Myladys son/Del I/Kapitel 32
| ← Skärmytsling |
|
Absolutionen → |
XXXII.
MUNKEN.
TVÅ KARLAR LÅGO UTSTRÄCKTA, DEN ENA orörlig, med ansiktet mot marken, genomborrad av tre kulor, och badande i sitt blod. Denne var död.
Den andre, som de två betjänterna rest med ryggen mot ett träd, höjde sina ögon mot himlen och läste, med hopknäppta händer, en brinnande bön. Han hade blivit träffad av en kula, som krossat övre delen av hans lårpipa.
De båda unga männen gingo först fram till den döde och sågo förvånade på varandra.
— Det är en präst, sade Raoul, han har tonsur. Åh, sådana skurkar, som lägga hand på Herrens tjänare!
— Kom hit, mina herrar, bad Urbain, en gammal soldat, som följt grevens far under alla hans fälttåg, kom hit! Med den andre kan ingenting göras, den här kan måhända räddas.
Den sårade smålog sorgset.
— Rädda mig? Nej, sade han, men hjälpa mig att dö … ja!
— Är ni präst? frågade Raoul.
— Nej, min herre.
— Er olycklige kamrat tycks mig tillhöra kyrkan, återtog Raoul.
— Det var pastorn i Béthune, herre, han skulle till ett säkert ställe föra kyrkans heliga kärl och kyrkkassan, ty hans höghet prinsen lämnade i dag vår stad, och spanjorerna rycka kanske in där i morgon. Som man visste, att fientliga strövkårer irrade omkring i trakten och uppdraget således var mycket farligt, ville ingen åtfölja honom … då erbjöd jag mig.
— Och dessa uslingar ha angripit er, de ha skjutit på en präst!
— Mina herrar, sade den sårade, i det han blickade omkring sig, jag plågas mycket, men skulle ändå gärna vilja bli förd till något hus.
— Där man kunde lämna er hjälp? sade de Guiche.
— Nej, där jag kunde få bikta mig.
— Men ni är kanske inte så farligt sårad som ni tror? sade Raoul.
— Jo, tro mig, min herre, svarade den sårade, här är ingen tid att förlora. Jag förstår mig litet på sår. Försök därför att föra mig till något ställe, där jag kunde träffa en präst, eller gör er den mödan att föra hit en sådan. Gud skall belöna denna heliga handling … det är min själ man bör rädda, ty kroppen är förlorad.
— Var lugn, min herre, sade de Guiche, jag svär, att ni skall erhålla den tröst, ni begär. Säg oss blott, var det finns något hus, där vi kunna skaffa hjälp åt er och någon by, varifrån vi kunna hämta en präst.
— Tack, och må Gud löna eder! En halv lieue härifrån, då man följer denna väg, ligger ett värdshus, och knappt en lieue där bortom ligger byn Greney. Rid dit och sök upp pastorn. Om han inte är hemma, så vänd er till augustinerklostret, som är det sista huset i köpingen på högra sidan, och för till mig en broder, en munk eller en pastor, lika gott vilketdera, blott han erhållit vår heliga kyrkas tillstånd att giva absolution in articulo mortis.
— Herr d'Arminges, sade de Guiche, stanna kvar hos denne olycklige och se till, att han förflyttas så varsamt som möjligt. Låt göra en bår av grenar och bred ut alla våra kappor därpå. Två av våra betjänter bära honom och den tredje håller sig i beredskap att avlösa den, som tröttnar. Vicomten och jag skola under tiden hämta en präst.
— Var vid gott mod, min herre, sade Raoul till den sårade, vi skola uppfylla eder önskan.
— Gud välsigne er, mina herrar, sade den döende i en ton av obeskrivlig tacksamhet.
De två unga männen redo bort i galopp åt det anvisade hållet, under det att greve de Guiches guvernör styrde om bårens förfärdigande.
Efter tio minuters ritt varseblevo de båda ryttarne värdshuset.
Utan att stiga av hästen ropade Raoul på värden, underrättade honom, att man skulle föra dit en sårad, bad honom att under tiden göra i ordning allt, som kunde behövas för hans förbindning och begärde dessutom, att om han kände till någon i trakten boende läkare, fältskär eller kirurg, han då skulle skicka efter denne, i vilket fall Raoul förband sig att betala budbäraren.
