Hoppa till innehållet

Midlothians hjärta/Kapitel 47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Fyrtiosjätte kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Fyrtiosjunde kapitlet
Fyrtioåttonde kapitlet  →


[ 588 ]

FYRTIOSJUNDE KAPITLET.

Dig har lyckan varit blid,
du, ej jag, är avundsvärd;
du har hemmets stilla frid,
som ej blivit mig beskärd.
Lady C—C—l.

Det brev mrs Butler med ängslig förundran genomläste, så snart hon vart ensam i sitt eget rum, var verkligen från Effie, ehuru det ej hade någon annan underskrift än bokstaven E., och ehuru stavningen, språket och handstilen ej blott vida överträffade allt, vad dittills i den vägen plägat åstadkommas av Effie, vilken, fastän begåvad med ett gott huvud, likväl varit ovanligt håglös att lära, utan även röjde en större förmåga att uttrycka sig i skrift än den, som hennes mera stadgade syster ägde. Handstilen var vacker, ehuru litet stel och tvungen — stavningen och uttryckssättet förrådde en person, som varit van att läsa goda arbeten och umgås i de bästa sällskap.

Brevet lydde, som följer:

Älskade syster!

Med mycken fara vågar jag skriva dig till för att underrätta dig om, att jag ännu lever och i världsligt avseende befinner mig i en vida mer lysande ställning, än jag kunnat vänta eller förtjäna. Om rikedom, utmärkelse och en hög rang kunna göra en kvinna lycklig, så har jag allt detta, men du, Jeanie, som världen torde anse ställd långt under mig i alla dessa hänseenden, är vida lyckligare än jag. Jag har haft tillfälle att tid efter annan få underrättelse om ditt välbefinnande, min älskade Jeanie, eljest tror jag, att mitt hjärta skulle brustit, och med stor glädje har jag erfarit tillökningen i din familj. Vi hava [ 589 ]ej varit värda en sådan välsignelse, två barn hava efter varandra blivit oss frånryckta, och vi äro nu barnlösa — ske Guds vilja! Men om vi hade ett barn, skulle det kanske skingra de dystra tankar, som göra honom förfärlig både för sig själv och andra. Låt mig likväl ej skrämma dig, Jeanie, han fortfar att vara god mot mig, och jag har det mycket bättre än jag förtjänat. Du förundrar dig säkert över att se, hur jag förkovrat mig i kunskapsväg, men då jag var utomlands, hade jag de bästa lärare och jag arbetade ivrigt, emedan mina framsteg behagade honom. Han är god, Jeanie, blott att han har mycket som oroar sig, i synnerhet då han blickar tillbaka på det förflutna. Då jag själv blickar tillbaka, har jag alltid en stråle av tröst, och det är i det ädelmodiga handlingssätt, som ådagalagts av en syster, vilken ej övergav mig då jag var övergiven av hela världen. Du har fått din belöning. Du lever lycklig i allas aktning och kärlek, som känna dig, och jag framsläpar mitt liv som en eländig bedragerska, vilken har en vävnad av lögner och svek, som den minsta tillfällighet kan uppriva, att tacka för de aktningsbetygelser hon åtnjuter. Sedan godsen tillfallit honom, har han föreställt mig för sina vänner som dottern till en förnäm skotte, vilken blivit landsförvisad för sitt deltagande i viscount Dundees uppror, och han föreger, att jag blivit uppfostrad i ett skotskt kloster, och jag har verkligen levat nog länge i ett sådant för att kunna spela denna roll. Men då en landsman nalkas mig och, som de alla göra, börjar tala om de särskilda familjer, vilka äro invecklade i Dundees affär, och frågar mig om mina släktförbindelser, och jag då ser hans öga fäst på mig med ett sådant ångestfullt uttryck, driver förskräckelsen mig nästan till att förråda mig. Godhjärtenhet och artighet hava hittills räddat mig, emedan de avhållit folk från att ansätta mig med några oroande frågor. Men huru länge — ack, huru länge skall detta vara fallet! — Och om jag bringar denna vanära över honom, skall han hata mig — skall han döda mig, hur högt han än älskar mig. Han är numera lika ömtålig [ 590 ]om sin familjs heder, som han förr varit likgiltig för den. Jag har varit i England i fyra månader