brev, som skulle infört mig hos er, fru pastorska — ty det är ju mrs Butler jag har den äran att tala med? — skall jag ej lämna er det, förrän ni varit så god och mottagit mig i ert hus det förutan.

— Å, kors, nådig fru, sade Knockdunder, ni kan väl inte tvivla på, att mrs Putler vill göra det? — Mrs Putler, detta är lady — lady — de där fördömda söderländska namnen fara ur huvut på mig, lika fort som en sten rullar utför ett perg — men jag tror att hon är född skotska — så mycket större heder för oss — och jag tror, att hennes härlighet tillhör familjen — —

— Hertigen av Argyle känner min familj mycket väl, sir, sade damen i en ton, som tycktes avsedd att tysta Duncan, eller som åtminstone hade denna verkan.

I den främmandes hela väsen, ton och sätt låg något, som verkade på Jeanies känslor likt en drömvilla, vilken gäckar oss med ett bedrägligt sken av verklighet. I den främmandes skick och hållning, ävensom i tonen av hennes röst, låg det något, som påminde henne om systern, och då hon upplyfte slöjan, visade hon anletsdrag, som, ehuru uttrycket och hyn voro olika, likväl hade mycket som återkallade många kära hågkomster.

Den främmande var säkert över trettiotalet, men hennes personliga behag voro så väl understödda av en smakfull och elegant dräkt, att hon ganska väl kunnat gälla för tjuguett. Hela hennes hållning var därjämte så lugn och trygg, att, lika ofta som mrs Butler tyckte sig märka någon ny likhet med sin olyckliga syster, lika ofta förjagade den främmandes fullkomliga fattning och orubbliga självbehärskning de tankar, som av denna anledning började vakna hos henne. Tigande gick hon förut till prästgården, förvirrad och försjunken i betraktelser, samt tröstande sig med den förhoppning, att brevet skulle lämna en tillfredsställande förklaring på detta ytterst brydsamma uppträde.

Damen bibehöll emellertid en förnäm främlings hela skick. Hon beundrade de många vackra utsikterna i uttryck, som röjde ett genom studerandet av konstens bästa alster förädlat sinne för naturens skönheter, och ägnade slutligen barnen sin uppmärksamhet.

— Se där två vackra unga bergsbor — era egna barn, förmodar jag, fru pastorska?

Jeanie svarade jakande. Den främmande suckade, och suckade ännu en gång, då de namngåvos för henne.

— Kom hit, Femie, och håll upp huvudet! sade mrs Butler.

— Vad heter er dotter, fru pastorska? sade den främmande damen.

— Euphemia, nådig fru, svarade mrs Butler.

— Jag trodde, att den vanliga skotska förkortningen av detta namn var Effie, svarade den främmande i en ton, som gick Jeanie till hjärtat, ty i detta enda ord låg mera av hennes syster — mera, som erinrade om längesedan försvunna dagar — än i alla de hågkomster, som framkallats av hennes eget hjärtas aningar eller av den främmandes anletsdrag och uppförande.

Då de framkommit till prästgården, gav damen mrs Butler brevet, vilket hon tagit från Knockdunder, och tryckte därvid hennes hand, i det hon högt tillade: — Ni är väl så god, fru pastorska, och skaffar mig litet mjölk.

— Och mig en droppa öl, om jag får pe, mrs Putler, tillade Duncan.

Mrs Butler avlägsnade sig och skyndade till sitt eget rum för att genomläsa brevet, sedan hon tillsagt May Hettley och David att skaffa de främmande, vad de begärt. Brevet var, som man kunde se av handstilen på kuvertet, från hertigen av Argyle, som anhöll att mrs Butler täcktes visa en hans avlidne broders synnerliga väninna, lady Staunton av Willingham, all möjlig uppmärksamhet och artighet under den tid, hon komme att hedra Roseneath med sin närvaro för att enligt läkarnas föreskrift dricka getmjölk, medan hennes man gjorde en kort resa i Skottland. Men inom samma kuvert, som lämnats lady Staunton oförseglat, låg ett brev från nämnda dam, vilket var ämnat att förbereda hennes syster på deras möte och vilket, om kaptenen ej varit så försumlig, redan föregående afton skulle kommit henne till handa. Det innehöll, att nyheten i Jeanies sista brev föranlett hennes man att anställa närmare efterforskningar om den i Carlisle avlagda bekännelsen och det stackars oskyldiga barnets öde, och som dessa ej varit alldeles utan framgång, hade hon genom de enträgnaste böner snarare avtvungit än erhållit hans tillåtelse att, under löfte om att iakttaga det strängaste inkognito, få tillbringa en eller par veckor hos sin syster eller i hennes närmaste grannskap, medan han fullföljde efterspaningar, vid vilka — ehuru de syntes henne fåfänga — han tycktes fästa något hopp om framgång.

