Min son på galejan (1960, modern uppl.)/4
| ← Tredje finska tåget. Ifrå Kap till Java |
|
Ordförklaringar → |
FJÄRDE FINSKA TÅGET
IFRÅ JAVA TILL KINA
KAP. I
Defessi Æneadæ, quæ proxima littora cursu
Contendunt petere… Virg.
Ankaret hant icke förr i botten, än vi hade tvenne javanske pråar på sidan, lastade med höns, apor, sköldpaddor, papegojor samt allehanda frukter, kokosnötter, pisang m. m. I synnerhet drevs här en blomstrande handel med spanska rör. Matroserna tillbytte sig dem för gamla skjortor, speglar och rakeknivar. Krut och skjutgevär togo javanerna helst, ehuru holländarne förbudit dem denne köpenskap. En soldat frå Angri var med för att hålla däröver ett vaksamt öga, men icke dess mindre smugglades tjogtals rostiga bössor och pistoler över relingen. Han var en sax och syntes följa den förnuftiga reglan att leva och låta leva. Apor förböd oss vår kapten att handla, på det skälet att vi hade nog av det slaget hemma.
Slupen gick i land, varpå jag tillika med någre andra vänner fick tillfälle besöka Angri. Stranden långs mötte oss en liten flotta utav små ökstockar, urholkade såsom hoar eller långa baketråg. Uti vardera satt en naken pojke med en kort åra, på bägge ändarne platt som en spada, vilken han med förunderlig snabbhet kastade än på ena sidan, än på andra och syntes kunna löpa kapp med fiskarna. Fartyg och last inberäknad var ej större än att en ordinär krokodil skulle bekvämligen vara i stånd att sluka det helt. Gossarne sågo på oss och skrattade, liksom ville de säga: Ni äro stackare, som ej kunna hjälpa er fort med mindre än nio åror! Ty så många hade vår slup.
Så angenämt som detta landet ser ut, så ohyggligt är det i anseende till dess kvävande hetta, blandad med hällande regnskurar samt ett städsevarande dunder och ljungande. Det händer esomoftast, att åskan slår ned i skeppen. Det skedde med detta förleden resa, och på Bataviaredden är sådant mycket allmänt. Innan man blir van, är det rätt ängsligt att höra desse långbrakande salvor rulla molnen emellan och slunga oss väsande flammor över huvudet, som hota antända hela himmelrunden.
Vi togo oss en tripp inåt skogen. Det är ett nöje till att se markattorna hoppa i det ena trädet, medan någre pratsamma papegojor sitta i det andra och liksom skratta åt deras tokroliga krumsprång. Men när man nödsakas gå med uppspända ögon och muskedundrar för att akta sig för tigrar och krokodiler på högra sidan och på vänstra för en hop gröna giftiga ormar, vilka hänga på grenarna, så synes mig man köper sin spatserlust nog dyrt. Faran är törhända icke så stor, men det gör till fyllest, att man inbillar sig det. En tiger, sades mig, hade här bitit huvudet av en preussisk opperstyrman, och hans blodiga vålnad tycktes ha satt mig en varnagel i var buska.
Jag säger om Java, som en engelsman om Paoli när han kom till London 1769: Major e longinquo reverentia. Jag skulle tagit detta landet för ett paradis, om jag aldrig satt foten dit, men nu förefaller det mig likt en vacker flicka, som man efter långsam möda vunnit: i hoppet var hon en gudinna, i besittningen är hon en vardagspiga. Våra begärelsers föremål lysa stort på långt håll, närintill är det ingenting. Man omfamnar skuggan i stället för kroppen, flatnar och ropar: O, vanitas, vanitas! Oxenstierna liknar en redlig vän vid fåglen Fenix, som hela världen talar om och ingen äger. Vi har han icke sagt detsamma om lyckan?
Angri är en liten javansk stad, om annars en hop sammanvräkta bambuhyttor, fulla med tvåfota markattor, kunna så kallas. Holländarne, som ensamme härska i landet, sedan de efter hand utjagat danskar och engelsmän, hålla här en stark garnison, bestående av en korporal och fem gemena, vilka äro fördelta en man i vart negeri, kusten långs. Tyghuset är därefter: äger 2 goda muskedundrar med lås, 4 st. dito utan, samt 6 sablar med mässingsfäste. Mera behöves ej för att hålla några tusende javaner i tyglen. Så usla äro människor utan seder och vetenskaper!
Religion är mahometisk hos landets naturlige invånare, både på denna och större delen av de kringgränsande vidlöftiga öarna, Borneo, Sumatra med flera. Således har denna smittan ej allenast utbrett sig till yttersta brädden av fasta landet utan även flugit över havet. Det är en viktig fråga, huru den kunnat komma så långt ifrå profetens hemvist. Eller månn han hållit missionärer såsom påven, och om han hållit, huru passerade de sjön? Ty när hörde man omtalas någon muselmanisk flagg i dessa farvatten?
Det var fredagsaftonen. Korporalen, som var svensk och hette Gestrin, visade mig deras gudstjänst. Den liknade judarnas i utvärtes måtto. De sutto vid några bleklysande lampor, gungade med huvudet och mumlade mellan tänderna en hop saker, som Mahomet och jag förmodeligen lika förstodo. Deras kyrka är byggd av sten, fyrkantig och låg, med galler i stället för fönster, ser alldeles ut som ryska fånghuset emellan skansen Kronan och Göteborg, dock likväl täckt med takpannor från Holland. Deras fruntimmer visa sig såväl som manfolken. Prästen eller mufti, om jag så får kalla honom, och även hans hustru, voro skilde frå de övriga med ett stycke vitt tyg, som de kastat över sig.