och ofta tänkt på att skriva till dig, men de faror, som kunde uppkomma därav, att ett brev uppsnappas, äro så stora, att jag hittills avstått därifrån. Nu är jag likväl tvungen att blottställa mig för denna våda. Förliden vecka råkade jag din förnäme vän, h. av A. Han kom till min loge och satte sig bredvid mig, och just i detsamma förekom det något i pjäsen, som erinrade honom om dig. — Barmhärtige himmel! Han omtalade hela din Londonsfärd för alla, som voro i logen, men i synnerhet för den eländiga varelse, som var anledningen därtill. Om han vetat — om han kunnat ana, bredvid vilken han satt och för vilken denna berättelse omtalades! Jag led med ett mod, sådant en vid pålen bunden indian visar, medan de sönderslita hans fibrer och genomstinga hans ögon, och han hälsar varje nytt sinnrikt marter med ett bifallsleende. Till slut, Jeanie, blev det för mycket för mig — jag föll i vanmakt och mitt illamående tillskrevs dels hettan i salongen, dels min ytterliga känslighet, och så fullständigt förstod jag att hyckla, att man styrktes i båda dessa förmodanden — allting utom upptäckt! Lyckligtvis var han ej tillstädes. Men i denna tilldragelse ligger åtskilligt, som är ännu mera oroväckande. Jag är nödsakad att ofta råka din höge vän, och han ser mig sällan utan att tala om E. D. och J. D. samt R. B. och D. D. såsom personer, för vilka min älskvärda känslofullhet visat ett så livligt deltagande. Min älskvärda känslofullhet!!! — Och så den grymma, lättsinnigt likgiltiga ton varmed personer i den förnäma världen behandla de mest upprörande ämnen! Att höra min skuld, min dårskap, mina kval, dina hjältemodiga bemödanden, Jeanie, omtalas på detta förlöjligande sätt, som för det närvarande är tonen i högre sällskapskretsar. — Allt, vad jag förut utstått, kan knappast jämföras med detta olidliga överretningstillstånd — förut var det hugg och dolksting — nu är det ett stingande till döds med nålar. — Han — jag menar h. av A. — reser i nästa månad för att tillbringa jakttiden i Skottland. Han säger, att [ 591 ]han gjort sig till en regel att alltid en dag under sin vistelse på orten äta middag i prästgården; var på din vakt och förråd dig ej, ifall han skulle nämna mig! Du själv — ack, du har ingenting, som du behöver vara rädd för att förråda, har ingenting att befara. Du, den rena, den dygdiga, den obefläckade, skuldfria hjältinnan, vad kan du hava att frukta av världen eller dess stoltaste gunstlingar? Det är E., vars liv ännu en gång är i dina händer, det är E. du måste rädda från att bliva berövad sina lånta fjädrar, från att bliva upptäckt, brännmärkt och trampad under fötterna, kanske först av honom, som upplyft henne till denna svindlande höjd! — Det innelyckta skall tillsändas dig två gånger om året — avslå det ej — det är av mina egna handpengar och kan fördubblas, om du behöver det. I dina händer kan det göra gott — i mina aldrig.

Skriv snart till mig, Jeanie, eljest kommer jag att sväva i den pinsammaste ångest för, att detta brev möjligen kan ha fallit i orätta händer. Adressera det blott till L. S. under kuvert till hans högvördighet Georg Whiterose, York. Han tror, att jag brevväxlar med någon av mina förnäma jakobitiska släktingar, som bor i Skottland. Vilken högkyrklig och jakobitisk vrede skulle låga på hans kinder, om han visste sig vara ombud, ej för Euphemia Setoun av det ädla huset Winton, utan för E. D., dotter till en cameronian, som idkar boskapsskötsel! — Jeanie, jag kan ännu skratta ibland — men Gud bevare dig från en sådan glädje! Min far — jag menar din far — skulle säga, att det är det onyttiga sprakandet av törnen, men törnet bibehåller sina taggar, de förbliva oförtärda. — Farväl, min älskade Jeanie! — Visa ej detta ens för mr Butler, än mindre för någon annan. — Jag hyser all möjlig aktning för honom, men hans grundsatser äro alltför stränga, och min ställning tål ej någon sträng granskning. — Jag förbliver din tillgivna syster E.”