I ett postskriptum bad hon Jeanie att åt henne överlämna bestyret med allt, som rörde deras umgänge, och åtnöja sig med att bifalla vad hon föreslog. Sedan mrs Butler läst och omläst detta brev, skyndade hon utför trapporna, uppfylld på en gång av fruktan att förråda sin hemlighet och av längtan att kasta sig i systerns famn. Effie mottog henne med en på en gång öm och varnande blick och började genast tala.

— Jag har nyss sagt mr — —, kapten — —, denne herre, att om ni, mrs Butler, kunde lämna mig ett rum i ert hus samt härbärgera Ellis och mina två betjänter, så skulle jag finna mig bättre belåten med det, än att bo på Roseneath, som hans höghet godhetsfullt ställt till mitt förfogande. Man har tillstyrkt mig att bo så nära som möjligt den plats där getterna beta.

— Jag har försäkrat mylady, mrs Putler, sade Duncan, att ehuru det visst inte kunde förorsaka er någon olägenhet att mottaga någon av hans höghets eller mina gäster, så vore det likväl mycket pättre, att hon podde vid herrgåln, och vad getterna peträffar, så kunna kritterna hämtas dit, emedan det är mycket tillpörligare, att de passa på hennes härlighet än hon på dem.

— Nej, för all del, gör inga flyttningar med getterna för min skull, sade lady Staunton. Jag är övertygad om, att mjölken måste vara mycket bättre här. Detta yttrade hon med den kallblodiga vårdslösheten hos en person, vilken är van att hennes minsta önskan gäller som lag.

Mrs Butler skyndade sig att försäkra, att hennes hus, sådant det var, gärna stode till lady Stauntons tjänst, men kaptenen fortfor med sina invändningar.

— Hertigen, sade han, har skrivit —

— Allt det där skall jag ställa till rätta med hans höghet —

— Och så alla de där sakerna, som skickats ned ifrån Glasgow —

Allt som behövdes kunde ju skickas över till prästgården, lydde svaret. Hon anhöll nu blott hos mrs Butler, att hon ville vara god och anvisa henne ett rum, och hos kaptenen, att han skulle översända hennes kappsäckar med mera från Roseneath.

Därmed avfärdade hon med en nigning den stackars Duncan, som avlägsnade sig, i det han i sitt innersta sade: — Fördöme hennes engelska oförskämdhet! — Hon tar pastorns hus i pesittning, som vore det hennes eget — och talar till schentelmen, som de vore hennes legohjon, det fan henne anamme! — Och den där råbocken sen, som jag låtit skjuta — men jag skall skicka över den till prästgåln, vilket inte är mer än skyldig hövlighet, för det jag skaffat den värda mrs Putler en sån där högfärdig grannlåtsdocka på halsen. — Och med dessa välvilliga avsikter gick han till stranden för att utdela sina befallningar i enlighet därmed.

Mötet mellan de båda systrarna var emellertid lika ömt som vanligt, och vardera uttryckte sina känslor på ett med sin karaktär överensstämmande sätt. Jeanie var till den överväldigande grad slagen av förvåning och till och med häpnad, att hon kände sig alldeles bedövad och av rörelse knappt kunde få fram ett ord, medan Effie å sin sida grät, skrattade och slog ihop händerna av glädje, allt inom loppet av fem minuter, i det hon med ens gav ohejdat lopp åt en naturlig livlighet, vilken likväl ingen bättre än hon förstod att pålägga en konstlad belevenhets tvång.

Sedan en timme förflutit som ett ögonblick under utbyte av ömsesidiga ömhetsbetygelser, märkte lady Staunton, att kaptenen med otålighet gick av och an nedanför fönstret. — Nu ha vi den tråkige höglandsnarren här igen, sade hon. Jag skall be honom hedra oss med sin frånvaro.