Värden, som såg framför sig två unga, rikt klädda herrar, lovade att göra allt, vad de begärde, och sedan våra två ryttare sett förberedelserna till mottagandet börja, avlägsnade de sig åter och redo i skarpt trav åt Greney.
De hade tillryggalagt något över en lieue, och kunde redan skönja första husen i byn, vilkas röda tegeltak stucko av mot de grönskande träden, som omgåvo dem, då de sågo en munk, som red på en åsna, komma emot dem. På grund av hans stora hatt och grå yllerock togo de honom för en broder från augustinerklostret. Denna gång tycktes slumpen skicka i deras väg, vad de sökte.
De redo fram till munken.
Det var en man om tjugutvå eller tjugutre år, men som att döma av det yttre tycktes ha åldrats i förtid till följd av asketiska andaktsövningar. Han var blek, men ej med den matta blekhet, som kan göra ett ansikte vackert, utan med en gulaktig färg; hans korta hår, som knappt hängde nedom den ring, hatten bildade kring huvudet, var blekt och färglöst, och hans ljusblå ögon tycktes sakna uttryck.
— Min herre, sade Raoul i sin som vanligt artiga ton, tillhör ni det andliga ståndet?
— Varför frågar ni det? sporde främlingen med en nästan ohövlig likgiltighet.
— För att få veta det, inföll greve de Guiche högdraget.
Främlingen svarade ej utan manade på sin mulåsna med klacken och fortsatte sin väg. De Guiche var med ett par språng framför honom och stängde vägen för honom.
— Svara! sade han. Vi frågade er på ett artigt sätt, och varje hövlig fråga förtjänar ett svar.
— Jag antar, att det står mig fritt att säga eller inte säga vem jag är åt första bästa personer, som få det infallet att fråga mig därom.
De Guiche undertryckte med möda den starka lust han kände att handgripligen tillrättavisa munken.
— För det första, sade han, äro vi inte »första bästa personer». Min vän här är vicomte de Bragelonne, och jag är greve de Guiche. Vidare är det inte av något infall, vi göra er denna fråga, ty det är fråga om en sårad och döende, som begär kyrkans bistånd. Är ni präst, så uppmanar jag er i mänsklighetens namn att följa mig för att att bistå denne man … är ni det inte, blir det ju en annan sak. Då vill jag bara förbereda er på, att jag i hövlighetens namn, varom ni tycks vara så okunnig, ämnar tukta er för er oförskämdhet.
Munkens bleka ansikte antog nu en mörkblå färgskiftning, och han smålog på ett så besynnerligt sätt, att Raoul, som oavlåtligt betraktade honom, fann detta småleende lika sårande som en förolämpning.
— Det är någon spansk eller flamländsk spion, sade han, i det han förde handen till pistolkolven.
En hotfull blick, liknande en blixt, svarade Raoul.
— Nå, min herre, sade de Guiche, vill ni svara?
— Jag är präst, mina herrar, sade den unge mannen. Hans ansikte återtog därpå sin vanliga orörlighet.
— Då, min far, återtog Raoul, i det han stack tillbaka pistolen och gav sina ord en vördnadsfull ton, som likväl ej kom från hjärtat, om ni är präst, skall ni, som min vän redan sagt, bli i tillfälle att utöva ert kall. Vi lämnade nyss en olycklig sårad, som bäres till närmaste värdshus av våra betjänter. Han begär bistånd av en Herrens tjänare.
— Jag skall rida dit, svarade munken, och manade på sin åsna.
— Om ni inte beger er dit, tillade de Guiche, så var övertygad om, att vi ha nog goda hästar för att kunna hinna upp er mulåsna och nog stort inflytande för att låta gripa er, och då svär jag, att processen med er skall bli kort; ett träd och ett rep finner man överallt.
Munkens ögon blixtrade åter, men det var allt. Han upprepade sina ord: Jag skall rida dit, varefter han avlägsnade sig.
— Det är nog säkrast att följa efter honom, sade de Guiche.
— Jag ämnade just föreslå det, svarade Raoul.