I detta långa brev fanns mycket, som lika mycket förvånade som smärtade mrs Butler. Att Effie — hennes syster Effie umgicks så otvunget, ja, till och med, efter [ 592 ]vad det tycktes, på jämlik fot med hertigen av Argyle lät så utomordentligt, att hon tvivlade på, huruvida hon läst rätt. Ej heller var det mindre underbart att hon kunnat göra så stora framsteg i bildning under loppet av fyra år. Jeanies ödmjukhet medgav väl, att Effie, när hon velat, alltid haft lättare att lära än hon, men hon hade i stället varit håglös och därför gjort mindre framsteg. Men kärlek, eller fruktan, eller nödtvång hade visat sig kunna uträtta mycket och fullkomligt avhjälpa alla hennes brister. Vad Jeanie minst tyckte om i hennes brev var den ton av beslöjad själviskhet, som röjde sig däri. — Vi skulle föga fått höra av henne, sade Jeanie för sig själv, om hon inte fruktat, att hertigen skulle få höra, vem hon är och vilka ringa anhöriga hon har här. Men Effie, stackars varelse, hon går sin egen väg, och folk som det gör, tänker alltid mer på sig själv än på sin nästa. — Jag vet ej rätt, om jag kan behålla hennes pengar, tillade hon, i det hon upptog den femtio punds banknot, som fallit på golvet. Vi ha tillräckligt, och detta har starkt tycke av mutor för att tysta ned saken, såsom de pläga säga; hon borde kunnat vara säker på, att jag ej skulle vilja skada henne för allt guld som finns i London. Och jag måste omtala det för Butler. Jag kan inte inse, varför hon skall vara så rädd för sin egen käre man, och jag inte skall ha samma aktning för mr Butler, och därför skall jag också omtala det för honom, så snart den där supiga människan, kaptenen, farit sin väg. — Men jag undrar på min egen sinnesstämning, tillade hon, i det hon vände om, efter att hava tagit ett par steg till dörren för att gå till herrarna. Jag måtte väl ej vara en sådan toka att bli ond, för det Effie är en fin fru, medan jag bara är en prästhustru? Och likväl är jag som ett bortskämt barn, då jag borde tacka Gud, som räddat henne undan skam, fattigdom och brott, vari hon blott alltför lätt kunnat bli försänkt. Hon satte sig på en stol vid foten av sängen, lade armarna i kors över bröstet och sade för sig själv: — Jag stiger ej upp härifrån förrän jag är i en bättre sinnesstämning, varefter hon genom att rycka slöjan från beve[ 593 ]kelsegrunderna till sin lilla övergående misslynthet tvang sig att blygas över dem och att anse fördelarna i sin systers lott för en Guds nåd och dess olägenheter för de nödvändiga följderna av för längesedan begångna förvillelser. På detta sätt övervann hon fullkomligt den känsla av sårad egenkärlek, som hon naturligt nog hyste, då hon såg Effie, vilken så länge varit ett föremål för hennes bekymmer och medlidande, plötsligt ställd så högt över henne i livet, att denna bland sina största anledningar till fruktan räknade möjligheten, att deras släktskap skulle kunna upptäckas.

Sedan detta utbrott av egenkärlek fullkomligt kuvats, gick hon ned till det lilla rummet, där herrarna höllo på att sluta sitt spel. Hon fick då av kaptenen bekräftelse på nyheten, att hertigen av Argyle snart väntades till Roseneath.

— Han skall finna fullt upp med rapphöns och orrfågel på Auchingowers hedar, och han lär säkert komma att ta en sen middag och nattkvarter i prästgården, som han gjort en gång förr.

— Han har fullkomlig rättighet därtill, kapten, sade Jeanie.

