Min son på galejan (1960, modern uppl.)/3

←  Andra finska tåget. Ifrå Norge till Godahoppsudden

Min son på galejan av Jacob Wallenberg Tredje finska tåget. Ifrå Kap till Java

Fjärde finska tåget. Ifrå Java till Kina  →

TREDJE FINSKA TÅGET
IFRÅ KAP TILL JAVA

---

KAP. I

Nautæque per omne
Audaces mare qui currrunt…

Sjömän äro flyttfåglar, like vattnet de segla på i beständig rörelse. Ofta lägga de sig i ett klimat och stå opp i ett annat. Södra polens hetta förfärar dem likså litet som norra polens köld. En bister, tjutande storm eller en glättig, susande medvind är dem ett och samma nöje: de uthärda allt,

Världen är sjömännens fädernesland, luftkretsen hans boning, himlen hans tak och fiskarnas rike hans åker. Utan hem är han allestädes hemma. Naturen äger inga råmärken, dem han icke vågar överstiga, och själva de långväga vädren gå ej längre än han. Längst frå det höga Europa letar han sig fram ända ned till Antipoderna. Japanen hälsar han för landsman, och till grönländarn säger han broder. Ingen fläck på denna sidan om solen är honom obekant. Med kompassen i den ena handen och rodret i den andra flyger han jordklotet kring, dricker te med kinesen, köper markattor på Java, tar sig ett rus Constantia hos hottentotterna och lurar guldklimpen ur näven på den dumme amerikan för en täljkniv, för en stekpanna eller för en liten futtig spegel. Lik en generaluppbördsman hämtar han skatt av alla klimater. Lik en västgötaknalle är han med i var marknad. Lik en nordkapare känner han alla vatten. Med ett ord: Neptuni söner äro själen i hela det stora Allting.

Vem plockar främmande blomster åt Europas Linnéer? Desse. — Vilken hembringar silver frå Peru och guld ifrå Chili? Desamme. — Ho skaffar rabarber åt fördärvade magar eller kinabark för frossuslingar? Ävenledes de. — Huru skulle — hans excellens få kostbara viner för sitt bord och hennes nåd en tass mocka på maten, om sjöman ej dristade sig gå därefter? Huru skulle den älskvärda Celinde få utbreda sina självsvåldiga täckheter på en sidensoffa eller prunka på Bollhuset med rika glänsande tyger, om han icke uppsökte silkematkarnas fädernesland? Och menar ni den stolta triumferande Corydondundria nånsin inkräktat så många hjärtan, så framt han icke hämtat henne diamanter från Indostan, till att uppstråla horisonten av ett brunett ansikte? Nej, Neptuni barn ha ni att tacka för alltihop. Columbus var en hjälte, Alexander en slaktare,

Vi voro nu åter på sjön. Taffelberget hade redan försvunnit ur sikte, och saknaden av Hoppsuddan var oss ganska drägelig. Ty trenne veckors tid, som vi legat där, är över nog att kunna ledsna därvid. Detta syntes själva vindarne ha sig bekant, emedan de långa fjorton dagar blåste så friska, att vi gjorde 8—9 knop i timman. Med sådan lycka i seglen och Kapska tröstekällor i hyttorna flöto stunderna snällt förbi.

Mine vänner, som icke haft tillfälle att komma längre än inom Bay Falso, lockade vin i mig och Kap ur mig. Jag menar, de bevärdade mig så väl, att jag måtte beskriva för dem vad jag sett där, Ty vi, som reste dit, voro allena herrar superkargen, kaptenen, assistenterna, skeppspredikanten och jag; bifogar alltså följande:

KAP. II

Per varios casus, per tot discerimina — Virg.

Tvenne dagar efter ankomsten i Bay Falso begåvo vi oss på resan till Kap. Man sade mig, vi foro landvägen, men jag kan ännu intet annat finna än att det skedde sjövägen. Ty utom det att regnskurar skvalade oppöver oss, vältrades bränningar under oss, så höga, att de överstego hjulen vid varje skritt.

Jag satt på en ålderstegen, stadig Rosinante och hade även min Sancho Panza vid sidan. Vågar jag just icke jämföra mig med den oförliklige riddaren Don Quixote, äger jag dock den hedren att liksom de tappre karolingerna ha sporrat mig fram över floder och hav. De andre herrarne, inpackade i en stor vagn, som var betäckt med ett stycke rödtjärad segelduk, drogos av fem par ståteliga hornkampar, ty så svår var vägen, att hästar ej kunde brukas. Och kuskar hade de hyrt frå Blåkulla, åtminstone såg jag aldrig svartare busar avtagne på gamla kyrkoväggar. De voro tvenne slavar frå Madagaskar.

I denna rustning tågade man två eviga milar, stundom ned i bränningarna runt omkring havsvikarna, stundom på sluttningen av skyhöga berghällar. Vagnen som gick före mig tog ibland så förfärliga stalp klippan utföre, att jag började drömma om våre förfäders ättestupor. Jag misstänkte herrarne ville resa till Valhall i stället för Kap; fann således mycket skäl däruti, att de tagit präst med sig. Ty i händelse av en kullbytta frå dessa branter, hade det aldrig kunnat bli fråga om förbinda, utan om begrava. Detta märkte man, fattade därföre det rådet att förtro sig åt egna ben och låta skjutsen gå före, men detta lyckades icke heller. Våra resande ärnade vandra en genstig, förirrade sig, och stodo i hast omringade av vatten. Vad skulle man göra? Gå tillbaka var för långt, simma för kallt, rida för sankt. Man satte sig ned att rådpläga. Saken var viktig nog till att fordra en blandad rätt, alltså inkallades även de svarte. Desse voro denna gången slugare än de vite. De rannsakade djupet med sina långa bambupiskor, hukade ned på hälarna såsom markattor och gåvo med grimaser till känna, att man borde bestiga deras axlar. På det sättet drogo de den ene efter den andre över träsket. Jag påminner mig aldrig i min livstid ha skrattat mera, undantagandes då jag hörde doktor W. vilja bevisa, att en änka lagligen kunde komma på barnsäng fjorton månader efter mannens död. Ty det rann mig i hågen, att om en svensk bonde råkat se detta, skulle han gjort hundrade kors för sig och med darrande knä sagt, att hin håle drog utav med oss levande.

Vid middagen anlände vi våta och sönderskakade till skifteplatsen Muisenburg, varest vi funno mot oss kompaniets nye kommissionär, herr La Fèvre, ett stycke bättre vagn, en dito sämre bagare, samt sex hästar frå Kap. Oxarne sändes tillbaka. Man åt en bit och for. Ännu ett hav att övervada! Aldrig i min dag var jag värre utkommen. Ett oppflöd ur bayen hade skapat en sjö mitt i vägen för oss. Över måste man, oaktat kalla regnbyar vinte om öronen. Vagnen gick förut och bärgade sig på sina höga hjul, ehuru de stackars hästarne knappt förmådde hålla huvudet oppe. Men jag arme syndare, som efterkom, måste sträcka mig långs efter ryggen på min Rosinante och var mer än en gång i fara att spolas över bord. Med betslet kunde jag omöjligen styra kurs, ty såsom händerna hängde i hästluggen, måste jag föra det i munnen; hade följakteligen intet annat råd än att vricka mig fram med mina båda akteråror efter den pejling jag tog av vår föregående kaross, vilken likasom Noe ark flöt ovan vattubrynen.

Men olyckan kommer aldrig allena. Medan jag sålunda, full av ångest, betraktade himmelens fenster över mig och djupsens källor under mig, satt bagarn, den mjölsäcken, och underhöll målron på min bekostnad. Han såg, huru jag i våndan brassade min lekamen, än åt styrbol, än åt babol. Strax var han rädd, att strömmen skulle ta mig, och frågade om herrarne låtit försäkra mig i Amsterdam. När han blev varse regnskurarna skvala mig ryggraden långs, sade han suckande: Der Himmel schwitzt, och då han märkte någon våg stöta mig på sidan, mente han, att jag såsom rättrogen lutheran icke borde frukta, alldenstund man med en smula tro, så stor som ett senapskorn, kunde gå på havet m. m. På det sättet måste jag ligga och med stillatigande höra ett bedrövligt eko ur vagnen av de andras löje. Men i ångesten var jag mer betänkt på bärgning än hämnd; tordes ej heller för våtvädrets skull komma mjölpåsen för nära. Det minns jag likväl, att jag önskade honom hängd i svansen på min skjutshäst.

Det står intet i mitt plånete, att jag skall drunkna. Triumferande red jag änteligen opp på andre stranden, men hade så när härmat påven, vilken förledit år, mitt under sitt heliga intåg i Rom, kastades av hästen, oaktat kyrkans vördige pelare, herrar kardinalerna, stödde honom på sidorna. Ty min obelevade Rosinante hade knappt stigit ur sjön, förrän han stallande och prustande begynte skaka vattnet utav sig så erbarmligen, att jag tog den ena överhalningen efter den andra i sadlen, så mycket mer bekymrad, som han röjde all lust att tumla sig. Men vi samsades igen och fortsatte resan. De tre återstående milarna var vägen tämmeligen god, men den omåtteliga blötan hade gjort honom så hal, att jag ännu ej begriper, huru mitt huvud kan sitta på en obräckt nacke. Ty min skinkmärr snavade flera gånger omkull, dock utan att få mig med sig mer än en enda, då hon satte sig som en apa på akterdelen och förorsakade mig en kullbytta baklänges.

Kl. 5 om aftonen ankommo vi till staden Kap, vars vita hus och svarta tak presenterade sig på långt håll såsom en kringspridd stor fårahjord, betande vid foten av Taffelberget. Vi bodde alla hos förenämnde herr La Fèvre. Jag säger om denna resan som Dalin om pepparn: ”men aldrig förgäter jag den kryddan.”

KAP. III
MÅ EJ LÄSAS AV DEM SOM VILJA SKRATTA

Nil non mortale tenemus. Ovid.

En halvtimma efter vår ankomst begrovs viceregenten i Kap. Likfärden var stor. Före gick milisen med fällda pikar och behörig sorgemusik. Efter kommo prestaverna och vapendragaren, därnäst liket och ortens förnämste, havande med sig en lång, svart kolonn av det smärre borgerskapet.

Kyrkogården ligger ett stycke utanför staden. Jag följde hopen dit, men blev icke litet bestört, när jag såg en sådan folkmängd gå till graven och strax vända om igen, utan att läsa ett enda ord, skiljande sig åt liksom på en börs. Ingen präst kastade mull på den döde, oaktat där voro tre närvarande, utan man lät någre slavar pota graven igen, och därmed var det allt. Det rörde mig att se en överhetsperson begravas som en häst, och jag kunde ej annat än stärkas i min lutherdom, vilken jag vördade som en vis medelväg mellan katolikernas alltför mycket och de reformertas alltför litet.

Denna bedrövliga syn, jämte min olustiga resa, spridde moln på mitt ansikte och dödsbetraktelser i min själ. Jag föreställte mig icke utan rysning vårt sista viktiga steg. Uselhetens fjät syntes i allting, lyckans fann jag ingenstädes. Man löper världen omkring efter rikedom, och tre skyfflar mull äro till slut hela vår vinning. Man härskar i dag över hälften av ett stort Afrika, i morgon äger man endast en liten sexfota grop därutav.

…quis talia fando
Temperet a lacrymis!… Virg.

 Högsta lott i världen
 är ju bara flärden:
här på jorden finns ej lyckan.
 Se på gravens väggar
 och dess murkna läggar:
spiran kännes ej frå kryckan.

 Lät en yppig slav
 uppå lustars hav
prunka i förgyllte slupar;
 rik må vinna rang
 genom guldets klang:
Crœsus jämte Irus stupar.

 Fåfängt segren kröner
 krigets tappre söner;
döden stoppar dem i jorden,
 Näva mull begraver
 Karlar och Gustaver,
fast de ägde hela Norden,

 Slipper skönhet dö?
 Nej, av vintrens snö
ros och nässla lika höljas.
 Skyddar lärdoms ljus?
 Nej, i samma grus
Mezvius och Maro döljas.

 Själva dygdens fränder
 röna tidens tänder,
även oskuld måste falla.
 Intet oss kan bärga
 undan dödens färja,
evig natt skall gömma alla.

 Usle världens barn,
 I, som flyktigt skarn
med så mycken omsorg söken!
 Vad gör all er makt?
 Ära, guld och prakt
äro endast lyckans spöken.

 Snål må ramen suga
 och sin mammon ruga:
han skall dö, och skatten tagas.

 Månn oss höghet gläder,
 när vi mellan bräder
under matketanden gnagas?