Mot natten upptändes en hop eldar runt ikring stranden, som sades mig ske för att skrämma vilddjuren bort.
KAP. II
FORTSÄTTNING
Optat ephippia bos… Horat.
Javanerna, som hade tillsmugglat sig gamla gevär ombord, lupo i skogen för att provskjuta dem. De yngre började med att avbränna fängkrut och vande sig efter hand vid starkare smällar. De äldre sköto dristigare men träffade illa. Vi hörde deras gläppande långt in på natten.
Jag frågade korporalen, hur holländarne vågade tillåta sådant, alldenstund deras säkerhet berodde på javanernas okunnighet i den delen, varpå han svarade, att det varit strängt förbudet i förstone men sedermera tillåteligt såsom ett medel att utdöda vilddjuren. Och på mitt vidare inkast, att de kunde börja med tigrar och sluta med holländare, menade han, det har ingen nöd, så länge de icke släppas till grövre artilleri. Emellertid beskrev han dem såsom ett opåliteligt släkte, försäkrande att han och hans kamerat aldrig tordes sova på en gång.
Jag sporde honom därnäst, varför han gått ur Sverige, varpå han axlade sig och sade: Man äger där ingen frihet. Här däremot kunde han månatligen draga sin lön, driva en liten handel apart, underhålla mätresser m. m. — Jag fann således hos honom, vad man finner hos alla svenska landförlöpare: de blanda begreppen om frihet och självsvåld tillsamman. Hembygden får bära skulden för det, som deras egen lättja eller liderlighet är vållande till. De skryta om välmåga på främmande ställen, där de vistas, medan deras svultna käkar vittna om hunger och elände. Hundradetals utav dem löpa omkring i London och Amsterdam, prisande deras utländska frihet, som i själva verket består endast däruti att de kunna som kavaljerer förstöra på ett liderligt horhus om söndagen, vad de förtjänat om veckan. Grannlåtskonstnärer äro de endaste, som vantrivas hos oss, och det är mycket billigt, alldenstund vi ännu behöve mer eftertrakta det nödvändiga än det artiga. — Jag igendrev min herr korporal, så gott jag förmådde, visande att frihet i sitt rätta förstånd finnes antingen i Sverige eller ock ingenstädes.
Men det föder ju inte sin man, föll han in. — Här bad jag honom betrakta våra stormagade prostar, våra köttdigra brukspatroner, våra frodiga skattebönder. Lägg dessa, sade jag, tillika med Stockholms bryggare, bagare och slaktare på den ena vågen och proppa den andra full med holländska ostmånglare, storbyxade skeppare, ölstinna värdshusmän, tobaksrullar, pipor och allting, ända till själhandlare och spelhusmatroner, så skall ni finna, vilken faslig undervikt det är på er sida. Svenskarne äro icke så lätta som deras sedlar. Snillet bärgar sig, idogheten föder sig väl, lättjan allena svälter, och om penningen eller nådiga befordringar understundom rida förtjänsten över ända, så får man trösta sig med det, att sådant sker allestäds.
Kan väl vara, åtrade han, men det vet jag, att i min näringsväg vid trumman och musköten kommer ingen fort, som ej har sitt namn skarvat med ett förbannat von framför eller en tusand d—la hielm bakefter. — Här gick han tre slag fram och tillbaka, så ivrigt att bambubjälkarna brakade under honom. Jag tänkte han ärnade visa mig marschen numero 3 och teg: I själva verket kunde jag ej heller gensäga honom härutinnan.
Han saktade sig och vi antände våra pipor. I detsamma steg ett stycke spökelse inom dörren med en vit unge vid bröstet, så fult att jag släppte pipan av förskräckelse och var på vägen att tumla frå stolen. Med darrande tunga ärnade jag fråga honom, om man här i landet förskriver ammor från avgrunden, när han förekom mig, betygande att detta vore hans concubina. Kallsvetten stod mig i pannan och jag minns intet, om jag lyckönskade honom eller ej, men hennes trollborna gestalt erinrar jag mig ännu så livligen, att jag kunde utpensla er hela dess ohygglighet streck för streck, om jag ej fruktade skrämma missfall på havande fruntimmer. Mödan vore mig så mycket lättare som hon gick i sin negligé, omgjordad allena med ett stycke blå duk som betäckte midjan, så att alla hennes digra behagligheter föllo mig fullt i ögonen.
Om hon varit svart såsom en morinna eller jämnt gulbrun som en hottentottska, skulle jag kallat henne drägelig, men här voro gröna rutor, gula halvmånar och svartstrimmiga klövermärken kastade huller om buller över hennes askegråa hud. Det föreföll mig, som alla öns Cupider skulle varit tillhopa för att måla henne, men icke kommit överens om grundfärgorna utan råkat varann i håret, såsom byggningsmännerna vid Babel, och i förbistringen spillt mönja, blyvitt, umbra och gummigutta om vartannat, löpande sedan sin kos. Utmunt och grinande lik en markatta, visade hon mig tvenne rader blodfärgade tänder, mellan vilka framstucko långa strån av betel, som hon tuggade. Hennes bägge dunkelbruna ögon, sura och drypande, tycktes vara kantade med rött fris, och när hon gick kunde jag räkna på hennes skrunkna vador alla muskler och ådror, vilka krökte sig mellan hull och skinn uti mångfaldiga blå bukter, liksom för att tillskapa mig en landkarta full med strömmar, floder och bäckar. När jag nu tillägger, att hennes bröst, eller rättare juver, lågo henne ned på midjan i skapnad av tvenne hängande säckpipor, så lär var och en finna, om inte vår vällustige korporal hade skäl att löpa ur det tvungna Sverige för en sådan sötunges skull. — Han hade två barn med henne, sade han, och försäkrade mig, att hon varit långt vackrare förr än nu. Hon älskade honom ända till raseri och skulle dränka sig, därest hon märkte att han nånsin ärnade överge henne m. m.