— Nej, för all del! Nej, för all del! sade mrs Butler i en bönfallande ton. Du får inte förolämpa kaptenen!

— Förolämpa? sade lady Staunton. Ingen känner sig någonsin förolämpad av, vad jag säger eller gör, kära du. Likväl skall jag ha fördrag med honom, eftersom du önskar det.

Kaptenen ombads följaktligen nådigt av lady Staunton att stanna kvar till middagen, varunder hans utsökta och noga avmätta artighet mot den förnäma damen bildade en lyckad kontrast mot den ogenerade ton av hövlig förtrolighet, han tillät sig mot pastorskan.

— Jag har förgäves sökt övertala mrs Butler, sade lady Staunton till kaptenen, då Jeanie på några minuter lämnade rummet, att av mig mottaga någon ersättning, för det jag på det här sättet stormat hennes hus och inkvarterat mig där.

— Det skulle, sade kaptenen, vara mycket opassande av mrs Putler, som är ett mycket hyggligt fruntimmer, att ta någon petalning av en dam, som kommer från mitt hus eller hans höghets, vilket just kan komma på ett ut. — Och efter vi kommit att tala om inkvarteringar, så var jag år fyrtiofem med tjugu av mina gossar inkvarterad i slottet Inver-Garry, vilket på ett hår när slutats olyckligt, ty —

— Jag ber er om förlåtelse, sir, men jag önskade kunna hitta på något sätt att hålla den goda frun skadeslös.

— Å, det pehövs alls inte något skadestånd, det är inte något pesvär för henne, nej, inte alls. — När jag således var i slottet Inver-Garry, och folket i trakten var oregerligt, så pefarade jag det värsta, och —

— Kanske ni har reda på, sir, sade lady Staunton, om någon av de unga gossarna, jag menar de här unga Butlers, visar någon lust för krigstjänsten?

— Det kan jag verkligen inte svara er på, mylady, svarade Knockdunder — så att, då jag visste folket vara ohanterligt och inte att lita på och hörde en säckpipa i skogen, pegynte jag pefalla mina gossar se till sina gevär, och så —

— Ty, sade lady Staunton med den obarmhärtigaste missaktning för berättelsen, vilken hon stympade genom dessa avbrott, om det skulle vara fallet, skulle det blott kosta sir George ett ord för att från krigskansliet erhålla ett par epåletter för en av dem, emedan vi alltid understött styrelsen och aldrig tagit ministrarnas erkänsla i anspråk.

— Och med er tillåtelse, mylady, sade Duncan, som började finna smak för förslaget, så har jag en systerson, Duncan Mac-Gilligan, en rask, välväxt pojke, som är så stor som påda Putlers parn tillsammans, och sir George kunde pegära ett par för honom också, utan att det i alla fall pleve mer än en pegäran.

Lady Staunton besvarade denna vink endast med ett förnämt stirrande, vilket ej gav något slags uppmuntran.

Jeanie, som nu återkom, var utom sig av förvåning över den underbara åtskillnaden mellan den hjälplösa och förtvivlade flickan, som hon sett utsträckt på en halmbädd i ett fängelse, där avbidande en våldsam och skymflig död — senast på den nattliga havsstranden såsom en landsförvist — och det fina, bildade, vackra fruntimmer, hon nu hade framför sig. Nu, sedan hennes syster bortlagt sin slöja, tycktes olikheten ej så mycket ligga i anletsdragen, som ej snarare i hela hennes beteende, uttryck, blick och hållning. Till sitt yttre tycktes lady Staunton vara en alltför vek och späd varelse, för att sorgen någonsin skulle kunnat vidröra henne, så van, att hela hennes omgivning skulle rätta sig efter alla hennes nycker, att hon till och med tycktes vänta, att man skulle bespara henne besväret att uttänka dem, och så fullkomligt obekant med motsägelse, att hon ej ens antog en befallande ton, då ju en halvdragen ande redan var tillräcklig för att få den uppfylld. Hon krusade ej med att göra sig kvitt Duncan, så snart aftonen nalkades. Under föregivande av trötthet, komplimenterade hon honom med yttersta nonchalans ut ur rummet.

Då de voro ensamma, kunde hennes syster ej avhålla sig från att uttrycka sin förundran över den självbehärskning, varmed lady Staunton spelade sin roll.