 Säll då den som nöjd
 litet har med fröjd!
Bäst är lagom stämpel bära.
 Ty med allt besvär
 mörka griften är
medelpunkten av vår ära

KAP. IV
STRÖSAKER OM STADEN KAP

Quicquid venerit obvium loquamur. Mart.

Detta blir ingen beskrivning utan endast anmärkningar. Jag skildrar tingen sådana som de falla mig i ögonen, ej sådana som andre finna dem. Kan alltså lätt hända, att mina omdömen ej gillas av alla. Orsaken till resandes olika berättelser i enahanda ämnen härrörer icke så mycket av de särskilda tider de varit på stället som av deras särskilta sätt att föreställa sig dem. Den ene tycker att Hoppsuddan är den täckaste boning på jordrunden, den andre kallar honom en naken, obehaglig ödemark. Bägge ha rätt, bara de tillägga att så synes dem. Någre hålla kineserna för det visaste, mäktigaste och sällaste bland alla folkslag. Andra åter säga er, att de äro feghjärtade uslingar, utan seder, utan frihet, utan vetenskaper. Ingendera ljuger, så snart de tillstå att sådan är deras mening, ty det ges skäl på bägge sidor.

Alltså kunna tvenne reseskrivare vara skiljaktige uti deras omdömen i det vackra och det fula utan att stöta historiska sanningen. Om Cajus säger att inbyggarne på Madagaskar äro vita, och Titus däremot påstår att de äro svarta, så måste nödvändigt endera ljuga. Men om Cajus berömmer dem såsom fromsinte och Titus lastar dem såsom grymhjärtade, kunna båda två ha rätt, ty moraliska föremål hava hundrade sidor, de naturliga endast en. Behagade våra häcklare på landbacken erinra sig detta, skulle de icke kränka vår heder med den oförtjänta titel av storljugare.

Icke vill jag intränga mina papper bland de lärdas resebeskrivningar, ty jag antecknar mer det som roar mig än det som kunde gagna andre, men billigheten bjuder mig att taga deras parti mot okunnige tadlare. En Osbeck, en Torén och flere göra sig möda för att skaffa oss bekantskaper i främmande världsdelar. Skulle jag då höra deras namn begrinas av blockhuvuden och tiga?

För min egen del försvarar jag mig ej. Var och en döme som honom lyster, endast jag får skära min penna själv! Mina begrepp om Kap äro följande:

Stadens beskrivning angår mig inte, men inbyggarne till heder bör jag tillstå att de äro mycket hövlige mot främlingar, långt mera än mot deras egna europeiske landsmän. Svenskarne tala de hjärtans väl om, varföre jag finner mig förbunden att göra dem av min nation, som varit där förut, en offentelig erkänsla, ty vad utom deras hederliga uppförande har kunnat ge anledning därtill? Fransmännerna äro likväl nog illa luktande hos dem för deras självsvåldiga kapriolers skull med kvinnfolken, liksom man ock efter danskarne har en hop smutsiga historier. En främmande, som litet förstår prata med dem, kan eljes klappa på var dörr och är välkommen överallt. Det har jag själv försökt. Okänd och utan anvisning dristade jag på mitt svenska ansikte och blev väl bemött allestäds. Följer ni dem till deras lanthus utanför staden, slipper ni dem aldrig utan att ha genomvandrat deras vinkällare tunna frå tunna och druckit ett glas av var sort. Ni gör dem en uppriktig sorg, om ni ej hälsar på dem en gång om dagen.

Regenten, friherre Tulbagh, vars långa förtjänster vunnit en värdig belöning, i det han stigit frå ringa soldat till landets ypperste man, är en bedagad och vördad herre. Hans namn bör icke vara kärt hos holländare allena, ty utom den hövlighet han visat svenskar i allmänhet, har han gjort vår Linnæus viktiga tjänster i sin vetenskap, varföre man ock i dennes papper räknar en hop örter under ett tacksamt namn av Tulbaghia.

Fiskalen, herr baron von Plettenberg, sekreteraren van der Berg nedstammad av en svensk farfar, och opper-koopman herr Hemmy, alla tre ledamöter i regeringen, samt majoren herr Du Prene böra nämnas därnäst såsom vår nations besynnerlige vänner.

Ni träffar här trenne slags ansikten utom de vita: gulbrune hottentotter, becksvarte slavar och blackote bländingar eller europeiska jämtungar med någon svart demoiselle. Hela svärmen är hednisk.

Hottentotterna, landets naturlige bebyggare, äro ansedde såsom fria bundsförvanter och kunna även bli borgare i Kap då de antaga kristendomen. De meste hava dock dragit sig från uddan djupare inåt bergsbygden, bibehållande hellre sina förfäders vilda levnadsart än de härma européernas konstlade seder. Holländarne äro mycket måne om deras omvändelse, ty de löna en hel ziektrooster, som förrättar apostlaämbetet ibland dem. Men oaktat detta deras kostbara bemödande älska desse likafullt sitt gamla hedniska mörker. Oändeligen svinaktige skola de vara men att deras papar eller offerpräster vid bröllop och begravningar stänka helgelse kring på de närvarande med deras eget vatten, såsom någre tyska resebeskrivningar förmäla, sades mig vara diktat.

Slavarne, större delen köpte på Madagaskar, äro invånarnes dyraste husgeråd. När egendom föryttras, följa de med såsom annan boskap. Sysslorna inom och utom huset förrättas av dem, ty frun med sina döttrar synes fastvuxen vid tebordet och åtager sig ingenting. Hela släktet är smått och svaglemmat. Jag har sett fyra utav dem kring en börda, som en enda Dalgosse hemma skulle kasta på skuldran, dem själv inberäknade. Detta räknar jag härröra frå deras oordenteliga sammangång, ty bägge könen vräkas tillhopa på en lage, parande sig som oskäliga kreatur, var de komma åt, ofta på tolfte, trettonde året. Så oförsvarligen lämna husbönderne dem uti deras hedniska uselhet. Vilka holländska samveten! Skall det bli någon rask avel, måste en europé lägga handen vid arbetet. På den grunden anser ock värden såsom en synnerlig hövlighet mot hans ringa hus, om hans gäst täckes förälska sig i något svartöga, ty den som utvidgar hans slavinnor, utvidgar tillika hans egendom. Engelsman tar sig ibland a dear black sweetheart, och den belevade fransosen försummar aldrig att kullbyttera aux pieds de sa belle brune. Men mina enfaldige landsmän hålla detta gemenligen för tidelag.

Vilket tycker ni är svartast, hennes hud eller deras gärning?

Bland de vita finner man folk av allehanda tungomål. Milisen vittnar i synnerhet om själhandelens flor uti Amsterdam. Hundrade gäldbundne uslingar begråta här under musketten en liderlig ungdom. Förträfflige holländare! Ingenting är honom onyttig. Uti Europa driver han köpenskap med kristna själar, och hos japoneserna tager han lackerade grannlåter i avträde för sin trosbekännelse. Allting, ända till vår herres regn, förstår han att vända till penningar, ty om ni kommer till silltornet i Amsterdam, skall ni träffa sex, åtta jakter, byggda endast för vattuhandel, till förtigande att aldrig någon regnskur får passera deras tak utan att erlägga dem tull, såsom de låtit ovan husen upprätta blybeslagne altaner för att kvarhålla honom. Jag erinrar mig hava läst om en holländare, vilken under kriget med Ludvig den XIV frågades hur han dristade handla med fienderna. ”Mijnheer”, svarade han, ”om någon vinst stode till att erhållas från helvete, skulle jag även där utsätta mig för faran att bränna mina segel.”

En del av franska flyktingarna efter nantiska ediktets upphävande blevo här mottagne och bo furstligen uti dälderna inåt landet. Deras fruntimmer äro de ryktbaraste skönheter på denna sidan av Afrika.

Tyskarna utgöra hälften av folknummern i Kap och äro lutheraner. Redan länge sedan ha desse samlat fond till en egen kyrkas byggnad men icke kunnat erhålla tillstånd att företaga densamma. Obegripelig politik i en handelsregering! Detta är orsaken att de städse efterfråga lutherska präster, när skepp anlända; förbundo ock vår denna gången att skrifta och predika för dem på deras språk, vilket han gjorde och bekom därföre 50 riksdalers offer.

I staden är endast en kyrka, på landet ha de fyra. Vid den förra lönar kompaniet tre pastorer, och de senare ha var sin. Deras inkomster äro så överflödige, att präst och rik kan räknas för allt ett. Här såsom i Holland äro alla lika: det ges ingen rangskillnad i andeliga ståndet.

Efter mitt ögnamått är staden så stor som Göteborg, men varken så tätbyggd eller folkrik, ty antalet av invånarne sades mig icke överstiga sextusende. De förnämare tala fransyskan, någre kunna engelska. Holländskan och tyskan äro huvudspråken.

KAP. V
FORTSÄTTNING

Eadem non omnia Tellus. Ovid.

Kapska trädgården förtjänar en örtälskares uppmärksamhet, såväl som en hushållares. Det är ett nöje till att se, hur artigt den trevne holländaren vetat förena det nyttiga med det angenäma. Å ena sidan förser han kompaniets ankommande skepp, tillika med en stor del av staden, med tillräckeliga grönsaker av alla slag, å andra öppnar han för vetgirige naturforskare ett rikt förrådshus av rara växter frå världens fyra hörn. Älskar ni frukter, så har ni dem utsökta. Behagar ni spatsera, finns ingenting nöjsammare, Jag kunde ej utan förundran betrakta stora, obändiga ekar, tvungne tillhopa i lydiga häckar, och konstiga betäckta gångar. Franska trädgårdarna, synnerligen de som uppvuxit under den ryktbare Le Nôtres hand, äga flere och mångfaldigare sirater men mindre väsenteliga förmåner. De synas gjorde för ögat allena, när denne kan hugna alla edra fem sinnen. Djurgården, som hänger tillhopa med honom, skaffar åskådaren en angenäm diversion i sina betraktelser, förmedelst en underlig hop levande sällsamheter. Strutsarna samt en fågel kallad Secretarius roade mig mest ibland dessa.

Men så äger ock Kap, utom detta spatserstället, inga offenteliga lustbarheter. Bollhus, opera, maskerad äro här icke ens kända till namnet, och, det som bör synas än mer obegripligt, ingen källare, intet kaffehus, ingen biljard, ingen nyhetsklubb finnes heller. Jag undantar några krognästen för matroser. Detta ger orten ett utseende av ödemark, när man kommer från ett folkmyrlande, glättigt Europa. Efter två dagar är allting gammalt. Omgiven av ett bedrövligt enahanda, känner man sig tom och ledsnar. Den som söker något mer än äta och dricka, trives här icke länge. Magra umgängesämnen, ställda i en utnött vardagston eller inskränkta inom en plågsam skvallerkrets, sätta en främmande utur stånd att börja en galant och artig konversation. Holländarens språklåda är alltför fattig. Besöker jag Mijnheer, så heter det både i dag och i morgon: rök en pipa, drick ett glas! Dristar jag mig fram till Mevrouw, en förlamad stolprydnad, som med händerna i kryss vilar ett par obrukade ben över ett fyrfat, ty lättjan är alltid frusen, så gnäller hon ett evinnerligt Koppje thee, Mijnheer! Och när jag tar honom emot, räcker hon mig en smula flinthårt kandisocker, liten som hennes ögnasten, vilken jag efter hennes eget sparsamma exempel av hövlighet måste bruka både till denna koppen och tre efterföljande. Bjuder hon mig kaffe, så är det likaså slätt som hennes te. Säger jag henne ett vackert ord, svarar hon med en platthet eller ropar efter en spottback. Har jag en snygg dosa eller någon annan artig nipp, begär hon med en osmaklig tilltagsenhet att få se honom, smilar med ett par lystna ögon, vänder honom mellan fingrarne och önskar äga en dylik; kan ock ofta stoppa'n i kjortelsäcken och skratta, liksom hennes nådiga grimaser skulle vara mig en tillsträckelig ersättning. Med ett ord: fruarna voro det odrägligaste jag såg på Kap; höll mig därföre helst i mansvrån, varest jag åtminstone kunde dölja mitt missnöjda ansikte uti en molnstod av dammande knasterrök.