Jag frågade honom om hans barn vore döpta, betygande att vår präst i vidrigt fall skulle med nöje befordra dem till kristendomen. Han svarade nej, men tillade: det är ej så brått med det. De förblevo således lika modren i religion, fast de i övrigt voro fadrens avbild, vita och välskapade.
KAP. III
VIDARE OM KORPORALEN
Fænum habet in cornu, longe fuge… Horat.
Korporalen var artig nog, men huru kan en svensk förlåta honom hans tänkesätt om hembygden? På tillfrågan varför han icke hälsade på oss ombord, svarade han tvärt: vad skall jag hos er? Där är ju ingenting till att få. Detta förtröt mig obeskrivligen, ty jag finner ej att vi borde ge honom någonting, så framt icke en gammal lodlina till att hänga sig med. Jag rår ej för att alla bortlupne svenskar, jag träffar på utrikes orter, förekomma mig såsom likaså många ogärningsmän och i själva verket, vad begrepp skall jag göra mig om deras moraliska karaktärer, sedan de varit i stånd att förgäta den yppersta bland borgerliga plikter, jag menar kärleken för fäderneslandet? Det vore ju en galgvärd otacksamhet, om jag skulle unddraga mig mitt moderhem, varest jag fått liv, uppfostran och kristendom, eller trampa med förakt på mina fäders gravhögar? Vad skall man då säga om en sådan, när han hänger en ankommande landsman i rocken för att tillbettla sig en tjänst, en skänk, en måltid? — En turk skulle snarare förtjäna mitt medlidande. Den olycklige bör hjälpas överallt, men avfällingen svälta, fast han ock vore min bror.
Emellertid kanonerade vi på varann med ett par långa holländska pipor. Han beskrev landet för mig och böd till att stöpa i mig lögn och sanning om vartannat, t. ex. om javanernas trollkonster, ormtjusningar, tigerhäxning, waldmänner med mera, Men som jag förut genomvandrat åtskilliga resebeskrivningar angående Java, kunde jag esomoftast erinra honom om tryckfel. I följande hade jag likväl förtroende till hans berättelser.
Holländska milisen, sade han, bestiger sig till 12 000 man på hela ön, varutav hälften äro européer. I nödfall kunde detta antalet fördubblas. Mitt i landet funnos ännu konungar oundertvungne, men kusterna runt ikring ägde de fästen och nybyggen. Deras yppersta regering, Raad van Indien, varunder alla övriga holländska besittningar i desse världsdelar höra, hade sitt säte i Batavia, varest låg en garnison av 5 000 man. Bantam, fordom huvudstaden på ön, men nu mycket förstörd, var belägen några mil från Angri och hade sin särskilde konung, vilken i början varit högt ansedd och haft ambassadör i London, men numera icke annat är än en holländsk undersåte. Han hade sett hans hov. Seraljen bestode av några hundrade sötungar, vilka endast utgjorde hans betjäning, alldenstund manspersoner aldrig släpptes inom borggården. Förledet år skulle hans förnämsta sultaninna fött tvillingar, en vit och en svartbrun, över vilket underverk alla javanska visa och läkare sammankallades för att säga huru därmed tillgått. Saken blev oavgjord, men holländske soldaterna, som ligga där i garnison till ett antal av två—tre hundrade, upplöste gåtan sinsemellan och skrattade. Det är fuller vid livsstraff förbudet att ofreda frustugorna, men såsom hans majestät av Bantam icke kan utvidga sig till alla sina nymfer på en gång, och dessa utom dess hysa mycken aktning för européernas mandom, alltså händer det stundom, att en dristig buss stjäl sig in över muren och gör en lycklig överrumpling. Ibland stannar likväl försöket uti galgen, ty en soldat, berättades mig, blev en gång gripen och hängd. Detta kallade min korporal dö på ärans bädd, alldenstund han omkom uti stormlöpande.
Jag skulle icke trott denna historien, om den ej blivit mig bekräftad av en annan officer, som hade sin post mitt emot på Sumatralandet och med samma ord omförmälde saken. Den är eljest icke obegriplig, ty någre av mina resekamrater, som voro överliggande i Polo-Condor för 3—4 år tillbaka, sade mig, att de levde som syskon med öns prinsessor, när de hade en luktflaska eller annan artig nipp att offra på dem.
När man läser indiska statsvälvningar och finner allestädes såväl i Asien som Afrika stora talrika folksläkter träla uti europeiska bojor, underkuvade dels genom blodiga vapen, dels genom en barbarisk slavhandel, så synes mig man äger full dager i Noe spådom över sina tre söner och deras efterkommande: ”Gud skall utbreda Jafet, han skall bo i Sems hyddor och Kanaan vara hans träl.” Detta är ju till pricka uppfyllt, så snart vi medge, att den förstnämnde nedslagit sina pålar i Europa, medan de andra bägge besuttit Asien och Afrika.