— Ja, jag kan nog tro, att du är förvånad däröver, sade lady Staunton lugnt, ty du, min bästa Jeanie, har alltifrån vaggan varit själva sannfärdigheten, men du måste ihågkomma, att jag i femton års tid varit en lögnerska och därför numera måste vara tämligen van vid min roll.

Mrs Butler tyckte även, under de första två eller tre dagarnas feberaktiga känslosvall, att hennes systers sätt stod i fullkomlig motsägelse till den hopplösa tonen i hennes brev. Hon rördes visserligen till tårar vid åsynen av sin faders sista vilorum, vilket var utmärkt med en huggen gravsten, som talade om hans gudsfruktan och rättskaffenhet, men obetydligare omständigheter gjorde ett lika livligt intryck på henne. Hon roade sig med att besöka mjölkkammaren, vid vars göromål hon så länge biträtt, och var så nära att upptäcka sig för May Hettley, därigenom att hon förrådde sin kännedom om beredningen av den ryktbara Dunlopsosten, att hon jämförde sig med Bedreddin Hassan, vilken hans måg, vesiren, igenkände på hans utomordentliga skicklighet i att tillaga gräddtårtor med peppar. Men när dylika sysselsättningar började förlora nyhetens behag, visade hon blott alltför tydligt sin syster, att det sken av glättighet, varmed hon beslöjade sin sorg, lika litet skänkte henne någon verklig hugsvalelse, som soldatens lysande uniform döljer hans dödliga sår. Det gavs ögonblick, då hon röjde en nedslagenhet, som var ännu djupare, än den hon själv skildrat i sina brev, och som blott alltför väl bevisade mrs Butler, huru föga avundsvärd hennes systers till utseendet så lysande lott i verkligheten var.

Det fanns likväl en källa, varur lady Staunton hämtade ett verkligt rent nöje. I alla hänseenden begåvad med en livligare inbillningskraft än systern, var hon en varm beundrarinna av naturens skönheter, en smak, vilken för dem, som äga den, utgör en gottgörelse för många lidanden. Här föll hon alldeles ur sin roll som förnäm dam, och i stället för att

"vid brant och bråddjup ångestrop uppge
så vilda, som om busen hon fått se”,

företog hon under sina båda systersöners ledning långa och mödosamma vandringar i den angränsande bergstrakten för att bese dalar, sjöar, vattenfall, med ett ord alla naturens under eller skönheter, som lågo dolda i dess gömslen. Jag tror, det är Wordsworth, som, då han talar om en med bekymmer kämpande gammal man, med mycken människokännedom yttrar:

”Om sorgen honom drev, det vet blott Gud,
men till sin sista stund på foten han
bland alla snabbast var i Ennerdale.”

Lika slapp, liknöjd och olycklig som lady Staunton var inomhus — där hon ibland till och med visade något som närmade sig förakt för de tarvliga bekvämligheterna i sin systers hem, ehuru hon genast genom tusen vänskapsbevis sökte gottgöra dylika utbrott av elakt lynne — lika mycken kraft och levnadslust tycktes hon känna, då hon strövade omkring i den vackra bergstrakten i sällskap med de båda gossarna, vilkas oron hon tjusade med berättelser om, vad hon sett i andra länder och vad hon hade att visa dem på Willinghams herrgård, medan de å sin sida på allt sätt bemödade sig att visa den vänliga damen sin uppmärksamhet, så att det knappt fanns en dal mellan de angränsande bergen, dit de ej förde henne.

Vid en av dessa utflykter var Ruben upptagen på annat håll, varför David ensam beledsagade lady Staunton och lovade visa henne ett vattenfall bland bergen, som var högre och större än något de förut besett. Det var en fem mil lång väg, och den ledde över en ojämn, stenig mark, som likväl gjordes omväxlande och livande genom vackra utsikter, än över fjorden med dess vikar och holmar, än över avlägsna insjöar, klippor och bråddjup. Men blott och bart anblicken av vattenfallet belönade dem vid deras framkomst rikligen för de besvärligheter, vägen förorsakat dem. I ett enda språng störtade en ansenlig ström över randen av en svart klippa, vilken genom sin färg skarpt avstack mot kaskadens vita skum, och ungefär tjugu fot längre ned stängde en annan klippa den vidare utsikten till fallet, som letade sig en väg längre ned, där det framvältade omkring den deras synkrets hämmande klyftan och skummande nedstörtade i klippdalen. De, som älska naturen, intränga gärna i dess doldaste gömslen, och lady Staunton frågade David, om det inte funnes något sätt, varpå man kunde komma i tillfälle att betrakta det svalg, vari fallet förlorade sig. Han sade sig känna till ett ställe på andra sidan om den hindrande klippan, varifrån man kunde överse hela vattenfallet, men vägen dit vore brant, slipprig och farlig. Som hon emellertid föresatt sig att tillfredsställa sin nyfikenhet, bad hon honom gå förut och visa vägen, varpå han ledde henne över klippor och stenar, i det han sorgfälligt anvisade henne de ställen, där hon skulle söka stöd för foten. Men till följd av denna vägens beskaffenhet måste de snart mera klättra än gå, blott och bart för att kunna komma framåt.