Utan att vara belevad är holländarn ganska kruserlig. Med pipan i munnen och en hatt på sig, som mindre synes betäcka än uppsluka hans oborstade hjässa, finner ni honom mitt i en fruntimmercirkel kunna föresnacka en hel hop franska grannlåter. Röken, som i stora, utvidgande virvlar dammar utur hans bägge mungipor, kunde snart inbilla er, att han belägrade de sköna med tolvpundingar, och så framt icke deras tindrande ögon, lika stjärnor om natten, uppstrålade denna fördunklade horisonten, skulle ni behöva vägleda er med händerna. Vid bordet åter igen beledsagar han var matbit med en hövlighet, och intet glas tömmes utan en flod välmenta sundhetsönskningar, Aldrig ser ni honom spotta på golvet; aldrig stiger han till måltiden, aldrig därifrån utan att tvätta sig. Däremot får ni ej förtryta, om han kastar ett par självsvåldiga ben på en stol eller rapar er några gånger i synen. Vilka kruserlige bönder!

Deras bordanrättningar äro lika Voltaires infall, granna men inte solida. Fyra svenska rätter ge mer föda än aderton deras, ty de bestå mest av frukter och grönsaker, vilka till slut äro likaså bedröveliga för gommen som deras måltidshövligheter för örat: Smakelijk eten, Inclinatie, Gezondheid m. m.

Det roar mig att hågkomma baron Holberg: ”Hollæendernes Huuse”, säger han, ”ere skidne af lutter Reenfæerdighed, thi de spøtte ej paa deres Gulv, men sætte Bordene fulde med Spøtte-Krukker.” Icke mindre artigt är Oxenstiernas uttryck om Holland: C'est un pays, où le démon de l'or est couronné de tabac, assis sur un trône de fromage.

KAP. VI
AVHANDLING OM SKÖNHETER

Ingenium movit sola Corinna meum. Ovid.

Nyhetens behagligheter äro tjusande. Neptuni ynglingar, som lång tid omvältat på vatturiket, komma i land och inbilla sig finna en ängel i var kjortel. Huru många o! och ack! blevo icke framsuckade på desse stränder vid vår ankomst! Jag tycker mig ännu höra eko därav frå de medlidande bergsklyftorna. Stackars gossar! De behövde icke se mer än skuggan av en kvinnolekamen för att bli förtjuste, och jag skulle beklaga dem, om jag ej visste, att de med samma lätthet kunna kallna som anfyras.

Kapska flickor äro täcka, dock likväl inga gudinnor. De ha den förmån framför andra, att de aldrig brännemärkas av kopporna, ty dessa komma här icke, utan någon gång överbragta med främmande skepp. Ett av de danska hade på det sättet för tio år tillbaka minskat stadens folknummer på två tusen liv. Men smittan har aldrig kunnat spridas till landet, varest de vid sådana tillfällen förflyttas. Med europeisk uppfostran och mer umgänge med den stora, hyfsade världen skulle de kunna bli fullkomliga fruntimmer, men äro nu, i brist härutav, föga annat än snutfagra lantdockor. De ha en blommande färg. Denne är dock merendels så litet varaktig, att de som voro vackra i fjol äro fula i år. Uppdragna till att göra ingenting, råa och utan värld, bli de släta matmödrar och döttrarna efter dem likaså. Jämförelsen med våra, synnerligen opp i Sverige, skulle alltför mycket beskugga deras målning.

På mina resor har jag sett många nationers fruntimmer, och det med märkande ögon. Jag har aldrig varit lycklig hos de svenska och kan således icke vara deras anhängare av erkänsla, men icke dess mindre tvingar rättvisan mig att lämna dem företräde uti skönhet för alla andra, så snart man talar överhuvudet.

Ja, täcka svenska kön! jag måste det besanna:
den mullvadsögon bär uti en hornvärd panna,
vars ömkelige smak kan finna någon ting,
som överträffar er på hela jordens ring.
Er hy, så frisk och ren som luften den I andas,
är lik ett blomsterfält, där ros och lilja blandas.
Att samla i er bild allt vackert, sött och ömt,
naturens rika hand sitt hela förråd tömt.
Om altar byggdes mer åt någon dödlig kvinna,
blott för en svensk, jag svär, mitt rökverk skulle brinna.
Att vackra flickor se gick jag all världen om,
men inga råkte jag, förrän jag återkom.
En engelsk mö är skön, jag tillstår utan smärta,
men har för mycket snö i ansikt och i hjärta.

Du ser en snövit kind, men purpurn saknas där,
och alltför litet eld i hennes ådror är.
En fransk har täckhet nog, men konsten är för mycken,
naturens vackra verk fördränks i lånta smycken.
Tag smink och puder bort, så har du trollet kvar:
på närstånd är hon ej, vad hon på avstånd var.
Det mera södra kön är snömos helt och hållet,
det är så hjärtans klent, så hjärtans ömt och fjållet.
Det vissnar när det rörs, som blomman på en äng:
i bilek går det an, men ej i hustrusäng.
 Hit räknar jag varenda mö,
 som bor ibland de kapska bergen.
 De äga inte mer än färgen,
 och den försmälter liksom snö.
 För en gång kunna de gå an,
 men jag vill ock må väl i längden,
 lär alltså ej i denna ängden,
 bli ene hustrus man.

Feck jag på turkiska taga en hel seralj, skulle jag välja här, men tvungen att åtnöjas med en, fordrar jag bastantare gods. Dessa uthärda ej en enda barnsäng, förrän alla deras blommor förvissna.

KAP. VII
OM DEN MUSIKALISKA MAMSELLEN

Saxa ferasque lyra duxit.

Utom dygden är ingenting, som mera kläder de sköna än musiken. Denna vetenskapen borde vara deras egen. Den sysslosätter himlens änglar, varför ock icke jordens? Naturen synes ha byggt dem därtill. För vad ändamål ha de sina små, viga fingrar tillika med en böjlig och tjusande röst, utan för att drilla en herdesång vid klaveret? Med en finare hud än mansläktet äga de ock finare känslor, äro mer i stånd att mottaga intryck av det ömma, det läckra och behagliga. Hela deras kroppsbyggnad är musikalisk. Betrakta den välväxta Clorinde: vad är det icke för ett sött ackord i hennes person! Frå hjässan allt neder till det lilla, lekande fotabjället finner ni ej annat än ideliga sammanstämmelser. Ett par eldiga ögon, som täckt ackordera med sina bägge smalpenslade halvbågar, en rund panna, fullkomligen passande till hennes fylliga kinder, en leende rosenläpp, en nätt haka, en hals, ett bröst, en hand, alltihop det ena efter det andra visar er den aller sötaste likstämmighet. Hela gestalten är en levande konsert. Piporna i ett orgelverk och strängarne på fiolen stämma icke bättre tillhopa. Vem ser då icke att naturen ämnat de sköna till musikanter? Klaveret, lutan, flöjten böra lyda dem. Basongen, trumman och trompeten äro för det starkare mankönet.

Vad förmåner skulle därifrån ej tillflyta den yppare världen? Huru många mindre artiga tidsfördriv umbäras? Jocosa, den yrhättan, skalar staden omkring: antingen leker hon bort sin mans egendom på balar och bollhus, eller skvallrar hon äran av sina grannsystrar i snicksnackande kvällmöten. Den stilla Sappho däremot ofredar ingen, utom sina tangenter. Med ett hjärta, likaså muntert som hennes musik, äger hon glädjen utan att söka den på andras trösklar, och när ni hör henne, ensam eller i en cirkel av utvalda vänner, tvinga ur clavesingen allt det älskvärda som är i henne själv, skulle ni tycka er se en ängel i människohamn.

Orfeus kunde röra stenar. Med lutan tamde han tigrar och cerberer. Huru mången ung Sappho har icke en Cerberus i sin egen man? Trumpen, tvär och stampande kommer han hem om aftonen. Hon möter honom med ett leende öga — det rör honom inte. Hon klämmer en klagande ton ur lutsträngen — det hjälper, isen upplenas. Hans grymma panna mister den ena fåran efter den andra, och innan han hinner avklädas, har hon förvandlat sin tiger till det allra spakaste lamm. Lustig som ett allegro stiger han i säng. Den ärbara Sappho följer honom och fäster sparlakanen ihopa med en knappnål.

Dessa betraktelser gör jag till åminnelse av en angenäm afton, som vi hade hos mijnheer Hemmy uti Kap. Hans döttrar voro snälla kapellmästarinnor, i synnerhet överträffade i den äldsta. De hade hört, att vår superkarg skulle vara stor musikus, och längtade tävla med honom. Han kom och bar glädjen med sig på fingerändarna. Första försöket skedde, på ett litet täckt orgelverk. Flickorna öppnade leken och tillryckte sig allas förundran. Sedermera förbundo de vår förbemälte herr superkarg att sätta sig och tänkte överraska honom med deras krångligaste notpapper, men skalkstycket lyckades dem icke. Så mycket de vunno på honom med ett par bruna, täckare ögon, så mycket förlorade de denna gången på viga fingrar. Detta tillstodo de själva, ehuru nog han bemödade sig att intala dem motsatsen.

Därnäst flyttades musiken till clavesingen, varest man likaledes tävlade om företrädet. Mellanåt hördes en klingande harpa ur förstuggången. Jag ville se den David, som knäppte så söta toner. Jag kom, och håren reste sig under min peruk, så stygg såg han ut. Det var en svart lurvig virtuoso från Blåkulla, en Bataviaslav, som icke visade mig något vitt, mer än två dussin grinande tänder. Flickorna hade ställt honom där, liksom i försåt för våra lystrande öron. Denna älskvärde djävulen bragtes in att ackompanjera den äldsta mamsellen, och det blev en gudomlig konsert, ty hon söng tillika. Aldrig såg jag mera glädje på min kaptens ansikte. Han tyckte mer om den svarta musikanten än jag om den vita. Det kan ock ingen neka, att han var en snäll satan. Till att å ena sidan betrakta denna busen med tio becksvarte ramar klämma ur strängarna de aller sötaste samljud, stundom i ett kullrande forte, stundom i ett bortdånande piano, och å andra se henne flyga tangenterna kring, slå en täck driller med munnen och förlänga'n med fingret, samt rulla långsamt ett par ögon, vilka uttryckte allt det ömma som var i själva musiken: det var ett uppträde som lämnade mig i ovisshet, antingen mina ögon eller mina öron åtnjöto mest.

Tredje ombytet skedde med en handcittra, varpå förenämnda mamsell med en penna raspade ackorder till ett herdakväde, som hon söng. Vi slukade henne med ögonen. Flickan var ordinärt vacker, men det är visst det musiken gav henne täckheter, som en blott skönhet aldrig kan äga. Fingren tryckte strängen, strängen väckte ton, ton gick till hjärtat, och hjärtat lyste i ögat. Där var ett sött ackord i varje lem, och när jag tillägger att hon var bland de rikaste fäntor på Kap, lär man finna att hon skulle ävenså väl ackorderat i hustrusäng. Jag erinrar mig aldrig denna kväll utan att framsucka Amarantordens Dolce nella memoria.

KAP. VIII
ETT PILLER FÖR MINE LANDSMÄN

Respue quod non es. Horat.

Svenskar äro andras apor av blott hövlighet, like i den delen tyskar och danskar. I London låte vi luggen hänga i pannan, uti Paris gå vi hatt under arm, uti Amsterdam med stora byxor. Vi följe den enfaldiga grundsatsen: Stick fingren i jorden och lukta i vad land du är; antage följakteligen alla bruk, ända till de orimligaste, på de platser där vi anlände.

Denna överdrivna belevenhet är åtlöje värd. Ingen nekar det, att en främling som åtnjuter skygd å utrikes ort bör underkasta sig dess lagar i förefallande politiska händelser. Men denna förbindelsen sträcker sig ej till seder, klädedräkt och tankesätt. Skall jag skämmas för att läsa till bords, efter engelsman ej gör det? Skall jag ta mjölet ur munnen på mig och strö det i håret, därför att en fåfäng fransos brukar så? Böra våre skeppare lyfta på låret och andas för att rätta sig efter en plump holländare? Det vore ju detsamma som att säga mig: När du kommer till Java, skall du sitta på hälarna och tugga betel. När du är i Ryssland, skall du supa dig full och äta vitlök.

Nog kan jag bli mätt utan ett Smakelijk eten. Inte behöver en svensk pumpa sjukdom i sig för holländarens Gezondheid? Hedrar det mig att sitta med pipan i munnen och hatten på huvudet mitt i en fruntimmersring, alldenstund sådant anstår kapske galanter? Nej, jag vill ej en gång antaga deras artigaste mode, som är att hälsa könet med en trefaldig kyss, när man kommer eller går, ty huru mången mossvuxen, darrande kärnghaka är icke med i räkningen? När ni kysser henne, måste ni frukta någon av hennes murskna tänder skall fastna er på läppen eller en av hennes anletes fåror meddelas er genom anrörandet, till förtigande av den fara ni löper att ge hennes bofälliga näsa en slaksida, Vad åter angår de yngre, så är det bara en livlös hudnalkning utan eld och styrka. Tacka vill jag en kyss i Sverige. Jag får honom sällan, men då jag får, känner jag honom ända ned i stortån.