— Ja, förp-na mig, har han inte det, och det till varje säng i landet, svarade kaptenen. Och ni gjorde päst i att säga er far, stackars gubbe, att han lagar sina djur i ordning och för ett par tre dar kör sitt fördömda cameronianska strunt ur huvudet på sig, om han kan vara så artig, ty så fort jag talar med honom om de oskäliga djuren, svarar han mig ur pipeln, vilket ej kan sägas vara ett anständigt pemötande mot en schentelman, så framt det inte är en person av ert stånd, mr Putler.

Ingen förstod bättre än Jeanie kraften av ett milt svar, som avvänder vrede, och hon log blott och förklarade, att hon hoppades, att hans höghet skulle finna allt, som stod under hennes fars vård, till sin fullkomliga belåtenhet.

Men kaptenen, som tappat hela brevlösen på brädspelet, var i det för olyckliga spelare vanliga dåliga lynnet, vilket, [ 594 ]som ordspråket säger, man ej får tillräkna dem för strängt.

— Och, master Putler, fast ni vet, att jag aldrig lägger mig i ert kyrkväsen, så måste jag likväl säga, att jag ej vill tillåta, att Ailie Mac-Clure vid Deepheugh straffas som häxa, då hon para spår och inte förlamar, förplindar eller lemlästar någon människa eller stjälper omkull forvagnar eller gör något slags ofog, utan para förutsäger folk lycka, som att våra fiskarpåtar skola döda så och så många hajar och sälar, vilket är mycket roligt att höra.

— Kvinnan, sade Butler, är efter min tanke ingen häxa, utan en bedragerska, och det är endast i denna egenskap hon blivit kallad inför kyrkorådet för att få henne att för framtiden avstå från att utöva sina bedrägerier mot okunniga personer.

— Jag har ej reda på, vari hennes konster eller pedrägerier pestå, svarade hans nåd Duncan, men jag tror, att om pojkarna ta fatt henne för att doppa henne i ån, pleve det en mycket ledsam konst, och jag tror dessutom, att om jag kommer med i leken, skulle ni allasammans pli förpannat illa däran.

Utan att fästa sig vid denna hotelse, svarade mr Butler, att han ej kommit att tänka på den fara för misshandling, den stackars kvinnan kunde bli blottställd för å pöbelns sida, och att han därför ville ge henne den nödiga varningen enskilt, i stället för att kalla henne inför det församlade kyrkorådet.

— Det var då att tala som en förståndig schentelman, sade Duncan, och därmed gick aftonen fredligt förbi.

Följande morgon, då kaptenen tagit sin morgondryck av havresoppa och avrest i sin sexspännare, överlade mrs Butler ånyo med sig själv, huruvida hon skulle meddela sin man systerns brev, men hon avskräcktes därifrån vid tanken på, att hon i och med detsamma skulle nödgas yppa för honom hela den fruktansvärda hemligheten, som till följd av hans kall möjligen torde vara mindre säkert bevarad hos honom. Butler hade redan anledning att tro, att Effie flytt med samme Robertson, vilken varit en bland [ 595 ]anförarna vid Porteousupploppet och var dömd till döden för röveriet vid Kirkaldy, men han visste ej, att denne och den rike och högborne George Staunton, vilken nu öppet återtagit sin medfödda rang i samhället, voro en och samma person. Jeanie hade ansett sig förpliktad att såsom den djupaste hemlighet bevara Stauntons bekännelse, och vid närmare besinning ansåg hon sin systers brev böra betraktas ur samma synpunkt, varför hon beslöt att ej meddela någon dess innehåll.