Fasthållande sig vid klippan som sjöfåglar, lyckades det dem slutligen att på detta sätt kringgå densamma och komma mitt framför fallet, som här erbjöd en fruktansvärd anblick, där det skummande, rytande och med ett åsklikt dån störtade sig i en minst hundra fot djup avgrund, som liknade den svarta kratern av en vulkan. Det oupphörliga bullret, den nedstörtande vattenmassan, som gav alla de omgivande föremålen ett sviktande utseende, dallringen av själva det väldiga klippblock, på vilket de stodo, osäkerheten av deras fotfäste — ty de hade knappt rum att stå på den klippavsats, som de sålunda nått — allt detta gjorde ett så våldsamt intryck på lady Stauntons sinnen och inbillningskraft, att hon ropade till David, att hon höll på att falla, och hon skulle verkligen också hava fallit ifrån klippranden, om han ej fattat tag i henne. Gossen var djärv och stark för sin ålder, men han var dock blott fjorton år gammal, och som lady Staunton ej kunde sätta något förtroende till det bistånd, han förmådde giva, kände hon, att hennes belägenhet vart verkligen farlig. Huru lätt kunde det ej hända, att han smittades av hennes förskräckelse, och då voro de båda förlorade. Hon skrek till av fasa, ehuru utan hopp att därmed kalla någon till sin hjälp. Till hennes förvåning besvarades hennes rop ovanifrån av en vissling, som ljöd så gäll och så klar, att den till och med hördes över vattnets dån.

I detta ögonblick av ångest och villrådighet visade sig uppöver dem på ett skrovligt klippstycke ett mörkt människoansikte med tovigt, gråsprängt hår, som hängde ned över panna och kinder och blandade sig med skägg och mustascher av samma färg.

— Det är den onde! sade gossen, som knappt längre var i stånd att stödja lady Staunton.

— Nej, nej! utropade hon, ty fullkomligt fri från alla vidskepliga farhågor, hade hon nu återfått den själsnärvaro, som den hotande faran berövat henne, det är en människa. — För Guds skull, min vän, hjälp oss!

Ansiktet glodde på dem, men svarade intet. Inom ett par ögonblick syntes ett annat bredvid det första. Detta, likaledes mörkt och sotigt, tillhörde en gosse med svart hår, som nedföll i hoptovade lockar och åt hela hans ansikte gav ett uttryck av vildhet. Lady Staunton upprepade sina böner och hakade sig ännu starkare fast vid klippan, då hon fann, att hennes följeslagares vidskepliga förskräckelse satte honom ur stånd att stödja henne. Vattenfallets rytande uppslukade säkert hennes ord, ty ehuru hon såg den yngre personens läppar röra sig liksom till svar, nådde ej ett ljud hennes öra.

Ett ögonblick därefter visade det sig likväl, att han ej misstagit sig på beskaffenheten av hennes bön, vilken hennes belägenhet och åtbörder även gjorde lätt begriplig. Den yngre skepnaden försvann och nedsänkte strax därefter en fem alnar lång stege av flätade videkvistar, vilken han genom tecken tillsade David att fasthålla, medan fruntimret gick upp på den. Förtvivlan ingiver mod, och i den farliga belägenhet, vari hon var försatt, tvekade lady Staunton ej att begagna den vådliga utväg till räddning, som detta bräckliga medel erbjöd, och omsorgsfullt stödd av den person Försynen själv tycktes hava sänt till hennes hjälp, nådde hon lyckligt klippranden. Sedan hon därefter sett sin systerson lätt och vigt följa hennes exempel, fast det nu ej fanns någon som fasthöll stegen, blickade hon omkring sig och måste ofrivilligt rysa vid åsynen av det ställe och det sällskap vari hon befann sig.