— Vilket otäckt ansikte den där munken har! utropade greve de Guiche.
— Ja, svarade Raoul, verkligen otäckt … och vilket uttryck sedan! Det gula håret, de dunkla ögonen, läpparna, som sammandrogos vid minsta ord, han talade …
— Ja ja, sade de Guiche, som mindre än Raoul givit akt på alla dessa enskildheter, enär Raoul betraktade munken, under det greven talade med honom, ja, ett högst besynnerligt utseende … men dessa munkar äro underkastade så förnedrande övningar; fastorna göra dem bleka, den stränga kyrkotukten gör dem skenheliga och därigenom att de begråta det livets goda, som de förlorat, bli deras ögon dunkla.
— Äntligen får den stackars mannen sin präst, sade Raoul, men vid Gud, den biktande tycks verkligen ha mindre ont samvete än hans biktfader. Hur olyckligt för den sårade att nödgas dö i händerna på en sådan munk!
— Bah! Absolutionen kommer ju inte från den, som uttalar den, utan från Gud. Men jag medger, att jag hellre ville dö oskriftad än ha att göra med en dylik biktfar. Och ni är av samma tanke, inte sant, vicomte? Jag såg, att ni fattade kolven på er pistol, som om ni känt er frestad att krossa hans huvud.
— Ja, och vad som är ännu mer besynnerligt, jag kände en obeskrivlig fasa vid åsynen av denne man. Har ni någon gång låtit taga upp en orm, som ni funnit i er väg?
— Nej, aldrig, svarade de Guiche.
— Men det har hänt mig i våra skogar i Blaisois, och jag påminner mlg hur jag vid åsynen av den första ormen, som betraktade mig med sina matta ögon, där han låg i ringlar, stannade orörlig, blek och liksom trollbunden ända till det ögonblick, då greve de La Fère …
— Er far?
— Nej, min förmyndare. Ända till det ögonblick, då greve de La Fère sade till mig: Nå, Raoul, slå till då! Först då skyndade jag fram, och högg i tu ormen, just som han väsande reste sig för att kasta sig på mig. Nåväl, jag försäkrar, att jag erfor alldeles samma känsla vid åsynen av denne man, då han sade: Varför frågar ni det? och då han såg på mig.
— Då ångrar ni kanske, att ni inte högg itu honom, som ni gjorde med ormen?
— Ja, nästan, svarade Raoul.
I detta ögonblick hade de hunnit så långt, att de kunde se det lilla värdshuset, och på andra sidan syntes nu det lilla tåget med den sårade, vilket närmade sig, anfört av herr d'Arminges. Två män buro den döende, och den tredje förde hästarna vid handen.
De två unga männen påskyndade sina hästar.
— Se där den sårade, sade de Guiche, i det han red förbi augustinermunken, var god och skynda er litet, herr munk!
Raoul däremot avlägsnade sig från munken, så långt han kunde åt andra sidan av vägen och fortsatte sin ritt, i det han med avsky vände bort sitt ansikte.
De unga männen redo nu framför munken, i stället för att följa efter honom. De närmade sig den sårade och meddelade honom den glädjande underrättelsen. Han reste litet på sig för att se åt det uppgivna hållet, varseblev munken, som närmade sig, och föll så tillbaka på sin bår, med en glimt av glädje i sitt ansikte.
— Nu, sade de två unga männen, ha vi gjort allt vad vi kunna för er, och som vi ha bråttom att komma till prinsens armé, måste vi fortsätta vår väg; ni ursäktar oss väl, inte sant, min herre? Man säger, att det snart blir en avgörande drabbning, och vi vilja inte komma för sent.
— Skynda er, mina unga herrar, svarade den sårade. Gud välsigne er för ert medlidande. Ni ha verkligen gjort allt vad ni kunna, och jag kan bara säga er ännu en gång: Gud beskydde er och dem, som äro eder kära!
— Min herre, sade de Guiche till sin guvernör, vi rida förut och ni kommer efter på vägen till Cambrin.
Värdshusvärden stod i dörren och hade gjort i ordning allt, säng, förbindning och linne; en dräng hade gått till Lens, som var den närmaste staden, för att hämta en läkare.