Mine landsmän gjorde sålunda rätt väl, om de städse höllo sig till sina hemseder, synnerligen som dessa äro en förnuftig medelväg mellan fransmannens överdrivna kruserligheter och holländarens plumpa rättfram. Engelsman är engelsman, var han kommer; varför icke vi likaså? Lever jag som jag är van, så bli mina manerer otvungna, lätta och naturliga. Går jag därifrå, lyckas jag som apan i långperuk. Månn ej Mijne Heeren skulle göra oss samma tjänst då som nu? Tvivelsutan, ty när upphöra de att älska piastern? Det är redan för mycken hövlighet, att vi tale deras språk, emedan de aldrig lära vårt igen. Jag för min lilla del har bjudit till att vara svensk överallt.

Söndagen efter pingst voro vi samteligen färdige att återresa till skeppet i Bay Falso, men en våldsam kolik, som samma tid fästade superkargen vid sängen, förorsakade någre dagars uppskov. Emellertid for andre assistenten och jag förut. Skjutsen kostade tolv riksdaler, då jag i Sverige kunnat för två plåtar komma lika lång väg. Så oförskämt tar holländaren för sig, när han äger tillfälle. Mycket är vagnarnas dyrhet skulden därtill, ty en ordinär jutvagn på Kap kostar hela 400 riksdaler, men hyran är icke dess mindre alltför grovhuggande.

På vägen besökte vi åtskillige vackre lantgårdar. Allestädes mötte oss glada ansikten. De som bo på landet nöja sig med ett ärbart namn av bönder, ehuru de kläda sig som borgare och leva som adelsmän. Trevnad och överflöd grönska kring deras boningar, vilket följakteligen sätter alla dryckes- och matvaror i ganska lågt pris. Constantia, där förmodligen pressas de ljuvligaste viner på världsrunden, reste vi tätt förbi. Dess läge vid foten av en lång bergsås, som skyddar planteringen för ostliga vindar, tillika med själva jordmånens beskaffenhet, lära vara orsaken att denna vinväxten ej fortkommer på andra ställen, ty man har försökt att utvidga den annorstädes, men fruktlöst.

Mot aftonen anlände vi i bayen till kommendör Kirsts hus, varest vi funno våre kvarlämnade kamerater i full dans med de därvarande flickor, såsom i nästa kapitel skall förmälas.

KAP. IX

Spelmanni gnidite gigis.

Holla! Bröder! Så tappert ni bruka fotabjället! Stampningen tordönar halva milen ifrån er. Ni hade så när inbillat mig, att själva gråbergen dansade, ty jag hörde dem hålla samma takt som ni. — Låt mig se edra nymfer, så skall jag säga er min tanka om dem.

Är detta kommendörens dotter Gessie? Hon är en läcker unge, rosig som morgonrodnan, eldig och fri. Se bara, när hon ler, huru skalken lyser tillika ur ögonen och ur ett par små aller sötaste hål på kindbenen. — Men fy! Nu storskrattar hon. Det kläder henne intet. Hela det lilla köttbelätet skakas därutav så erbarmligen, att ni känner gungningen ända ned i tiljan, som hon står uppå. — Hennes ansikte bildar vällusten för mig men äger ej det höga och förnäma, som kan befalla en åskådares vördnad. Alltså räknar jag henne bland de skönheter, som bättre kunna vinna ett hjärta än behålla't. Dansmästarn skulle dessutom ha skam, som icke satt hennes underreda i bättre skick, ty ni märker ju, att hon går som en gås med inböjda tår. Icke heller äro alla hennes manerer artiga. — Nå, nå, mine herrar, stickna inte! Jag säger bara min mening. Ni må gärna kalla henne gudinna, om ni lyster.

Vidare, vem är den lilla flickan med de stora blå ögonen? — Den förmögna miss Hörter från Kap. — Slapperment, det är den regelbundnaste skönhet jag har sett i detta landet. Vilken täck växt, förenad med ett ännu täckare ansikte! Jag måste betrakta henne en stund. — Vet ni vad jag tycker, mine herrar? Hon är ful utav alltför mycken fägring. Det är en blomma utan lukt, eller snarare en vacker målning som fägnar ögat, utan att röra hjärtat. Gessie med sina små lyten behagar mera. Så går det. Naturen i sina verk lyckas aldrig mindre, än då han brukar cirkel och måttstock, lik mig i den delen, ty jag skriver ej illa, utan då jag vill göra't rätt väl.

Den långa mamsellen, som står där hos den holländske styrmannen och viskar tobaksröken ifrå sig med näsduken, vem är hon? — Miss Aletta, kusin till den förra. — Det är en tolvpundare. Vet ni, hur hon förekommer mig? Jo, jag finner henne lik de kapska fåren, vilka äga sin mesta vikt i svansen och fylla grytan bättre än de förnöja smaken. Stackars fänta! Hon är inte ful, men har för mycket av en ärbar matrona till att kunna kallas en täck flicka.

Dessa tre hjärtungar voro egenteligen balens prydnad. Det var en glädje till att se dem med inböjda fötter trava en hop kontradanser och figurera fram och tillbaka med akterspegeln, medan våre svenska gossar mitt emot slängde korsskank och knäckte takten med knän. De förra förstodo icke mer av dansen än själva cirklarna, och de senare hade ännu sjöslingringen i benen. Icke dess mindre fördunklade våra oändligen de holländske, ty en Bataviafarare, som från Amsterdam ankommit i bayen tillika med oss, var här närvarande med sina officerare. Dessa sutto förgätne i en vrå, medan vår beställsamma ungdom, liksom humlor kring blomstren, höllo ett stojande kolorum med nymferna och åtnjöto utmärkta företräden.

Mine landsmän har jag på åtskilliga ställen funnit vara lycklige hos främmande fruntimmer. Fransosen, säga dessa, är alltför näsvis och smalbent; engelsman är bättre vuxen, men butter och pockande. Svensken däremot, tillägga de aller sötaste munnarna, har förenat i sin person den förres artighet med den senares växt. Tjusande smicker frå en skön läpp! Till erkänsla måste jag ock tillstå, att de äro täcka som änglar, ty huru kan jag kalla den ful, som säger att jag är vacker?

På detta sättet hade vi var afton en bal. Jag anmärkte såsom något besynnerligt, att de som voro gifte ibland oss fingo ha mesta självsvåldet med flickorna, men ungkarlarne måste så gott som slå sig till sina förmåner. Dumma statsgrepp! Liksom ingen erfarenhet kunde finnas utan inom äkta ståndet! Detta gjorde till slut, att även våra orakade piltar började svärja på att de hade hustru, barn och bohag till upphjälpande av deras kredit hos dem.

Fredagen därpå kommo superkargen, förste assistenten och kommissionärn La Fèvre frå Kap. Dansen räckte även den aftonen, men förbemälte herrar, såväl som herr kapten, funno räkningarnas avslutande angelägnare och hade den hårdheten att ge de nigande nymfer ett grymt avslag, då de uppbudos att deltaga i glädjen. Sådant kunde ej annat än förtryta dessa, varföre de ock lade sina huvuden tillsammans och utstuderade en hämndeplan, som lyckades dem förträffligen. De låto fördubbla antalet av fiolerna, bragte på benen allt vad liv och anda hade, stojade, trallade och stampade slängpolskor så käckt, att pennan skakades de andra ur händerna, där de sutto. Ni skulle trott, att jordbävning var i hela huset. Stolar, bänkar och bord, allting syntes bli levande för att understöda deras avsikter. Superkargen skulle räkna och råkade i förvirringen skriva en siffra och en not om varannan. Kapten ärnade göra ritning på klipporna kring bayen, men alla hans klippor misslyckades. Den ena blev lång som en basfiol, den andra rund som en styvkjortel, den tredje helt och hållet en fruntimmerssko. En stark vindkula från Alettas förbisvängande rob kastade dem alla, tillika med bläckhornet, över ända och förorsakade en total ljusets förmörkelse i den vrån. Den arme La Fèvre ville sammalunda sätta pennan på papperet, men handen tycktes hålla samma takt som flickornas fötter. Han stack fingren i öronen, han stampade, han bad, han svor. Ingenting kunde hjälpa. Han flyttade sig undan i ett annat hörn. Dansen följde honom även dit. Han antände sin pipa för att röka bien ifrå sig. Allt förgäves. Den stackars mannen blev till slut så förvirrad, att då han skulle uppläsa sin skuldefordran och säga hundra riksdaler för får, hundra för getter, kapuner, citroner m. m., blev det intet annat än hundra riksdaler för spelmän, dito för kontradansar, nock för stråkar och så vidare. Med ett ord, våra hämndgiriga amazoner ville icke lystra till andra fredsvillkor än fästningarnas uppgift på nåd och onåd. Fienderna nödsakades änteligen uttåga ur sina förskansningar bakom skrivborden. Deras arsenaler av bläckhorn, sanddosor och pennar gåvos till spillo, och de själve fördes i triumf kring alla gatorna i en lång kontradans. Det var ett nöje att se vår åldrige kapten löpa kapp med en likaårig fru Kirst, och ännu mer att se den stackars kommissionärn i Alettas obarmhärtiga nävar göra en parforcejakt, tills tungan hängde honom ur halsen. Superkargen, såsom opasslig, undslapp, men alla de andra måste springa gatulopp hela natten under de skönas näsdukar.

KAP. X
NYTTIGT ATT LÄSA FÖR ALLA SJÖGALANTER

Speluncam Dido Dux et Trojanus eandem Deveniunt. Virg.

Jag förgäter aldrig, huru jag av en händelse råkade såsom en annan Actæon överraska en Diana samme afton. Jag ärnade gå ut och — och räkna sjustjärnorna, när i hast en okänd röst bakom förstugdörren hördes framsucka: O! my dear, my dear! Nyfikenheten lockade mig att stå på lur. Jag lade örat till och oppsnappade några fragmenter av en kärleksförklaring, som var väl den artigaste i sitt slag.

Jag upptäckte en framskjutande snipp av en fruntimmersrob, ty dörren förmådde icke skyla dem helt och hållet undan månans avundsjuka åsyn, men vilken Damon var, ville jag ej utgrunda. Det minns jag likväl, att han suckade ett ord svenska, ett ord engelska, ett holländska m. m. — Charming creature. — Ich ljuge nicht. — Ich love ye, with all min heart. — Give me a kuss for min hund. — My dear. — Här pauserades en smula, och det lät liksom tvenne skulle kyssa varann. Jag lystrade vidare och hörde en annan finare stämma: Ah! mijnheer, gij bent een schelm — de ostindische liefde is niet veel te vertrouwen — go! go! niet mehr -— ik heb ge twee gegeven. — Men den andre syntes ännu icke hågad att rymma fältet, utan svarade sakta: No, no: my sweet jungefru, ye hebb me sewen kysse versproke — ye mut me för den hund betale — one more — that war mooi — one more, one more, och sålunda blev intet annat än one more hela långa stunden, ända till dess hans mooi jonge frouw tycktes bli ond och sade: Wat? Schaam gij ju niet? Ik blijwe kwaad — gij besmett my de mond — foei! gij bent van dag niet geraseert — hoe veele zoentjes zal ik dan voor en hond geven? I detsamma knarrade den skvallersamme dörrhaken, varpå hon viskade: st! st! go! ge mal portret — go, go! my moeder komt! — Mamma kom inte, men jag kunde omöjligen bärga mig för skratt, och det var orsaken att de bägge två, hals över huvud, lupo undan, lämnande i brådskan en rosig näsduk efter sig, märkt G. K.

Sällan vinner man något vid dylika oförmodade upptäckter. Actæon överraskade Diana i ett bad och blev förvandlad till en jakthund för omaket. Icke bättre lyckades jag denna gången, ty då jag efteråt bar näsduken tillbaka hos min Diana och begärde såsom deltagare i hemligheten en kyss för mitt fynd, feck jag endast en örfil för all min möda. I harmen skall jag ock utropa hennes namn för hela världen: det var den elaka — Dock nej, jag vet ingen större synd än skvallra på flickor. Jag stoppar min örfil i taskan och tiger, förmanande var och en snapphane, som lurar i portskjulen efter fruntimmers hemligheter, att av mitt och Actæons öde taga en hälsosam åtvarning.

