Myladys son/Del I/Kapitel 42

←  Farbror och brorson

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Ännu en drottning, som begär hjälp

Vari bevisas, att det första intrycket alltid är det rätta  →

XLII.
ÄNNU EN DROTTNING, SOM BEGÄR HJÄLP.

MEDAN DETTA FÖRSKRÄCKLIGA UPPTRÄDE försiggick hos lord Winter, satt Athos vid fönstret i sitt rum, med armbågen stödd mot ett bord och huvudet vilande mot handen och lyssnade med blicken oavvänt fästad på Raoul, som berättade honom sina reseäventyr och de närmare omständigheterna av slaget vid Lens.

Ädlingens nobla och vackra ansikte förrådde en obeskrivig glädje vid skildringen av dessa första så friska och rena förnimmelser och intryck; han lyssnade till ljudet av denna ungdomliga röst, vilken redan livades av ädla känslor liksom av tonerna i en harmonisk musik. Han glömde det dystra förflutna och den dunkla framtiden. Man skulle kunnat tro, att det älskade barnets återkomst förvandlat hans fruktan till hopp. Athos var lycklig … lyckligare än han någonsin varit förr.

— Och du deltog i den stora striden, Raoul? frågade den forne musketören.

— Ja, herr greve.

— Och den var het, säger du?

— Hans höghet prinsen angrep själv elva gånger.

— Han är en stor krigare, Raoul.

— Han är en hjälte, herr greve. Jag förlorade honom aldrig ur sikte. Åh, vad det är härligt att heta Condé och uppbära sitt namn så!

— Lugn och lysande, inte sant?

— Lugn som på en parad och lysande som vid en fest. Vi ryckte fram mot fienden i sakta skritt. Man hade förbjudit oss att skjuta först, och med musköten i hand marscherade vi mot spanjorerna, som besatt en höjd. Då vi kommit på trettio stegs avstånd från dem, vände sig prinsen till soldaterna och sade: »Gossar, ni ha att utstå en ursinnig muskötsalva, men var lugna, ty sedan skola ni lätt kunna ge dem svar på tal. Det uppstod en sådan tystnad, att både vänner och fiender kunde höra dessa ord. Därpå höjde han sin värja med orden: Stöt i trumpeterna!

— Mycket bra. Men vid tillfälle skulle du göra på samma sätt, Raoul, inte sant?

— Jag är inte säker på det, herr greve, för jag fann det så stort och härligt. Då vi kommit på tjugu stegs avstånd sågo vi alla musköterna sänka sig mot oss som en enda blänkande linje, ty solen sken på bössorna. Framåt, gossar, framåt! ropade prinsen; nu är stunden inne!

— Var du rädd, Raoul? frågade greven.

— Ja, herr greve, svarade den unge mannen helt okonstlat; jag kände först som en isande köld i hjärtat och vid ordet ’fyr’, som på spanska genljöd i fiendens led, tillslöt jag ögonen och tänkte på er.

— Är det riktigt sant, Raoul? frågade Athos, i det han tryckte hans hand.

— Ja, herr greve. I samma ögonblick hördes ett sådant dån, att man kunnat tro, att avgrunden öppnade sig, och de, som inte dödades, kände hettan av elden. Jag öppnade åter ögonen, förvånad över att inte vara död eller åtminstone sårad. Tredjedelen av skvadronen låg på marken, stympad och blödande. I detta ögonblick mötte jag prinsens blick, och jag tänkte blott på en enda sak: att han betraktade mig. Jag sporrade min häst och befann mig snart mitt ibland fiendens led.

— Och prinsen var nöjd med dig?

— Ja, så sade han åtminstone, då han uppdrog åt mig att till Paris åtfölja herr de Châtillon, som kommit hit för att till drottningen avge rapport om slaget och framlämna de tagna fanorna. Res, sade han till mig, fienden hinner inte repa sig på fjorton dagar. Till dess behöver jag er inte. Res för att omfamna dem, som ni älskar och säg min syster, fru de Longueville, att jag tackar henne för den tjänst hon gjorde mig, då hon skickade mig er. Och nu är jag här, tillade Raoul, i det han såg på greven med ett småleende av innerligaste kärlek, för jag trodde nog, att ni skulle bli mycket glad att återse mig.

