Myladys son/Del I/Kapitel 43
| ← Ännu en drottning, som begär hjälp |
|
Tedeum för segern vid Lens → |
XLIII.
VARI BEVISAS, ATT DET FÖRSTA INTRYCKET ALLTID ÄR DET RÄTTA.
DE TRE ÄDLINGARNA TOGO PICARDIEVÄGEN, denna för dem så välkända väg, vilken påminde Athos och Aramis om några av deras märkligaste ungdomsäventyr.
— Om Mousqueton vore med oss, sade Athos, då de kommo fram till ett ställe, där de varit i gräl med vägarbetarna, vad han skulle rysa, då han red förbi det här stället. Kommer du ihåg, att det var här, som han fick den där minnesvärda kulan?
— Besitta, jag skulle inte säga något om det, svarade Aramis, för jag ryser själv vid detta minne. Ser du, där bakom det där trädet är en liten fläck, där jag trodde det var ute med mig.
Man fortsatte sin väg. Snart kom turen till Grimaud att påminna sig förgångna upplevelser. Då de kommo fram till det värdshus, där hans herre och han fordom utfört en så ovanlig dryckesbragd, närmade han sig Athos och sade, i det han pekade på källargluggen:
— Metvurstar!
Athos skrattade, och denna hans ungdomsdårskap roade honom nu lika mycket, som om han hört den omtalas rörande någon annan.
Efter två dagars och en natts resa anlände de omsider mot kvällen i härligt väder till Boulogne, en då nästan öde stad och byggd helt och hållet på höjden; vad man nu kallar den lägre staden fanns icke då. Boulogne hade ett läge, som gjorde det ointagligt.
Då de kommo till stadsporten, sade Winter:
— Mina herrar, låt oss göra här som i Paris. Låt oss skiljas för att undvika misstankar; jag vet ett mindre besökt värdshus, vars ägare är mig helt tillgiven. Jag beger mig dit, ty jag har där brev att vänta. Ni kunna till exempel stiga av vid stadens förnämsta värdshus »Kung Henris värja», ni intaga förfriskningar och komma om två timmar ned till hamnen, där vår båt väntar oss.
Så beslöts även. Lord Winter fortsatte sin väg längs den yttre boulevarden för att genom en annan port rida in i staden, under det de båda vännerna redo in genom den, utanför vilken de befunno sig. Sedan de tillryggalagt ytterligare tvåhundra steg, kommo de fram till det anvisade värdshuset.
De läto utfodra hästarna, men utan att sadla av dem. Betjänterna åto kvällsvard, ty det började bli sent, och de båda herrarna, som voro ivriga att gå ombord, stämde möte med dem vid hamnen och befallde dem att ej samtala med någon, vem det vara månde.
Athos och Aramis gingo således ned till hamnen.
Till följd av sina dammiga kläder och ett visst obesvärat skick, varpå man alltid igenkänner resvana personer, väckte de båda vännerna några förbigåendes uppmärksamhet. De sågo i synnerhet en, på vilken deras ankomst tycktes göra ett visst intryck. Denne man vankade dystert av och an vid hamnen. Så snart han märkte dem, upphörde han ej att betrakta dem och tycktes brinna av lust att tilltala dem.
Denne man var ung och blek, hans ögon hade en så obestämd blå färg att de tycktes skifta liksom en tigers, allt efter de färger de avspeglade. Han var svartklädd och bar tämligen ledigt en lång värja.
Då Athos och Aramis kommit ned till hamnen, stannade de för att betrakta en liten båt, fastgjord vid en påle och fullt utrustad, som om den väntat på någon.
— Det är antagligen vår båt, sade Athos.
— Ja, svarade Aramis, och slupen, som gör sig segelfärdig där borta, är sannolikt den, som skall föra oss till vår bestämmelseort. Bara nu inte Winter låter vänta på sig alltför länge! Det här är ett otrevligt ställe … inte en enda kvinna går förbi.
— Tyst, viskade Athos, man lyssnar på oss.
Den spatserande främlingen, som gått några slag fram och tillbaka bakom dem, hade verkligen stannat vid namnet Winter, men som hans ansikte ej förrått minsta rörelse, då han hörde detta namn, kunde det lika väl varit en tillfällighet, att han stannat.
— Mina herrar, sade den unge mannen, i det han hälsade helt artigt och obesvärat, förlåt min nyfikenhet, men jag ser, att ni komma från Paris eller åtminstone äro främlingar i Boulogne?
— Ja, vi komma från Paris, svarade Athos med samma artighet. Varmed kunna vi stå till tjänst?