Då hon läste om brevet, kunde hon ej underlåta att tänka på det vacklande och otillfredsställande läge, vari de äro försatta, som på orätta vägar uppstigit till anseende, samt de bålverk av bedrägeri och falskhet, varmed de nödgas omgiva och försvara sina ovissa fördelar. Men hon var av den åsikt, att det ej ålåg henne att yppa sin systers tidigare historia, emedan det blott skulle förstöra hennes sällhet och nedsätta henne i allmänhetens aktning, utan att giva upprättelse åt någon, eftersom hon ej förfördelat någon. Jeanie tyckte väl, att hon, om hon varit klok, bort välja ett ensammare och mera från världen avsöndrat liv, men det var ju möjligt, att valet ej stod i hennes makt. Pengarna trodde hon sig ej kunna återsända utan att synas stolt och ovänlig. Hon beslöt därför att i mån av omständigheterna använda dem, antingen till att låta sina barn få en bättre uppfostran än hon genom egna medel vore i stånd till att giva dem, eller som en tillökning i deras blivande arv. Hennes syster hade fullt upp, och det var hennes fullkomliga skyldighet att, så mycket det stod i hennes makt, bistå Jeanie. Dessutom var denna anordning så naturlig, att hon ej av någon överdriven eller romantisk grannlagenhet borde låta avhålla sig från att antaga tillbudet. Jeanie skrev följaktligen till sin syster, att hon fått hennes brev, och bad, att hon måtte låta höra av sig så ofta som möjligt. Då hon talade om sina egna små husliga angelägenheter, ådagalade hon en besynnerlig brist på följdriktighet i sin tankegång, ty än urskuldade hon sig för det hon omnämnde lapprisaker, som voro oförtjänta av en så förnäm dams uppmärksamhet, än tyckte [ 596 ]hon, att allt, som rörde henne, borde vara av intresse för Effie. Hon inlade brevet under kuvert till mr Whiterose och skickade det till postkontoret i Glasgow med en av församlingsborna, som hade ärenden att uträtta i nämnda stad.

Påföljande vecka anlände hertigen till Roseneath, och kort därefter tillkännagav han, att han hade för avsikt att jaga i deras grannskap och taga nattkvarter i prästgården — en heder, som han även vid ett par föregående tillfällen låtit densamma vederfaras.

Det visade sig, att Effie haft fullkomligt rätt i sin förmodan. Hertigen hade knappt satt sig till höger om mr Butler vid bordet och övertagit bestyret att skära den förträffliga, välgödda hönan, vilken utvalts till den förnämsta rätten vid detta ärofulla tillfälle, förrän han begynte tala om lady Staunton av Willingham i Lincolnshire och det stora uppseende, som hennes kvickhet och skönhet gjorde i London. På mycket av detta var Jeanie visserligen beredd — men Effies kvickhet — det var något, som hon aldrig skulle kunnat föreställa sig, enär hon icke visste, vilken ytterlig likhet det förefinnes mellan de högre klassernas skämt och de lägres munvighet.

— Hon har varit dagens firade skönhet — vinterns lysande stjärna — föremålet för alla skålar, sade hertigen, och hon var verkligen den mest intagande varelse bland alla, som visade sig vid hovet på konungens födelsedag.

Konungens födelsedag! På hovet! — Jeanie stod där liksom förstenad, då hon erinrade sig alla de utomordentliga omständigheterna vid hennes eget företräde hos drottningen och i synnerhet dess anledning.

— Jag omnämner denna lady Staunton för er, mrs Butler, i synnerhet därför, sade hertigen, emedan hon har något i sin röst och sitt ansikte, som påminte mig om er — likväl inte då ni ser så där blek ut — ni har överansträngt er — ni måste dricka mig till i ett glas vin.

Hon gjorde det, och Butler anmärkte, att det vore ett farligt smicker av hans höghet att säga åt en stackars prästhustru, det hon liknar en hovskönhet.

[ 597 ]— Åhå, mr Butler, sade hertigen, jag märker, att ni börjar bli svartsjuk, men det är nästan väl sent, ty ni vet, hur länge jag beundrat er fru. Men allvarsamt talat, det finns verkligen mellan dem detta slags oförklarliga likhet, som man stundom påträffar hos personer, vilka för övrigt ej likna varandra.

— Den farliga delen av komplimangen är borta, tänkte mr Butler.

Hans hustru, som insåg att det skulle se dumt ut, om hon ej yttrade något, tvang sig att säga, att damen kanske vore en landsmaninna, så att likheten kanske låge i hennes sätt att uttrycka sig.

— Däri har ni fullkomligt rätt, svarade hertigen. Hon är skotska och talar med en skotsk brytning, och emellanåt undfaller henne ett provinsord så nätt, att det låter nästan doriskt,[1] mr Butler.