— Gott, sade värden, det skall bli som ni önska, men vill ni inte stanna, min herre, för att förbinda ert sår? fortfor han vänd till vicomte de Bragelonne.
— Åh, mitt sår, det är ingenting, svarade vicomten, det blir tids nog att jag vid nästa rast sysselsätter mig med det. Men var så god, om ni får se någon ryttare, som frågar efter en ung man, ridande på en fux och åtföljd av en betjänt, att då säga honom, att ni sett mig, men att jag fortsatte min väg och ämnade äta middag i Mazingarbe samt taga nattkvarter i Cambrin. Denne ryttare är nämligen i min tjänst.
— Vore det inte bäst och säkrast, att jag frågade honom om hans namn och sade honom ert? sporde värden.
— Stor försiktighet skadar inte, svarade Raoul, jag är vicomte de Bragelonne, och han heter Grimaud.
I detta ögonblick anlände den sårade från ena sidan och munken från den andra. De två unga männen drogo sig tillbaka för att lämna rum för båren. Munken steg av mulåsnan och befallde, att man skulle ställa in henne i stallet utan att sadla av henne.
— Herr munk, sade de Guiche, bikta väl denne hederlige man och bekymra er inte om kostnaderna för er och er mulåsna; allt är betalt.
— Tack, min herre, svarade munken med ett av dessa småleenden, som Kommit Raoul att rysa.
De Guiche påskyndade sin häst för att hinna upp vicomten, som redan fått tjugu stegs försprång.
I detsamma blev båren inburen i huset av de två betjänterna. Värden och hans hustru, som även skyndat fram, stodo på trappan. Vid åsynen av den bleke och blodige mannen fattade värdinnan häftigt sin mans arm.
— Nå, vad är det? frågade den senare. Har du blivit sjuk?
— Nej … men se! svarade värdinnan, i det hon pekade på den sårade.
— Ja, svarade mannen, han tycks vara illa däran.
— Det var inte det jag tänkte på, fortfor hustrun darrande, jag frågar, om du inte känner igen honom?
— Den. där karlen? Jo, vänta litet …
— Ah, nu ser jag, att du känner igen honom, sade hustrun, för nu bleknar du också.
— Du har rätt, utropade värden. Ve över mitt hus! Det är för detta bödeln i Béthune!
— För detta bödeln i Béthune! mumlade den unge munken, i det han ryggade tillbaka och hans ansikte förrådde uttrycket av den motvilja, hans skriftebarn ingav honom.
Herr d'Arminges, som stod kvar i dörren, märkte hans tvekan.
— Herr munk, sade han, om denne olycklige också är eller varit bödel, så är han icke desto mindre människa. Gör honom därför denna sista tjänst han ber om, och ert verk skall vara så mycket mer förtjänstfullt.
Munken svarade ej, utan fortsatte tigande sin väg till rummet på nedre botten, där de två betjänterna redan lagt den sårade i en säng.
Då de två betjänterna sågo den andlige mannen komma, och närma sig den döendes huvudgärd, gingo de ut och stängde dörren om munken och den sjuke.
D'Arminges och Olivain väntade dem; de stego åter till häst och alla fyra redo bort i trav, följande samma väg, på vilken Raoul och hans reskamrat redan försvunnit.
Just som guvernören och hans följe i sin tur försvunno, stannade en ny färdeman vid dörren till värdshuset.
— Vad befaller min herre? frågade värden, ännu blek och darrande efter den upptäckt han nyss gjort.
Den nykomne gjorde ett tecken, som när man dricker, steg av, pekade på sin häst och gjorde ett nytt tecken, som när man gnider.
— Anfäkta, sade värden för sig själv, den där tycks vara stum! Var önskar ni dricka? frågade han högt.
— Här, svarade den resande, i det han pekade på ett bord.
— Jag bedrog mig, sade värden, han är tydligen inte alldeles stum.
Han bugade sig och gick efter vin och skorpor, som han satte fram åt sin tystlåtne gäst.
— Är det något mer herrn önskar? frågade han.
— Ja, svarade resenären.
— Vad då?
— Att få veta, om ni sett någon ung adelsman om femton år passera här förbi, ridande på en fux och åtföljd av en betjänt.
— Vicomte de Bragelonne? frågade värden.