Däremot kunde jag väl ha hjärta att förråda den röda överrocken, av vilken jag såg en flik uti månskenet, men det händer ibland, att den som röjer en annan blottar sig själv. Därföre säger jag ej mer, än att han hade skänkt henne en knähund eller en knähynda, och att denne herr knähunden, eller denna jungfru knähyndan, skulle med kyssar eller efter holländska myntfoten med zoentjes återgäldas. Huruvida han efteråt har vunnit förhöjning i procenten, skall jag ej kunna berätta er, men det vet jag, att han en gång viskade med henne under solfjädern och drog en suck som tycktes komma ända frå stortån, sägande: Ick önske ick kunde so well slape, as min hund this night.

Efterkommande ostindiefarare till tjänst kungör jag alltså, att de som längta lyckligen skjuta åt ett hjärta på Kap, måste ladda med knähundar. Alle bayens fruntimmer besökte oss ombord en dag och lupo var hytta igenom för att oppsnappa dylika varor. Kommendörns dotter hängde vår opperstyrman i rockskörtet mitt på däck och ville ge förskrivning ifrå sig på trettio zoentjes för en liten svart hundvaluta som han hade med sig frå Sverige, men varken hennes bönfallande nigningar eller hennes vällustiga rosenläppar förmådde beveka hans redan intagna bröst. Vi ha två skeppskattor på Finland. Huru ivrigt önskade jag icke att kunna ikläda dem hundskinn för att ställa den stackars flickan till freds.

För likhetens skull med föregående ämne vill jag här bifoga ett besynnerligt brev, som en händelse bragte mig i händerna. Det var ställt till någon av bayens nymfer, och innehåller allt det ömma, som nånsin ett svällande sjöhjärta kunnat frambringa. Författaren, vars namn jag verkeligen icke vet, lär ha hört, att kapska fruntimmer, såväl som alla österländska i gemen, älska mycket en förblommerad stil, och därför valt detta skrivsättet. Jag tillstår, jag feck icke tid att avskriva mitt original. Men mitt goda minne skall ersätta denna bristen. Ungefär lydde det sålunda:

Makalösa skönhetsblomma!

Dina ögons kanoner ha skjutit eld i mitt hjärtas krutdurk. Min skuta har stött på dina behaglighetsklippor och bräckt min kallsinnighets bogspröt, så att, därest din bevågenhets vind ej snart blåser opp mina begärelsers segel, lär jag drunkna i min förtvivlans häftiga bränningar. Ja, skönaste ängel, jag älskar dig mer än fördevind och piastrar. Tillåt mig därföre fälla mina önskningars ankar uti din Godahoppsudde och med min kärlighets oktant söka latituden av din terra incognita. Dina ögons kompass skall hädanefter utstaka min kurs och din viljas roder styra hela min levnadsskuta. Om du visste, huru din skönhets eld flammade i mitt hjärtas kakelugn, skulle du säkert utsläcka den med dina ögons medlidande vattensprutor. Fördenskull, min korall, var icke så hård som Romansklippa, och krossa inte min brinnande älskogs glaslampa under tyngden av din kallsinnighets isberg. Skicka mig vackert några kärliga förfriskningar med ditt brevs paketbåt, eller kom själv. Jag sänder dig nu femton båtsfat fulla med hälsningar, och förbliver med ballast och bramsegel, i alla väder, hela kompassen runt,

min makalösa Majblommas

undergivna kölsvin
 N.N.

P.S. Hälsa fader och moder. Jag önskar dem dubbla ransoner av allsköns välsignelse. Farväl.

Brevet var skrivet på holländska, och läsaren tör gissa, liksom jag, att han därmed endast haft i sinnet att bry sin sötunge.

KAP. XI
OM SIGONIUS OCH HASENSKRÄCK

Måndagen den 13 juni var man klar överallt och tog avsked av kommendanten, herr Kirst, en man som förtjänar att nämnas med heder. Hans artiga hus gjorde oss vistandet i Bay Falso rätt angenämt, utom de betydande tjänster som han visade oss vid provianteringen. Herrarne hedrade ock sig tillbaka på ett sätt, som alltid gör svenska flaggen välkommen uti denne hamn.

Åtta dagar väntade vi på god vind. Denna ledigheten använde vår kapten oppe på bergstopparna, dels till att taga observationer, dels till att samla örter.

Emellertid hade vi besök av holländarne frå det andra skeppet. Bland dessa voro i synnerhet två löjeliga originaler, en passagerare till Batavia som bedyråde att han översatt sju Mosis böcker på arabiskan, samt en lustig Zieketrooster, som behagade hälsa vår präst för mijn confrater. Den förre lik en dragon som på ett värdshus prålar med hjältebragder, dem han aldrig gjort, målade för mina ögon en fullkomlig Hasenskräck, och den senare med en lurvig peruk, som syntes vara årsbarn med hans lappade fullfjädrade rock, föreställte en vurmig magister Sigonius till punkt och pricka. Passageraren skröt med stora pengar och sköna slavinnor, anmodade alltså herrarne något var att hedra hans hus med besök på Batavia, ty han visste att vi aldrig kunde komma dit, försäkrande att allting, ända till hans favoritunge, skulle stå dem till tjänst. Sjuktröstaren, som hemma var trädgårdsmästare, beskrev sitt andeliga ämbetes inkomster, höll vår präst i armen och bekräftade, att han ägde 25 gyllens månadshyra, 500 dito i privilegiepengar, och dessutom frihet att föra ett kvantum brännvin, en kista tobak med mera, varigenom han kunde fördubbla sina räntor, då köpenskapen slog väl in, viljande sedan veta huru mycket svenska kompaniet består voor de geestelijkheid op zijne schipen? Varpå denne svarade: det var honom kärt, att herrar holländare icke bundo munnen till på oxan som tröstar. Men vad svenska sjöpräster angår, såsom deras syssla mycket differerade frå holländske sjuktröstares, alltså handlade de ej heller med brännvin och tobak, ägande dessutom sin nödtorftiga utkomst, och mera trodde de sig icke böra begära, väl vetande att theras rike är icke af thenna världene. Ziektroostern ryckte på axeln och drack.

Innan de gingo bort, besågo de skeppet och tillstodo att deras kunde stå inuti vårt, ehuru väl deras besättning bestod av 350 man, vilka dock hälften voro soldater, förordnade till Batavia. Änteligen togo de avsked och raglade till relingen. Passageraren förnyade sitt förra anbud, allt medan han klättrade sidan utföre och pratade om sina sju Mosis böcker och sina slavinnor, även en hel stund längre än vi förmådde höra honom.

Torsdagsmorgonen den 21 juni gingo vi till segels, som förbemält är. Seglatsen gick fort och lyckosamt, vilket var oss så mycket kostbarare, som kölden hade tvingat oss att bära vinterkläder ånyo. Öarna S:t Paul och Amsterdam, varifrån skeppen gemenligen plä taga departure för Java, fann vår kapten icke nödigt att söka denna gången, utan ställde kosan gerad fram, kommande dem ej närmare än på två, tre grader.

KAP. XII
OXEADEN
eller
VÖRDSAMT ÄREMINNE ÖVER VÅR NORSKA OXE,
DEN VÄLBERESTE HERR RÖLLE,
SOM AVLED I JUNIO 1770,
OCH JORDFÄSTES I VÅRA MAGAR
SAMMA ÅR

Bovis omnia plena. Virg.

Det är nu så länge sedan jag rimmade, att ni tör inbilla er min versåder har sinat alldeles igen. Jag skulle ock tro det själv, så framt jag redan ej kände henne drypa fram utur ett par hål, som tvenne oxhorn stångat i hennes dämlucka. Jag skall säga saken.

Morgonen efter sedan vi slaktat vår sista norska oxe, inskickades till mig såsom fastelagsris hans bägge horn. Vartdera hade sin särskilda påskrift. Det ena, som var uppfyllt med skosmörja, skulle brukas att rida till Blåkulla på i sällskap med påskkärngarna. Det andra kunde jag behålla såsom ett symbolum av mitt tillkommande äktenskapsöde.

Detta gav mig anledning att anställa en betraktelse över fänad. I synnerhet fann jag mig förbunden att uppresa en poetisk ärestod på vår avlidne Rölles grav såsom billig erkänsla för den andel jag fått av stärbhusets kvarlåtenskap. Han var ett gott kreatur och min reskamrat såväl som de andra. Mången skald har strött cypresser över ett ovärdigare lik eller, efter von Dalins uttryck besjungit fänad i helgade grifter.

Boum gemitu nemus omne remugit.

Ack, sångmör! Samlens hit med svartbeklädda lutor!
Naturen träde fram i djupsta sorgeskrud!
Vart öga vandle sig till strida tåresprutor;
förskräckes, hav och jord, för mina klagoljud!
 I, afrikanske skogens fasa,
 ack, tigrar, hjälpen mig att rasa!
 O kval! — Vår oxe är nu död!

Du griftpoeters hop, som fått den ädle vana
att sorgetoner slå, när mänskofänad dör,
beklager nu med mig min store Rölles bana!
Jag denna skillnad blott på våra hjältar gör:
 Två ben ha edra, min har fyra.
 Jag gråter gratis, I för hyra;
 men bägge skrive vi om nöt.

När I åt edra lik så höga stoder byggen,
skall mitt då grävas ned i glömskans mörka vrår?
Nej! En visir, en tsar kan vända världen ryggen,
men deras oxebragd dock lika evig står.
 Kom alltså, oxevärld, att höra:
 jag skall min sorgsna luta röra
 vid en av edra bröders fall.

I Jutland blev han född utav en fyrbent mamma,
som aldrig smutsat sig med bondekreatur.
Nej, fy! Av sådant pack ej hjältar nederstamma.
Hans söta pappa var en adlad herrgårdstjur.

 Men adel gör dock ej till saken;
 ett von framför, en hjälm i baken
 föröka ej en Cæsars dyrd.

Här han nu dag frå dag vid modrens juver grönskar,
bland socknens alla nöt den skönste ungersven.
Hans hjärta äger allt och magen intet önskar.
Han växer och får hull, fast Lisa, kuskens vän,
 så mö som kon, hon mjölkat hade,
 ej sällan till hans stora skade
 stal bort hans mjölk åt sin galant.

Snart fullväxt vandrar han att mödomskransar plocka.
Frå frodig kalv han blir en oförliklig tjur.
Lik engelsman han vill betala, ta och pocka,
men brukar aldrig krus som små fransyska djur.
 Han på en höst halp flera kvigor,
 än skottar fägnat svenska pigor
 på femton år i Göteborg.

Men, ack, du grymma värld! Du hjältar snarast fäller.
Vår ungdoms vackra vår ser alltför snart sitt slut.
Till obeskrivlig sorg för hundra komamseller
vår tappre Rölle blir en snöpt oduglig stut.
 Hur månge mänskoröllar rusta,
 så stackars frun en gång får pusta
 vid sidan av en ynklig stut?

Vad under om nu horn uti hans panna växa!
Hur mången tvåbent bror bär dylik ärestod,
som kunde härutav ta denna stora läxa:
att draga dem som han med kristligt tålamod?
 Min vän! Fast dina horn bli långa,
 bör du din bukbror icke stånga,
 men tig och häng hans byxor där.

Vår oxes liv allt mer åt motgångsbranten lutar.
han till en norrman blir på nästa marknad såld.

Frå sine landsmän skild, de hedervärde jutar,
han över Skagen förs i farfar Ferrös våld.
 Här sätts han under grymma drängar,
 får litet halm och mycket slängar,
 och grånar vid en gammal plog.

Men hjälpen kom till slut. Hans nöd till Jofur trängde.
Ett flytande kastell med trenne mastetorn,
som på en skyhög topp den svenska vimpeln svängde,
sam majestätligt fram och sköt med skrot och korn
 att lotsar opp ur bergen jaga
 och litet lugn i Norge taga.
 Här Rölle sin förlossning fann.

På Finland bragt ombord, han sälla dagar äger,
beständigt passad opp utav en tvåbent bror.
Bland får och getter nöjd, i backen på sitt läger,
han nu på vilda sjön sin andra resa for.
 Ehuru skeppet kullbytterat,
 har aldrig Rölles buk vomerat,
 förutan små et cetera —

Till Kap han följde oss. Men ack! Mitt öga gråter —
hans panna måste här för slaktaryxan stå.
Hur månge likar få gå hit och komma åter!
Vi skulle denne blott så ynklig ända få?
 Jo, egennyttan är vårt roder.
 Vår oxe feck av oss sitt foder,
 att foder bli för oss igen.

Ack! Rölle, sov då sött! Ditt fall oss nog bedrövar.
Vi dele mellan oss vad fordom hört dig till.
En jungman får din svans, kadetter dina klövar,
en skeppssikter ditt vett, din ränta vem som vill.
 En styrman ärver dina seder,
 och, på det allom må ske heder,
 skall jag behålla dina horn.