— Jag skulle ha trott, sade Ruben, att man numera i huvudstaden tyckte, att det lät obildat.

—Nej, långt därifrån, svarade hertigen, ni får ej tro, att det är den breda skotska, som talas bland pöbeln i Edinburgh. Detta fruntimmer har varit mycket litet i Skottland. Hon har fått sin uppfostran i ett kloster utomlands och talar denna rena hovskotska, som var vanlig i mina yngre dagar, men den har nu kommit så mycket ur bruket, att den låter som en helt annan dialekt och fullkomligt olikt vår moderna patois.

Oaktat sin inre ångest kunde Jeanie ej annat än förundra sig över, huru till och med de mest fulländade människokännare låta sig vilseföras av sina egna förutfattade åsikter. Hertigen fortfor emellertid: — Jag tror, hon tillhör den olyckliga familjen Winton, men som hon blivit uppfostrad utomlands, har hon ej fått lära sig sitt eget stamträd och har mig att tacka för den upplysningen, att hon säkert måste härstamma från Setons av Windygoul. Jag önskar, ni kunde sett, hur vackert hon rodnade över sin egen okunnighet. Hennes sätt är ädelt och intagande, men det framskymtar emellanåt däri en liten anstrykning [ 598 ]av blyghet och, om jag så må kalla det, klosterlig lantlighet, som gör henne alldeles förtjusande. Man igenkänner genast rosen, som orörd blommat inom klostrets kyska murar, mr Butler.

Påpasslig på hänsyftningen, underlät mr Butler ej att komma fram med sitt:

"Ut flos in septis secretus nascitur hortis” etc.,

medan hans hustru knappt kunde förmå sig att tro, att allt detta sades om Effie Deans av en så behörig domare som hertigen av Argyle, och hade hon varit hemmastadd i Catullus, skulle hon tänkt, att hennes systers öden vederlade hela citationen.

Hon var likväl besluten att hålla sig skadeslös för ögonblickets ångestfulla känslor genom att söka skaffa sig alla upplysningar hon kunde få, och vågade sig därför fram med några frågor rörande den av hans höghet så högt beundrade damens man.

— Han är mycket rik, svarade hertigen, av en gammal familj och har mycken belevenhet, men han är långtifrån att vara så allmänt omtyckt som hans fru. Somliga säga, att han kan vara mycket behaglig — jag har aldrig funnit honom vara det, utan skulle snarare anse honom inbunden, dyster och nyckfull. Han säges ha varit mycket vild i sin ungdom och har svag hälsa; han är likväl en ganska vacker karl. Han och er president för kyrkoärenden äro mycket goda vänner, mr Butler.

— Då är han vän till en högst förträfflig och aktningsvärd adelsman, sade Butler.

— Beundrar han också sin hustru lika mycket, som alla andra göra det? frågade Jeanie sakta.

— Vem? — Sir George? Han påstås hålla mycket av henne, sade hertigen, men jag har märkt att hon darrar litet, så ofta hans öga vilar på henne, och det är inte något gott tecken. — Men det är för besynnerligt, vad den där likheten i utseende och röst mellan er och lady Staunton förföljer mig. Man skulle nästan kunna svära på, att ni vore systrar.

[ 599 ]Jeanie kunde nu ej längre behärska sin sinnesrörelse. Den godsinte hertigen, som trodde att han ofrivilligt råkat att bedröva henne genom att yttra något, som påminde henne om hennes familjeolyckor, vart helt bestört däröver, men alltför belevad för att söka urskulda sig, skyndade han att byta om samtalsämne och söka bilägga vissa tvistigheter, som uppstått mellan Duncan Knock och mr Butler, varvid han erkände, att hans värde vikarie ibland var litet för envis ävensom litet för kraftfull i sina åtgöranden.

Mr Butler medgav hans förtjänster i allmänhet men sade, att han på den värde herrn kunde våga tillämpa skaldens ord om Marrucinus Asinius:

"Manu — —
Non belle uteris in joco atque vino.”

Man fortfor nu att avhandla församlingens angelägenheter, och ingenting vidare föreföll, som kan intressera läsaren.


  1. Hänsyftar på en språkdialekt hos de gamla grekerna.