Européerna tillrycka sig min förundran, när jag ser dem med en handfull folk kasta väldiga troner över ända, men när jag däremot betraktar alla de blodiga barbarier, som sölat deras erövringar, inledes jag nästan att tänka med Rousseau, att hyfsade vetenskaper kunna göra ett folkslag mäktigare men ingalunda bättre. Håren resa sig på huvudet, när jag läser, att en svärm smutsiga matroser genombryta furstars palatser, trampa krönta hjässor under fötterna och hänga sina beckiga byxor på kungaspiror. — En olycklig konung av Madura, på ålderdomen jagad utur sitt fädernerike, flyktar på en liten båt med det käraste han ägde, gemåler och barn, till sin svåger, regerande fursten på Borneo. En skeppare frå Batavia skickas honom på spåren, vilken avskräcker denne att mottaga honom. En engelsk ostindiefarare ligger till ankars på redden. Hos honom köper han sig beskydd med en hop juveler och ädla stenar, vilka han tar ur öronen på sina fruntimmer, och föres ombord. Holländske skepparn konstlar och hotar. Vad händer? Den olycklige monarken utlämnas med hela sin gråtande familj, smides i bojor och släpas tillbaka för att straffas som upprorsman, därför att han dristat sig försvara sine undersåtares frihet och liv mot en strövande svärm utav våldsverkare, vilka girigheten lockat över från Europa. — Detta skedde här 17…
Vad synes er? Månne våra upplysta tider ha förbättrat mänskohjärtat? — Jag vet inte, vem som har största skammen, holländarn som tog honom eller engelsman som uppgav honom.
KAP. IV
VARUTI LÄR KOMMA ETT ELLER ANNAT ORD OM ÄLSKOG
Quisquis amat ranam, ranam putat esse Dianam.
Öns naturlige bebyggare äro större delen små till växten men täta i hullet och muntra. Deras färg är brunblackot. Kvinnfolken, så många jag såg, syntes vara gjorda endast för galanter frå Blåkulla. I det närmaste komma de överens med den förebeskrevna fru korporalska. Munnen är bred och utstående, håren liksom ögonen ramsvarta, näsan platt och tänderna sirapsröda utav betelrötter, som de tugga beständigt. Huden smörja de med kokosolja, så att den är helt glänsande. Efter min smak är deras utseende en allsmäktig kur mot älskog.
Emellertid kunna de vara små gudinnor i ögonen på en javansk yngling. En av våra skönheter skulle förmodeligen göra likså liten lycka här som en av deras i Sverige. Vi måle våra djävlar svarta. Afrikanernas äro vita. Så mångahanda är tycket. Vanan gör allting drägeligt, ex. gr. korporalen och hans ljuvliga sultaninna.
Om en suckande galant på Java skulle bort och klaga över sin grymma herdinna i månskenet, så tycker jag mig se, hur han skulle rulla sig i stoftet, besvärja naturen och framsnyfta sin förtvivlade kärlek ungefär på detta sättet:
Tig, buby, tig! och lät mig ensam gråta.
Håll, papegoj! Din röst mig fåfängt rör,
när Tirsa dig ej mera sällskap gör.
Du nattens bloss, som skimrar kring det våta,
vi lyser du, när Tirsa döljer sig?
Kläd dig i moln, om du vill hugna mig.
Vad sorl jag hör! Ack, ruska träden sakta,
förmätna vind, och skäms att spela här,
när jag har sorg, och Tirsa borta är.
Här var jag van med henne hjorden vakta,
här satt min vän som morgonrodnan skön,
och kvad om tro och ömma kärleksrön.
Dess fina hud, med kokossaft lackerad,
liksom kristall mot solen strålar slog,
vars digra glans i blinken mig betog.
Dess täcka mun, med betelrot blommerad,
sin lika ej bland Javas döttrar fann.
Dess minsta tand cinnoberns rödhet hann.
Dess breda läpp, så krum som Astrilds båga,
var äkta brun, och bar en näsa opp,
vars runda kluns var alla herdars hopp.
Men vad var det mot all den gudalåga,
som lyste opp dess svarta ögonpar,
liksom när blixt ur midnattsmolnen far?
Knappt himlens valv så stolta irrbloss äger.
Den tordönseld, som deras åskor sänt,
har i mitt bröst en evig mordbrand tänt.
Hur tomt är nu det täcka gröna läger,
där fordom jag med min herdinna låg,
och all dess prakt frå topp till tå besåg.
Dess sköna bröst allt ned till midjan hängde,
som mogna druvor på sin stam.
Att kyssa dem jag ofta stal mig fram,
men full av skalk hon dem på skuldran slängde
och log förnöjd åt mitt bedragna hopp.
Jag minns ibland, när jag min matta kropp
vid denna flod på mjuka gräset sänkte,
av hennes mer än solens strålar varm,
hur ömt hon kom och slöt mig i sin arm.
Än hon en dryck av flodens nektar skänkte,
den jag förtjust ur hennes göpen drack,
än i min mun en betelbuss hon stack,
som tuggad var av hennes purpurtänder.
Ack, sälla tid! vi är du icke mer?
hur kommer till, att jag ej Tirsa ser?
Månn hon är falsk, månn i en annans händer? —
Ack, svälj mig, hav! — En annan Tirsa har. —
O, kval! — Dock nej, hon aldrig nedrig var.
Men hon är grym. Tre gånger världens öga
ur böljan trätt och åter dalat sig,
sen Tirsa sist besökte mig.
Tre gånger mörker täckt det höga;
tre gånger jordens folk en ljuvlig vila njöt,
sen sömnen sist mitt matta öga slöt.
Tre nätters dagg är spädd med mina tårar,
tre dagars vind min suckan fört omkring.