— Min herre, återtog den unge mannen, skulle ni vilja vara god och säga mig, om det är sant, att kardinal Mazarin inte längre är minister?
— Det var en besynnerlig fråga, sade Aramis.
— Han både är och inte är det, svarade Athos, det vill säga, att halva Frankrike vill förjaga honom, men att han genom ränker och löften lyckas hålla sig kvar med stöd av den andra hälften. Detta kan, som ni förstår, ännu räcka mycket länge.
— Således, min herre, fortfor främlingen, är han varken stadd på flykt eller i fängelse?
— Nej, min herre, åtminstone inte för närvarande.
— Mina herrar, jag ber få tacka så mycket för er artighet, sade den unge mannen och avlägsnade sig.
— Vad säger du om den där frågvise gynnaren? sade Aramis.
— Jag antar, att det är en landsortsbo, som har tråkigt, eller en spion, som hör sig för.
— Och du svarade honom så där?
— Ingenting berättigade mig att svara honom annorlunda. Han var artig mot mig, och jag mot honom.
— Men om det nu var en spion? Jag är rädd att du gjorde orätt i att svara honom som du gjorde, sade Aramis, i det han med ögonen följde den unge mannen, som försvann bakom sandrevlarna.
— Och du glömmer, att du begick en ännu större oförsiktighet, då du uttalade lord Winters namn. Det var just vid ljudet av detta namn, som mannen stannade. Vill du, att jag skall bekänna en sak? Jag var också nyfiken att få se den där unge mannen på nära håll.
— Och varför det då?
— Aramis, du kommer kanske att skratta åt mig, du skall säga, att jag alltid återkommer till samma tanke och kalla mig en räddhågad andeskådare …
— Nå, vidare!
— Vem tycker du, att den unge mannen liknar?
— I fulhet eller i skönhet? frågade Aramis skrattande.
— I fulhet och så mycket en man kan likna en kvinna.
— För tusan! utropade Aramis; du ger mig något att tänka på. Nej, du är verkligen ingen andeskådare, min bäste vän, och nu då jag tänker efter, finner jag, att du har rätt. Denna tunna, hopknipna mun, dessa ögon, som alltid synes lyda förståndet och aldrig hjärtat … det är någon sidoättling av mylady.
— Du skrattar, Aramis?
— Av gammal vana, det är allt, för jag svär, att jag lika ogärna som du skulle vilja möta den där ormungen på min väg.
— Ah, se där kommer Winter, sade Athos.
— Gott, sade Aramis, nu skulle det bara fattas, att våra betjänter läte vänta på sig.
— Nej, jag ser dem komma strax efter lorden.
— Vad i all världen fattas vår vän? frågade Aramis. Han liknar en av Dantes fördömda, på vilka Satan vridit om halsen. Varför stirrar han efter sig så där?
Då Winter i sin tur varseblev de andra, fördubblade han sin hastighet och skyndade fram till dem.
— Vad fattas er, mylord? frågade Athos. Varför är ni så andfådd?
— Åh, ingenting, svarade Winter, ingenting. Jag tyckte bara, då jag gick förbi sandrevlarna …
Han vände sig åter om. Athos såg på Aramis.
— Men låt oss fara, återtog Winter, låt oss fara, båten väntar oss, och där ligger vår slup för ankar … ni se den härifrån. Jag önskar vi redan vore ombord.
Och han vände sig åter om.
— Anfäkta, sade Aramis, har ni glömt något?
— Nej, det är bara tankspriddhet.
— Han har sett honom, sade Athos sakta till Aramis.
De hade nu kommit fram till trappan, som förde ned till båten. Winter lät betjänterna gå förut med vapnen och kappsäckarna och började sedan stiga ned efter dem.
I detta ögonblick varseblev Athos en man, som följde havsstranden, parallellt med hamnarmen, och som påskyndade sin gång liksom för att från andra sidan av hamnen, knappt tjugu steg därifrån åse deras inskeppning.
Oaktat skymningen, som började tätna, tyckte Athos sig igenkänna den unge mannen, som nyss frågat dem.
— Åhå, sade han för sig själv, skulle det verkligen kunna vara en spion, och ämnar han hindra oss att gå ombord?
Men som det, ifall främlingen verkligen haft en sådan avsikt, redan var något för sent att sätta den i verket, steg Athos i sin tur utför trappan, men utan att förlora den unge mannen ur sikte.
Då Athos hoppat i båten, lade den genast ut från stranden och började avlägsna sig, rodd av fyra starka karlar.