De stodo på ett slags bergsplatå, som på alla sidor var omgiven av avgrunder eller överskjutande klippspetsar, och vilken det knappt skulle varit möjligt för några efterspaningar att upptäcka, då det ej tycktes finnas någon tillgänglig punkt, varifrån den kunde överskådas. Den var till en del dold av ett väldigt stenblock, som nedrasat från de ovanför befintliga klipporna och i sitt fall hämmats och inklämts av andra, så att det bildade ett sluttande tak över bakre delen av den breda avsats, varpå de stodo. En hop torkade löv och mossa, som var utbredd under detta oformliga och eländiga skjul, utvisade den plats, som tjänade invånarna i detta rovfågelsnäste — ty det förtjänade ej något annat namn — till läger. Två av dem befunno sig nu framför lady Staunton. Den ene, densamme som i så rätt tid kommit till hennes hjälp, en lång och smärt ung vilde, stod upprätt framför dem, klädd i en trasig pläd och livkjortel, utan skor, strumpor eller mössa, vilken senare ersattes av hans toviga hår, som var hopvirat, liksom på de forna vilda irländarna, så att det bildade ett naturligt skydd för huvudet, tillräckligt starkt för att komma ett svärdshugg att slinta. Hans ögon voro djärva och blixtrande, och hans åtbörder fria och ädla, liksom alla vildars. Han gav föga akt på David Butler, men blickade med förundran på lady Staunton som på ett väsen, vilket han, vad praktfull klädsel och skönhet beträffade, sannolikt aldrig sett maken till. Den äldre mannen, vars ansikte de först varseblivit, förblev liggande i samma ställning, som då han först tittat ned på dem, blott att hans ansikte nu var vänt mot dem och blickade uppåt med en trög, sorglös likgiltighet, som motsade det allmänna uttrycket i hans mörka, sträva drag. Han tycktes vara en ovanligt reslig man, och hans dräkt, som var föga bättre än den yngre kamratens, bestod i en vid överrock och trasiga underkläder av rutigt skotskt tyg.

Alla omgivande föremål hade ett i hög grad hemskt och motbjudande utseende. Under det takformiga klippblocket brann en stenkolseld, varpå stod en brännvinspanna jämte en blåsbälg, tänger, hamrar, ett flyttbart städ samt andra smedsverktyg. Tre bössor och några påsar och korgar voro ställda mot klippväggen, under skydd av den överskjutande stenmassan, och en dolk, två svärd samt en stridsyxa lågo kringströdda omkring elden, vars glöd gav en rödaktig anstrykning åt den i djupet nedstörtande vattenmassans skum. Sedan gossen äntligen tröttnat på att stirra på lady Staunton, tog han fram ett lerkrus och en hornbägare, som han fyllde med brännvin, vilket tycktes nyss hava kommit ur pannan, och bjöd både lady Staunton och hennes följeslagare att dricka. Båda betackade sig, varpå den unge vilden störtade i sig drycken, som minst utgjorde tre vanliga glas. Han framtog därpå en annan stege utur en vrå i grottan, om den kan kallas så, och ställde den mot det överhängande stenblocket, varefter han tecknade åt lady Staunton att kliva uppför den, medan han fasthöll den nedanför. Hon gjorde det och befann sig på toppen av en stor klippa, invid randen av det svalg, vari strömmen störtade sig. Hon kunde se den skummande vattenstrålen flyga över branten liksom manen på en vild häst, utan att likväl kunna varsebliva en skymt av den lägre avsatsen, varifrån hon nyss uppstigit.

David tilläts ej att komma upp så lätt, ty vare sig på gyckel eller av elakhet ruskade pojken tämligen hårt på stegen, medan unge Butler steg upp på den, och tycktes roa sig åt hans förskräckelse, så att de, då de uppkommit, ej betraktade varandra med särdeles vänliga blickar. Ingendera sade likväl ett ord. Den unge kittelflickaren eller zigenaren bistod lady Staunton med mycken uppmärksamhet under klättrandet uppför en ganska farlig brant, som hon ännu hade att överstiga, och David Butler följde efter dem, tills alla tre lämnat avgrunden och klyftan bakom sig och stodo på toppen av ett berg, vars sidor voro betäckta med ljung och lösa skifferskivor. Den klyfta, varur de nyss uppstigit, var så smal, att ögat icke kunde varsebliva rämnan, förrän de stodo vid randen av den ena sluttningen, och vattenfallet alls icke syntes till, ehuru man ännu alltjämt kunde förnimma dess dova brusande.