Ack, Tirsa, säg! Rörs du av ingenting?
Du känner ej, vad ömma hjärtan sårar. —
Barbar! Välan! Du skall få fägna dig —
jag går att häng-häng-hänga mig.
KAP. V
NATURALIER, SAMLADE PÅ JAVA
Ludimus innocuis verbis. Mart.
Korporalens kärälskeliga concubina borde billigen inrymmas i mitt moraliska djurkabinett, men huru skulle jag förvara henne? Till att inpacka henne uti smör såsom en skinka vore mig för kostsamt, och att bärga henne i en flaska är ogörligt, ty änskönt jag kunde finna någon stor nog för en ordinär mänskolekamen, skulle dock hennes ofanteliga bröst alltid hänga utanför liksom tvenne tiggarepåsar. Levande kan hon ej heller föras, ty vem vet, om ej jungmännerna skulle bryta sig in till henne i buren?
Emellertid måste jag beundra herr korporalens utvalda smak för naturalier. Den övertygar mig, att kärleken ingalunda är blind, såsom man orätt föregiver, ty när han är i stånd att se himmelska täckheter hos en markatta, måtte han ju vara skarpsyntare än Argus.
Apor finnas här så många som trän. Linnæus sätter dem i klass med människor, vilket jag länge icke kunnat begripa eller taga för allvar. Gubben satiriserar ibland, tänkte jag, och lär således härmed endast vilja ge våra modeapande sprätthökar en liten släng på pälskappan, men sedan jag själv haft tillfälle undersöka deras natur, finner jag alltför mycket skäl däruti. Ty de äro självsvåldiga kreatur, kåta och aldrig stilla, fullkomligen lika våra små kruserliga celadoner, undantagande det, att de gå opudrade och varken vissla eller tala fransyska. Sprätta kunna de och snusa en perfection. — Jag äger en dylik, och om någon av desse herrar täckes besöka mig, skall jag låta henne göra samsalom, hatt under arm, och säga: Ma foi, monsieur! C'est un joli singe, vous vous ressemblez comme deux gouttes d'eau.
En alltför artig papegoja har jag ock. Man räknar dessa bland fågelsläktet, men efter min tanka böra de ställas i klass med lättsinta fruntimmer, ty vackra äro de, på två ben gå de, prata nästan oupphörligen och tycka mycket om sig.
Sköldpaddor fingo vi till gott köp. De äro ganska köttfulla och ge sund föda, äga för övrigt den likhet med sjömän, att de trivas bäst på vattnet och komma iland endast för att lägga ägg och ungar.
Ett besynnerligt slag rovfåglar anmärkte jag, vilka var afton flugo över frå Java till Sumatra men kommo tillbaka om morgonen, Deras namn vet jag ej. Till flykt och storlek likna de korpar. — Deras moraliska odygd måtte vara otacksamhet, alldenstund de äta sig mätta på en främmande ort och fara sedan därifrå, liksom en hop utlänningar i Sverige, vilka samla penningar en tid, skämma bort ett halvt dussin vackra pigor och löpa änteligen sin kos.
Waldman kallas ett djur, som av alla närmast liknar människan, och menas därföre vara en avkastning av någon bortlupen slavinna, som haft umgång med stora apinhannar.
Såsom jag själv icke såg någon waldman levande, kan jag ej göra redo för hans moraliska egenskaper, men i det stället vill jag fråga herrar naturkännare, om ej tvenne släktens beblandelse skulle kunna frambringa det tredje? Av häst och åsna bli mulåsnor, av mänskor och apinnor födas waldmänner. Månn inte på samma skäl ett nytt slag blommor kunde följa på ett litet kärt lönskaläger mellan tulipan och nejlikan?
Det vet jag, att en snäll trädgårdsmästare kan förädla sina blomster. Utan att ympa färgor i stjälkan är han i stånd att förvandla en vit tulipan till mångrosig genom en lätthänd fröblandning. Jag vet ock det, att Frankrike såväl som Spanien ej ägde annat än feghjärtade veklingar, ända till dess våra strövande göter och norrmän började uppliva deras utvattnade stammar med en frisk och tapprare blod. Följakteligen töra sådana nya naturalster vara möjeliga.
Detta leder mig på en förträfflig tanka. Månn ej förmedelst ett lyckligt giftermål mellan hatt och mössa den så länge saknade ätten ärlig svensk skulle kunna återfödas? Den enes sangviniska ärelystnad, tempererad med den andras flegmatiska hushållsbegär, jag menar hattens hjärta förenat med mössans räknehuvud, skulle det ej yngla ett lejon, som likt det gamla kunde förakta både närmare hotelser och fjärmare mutor?
Dansa efter en kalmuckisk säckpipa är fegt, hoppa takten efter ett kukeliku löjeligt. Det ena är en gammal polska, det andra en narraktig lindans.
Vidare, käraste åhörare! Vill ni ha en god storklocka, så gifta en smed med en klockaredotter, ty hans slägga och hennes amen ringa samman förträffligen, och om ni önskar er en ärketjuv, så ympa en mjölnare in uti en son som står i sin faders kryddbod. — Förbliver m. m.
KAP. VI
OM FRUKTER, NUNNOR, LÖST LIV M. M.
Nitimur in vetitum… Ovid.
Pisanger finnas här i myckenhet. De växa på träd och hänga neder i klasar likasom tjocka fingrar. De smaka förträffligen men ha alldeles icke något lockande utseende, så att jag kan aldrig nog förundra mig över Eva, som härutav kunde förledas (ty detta menas överallt vara den förbudna frukten). Om jag icke övertygades om modrens nyfikenhet av döttrarnas, skulle jag tro, att hunger allena förfört henne, såsom här är ingenting utom själva växtens längd, som kan kittla ett fruntimmer.