Vännerna gåvo mig rabarber, därför må de svälja piller igen. Jag vill dock icke inblanda häruti andra än dem, som hulpit till att fläta fastelagsriset åt mig, ty jag har icke hjärta till att göra som de katolske prinsarna med de stackars jesuiterne: skära alle över en kam.

KAP. XIII
OM DET LÄRORIKA HORNET

Dum femina plorat, decipere laborat.

Den 15 juli såg jag en sjöko, n. b. på papper i en tysk resebeskrivning.

Den 16 blevo vi från altan varse tvenne tumlare, fiskar som äro märkte med ett stort horn på huvudet. De stodo upprätt i vattnet och syntes kyssa varannan ungefär i denna ställning.

Jag frågade min kapten mycket enfaldeligen vad detta betydde och feck till svar, att det vore ett äkta par, som på stående stjärt skötte sin älskog, ty, tillade han, tumlaresläktet förhåller sig in coitu likasom vårt. — Därföre ser ni ock, inföll styrman, som satt bredevid, att deras äktenskap även i ett annat hänseende likna våra: jag menar, de ha horn med sig. Betrakta dem. Ju mera honan kysser sin hanne, ju högre sticker hjortmärket fram ur vattubrynen. — Ja, minsann är det så, suckade vår ärlige D. och tog sig för pannan, jag har ofta erfarit det, att när en hustru smekar som mest, så har hon skälmen i hjärtat.

Väl! tänkte jag för mig själv. Då skall tumlaren få en plats uti min moraliska naturaliesamling. Han skall oppstoppas och sättas bland mina malefiter och hajar, med följande lärorika stenstil ingraven i hans märkvärdiga horn.

O! Yngling du som gilja går. Välg icke med tilslutna ögon ty äktenskapets farwatten är farligit. En bland tiugu undgår skappsbrott. Därföre loda för dig. Logga och peila. Krök din rygg uti den dörren där andre stött pannan emot. Utforska grunden innan du storm löper. Eljes betrakta ditt öde uti detta horn som jag dig til åtvarning upresa lätit!

Härliga fint! Men huru skall jag förvara denna kostbara klenoden? Skall jag gömma'n i glasskåp eller lägga'n i spiritus? Nej, dessa påhitt äro numera för gamla. Jag måste vara ny. Till den ändan vill jag insvepa min tumlare i svensk uniform och behänga hans horn med ett par väl betjärade sjömansbyxor, ty där är han i sitt rätta element, åtminstone vet jag intet fodral, som passar en hornfisk bättre. På uniformen skall jag till vidare upplysning binda bröstbilden av en skogsfaun, efter de gamlas sätt föreställd med en krans lindad omkring hans bägge horn, och skriva därinunder: Surgunt in cornua lauri, det är: kvinnan är mansens ära, och på sjömansbyxorna skall läsaren finna följande minnesvers: Multa tulit fecitque puer, på svenska: sådan tröja, sådan spik. Ty medan soldaten fäktar och sjömannen seglar, så — så — Quos ego?

Föregående händelse hade emellertid bragt talet in på giftermål. Middagsklockan ringde oss till bordet, men huru skulle maten kunna stoppa munnen i ett så nära rörande ämne? Diskursen fortsattes, och den som är nyfiken kan inhämta honom ur följande.

KAP. XIV
ALLOM DEM TILL TJÄNST, SOM GILJA GÅ

Vad är ett paradis, om man skall ensam bo,
om man ej hustru har, den man sig kan förtro?
Att genast älska vem man här och där kan råka,
är likså tokigt som uppå var kärra åka,
Biskop Spegel.

När jag friar, sade den ene, vill jag icke se på flickan allena, utan liksom turkarna i hästeköp underrätta mig om hela rasen, tre—fyra leder tillbaka. Ty äpplet, såsom ordspråket lyder, faller ej långt ifrå trädet, och fädrens laster fortplanta sig gemenligen liksom vissa naturliga lyten inpå efterkommanderna. Vattnet smakar alltid av den jordmånen, varigenom det rinner, och när har man nånsin sett en frodig planta efter ett fördärvat frö? Nej, fortes creantur fortibus, säger icke Cornelius Nepos så, herr magister? — Ödmjuke tjänare! Cornelius Nepos säger så. — Apor födas av apor, åsnor av åsnor. Därföre vill jag börja med att genombläddra så noga, som möjeligt är, familjens huslegender. Först skall jag undersöka, om söta mormor haft någon fortplantelig krämpa. Därnäst ärnar jag lyfta på söta morfars långperuk och utforska om där inga märken finnas på hans panna efter gummans galanter. Sedermera stiger jag ned till min nådiga svärmoder för att tillse om på hennes ansikte träffas några brännvinsrunor, som göra mig släktens nykterhet tvetydig, och änteligen vill jag veta, huru min herr svärfar levat i ungdomen. Ty hända kan, att han, sin laglige avel till men, antingen dansat för mycket på parisiska muffbalar eller sparat sig för litet på Londons nattbörsar. Är det icke sant, herr magister? — Ödmjuke tjänare! Det är sant. Den som syndar, han skall falla läkarenom i händerna. — Härutav vill jag döma om flickans både moraliska och naturliga egenskaper. Stammens godhet är bästa borgen för själva fruktens, och alldenstund döttrarnas uppfostran merendels är mödrarna lämnad, kan man skäligen sluta frå dessa till de förra. Har modren varit god hustru, så litar jag på dottren, men i vidrigt fall tar jag min Mats ur skolan. Tanti pœnitere non emo, sade filosofen. — Hur hette han, herr magister? — Ödmjuke tjänare han he-hett-hette — förlåt mig, jag ho-ho-hostar så… han hette Da… Da… Darius Longimanus.

Ja, han må heta Longus in anus eller doctor Bombastus, fortfor den förre, så vill jag likafullt utkunskapa belägenheterna, innan jag nalkas fästningen. Kärlekens citadell har, liksom andra, sina dolda minor, där hundrade fånar sprängas i luften. Lät oss därföre med varsamma steg approchera.

Sedan jag nu på föresagda sätt försäkrat mig om själva ättens godhet, ärnar jag ingalunda anmäla mig varken hos söta far eller söta mor, ty jag friar icke till dem, utan till dottren. Hennes samtycke bör föregå deras, ty hon är huvudperson i spelet. Dem tillkommer råda, men icke befalla, och finner jag ingenting onaturligare än det österländska tyranni, som berättigar föräldrar att oinskränkt föra våld på barnens böjelser uti giftermålsärendet. Faran är ju inte deras. Är det icke vår lycka som skall avgöras? Bör man då ej äga skiljerösten i egen sak, utan fösas i brudsäng såsom en oxe under oket, tvärs emot naturens allsmäktiga kallelse? Belsebubska välde! Är jag inte ett fritt väsende? En Adams ättelägg, en mänska, en kristen? Denna handen jag äter med, denna skinnfällen jag bor uti, detta hjärtat, denna foten, denna — Är det intet allt mitt! Skall då en annan råda därom! Skall min kropp, mitt tycke, min välfärd bli en kramvara i främmande nävar, ett rov, ett — ack, det är odrägeligt, herr magister! — Ödmjuke tjänare, visserligen. Nam quos Deus conjunxit, förmyndare ne separet! — Alltså vill jag först hålla mig till flickan. Men intet ärnar jag strax röra på friaresträngen. Ännu har jag mig några punkter förbehållna:

1. Måste jag veta, om hon äger så mycket vett och värld, att jag slipper rodna för henne borta och förakta henne hemma, ty en fjålla är svårare att meddragas än en yrhätta.
2. Vill jag försäkra mig om att våra huvudböjelser såväl som temperamenter någorlunda stämma överens. Annars kunde hända, att hon ville gråta, när jag hade lust att skratta, eller frysa under samma täcke som jag brinner.
3. Såsom äktenskapets stora symbolum är: Växer till och föröker eder, alltså synes mig att en försiktig giljare bör skaffa sig säkerhet även i den delen. Eller vad menar ni, herr magister? — Ödmjuke tjänare! Hon bör ge fältskärsattest om sig, ha, ha, ha!
4. Tror jag på antipatier och sympatier hjärtan emellan. Slagrutan förråder metallen, magneten nordstrecket; likaså tänker jag mina känningar skola säga mig när jag träffat den rätta. Inte frågar jag efter romangriller, men min person måste äga ett utmärkt företräde i hennes tycke. Det är ett slätt förebåd, att tvenne kära se varannan med oförändrad puls. Jag för min del skulle döma alltför illa om min kärlek, om jag nånsin kunde överstiga min fästemös tröskel utan en liten ilning i bloden, liksom det å andra sidan skulle förtryta mig, om min ankomst icke förorsakade henne en smula älskvärt bryderi.

Alltså är nödigt att veta, huru högt vi hunnit i varandras hjärtbarometer, innan man skrider till huvudfrågan. Finner jag uti förenämnda punkter inga hinder, så lät mig då, icke som en suckande snushane med ack och o, utan som en man, med anständig frihet, frambära mitt ärende. Får jag hennes ja, så kommer ordningen till pappa och mamma. För dem skall jag framlägga en kort uträkning på mina årliga inkomster och säga: här är min egendom. Med detta och den högstas välsignelse kan jag skaffa en hustru bekvämligheter och uppfostra hennes barn. Er dotter passar mig och jag henne. Ert samtycke kan göra oss bägge lyckliga.

Nu, såsom jag förut lärt mig känna föräldrarnas karaktär och dessutom aldrig ärnar fria över mitt stånd, bör jag vara säker om dessas bifall. Följakteligen återstår här icke mer än att tala ett ord med prästen och gå i säng. Därföre, god natt, mine herrar! Nu drar jag sparlakanet före.

KAP. XV
BÖR LÄSAS I EN ANDEDRÄKT MED DET FÖRRA

Lycka till, min herre, inföll en annan, som satt bredevid, men er predikan är ännu bara halv. Lät oss bli vid det ämnet, som tumlarehornet ledde oss på. Ni har lärt att få en god hustru. Lär oss också sättet att förvara henne sådan. — Rätt så, skrek vår präst. Hinc robur et securitas, står det på plåtsedlarna.

Förvara henne sådan! åtrade vår förre taleman. Det är ert eget fel, om hon intet är densamma till slut, som hon var i början. Giv er hustru sin tillbörliga rykt, men i synnerhet rensa ur huset tre slags ohyror: jag menar gamla mostrar, knyttkärngar och sprätthökar, ty genom desse har ofta den bästa kvinna blivit fördärvad.

Det händer understundom även i de käraste hjonelag, att mannen i ett eller annat nödsakas kontrollera sin hustru. Strax är den tusand d… oldmostern framme och gnäller om männernas tyranni. ”Annat var det i min ungdomstid”, säger hon, och fördubblar fårorna på sitt ålderplöjda änne. ”Min salig gubbe, Gud fröjde hans själ, kunde aldrig neka mig någonting. Vad jag pekade fingren på, feck jag. Han var så god, så god!” — Här fäller hon en tår, den gamla tandlösa krokodilen, men innan han hinner näsan utföre, hör ni henne rysta på kryckan och bruka ett helt annat målföre. — ”Han skulle understått sig bara till att göra så med mig. Så sant jag är ärlig kvinna, skulle jag visat min junker annat. Jag skulle satt honom ett par kyrkotorn på pannan — Jag var inte ful den tiden — mången gosse gjorde sötögon åt mig.” Så snackar hon och myser på munnen, liksom för att dra tillsammans några få bedröveliga lämningar av en redan förvissnad fägring.

Vad tycker ni, mine herrar? Sådant dageligen upprepat kan ju förgifta det renaste bröst! Min unga fru är oförsökt, tar sina skyldigheter för tvång och blir uppstudsig. Hennes kärlek, som förut flutit tillsammans endast i min person, koxar omkring efter andra föremål. Knyttkärngar få hennes förtroende, bära villervallan tillika med brödkakorna utur huset, och strax har jag en sprättande puderhjälte på halsen, färdig att fiska i mitt grumliga vatten. Få de förra tid till att skvallra och den senare tillfälle att förrycka hennes opprörda sinnen med suckande snicksnack, ack, så ser jag med fasa tumlaremärket framspira på min olycksaliga panna. Åtminstone tänka grannarne så, vilket för mig är detsamma, ty vad hugnad har jag därutav, att min hustru är ärlig, när ingen människa tror det? Vare fördenskull mina dörrar evinnerligen tillbommade för kärngar och sprätthökar!