Den unge mannen följde med eller rättare gick framom båten. Den skulle fram mellan ändan av hamnarmen, som
upplystes av den nyss tända fyrbåken och en klippa, som stupade ned i havet. Man såg honom på avstånd klättra uppför klippan för att kunna stå ovanför båten, då den rodde förbi.
— För tusan, sade Aramis, den där unge mannen är bestämt en spion i alla fall.
— Vilken man? frågade Winter, i det han vände på huvudet.
— Den, som följt oss, som tilltalat oss och som väntar oss där borta. Se själv!
Winter vände sig om och följde riktningen av Aramis finger. Fyrbåken spred sitt ljus över den lilla öppningen, varigenom båten skulle fram, samt över klippan, på vilken den unge mannen stod och väntade med bart huvud och korslagda armar.
— Det är han, utropade lord Winter, i det han grep Athos i armen, det är han! Jag tyckte väl, att jag kände igen honom och bedrog mig alltså inte.
— Vilken han? frågade Aramis.
— Myladys son, svarade Athos.
— Munken! utropade Grimaud.
Den unge mannen hörde dessa ord; man kunde tro, att han velat störta sig utför, så långt stod han, ute på klippans yttersta kant, lutad över havet.
— Ja, det är jag, min farbror, jag, myladys son, jag, munken, Cromwells sekreterare och vän, och jag känner er och edra följeslagare.
I båten funnos visserligen tre män, som voro oförskräckta, och vilkas mod ingen skulle vågat ifrågasätta, men vid denna röst, vid denna ton och denna åtbörd ilade en rysning av förfäran genom deras ådror.
Vad Grimaud beträffar, kände han håret resa sig på sitt huvud, och svetten pärlade fram på hans panna.
— Ah, sade Aramis, det är alltså brorsonen, det är munken, det är myladys son, som han själv sade!
— Ja, ja, mumlade Winter.
— Vänta då! återtog Aramis.
Och med den förfärande kallblodighet, han hade i alla kritiska ögonblick, tog han en av de två karbiner, som Tony höll, spände hanen och lade an på den unge mannen, som stod upprätt på klippan som en förbannelsens ande.
— Skjut! skrek Grimaud, utom sig.
Athos kastade sig över karbinpipan och hindrade skottet att gå av.
— F-n anamme dig! utropade Aramis; jag hade så säkert sikte, jag skulle skickat kulan mitt i bröstet på honom.
— Det är nog att vi dödat modern, sade Athos dovt.
— Modern var en brottslig kvinna, som gjort oss alla ont, om icke oss själva, så dem som voro oss kära.
— Ja, men sonen har ingenting gjort oss, han.
Grimaud, som rest sig upp för att se verkan av skottet, nedsjönk modstulen, i det han slog ihop händerna.
Den unge mannen brast i hånskratt.
— Ah, det är ni, det är verkligen ni … jag känner er nu! utropade han.
Hans skärande skratt och hotfulla ord fördes av vinden över båten och förlorade sig i fjärran. Aramis ryste.
— Var lugna, sade Athos. För tusan, äro vi då inte längre män!
— Jo, svarade Aramis, men det där är en avgrundsande. Fråga hans farbror, om jag hade orätt i att vilja befria honom från hans käre brorson.
Winter svarade blott med en suck.
— Allt vore då över, återtog Aramis. Åh, jag fruktar verkligen, att din klokhet, Athos, denna gång tvingat mig att begå en dårskap.
Athos fattade Winters hand och sökte giva samtalet en annan vändning.
— När landstiga vi i England? frågade han lorden, men denne hörde icke dessa ord och svarade icke.
— Hör på, Athos, sade Aramis, det kanske ännu vore tid. Se, han står ännu kvar på samma plats.
— Vad kan han göra i Boulogne? frågade Athos.
— Han följde mig, han följde efter mig, svarade Winter, som denna gång hört Athos ord, emedan de stodo i samklang med hans tankar.
— Aramis, sade Athos, jag tror nästan, att jag gjorde orätt då jag inte lät dig hållas.
— Tig då, utbrast Aramis, du skulle komma mig att gråta, om jag kunde.
I detsamma prejades de av en röst från slupen. Lotsen, som satt vid rodret; svarade, och båten lade till vid fartyget
Inom en minut voro herrar, betjänter och saker ombord. Skepparen hade blott väntat på passagerarna för att avsegla, och knappt hade de satt foten på däck, förrän man styrde kurs på Hastings, där man skulle stiga i land.
De tre vännerna kastade ofrivilligt en sista blick på klippan, där den hotande skugga, som förföljde dem, ännu tydligt avtecknade sig mot kvällshimlen.
Då framträngde till dem en röst, som sände dem denna sista hotelse:
— Vi träffas i England, mina herrar!