I katolska länder, där de växa, tjäna de till dessert uti nunneklostren, men med den besynnerliga försiktighet att de aldrig inskickas utan kluvne. Orsaken vet jag inte. Förmodeligen fruktar man, att någon helig Birgitta kunde sluka pisangen hel.
En vacker nunna, säger Oxenstierna, är lik den förbudna frukten: Il se trouve toujours quelqu' Adam qui en goûte. Mina reskamerater, som varit på Fyal, kunde jag förkättra, om jag ville, ty de ha tillbedit helgonens ben och läst Ave Maria med ett helt stycke sidentyg under armen. Vilket papisteri!
Kokosträdet är högt och bart ända opp till toppkronan, varuti nötterna hänga som stora huvuden. Dess besynnerligheter har Osbeck beskrivit, men han nämner intet, huru artigt apor fångas däruti: den äran är min. Javanske gossar klättra opp och skära ett litet hål uti nöten, vitt i öppningen och trångare inåt. Apan kommer och är nyfiken, sticker handen dit och fastnar, ty hon har den arten, att hon utbreder fingrarna, när hon skall rycka sig lös. Så går det med småtjuvar. Hur länge de bruka handen, så stannar hon till slut i handklöverna.
En sådan nöt innehåller ofta hela stopet med saft. Tvättar man huvudet därmed och lägger sig sedan att sova någre timmar i solhettan, får man ett skönt, svart och kullrigt hår, tillika med en förryckt hjärna. En kvartermästare, som mer älskade luggen än förståndet, har proberat saken och bär ännu alla märken av sitt försök både inom och utom huvudet. Stackars tok! Månne han var en hårsmån slugare än våra fruntimmer, vilka för ett smalt livs skull snöra sig fördärvade och utsätta sig för faran att dö i barnsbörd, blott för att kunna leva lika en opp- och nedvänd sockertopp?
Pompelmosor äro även en skön och läskande frukt, gröngula och stora som kålhuvuden. Två sådana har jag intagit bland mina naturalier såsom modell av jungfruernas bröst på Java.
Ananas, den ljuvligaste föda härstädes, växer ungefär som våra grankottar, dock mycket större. Den smakar som vällusten; har ock samma påföljder, ty den skadar hälsan.
Peppar växer här som gräs. Holländarne ha ensamme slagit under sig denna handelen både på Java och de kringgränsande öar. Stora magasiner därutav brännas årligen opp, på det varans överflöd icke måtte bringa den i vanpris. — Huru likt hund på hötappen!
Vårt myckna fruktätande förorsakade oss här en märgsugande avföring, som hotade medtaga både kindben och magar. Om jag inte föresatt mig att vara fin och ärbar, skulle jag beskriva huru vännerna lossade ballasten och armbågstöttes i galleridörrarna. Men nu tiger jag därmed och beklagar allena dem, som vid slika purgerande tillfällen äga värdet i en stor buk, ty de lida rätt mycket. Så många stolgångar, så många förlorade förtjänster.
KAP. VII
ETT SKUTT ÖVER ÅT KINA
Contigimus portum, quo mihi cursus erat. Ovid.
Med mycket små vindkulningar halade vi oss fram landen emellan så till sägande steg för steg. Det var ej annat än kasta och lyfta ankar, dels för stiltje skull, dels för den motkommande strömmen. Besättningen måste ständigt gå i spelet. Detta kostade på i hettan, gick alltså ganska tungt och långsamt. Men sporren hjälper märren fort och supen matrosen. Så snart kapten bad dem hurra för en Lasse, var kroken ur botten och seglen till. Ett varpankare förlorade vi en dag. Man gissade, att det hade tagit fäste under någon stor sten, men sedermera erinrade vi oss, att just på detta stället en tolvpundig guldkista blivit nedsänkt av en efterjagad rymling, och hoppades således göra ett rikt fiskafänge. Girigheten fördubblade matrosernas krafter. De satte på, men till vår stora skade så häftigt, att tåget sprang och bytet mistades. Det ligger där ännu, andra mera lycklige fiskare till tjänst.
Änteligen feck man en liten påkörare, som satte oss Lucipara förbi. Farvattnet är här omkring det krångligaste på hela resan. Man måste gå på lodet ända igenom, såsom här på somliga ställen knappt är fyra famnars vatten, vadan ock ganska många skepp stanna på grund. Vi hade jollen ute för oss att loda och sluppo lyckligen förbi, passerande Monopin på ön Banca den 22 augusti, sextonde dygnet efter vår ankomst inom Javahuvud. Utav Bancas tenngruvor hade vi inte mer än den uppstigande svaveldunsten, som förorsakar här en stadigvarande åska. Öarna runt omkring äga eljes ett lekande utseende, alla gröna och skogrika.
Så snart vi nu återkommo i öppna sjön, blåste vindarne friska. Den 27 sågo vi Pulo-Sapat eller Lästen på svenska, en liten bar klippa mitt i stora havet, som var vitmenad med ideliga fågelägg. Pulo-Condor hade vi kort förut lämnat på vänster; en ö där tvenne svenska skepp blivit överliggande, nämligen Kalmar år 1746, och vårt Finland 1764, då båten med några och tjugu man förlorades, utan att man visste huru. Såsom inbyggarne äro föga annat än en svärm rövare, misstänkte man dem i början, men en tilltagsen andre styrman, som tillika med en konstapel gick i land för att efterforska saken med tvenne laddade muskedundrar på axlen, fann ingen anledning därtill: alltså trodde man, att de blivit borta i någon häftig kastby.