Men, mine herrar! Ännu kan jag uppdaga ett medel att försäkra er sängfred. Det är helt lätt och naturligt. Har ni ej hört att en flitig arbetare slipper leja? Aldrig kunna tvenne makar bindas ihop med starkare band än barnlindan. Skaffar ni er skyndsamligen ett par arvingar på backen, så kan ni trotsa hela världens Asmodeer. Därigenom dragas en hustrus omsorger allt mer och mer inom huset. Såsom moder få hennes kringlöpande begärelser ett vissare föremål, vändas ifrå balar, bollhus och sällskaper hem till den kärare vaggan. Mannen blir henne dageligen älskvärdare, ju mer hon ser honom upplivas i nya telningar, som framjollra ett leende mamma, och trohetsbandet, likt den gordiska knuten, kan aldrig klyvas av någon annan än den allströvande Alexander, DÖDEN. Genom barnen är det som man och kvinno varda till ett kött. Genom barnen smälta de tillsammans i en varelse, på samma sätt som tvenne buskar på marken, förmedelst nya skott, vilka uppskjuta ur deras fruktbare stammar och efter hand flätas ihopa till en häck. Därföre finner ni tvärt om, att hornväxter gemenligen gro uti ofruktsamma sängar. Åtminstone så långt jag är bevandrad i Bröderskapets historia, har jag icke märkt dem hos andra än sådane som antingen icke varit nog arbetsamme eller nog lycklige uti släktets förökande.

Ni ser alltså, att det är vårt eget fel, om en dygdig fästemö icke förbliver en dygdig hustru. Har ni först häftat henne med modersbandet, så kan ni med en triumferande panna ställa er i porten och säga till alla förbigående kvinnojägare: Här är ingen villebråd för er! Tål hon sedan någon visslande gök omkring sig, må ni lita på det sker endast för att låta honom ropa kuku för edra barn. Så tänker jag.

KAP. XVI
ETT STYCKE AV SAMMA STUV

Hjärtans väl tänkt, synnerligen i de senare punkterna, svarade en annan, som ännu icke yttrat sig. Men edra skrupler angående er hustrus förfäder synas mig alltför överflödiga. Ty medan ni hänger vid utanverken, tör en annan dristigare löpa sin kos med fästningen, Hundrade sköna kunna bortsnappas på mindre tid än ni nu talat därom. Nej, jag älskar att överrumpla. Jag skall ta min, innan ännu någon dödlig hunnit tänka på henne, Hör på hur jag ärnar göra!

Aldrig kastar jag mina ögon på de s. k. giftvuxna flickor, ty dessa äro redan till större delen fördärvade av romaner, gamla mostrar och snicksnackande galanter. Det onda har skjutit rötter hos dem: egensinnighet, härskbsjuka, raslystnad och hundrade andra nycker ha redan haft tid till att stadga sig. Lika en gammal hårdnad gren kunna de numera ej böjas utan fara att bräckas. Mannen nödsakas antingen avstå sin husbonderätt eller försvara honom med knytnäven. Intetdera behagar mig, ty jag har den vurmen, att jag tillika vill vara älskad såsom man och fruktad såsom far.

Till den ändan tänker jag hala mig en flicka utur själva syskolan. Fjorton år, alldeles icke över sexton, skall hon vara. Jag är då i stånd att tillskapa henne efter mitt eget tycke. En ung gren lyder trädgårdsmästarens hand. Med lämpa och mognare vett kan hon vänjas till sina hustruplikter utan våld, utan möda. Och för att göra verket så mycket lättare, vill jag helst vända mig till en mö, som kan anse mitt tillbud såsom en välgärning, på det erkänsla måtte tillbinda mig hennes hjärta, icke mindre än kärlek, Ty här förutsättes, att jag ej gifter mig förrän jag kan göra't utan avseende på hemgiften. Är jag fattig, blir saken hel annan. Jag har då den glädjen, att å ena sidan se min uppväxande blomma mitt emellan mine armar utvecklas i nya behagligheter dag ifrå dag, när en annan fullmogen skulle i samma förhållande tyna utav, och å andra sidan åtnjuter jag en öm maka i henne, som blandar även sina självsvåldigaste karesser med menlöshet och en liten älskvärd räddhåga. Jag har i så god tid samlat hennes tycken, tillböjligheter och nöjen tillsammans i min person, att de ej kunna ledas en annan väg. Innan hon än hunnit koxa sig omkring i förförelsernas rike, är hon frälst — och min panna med.

För övrigt går jag in i min herres planer, vill allena tillägga en liten stor anmärkning. Huru mångfaldiga gånger har jag icke med förargelse sett en hop vårdslösa fruar gå otvättade och oklädda i huset, ofta hela dagen i ända. Jag vill inte behaga någon annan än min man, säger en sådan, liksom han skulle vara en liebhabare utav smuts. Fy! Det är en alltför stinkande kompliment, och var gång ett sådant ord överstiger min hustrus läppar, skall jag se sur ut en hel vecka. Ty såsom jag själv älskar att vara klädd, påstår jag ock att hon skall förfoga sig ur sängen gerad till toaletten, annars kunde hon alltför snart bli mig ett vardagsansikte, och —

Nej, vänta, mine herrar, skrek en annan och kastade skeden ifrå sig. Nu står jag intet ut med att höra er längre. Vad för tunnor tusan solskensmarkattor vill ni ha? Lyster min madam skena, så lyster mig låta mäster Erik damma kättjan ur den syndiga skinnpälsen, så det sjunger i revbenen. Jag har tagit henne att göra gagn men inte till att sitta för spegeln och vrida munnen i kyrkelag. Jag har tagit henne till att baka bröd av mitt mjöl, men inte till att strö det i håret. Ides hon inte väva kläder åt sig själv, så lät den lathyndan liksom hennes moder Eva binda en lövruska för ändan på sig! Jag skulle slita ont för en papegoja, som hänger näsan i en luktflaska hela dagen, sitter med kammen i näven i stället för sländan och dras med sina förnäma dunster, fransyska dåningar och annat knävelstyg! Nej, tack, mine läckre herrar, mitt hus skall ej bli en friserstuga. Jag förstår mig icke på ert nymodiga klemiga tidevarv. Ni fruktar för tumlarekronan och sätta själve dit henne, ty därigenom att ni med er överflödiga foglighet underhålla edra damer i lättja och fåfänga, öppnar ni ju vägen för dem till djävulskap och risseri! Aldrig visste man av hanrejar i gamla världen, så länge mor ej skämdes för att gå i köket och brygghuset, men nu har f-n och fransosen fått makt med oss. Våra soldater bli harar, våra fruntimmer ho-r. Blygsamheten tog avsked från dessa samma år som tapperheten frå de förre. Bägge ha nu lärt den fördömda kucklikudansen. O tem pora, o mores! — Vet ni hur jag bemöter snushanar? Jag bor utmed landsvägen, och det händer ibland att en spårjagande officer eller en näsvis småskrivare får lukten av min frustuga. De överhopa mig strax med en million artiga ursäkter, att de tagit sig frihet inkommodera mig med deras besök, men ha ej kunnat motstå det nöjet att se hur jag bor och på stället inhämta min välmågo. Mår frun väl, så är det dem oändeligen kärt, och mamsellernas dyrbara hälsa, hoppas de, kontinuerar ännu. — Jag bugar mig och försäkrar dem om det senare av allt hjärta, och vad angår det första, så är jag färdig att på stunden mätta deras gunstiga nyfikenhet. — Därpå släpar jag junkrarne alla mina ägor omkring, tills kättjan börjar drypa dem ur pannan, och gör sedan en ödmjuk förfrågan, om det ej skulle roa dem att försöka sitt handlag vid en slaga, medan vi betrakte min loga. — I blinken ropa de drängen att sadla hästarne, och jag får inte tid att be dem vara välkomne en annan gång, förrän de löpa mig i fullt sporrsträck ur sikte. Alltså har ej någon enda gjort mitt hus den äran att bli kvar över natten. Jag berättar putset för min hustru, och vi skratta däråt rätt hjärteligen. — Nej, mina vänner! Ta ni till fästemö den första ni tycker om, och sätt henne bra till att syssla, så löper hon ej över skaklerna. Hjälper inte det, så hola! Kom här, mäster Erik! ”Bileams åsna vältalig blev, när man henne med piskslängar drev”, skriver von Dalin.

Denna kur, tillstodo vi alle, vore den eftertryckeligaste men tillika nog rysk. De fleste funno honom likväl billig i yttersta nödfall, synnerligen vår präst, som bestyrkte honom med exempel av Gustav den förste och Karl den XI.

Men, åtrade den förenämnde, jag vill härmed alldeles icke berättiga var och en att slå sin otrogna hustru, ty en stor del utav dem förtjäna horn. Till den ändan gör jag följande undantag:

1. Må ej utlevade gubbar, the ther unga jäntor fäst, karbas bruka, ty det är icke med armen, som de böra bevisa deras mandom.
2. Lag samma vare för them, som av nedrig egennytta, eller mot pigans skäliga minne, uti brudstol gått. De förre synas ha förtjänt deras brännemärke, och de senare samtyckt därtill.
3. Begripas härunder alla utsletne ungkarlar, som insmugglat en liderlig ungdoms odugeliga kvarlevor i en rask flickas famn, ty desse lida vad deras missgärningar förskyllt.

Ske alltså! ropade prästen, tagande glaset frå munnen. Till de två sista punkterna sjunger jag amen av hjärtat, ty det är bättre att jorden plöjes av åsnor än att hon ligger alldeles obrukad, sade biskop Burnet en dag, då han hade vigt ett dussin dåliga kandidater. Men vad ha de stackars gubbarne brutit? De må ju ock ha någon som hullar om sig! Ingen såg snett på David, för det han tog sig ena pigo på gamla dar till att värma sina fötter. — Kan gubben med andra bekvämligheter unna honom hans lilla sängvärmare.

Nå, så lät oss sätta präster, som konservera huset i deras ställe, ty de fria till pastoratet men inte till änkan, svarade de andre och skrattade så det gick vågor på punschbålen.

O Belial, Belial! döden i grytone, skrek prästen och såg ut i synen som långkatekesen. Nej, mine herrar, om de förtjäna någon krona på huvudet, så är det martyrernas, ty de uppoffra allt, ända till deras egen lekamen, för ett barmhärtighetsverks skull. Men efter det lediga rummet änteligen skall fyllas, kan man ju ditsätta gifta sjökarlar, som löpa med en boricka i Cadix eller med en hottentottska på Kap. Glas punsch, Bredberg!

KAP. XVII
LÅNGT MINDRE ÄN PUNSCHBALJAN SOM DET HANDLAR OM

Desserterna fram, hovmästare! ropade den främste i laget och slöt därmed alla våra giftermålstankar.

Desserter på sjön? frågar ni. — Ja visst ha vi det. Apelsiner, ananas, russin, pompelmosor, meloner och allt vad ni ej får hemma, kunne vi ha här. Det enda som ni törhända tycker att vi borde äga till överflöd, jag menar fisk, är just det som vi ha mest ont efter, ty detta vankas ganska sällan. Man kan i den delen lämpa till oss ordspråket om smedens märr och skomakarns hustru, vilka man säger äro städse sämst skodda, såsom vi mitt i fiskarnas rike ha minsta tillgång på fisk.

Vi spise förträffligen väl om skeppsbord, och den som nekar det förtjänar att dö av hunger, eller, som är detsamma, vräkas in på en skeppareskuta, som föres av en råcka, ty där slipper man peta tänderna efter bringor och kalvstekar. Min son har varit på galejan. Jag feck erfara detta 1769 under min långsamma hemresa frå London. Stockfisk och ärter om middagen samt ärter och stockfisk om kvällen. Dito i går, dito i dag, dito i trenne eviga veckor hade så när förvandlat hela min varelse till en ärtgryta. Jag förgäter aldrig, huru jag i våndan gick och suckade på däcket: frå råckor, motvind och skeppskost bevare oss etc. Men nu sjunger jag ur en hel annan ton. Vid utgåendet frå Kap hade vi mellan fem och sex hundrade matnyttiga liv med oss, förutan några hästelass frukter och läckra viner. Gud signe så visst dem som släppa myntet till! Bordordning, uppassning, överflöd, allting talar till deras heder som utrustat oss.

Vad våra besättningar angår, så hållas de överhuvudet långt bättre än andra nationers. Utom tre styva mål om dagen, består kompaniet dem två gånger tevatten, en gång brännvin och oftare, allt eftersom arbetet är svårt, t. ex. i stormväder, vid landfall och ankarens lyftande. Brännvinssignalen sker förmedelst dallring på klockan, en musik som matroserna icke ville byta bort för Stockholms bästa konserter.