Knappast befriad från den fara, varmed klipporna och bergsströmmen hotat henne, fick lady Staunton omedelbart därefter en ny anledning till oro. Hennes båda följeslagare mätte varandra med vreda blickar, ty ehuru David var åtminstone två år yngre och mycket mindre än hans motståndare, var han likväl en stark och modig gosse.

— Du är son till svartrocken i Knocktarlitie, sade den unge zigenaren. Om du kommer hit igen, skall jag slunga dig som en boll utför fallet.

— Nej, min gosse, därtill är du för liten, så lång du är, genmälde unge Butler oförskräckt, i det han mätte sin motståndare med ett oförfärat ögonkast. Jag tror du tillhör Svarta Donachas följe, och om du vågar dig ner i dalen, skola vi skjuta dig som en vild råbock.

— Du kan hälsa far din, sade kittelflickaren, att han för sista gången sett träden lövas — vi vilja ha hämnd för den skada han gjort oss.

— Jag hoppas, han skall leva för att se många somrar och göra er det, som mycket värre är, svarade David.

Det torde sannolikt kommit till några ytterligheter, om lady Staunton ej gått emellan dem med sin börs i handen, genom vars maskor framskimrade flera guldmynt på ena sidan och något silver på den andra. Hon framtog en guiné och erbjöd den åt den unge kittelflickaren.

— De vita pengarna, frun, de vita pengarna! sade den unge vilden, som förmodligen var okunnig om guldets värde.

Lady Staunton tömde i hans hand allt silver hon hade, och den unge vilden ryckte det begärligt till sig, varefter han med ett slags halv bugning tackade och avlägsnade sig.

— Låt oss nu skynda på, lady Staunton, sade David, ty de lära inte mer ge oss någon ro, sen de fått se er börs.

De skyndade framåt, så fort de kunde, men hade ej väl hunnit ett par hundra alnar utför berget, förrän de hörde ett ”hallå!” bakom sig, och då de sågo sig om, varseblevo de, att både den äldre karlen och ynglingen, av vilka den förre bar en bössa på axeln, följde dem i hack och häl. Till all lycka syntes i detsamma på bergshöjden en av hertigens jägare, som var ute för att uppspåra en hjort. Rövarna stannade genast vid hans anblick, och lady Staunton skyndade att ställa sig under hans beskydd, vilket han beredvilligt lämnade dem, och det behövdes hans kämpalika gestalt och laddade studsare för att återgiva henne hennes mod och vanliga tillförsikt.

Under återvägen lyssnade Donald — så hette jägaren — med mycken uppmärksamhet till berättelsen om deras äventyr och svarade med mycket lugn på Davids upprepade frågor, om han misstänkt, att landsstrykarna hade sitt tillhåll där: — Å, master David, nog kan det hända, att jag haft en aning om, att de höllo till där eller någonstans däromkring, ehuru det också kan hända, att jag inte haft någon. Men jag är ofta uppe i bergen, och de äro liksom getingar — de stinga bara dem, som oroa dem. Så att för min del har jag gjort mig till en regel att inte se dem, såvida jag inte av Mac-Callummore eller Knockdunder får bestämd befallning att ta reda på dem, vilket helt och hållet förändrar saken.

De framkommo sent till prästgården, och lady Staunton, som starkt angripits av både skrämsel och trötthet, lät aldrig mer av sin kärlek till det pittoreska föra sig så långt inåt bergen utan att medtaga en starkare eskort än David, ehuru hon medgav, att han hävdat sin ära genom den oförskräckthet han ådagalagt så snart han förvissat sig om, att han hade att göra med en jordisk motståndare.

— Jag kunde kanske kommit att stå mig slätt nog med den långa slyngeln, sade David, då han sålunda berömdes för sin tapperhet, men när man har att göra med sånt folk, så heter det: den, som tappar modet, tappar allt.