Förbemälte styrman hette Stiernlöf. Han har utmärkt sig med åtskilliga dristiga företag på Ostindien, men såsom jag framdeles ärnar skriva ett särskilt kapitel om dem, som på sådant sätt gjort sig ryktbara bland våre ostindiefarare, går jag honom härmed stillatigande förbi.
I Kinesiska sjön blåsa tvenne ständiga vindar om året, nästan sex månader vardera. Den ena hjälper oss till Kanton, den andra därifrå. De förfärlige stormar, som här kallas taifuner, vankas, då förenämnde vindar kantra. Den som efter september kommer hit är osäker om att hinna fram det året. Vi seglade nu med en hurtig sydväst och voro till ankars vid Macao i kinesiska skären den 5 september, fingo lotsar ombord och kastade kroken i Wampo den 7 följande.
Den som behagar räkna ut, hur många gånger jorden vänder sig på sin axel frå den 21 juni till den sjunde september, kan finna hur länge vi voro mellan Kap och Kanton. Täckes man gå tillbaka till den 24 december 1769, då vi lämnade Vinga båk ur sikte, tör man gissa, att vi varit 8 månader och ½ hemifrån.
FORTSÄTTNING AV FJÄRDE FINSKA TÅGET
KAP. VIII
Impiger extremos currit mercator ad Indos. Horat.
Wampo, européernas ankarplats, ligger ungefär halvannan svensk mil ifrå Kanton och har på sidan en liten stad utav samma namn. Vi funno här för oss skeppet Prins Gustav, tillika med tretton andra, och efter oss kommo ännu nio stycken, så att europeiska skeppen voro inalles 24 detta året, nämligen 13 engelska, 5 holländska, 2 franska, 2 danska, och våra tvenne, utom ett portugisiskt, som låg i Macao.
Vid vår ankomst hälsade vi dessa med 8 skott och blevo besvarade av dem alla huller om buller, vilket förorsakade ett angenämt åskande hela nejden omkring. Ett skepp i sin krutrök är bland de täckaste prospekter jag sett, synnerligen i vackert väder, då röken utvidgar sig småningom i runda, stigande virvlar och lämnar det liksom simmande i moln. Om några mänskohuvuden dansat tillika, skulle jag trott mig vara mitt i en sjöträffning, ty på knallande, skrikande och fäktande fattades här intet, alldenstund de kinesiska sampanerna, vilka hundradetals krängde kring skeppen, med bävande rop och brådska packade sig undan i risåkrarna.
Utsikten av så många stora och välbemannade skepp är rätt högvördig. Européerna, som hemma så gärna hårluggas med varann, leva här allesammans såsom landsmän och tävla om att hedra sig inbördes. Detta förtjänar en lovsång, om jag kommer ut därmed. Försökom!
KAP. IX
EN SLÄNG PÅ JESUITERNA
Till att ge någon ordentelig beskrivning på denna orten är ej i min förmåga, icke heller mitt ändamål, ty vad uträttar man med sådana försök i ett land, där man är okunnig i språket och förbuden att komma utom vissa gator? Ingenting annat än kasta några göpnar osanningar mer till den ofanteliga lögnmassan, som tillika med lerpottor och bohékistor redan blivit överbragt till Europa.
Man skriver underverk om Kina. Man gör dess inbyggare till årsbarn med jorden, och deras myckenhet räknar man endast efter stjärnornas. Konfucius, om man skall tro missionärerna, överträffar ej allena Mahomet utan även Moses och Paulus. Roms ära, Spartas dygder och Atenens vetenskaper ha flutit tillhopa på ett ställe i det allsmäktiga Peking. Deras regering är utan like, deras lagar gudomliga, deras seder ett mönster. Salomons visdom, med ett ord, vilar allena på en rakad kinesisk hjässa.
På vad grund ha jesuiterna byggt dessa molnstoder? Jag vill icke säga på kinesernas erkännsamma kontanter, ty huru skulle smutsig egennytta verka något på deras apostoliska själar? Men på religionens ära förmodeligen. Huru mycket utvidgas ej den genom en förmodad erövring av ett så stort och makalöst kejsaredöme? Vilken avlatshandel, vilken välsignad S:t Pers penning frå det mäktiga Kina! Vem ser icke då, vad viktiga skäl de haft att utbreda sig i lovsånger över detta land?
Ingalunda vill jag undergräva trovärdigheten av deras resebeskrivningar, men jag hatar en historikus, som överhopar mig med panegyrer, där jag väntar endast berättelser. Kanton är den märkvärdigaste plats i Kina, näst Peking. Vi skulle jag då här icke finna åtminstone några spår av dessa så mycket beprisade härligheter, om de voro sannfärdiga? Jag sluter alltså, att våra heliga jesuitiska fäder slösat deras lovsånger på Kina blott för att låta ekot av deras egna bedrifter skalla så mycket starkare kring Europa, ty mindre betydande proselyter hade ju minskat deras ära såsom apostlar.
I anledning härutav ärnar jag egentligen ingenting beskriva härstädes, men jag tör få lov uti några korta kapitler kasta fram en eller annan anmärkning över tingen i allmänhet, när jag gör det beskedeliga löftet att ej påtruga mina tankar androm.