— Just han, ja.
— Då är ni herr Grimaud?
Den resande gjorde ett jakande tecken.
— Ja, återtog värden, er unge herre var här för endast en kvart sedan. Han skulle äta middag i Mazingarbe och ligga över natten i Cambrin.
— Hur långt härifrån till Mazingarbe?
— Två och en halv lieues.
— Tack.
Viss om att redan på kvällen kunna träffa sin unge herre, syntes Grimaud nu lugnare. Han torkade sin panna och slog i ett glas vin, som han under tystnad drack ur.
Han hade nyss satt ned glaset och stod i begrepp att fylla det, då ett förfärligt skrik hördes från rummet, där munken och den döende befunno sig.
Grimaud steg hastigt upp.
— Vad är det? frågade han. Varifrån kom det där skriket?
— Från den sårades kammare, svarade värden.
— Vilken sårade? frågade Grimaud.
— För detta bödeln i Béthune, som blivit rånad av spanska marodörer. Man har burit hit honom, och han biktar nu för en augustinerbroder. Han tycktes vara illa sårad.
— För detta bödeln i Béthune, mumlade Grimaud, i det han sökte samla sina minnen. En man om femtiofem eller sextio år, lång och reslig, mörklagd med mörkt hår och skägg?
— Alldeles så, utom det att skägget blivit grått och håret vitnat. Känner ni honom? frågade värden.
— Jag har sett honom en gång, sade Grimaud, vars ansikte mörknade vid den syn, detta minne framkallade för hans blick.
Värdinnan skyndade nu fram, helt darrande.
— Hörde du? frågade hon sin man.
— Ja, svarade värden, i det han oroligt blickade åt dörren.
I detta ögonblick hördes ett skri, mindre starkt än det förra och åtföljt av ett långt, utdraget kvidande.
De tre personerna sågo rysande på varandra.
— Vi måste se efter vad det är, sade Grimaud.
— Man skulle kunna tro, att det är skriket från en man, som mördas, mumlade värden.
— Jesus! utropade värdinnan, i det hon korsade sig.
Om Grimaud talade föga, så vet man, att han handlade desto mer. Han rusade fram till dörren och skakade den häftigt, men den var reglad inifrån.
— Öppna! skrek värden, öppna, herr munk, öppna genast!
Ingen svarade.
— Öppna, eller slår jag in dörren! ropade Grimaud.
Samma tystnad.
Grimaud blickade omkring sig och fick se en järnstör, som händelsevis stod i ett hörn, han rusade fram, tog den, och innan värden hunnit motsätta sig hans avsikt, hade han slagit upp dörren.
Golvet i rummet var fläckat av blod, som rann genom madrassen. Den sårade talade ej mer, han rosslade; munken hade försvunnit.
— Munken? Var är munken? ropade värden.
Grimaud störtade fram till ett öppet fönster, som vette åt gården.
— Han har flytt härigenom, utropade Grimaud.
— Är det möjligt? sade värden helt bestört. Uppassare, se efter, om munkens mulåsna finns i stallet.
— Ingen åsna där! ropade den, till vilken frågan ställdes.
Grimaud rynkade ögonbrynen, värden knäppte ihop händerna och blickade misstroget omkring sig. Hans hustru hade ej vågat sig in i kammaren, hon stod förskräckt kvar i dörröppningen.
Grimaud närmade sig den sårade och betraktade hans grova, markerade anletsdrag, vilka hos honom väckte en så förfärlig hågkomst.
Sedan han ett ögonblick under dyster tystnad betraktat honom, sade han slutligen:
— Intet tvivel mer, det är verkligen han.
— Lever han ännu? frågade värden.
Utan att svara öppnade Grimaud hans rock för att känna efter, om hans hjärta klappade, under det att värden även närmade sig, men båda ryggade hastigt tillbaka; värden uppgav ett rop av förfäran och Grimaud bleknade.
En dolk hade ända till skaftet inträngt i vänstra sidan av bödelns bröst.
— Skynda att skaffa hjälp, sade Grimaud, jag stannar hos honom.
Värden gick helt förvirrad ut ur rummet; hans hustru hade redan flytt vid det rop, som hennes man uppgivit.