Bland annat få de ock två gånger punsch i veckan, onsdagar och söndagar kl. ett kommer buteljersmaten frå förn skyldrande med en lång kopparslev på axeln. Efter stiga tvenne armstyva matroser med en järnbeslagen balja emellan sig, så stor att ni skulle kunna dränka där den korpulentaste dragonlekamen. Denna bringas fram på halvdäck, varest dess flytande innehåll kommer att förklaras i en kort dryckesbetraktelse. Sammanringningen sker på sin vanliga melodi, och folket svärmar tillhopa, såsom flugor kring en filbunka, väntande med törstiga strupar efter några läskande prediksord. Buteljersmaten reser sig opp och börjar sin aftonsång. Hans ingång är: Kommer hit och dricker!, ett ämne som han gemenligen avhandlar i 130 delar och varigenom han tillockar sig långt flere åhörare än nånsin prästen har i högmässan, vilket ock icke är underligt, ty denne ropar tvärt om: Vakter eder för svalg och dryckenskap! Ganska olika texter, alltså ha de även olika verkan. Den förre sätter deras ben i ordning till en lustig slängpolska, den senare gör dem långlagda i synen eller lullar dem in i en andäktig sömn: klart bevis att sjömän ha sitt kärl. Somlige ha gamla trästop, någre utgrävna kokosnötter, andre åter sina hattkullar. Det är ett nöje till att se, huru deras uppsyner ljusna mer och mer. De få nog till att bli glada, men för litet till att kunna krakela. Alltså följer på dessa gästebod icke annat ont än några brorskålar eller en stojande slängdans runt ikring däcket.

Vore jag i mitt moraliserande lynne, så skulle jag önska att alla kalas å landbacken inrättades på samma fot, ty det är ömkeligt att en värd vill mäta sin heder efter gästernas större eller mindre rus.

KAP. XVIII
ANKOMSTEN TILL JAVA

Den 3 augusti, sex veckor efter skilsmässan frå Godahoppsuddan, fingo vi ön Java i sikte, och sedan vi trenne dagar seglat landet långs, svängde vi förbi dess yttersta spets, eller det så kallade Javahuvud, anländande den 8 följande till Angeri, varest de ostindiska skeppen gemenligen ankra för att hämta vatten och förfriskning. En holländsk korporal hade emellertid bragt oss några sköldpaddor ombord, tillika med den nyheten att skeppet Prins Gustav passerat här redan 9 veckor för oss, Detta satte oss så mycket mer i förundran, som vi hade oss bekant, att han legat tjugu dygn i Cadix, och vi själve dessutom gjort en snäll resa frå Norge. Men när vi eftersinnade, att han ingen känning haft av den förfärliga störtsjön, som injagade oss uti Svinörsund, så blev saken begriplig. Dock kunde vår kock icke hålla sig från att slå sina sotiga nävar ihop och säga: Den som har hin till morbror, kommer snart till — ti — till — Kina.

Täckare utsikter än de som Javas kuster å ena sidan och Sumatras å andra uppte för en framseglande främling, kunna ej finnas på jordklotet. En evigt grönskande strand, överskuggad av raka, majestätiska trädtoppar, som antingen höja sig småningom i stora rundade kullar eller utvidgas i allehanda jämnare dälder, häckar och irrgångar, tillskapar för ögat den allra skönaste lustgård, samma tid som den fägnar lukten med en söt och vederkvickande utdunstning. Ingen sandig backe, ingen skallot klippa, intet magert stenrör göra honom ohyggelig. Huru härligt måtte paradiset ej varit, när naturens herre byggt själva markattorna en så vacker boning!

Om aftonen, då vi ankommo inom Javahuvud, mötte oss en boobyfågel, seglande på en gren. Det roade mig att betrakta, huru trygg han satt på sitt lilla löviga fartyg och syntes styra kosan åt andra stranden. Jag kom ihåg de gamle poeterna, som sagt att människan lärt sig plöja jorden utav svinet, och föll på den tankan, att en booby sammaledes kunnat ge oss första anledning till sjömansskap. Min föreställning ledde mig vidare. Jag gissade, att näktergalen varit vår läromästare i musiken, räven i statsklokheten, myran i hushållskonsten och tigren i krigskunskapen, ty vad detta sista beträffar, vill jag ej vara så grov som Milton, vilken i sitt Förlorade paradis försäkrar, att alla fältgevär, synnerligen muskedundrar, mörsare och kanoner, blivit gjutne i avgrunden och skottställde av djävlar. Min gissning syntes mig så mycket mer välgrundad, som jag vid närmare undersökning fann, att dessa vetenskapers idkare, var och en i sin krets, äga ännu deras behörige förelysares natur, seder och grundsatser. Om jag med våld icke tyglat min löpande inbillning, så hade hon bragt mig än längre. Jag var på vägen att kalla nämndemän oxlärjungar, kvacksalvare korpedjäknar, sprätthökar apelärlingar, besökare hundgesäller och mera sådant, som hade kunnat inveckla mig i krig med de farligaste bålgetingar på denna sidan om månan. Men nu tiger jag därmed och skall försöka, huru mina förste tankar flyta i vers:

 Minsta djuren
 i naturen
oss de största läxor gett.
 Första regla
 uti segla
sjöman hos en booby sett.

 Plogens värde
 bonden lärde
utav suggans plöjesätt.
 Hjälteläran
 har den äran
stamma ned frå tigrens ätt.

 Till att drilla
 har Camilla
siskans undervisning fått.
 Jag tror även
 att hos räven
statsman uti skola gått.

 Och av skatan
 tör den satan
advokaten lärt sitt skrik.
 Därför detta
 sägs med rätta:
Var är sin preceptor lik.

KAP. XIX
REDOGÖRELSE

…Acheronta movebo. Virg.

I detta tredje finntåget erinrar jag mig ingen oärbar utlåtelse, som behöver ursäktas, men jag ställer mig till räkenskap för andra småsaker.

Uti mina omdömen om Kap synes jag föra en ojämn penna och törhända gensäga mig själv på åtskilliga ställen, i det jag blandar lovsånger och satirer om varandra. Men vilket är så fullkomligt, att det ej tål någon skugga? Moraliska föremål äga ju hundrade sidor, huru kan då dess målning bli enahanda?

Man kunde ock viska mig i örat, att jag obilligen smädar sjömän, men den som säger det betalar mig en inbillad oförrätt med en verkelig, ty tvärt om hyser jag all den aktning för denna nyttiga delen av rikets medborgare, som nånsin en förnuftig patriot kan hysa, och få önska uppriktigare att vi ägde utav dem ännu så månge till, som vi redan ha, på det landets allmänna näringar måtte tillika med deras enskildare blomstras och utvidgas.

Men vilken hjord har icke några skabbota får? Själva det heliga ståndet är dem ej förutan. Vem undrar då, att i en så världslig stat som deras finnes ett eller annat ämne till satirer?

De kunna ej själva neka mig att ibland dem träffas en hop dumdristige sjöbönder, ty jag kan ej kalla dem annorlunda, vilke å ena sidan anse med förakt allt vad vetenskap heter, och å andra sätta sin heder i en grov och vildartad umgängesväg, liksom okunnighet och plumphet vore det väsenteliga hos en käck sjöman.

Ingen fordrar det, att en sjökarl skall vara djuplärd, än mindre hovman, men såsom navigation icke är ett hantverk utan tvärt om en viktig provins av själva vetenskapernas rike, och en kapten utom dess å alla främmande orter, dit han kommer, kan sägas föreställa ej allena sin besättning utan ock i visst hänseende sin nation, alltså äskas med skäl, att en och var, som nånsin trängtar opp till befälet på ett skepp, bör äga såväl ett städat huvud som hyfsade seder. I holländska tjänsten antages ingen till officer utan efter ett föregånget förhör uti åtskilliga lärdomsgrenar, och jag är ögonvittne till det, att en svensk, som varit opperstyrman hemma och nu sökte sig ut i Amsterdam, stora befordringar oaktat, måste upparbeta sig länge i geometri och matematik, innan han kunde få en mindre betydande post än den han beklädde i fäderneslandet. Vad åter seder beträffar, sätter jag ingalunda holländare till mönster, ty bland all sjöpöbel äro väl de både mest barbariska och mest obelevade, vilket förmodeligen härrörer av det myckna sammanskrapade pack, som själhandlare och värvare invräka på deras skepp. Men alldenstund samlevnaden, synnerligen inom ett par trånga relingar, där man städse ser enahanda ansikten och således snarare kan tröttna, är odrägelig, utan en inbördes humanité, alltså synes mig man kan aldrig nog rekommendera goda umgängessätt. Jag medger, att en befälhavande ombord esomoftast behöver en sträng uppsyn eller en dundrande baston för att hålla tilltagsna matroser i tyglen, men detta bör ej sträcka sig till bättre folk, än mindre bör det följa honom i land, ty båtsmansmaneren måste bortläggas tilllika med beckbyxorna.

Det händer, att en sjöman, som blir så till sägande kläckt och uppdragen i salt vatten, understundom ej äger tillfälle varken att underbygga sin erfarenhet med kunskaper eller upphyfsa sin person med prydeligt umgängesvett. En sådan, om han gör sin syssla utan att förakta vetenskapernas vänner eller ofreda sina medlevare med smutsiga grovheter, lämnar jag gärna oangripen. Men när han kallar de förra skolfuxar och de senare fähundar, så bör ju ingen misstycka, om jag hänger honom oxeskylten i pannan, andra hans gelikar till en rättvis varnagel. Ty med det ena röjer han en nedrig otacksamhet och med det andra en dumdristig brutalité. Vem är det, som talt honom stjärnornas lopp, satt kompassen i hans hand, avmätt jordrunden, som han seglar uppå, eller givit honom den oktanten, varmed han vägleder sig på det djupa, utan desse skolfuxar, vilka han så oförskämt beler? Deras sömnlösa nätter, deras förstörda hälsa, deras mödosamma hjärnebrott, förtjäna då de ingen annan belöning? Dömer själve, om engelsman ljuger, när han kallar sådana för seabrutes! Därnäst, vad kan vara mer vanhedrande för mänskligheten, än att en sjöofficer, som tillika med rättigheten att befalla de smärre satt sig i förbindelse att vara deras eftersyn, skall leva som en vildartad kalmuck och översmutsa dem, som ha den olyckan att bo med honom på samma planka, med bitande grovheter och söliga båtsmansmanerer. En sådan kommer bland främlingar och sätter ofta fläck på en hel nation, till förtigande att mången städad gosse, som råkar stå under hans befäl, bliver skamfilad och hatad bara därföre, att han understår sig vara belevad och icke vill förnedra sin förnuftiga varelse till samma djuriska levnadsart som hans förman.

Alla dylika sjöbönder förklarar jag krig, så länge en droppa bläck flyter uti mitt bläckhorn. Däremot skall ingen vara mer villig än jag till att göra dem heder som heder förtjäna. En sjöman, som med behöriga insikter i sysslan förenar ett artigt umgänge och åtminstone hyser någon aktning för snilleverk, anses med rätta för en ibland rikets nyttigaste och följakteligen prisvärdaste medlemmar. Fördenskull skall jag alltid finnas likaså redebogen att berömma desse som tadla de förre.

Ingen må tro, att jag hämtat föregående anmärkningar här inom Finlands relingar, ty jag har visat förr, att min kapten är en Ekeberg, vars namn allena bör vara tillräckeligt att vederlägga en sådan misstanka, och utom dess erkänner jag med nöje, att jag bland mina övrige reskamrater icke träffat annat än goda karaktärer. Men detta är icke första gången jag varit på skepp. Jag har sett och umgått med sjöfarande, egna och främmande, långt före denna tiden. Alltså kunna närvarande tankar ej vara annat än allmänna slutsatser av en förrårig erfarenhet, så att den som inbillar sig, att jag härunder förstuckit några personliga bitterheter, gör både sanningen och mitt hjärta alltför stor orätt. Ett eller annat undsluppet infall bör icke ge anledning till så obarmhärtig uttydning.

Sluteligen finner jag alltför väl, att en stor del, av vad jag i denna boken antecknat, lär falla dem, som aldrig varit på stället, dels obegripeligt, dels tröttsamt. Men ho kan hjälpa det? Jag har härmed rätt nöjt frambringat min lediga tid, och mine vänner, som läsa mig, må själve se sig om, huru de passera deras.

Ha de lust att följa mig längre, så är det mig kärt. Var ock icke, så låt oss sluta här mitt tredje finska tåg.

 Jag nu går
 uppå spår
uti Java.
 Vad jag ser
 och än mer
skall ni hava.

 Sedan jag
 gör ett slag
bort åt Kina,
 för att där
 liksom här
folk begrina.

 Läs, min vän,
 om du än
täcks mig höra.
 Är du trött,
 Så sov sött
på ditt öra.