Hantverkare, köpmän och en svärm mandariner äro det endaste folket, som européer i Kanton kunna åtkomma, och deras historia lönar ej mödan att skriva. Bland svenska resande har herr P. Osbeck utförligast antecknat vad som här fallit i hans väg. Alltså hänvisar jag min allvarsamme läsare till hans bok med det billiga vitsord, att sanningen fört hans penna överallt, så vida jag kan döma.
KAP. X
OM FEL I ADDERINGAR
Då resande tillägga Kina 60 millioner inbyggare, mellan 20 och 60 år allena, tänker jag de räkna två- och fyrbenta tillsammans, ty huru skulle saken annars bli begriplig? Betrakta landets egentliga vidd, och säg mig var denna ofanteliga mängden skulle härbärgeras, och om ni än kunde hyra dem rum, vad vill ni föda dem med? Hela nordra delen är ju berg och skog, och den övriga kan inte vara mer än ordinärt fruktbar, så framt ni ej påstår, att Kina blivit undantagen frå jordens allmänna dom. Månne de kunna äta stenar och trän, eller månn vaktlar och manna regnar dem i munnen såsom hände uti Mosis öken? Europa, åtminstone det mesta, är väl uppodlat, och dock likväl nödsakas en del hämta näring frå andra världsparter, antingen genom handel eller utflyttningar. Skulle då Kina ensamt föda så många invånare som våra folkmyrlande europeiska stater tillsammans?
Mångfaldiga omständigheter utom dess göra saken stridig. Deras onaturliga smak för sodomitisk älskog, deras lagar, som ej förbinda mannen att besöka sin hustru mer än en gång om året, ifall han så vill, deras rättighet att utkasta sina barn, deras fruntimmers hastiga ålderdom, som antingen sätter dem ur stånd att avla efter trettionde året eller ock skrämmer männerna frå dem, detta tillika med krig och uppror, som nästan städse vankas i någon av deras avlägsna provinser, talar ju högt häremot.
Man kunde väl invända här deras månggiften å ena sidan och deras sparsamma bortflyttningar å andra, men dessa skäl äga ingen tillräckelig motvikt, åtminstone icke det första. Ty man behöver allena jämföra Europas folknummer med österlänningarnas för att se huru litet polygamien befordrar släktets förökande. Månn ej Tyskland är mera befolkat än Turkiet i förhållande till ländernas vidd? När var nånsin en persianinna så avelsam som en europeiska? Nej, vill ni ha er hembygd full med raska människor, så giv var kvinna sin man, ty när vi ha för mycket att sköta, blir det ej annat än stympade hastverk.
Vad åter det senare beträffar, så är det sant, att kinesen gärna stannar i sitt moderland; får ej heller resa därifrån, såsom utflyttningar äro strängeligen förbjudna. En europé, som behöver folk, kan inga bekomma utan emot vederhäftig borgen att bringa dem alla tillbaka igen, varpå vi ha exempel uti en engelsk kapten, frå vilken hela besättningen hade förrymt. Denna visa statsreglan bör underhjälpa räkningen mycket, och jag skulle ta den för fullviktig, om jag ej ägde 80 000 undantag i Batavia, och tör hända likså många på kusterna utav Japan, ty kineser utgöra hälften på förstnämnda ställe, och handelen har överlockat en myckenhet utav dem på det senare, till förtigande att många här såsom annorstädes omkomma på sjön.
Vad anledning kunna då våra resande haft att skapa så mycket kinesiska varelser? Jo, de fleste, gissar jag, ha sett några få rikets yppersta städer, såsom Peking, Kanton eller Nanking och därefter dömt om det övriga ungefär på detta sättet: en kvadratmil uti Nanking innehåller en million mänskor, hela Kina består av 100 kvadratmilar, ergo 100 millioner kineser. — Vilken flod utav siffror, och vilken lycka att det ej är annat än siffror! Ty annars stode jordklotet i fara att uppslukas på en gång. Kejsarens sjömakt räknas till 9 999 segel och det på samma grund kan jag tänka, ty hur artigt stå icke fyra nior ihop!
Jag nekar ej, man kan lätt bli bedragen, t. ex. när man först kommer till Kanton. Man hinner ej förr inom Bocca-tiger, än landet öppnar sig i en stor, vittfamnande rundel, full med små städer, byar och pagoder, vilka omgivas av täcka grönskande kullar och släta fruktbärande åkerfält. Älven, som leder till Kanton, omslutar i sin framfart allehanda större och mindre öar, som likna lustgårdar, och bär så till sägande en hel flytande republik uti en otalig mängd sampaner, vilka ligga rangerade i ordenteliga gator inemot staden. Detta ger mig ett högt begrepp om orten, och jag slutar därutav med skäl till en otrolig myckenhet människor. Men när jag betraktar, att Kanton är nästan hela provinsens mötesplats, dit folket strömmar från alla kanter, såsom till en allmän marknad, under européernas handelstid, så förfaller underverket. Larsmässan i Göteborg får man armbåga sig fram i trängsel, men skall jag därutav döma om stadens folkmängd? En stor del sampaner höra till långt opp i landet, och köpmännerne i Amoj, där fordom européer handlade, ha ju numera flyttat hit. Marknaden lockar svärmen tillhopa, men när skeppen tagit avsked, finner man Kantons förstad, varest annars mesta rörelsen är, nästan tom.
Orten är emellertid förträffligen väl uppodlad, och huru kan den vara annat, när man betraktar de många millioner europeiske piastrar där årligen begravas? Men lät oss inte därföre skapa kineser in infinitum. Rätta talet kan jag icke nämna, tror likväl att 60 millioner bara manbart folk, utom dem som äro under 20 eller över 60 år, måtte vara ogrundat.