Athos drog den unge mannen till sig och kysste honom på pannan som om han varit en ung flicka.

— Du är således redan på god väg, Raoul sade han. Du har hertigar till vänner, en marskalk av Frankrike till beskyddare, en prins av blodet till befälhavare, och på en och samma dag har du vid din återkomst haft företräde hos två drottningar … det är vackert nog för en nybörjare.

— Åh, herr greve, sade Raoul hastigt, ni påminner mig om en sak, som jag i min iver att få omtala mina äventyr glömde, nämligen att jag hos hennes majestät drottningen av England träffade en adelsman, som, då jag nämnde ert namn, uppgav ett rop av överraskning och glädje. Han sade sig vara en gammal vän till er, frågade efter er adress och ämnar besöka er.

— Vad heter han?

— Det vågade jag inte fråga honom, men ehuru han uttryckte sig ganska bra på franska, kunde jag av hans uttal förstå, att han var engelsman.

— Ah! sade Athos.

Han sänkte huvudet som för att söka i sitt minne. Då han sedan lyfte det igen, mötte hans blickar en man, som stod i den halvöppna dörren och med rörd uppsyn betraktade honom.

— Lord Winter! utropade greven.

— Athos, min vän!

De båda männen höllo varandra ett ögonblick omfamnade; därpå fattade Athos hans båda händer och sade, i det han betraktade honom:

— Vad fattas er, mylord? Ni ser lika dyster ut, som jag är glad.

— Det är sant, min vän, jag kan till och med säga, att åsynen av er ökar min fruktan.

Winter såg sig omkring för att uttrycka sin önskan att bli ensam med greven. Raoul förstod, att de båda vännerna hade något att språka om, och avlägsnade sig oförmärkt.

— Nu, då vi äro ensamma, sade Athos, så låt oss tala om er.

— Låt oss tala om oss, sade Winter. Han är här!

— Vem då?

— Myladys son.

Ännu en gång träffad av detta namn, som likt ett olycksbådande eko tycktes förfölja honom, tvekade Athos ett ögonblick, rynkade lätt ögonbrynen och sade sedan i lugn ton:

— Jag vet det redan.

— Ah, vet ni det?

— Ja, Grimaud träffade honom mellan Béthune och Arras och red tillbaka hit i fyrsprång för att underrätta mig om hans hitkomst.

— Grimaud kände alltså igen honom?

— Nej, men han bistod på dödsbädden en man, som kände honom.

— Bödeln i Béthune! utropade Winter.

— Ni vet det då? sporde Athos förvånad.

— Han har nyss varit hos mig, svarade Winter, och han sade mig allt. Ah, min vän, vilket förskräckligt uppträde! Varför ha vi inte dödat barnet tillika med modern?

Liksom alla ädla naturer meddelade Athos ej åt andra alla de obehagliga intryck, han själv erfor; tvärtom behöll han dem för sig själv och gav i stället tröst och förhoppningar.

— Vad fruktar ni? sade han. Äro vi inte i stånd att försvara oss? Är denne man till yrket mördare, en kallblodig mördare? Han kunde i ett utbrott av raseri döda bödeln i Béthune, men nu är hans ursinne stillat.

Winter smålog dystert och skakade på huvudet.

— Ni känner då inte till detta blod längre?

— Bah! svarade Athos, i det även han sökte småle; det har väl i andra ledet förlorat något av sin grymhet. För övrigt, min vän, har ju försynen varnat oss, så att vi må vara på vår vakt. Vi kunna inte göra annat än avbida tiden. Men vad är det, som fört er till Paris?

— Några viktiga angelägenheter, som ni skall få veta sedan. Men vad hörde jag väl hos hennes majestät drottningen av England? Herr d'Artagnan tillhör visst Mazarins parti? Förlåt min uppriktighet, min vän, jag varken. hatar eller tadlar kardinalen, och er åsikt skall jag alltid respektera: Skulle ni till äventyrs också tillhöra hans parti?

— Herr d'Artagnan är i tjänst, svarade Athos, han är militär, han måste lyda den bestående makten. D'Artagnan är inte rik och är beroende av sin löjtnantslön för att kunna leva. Millionärer som ni, mylord, äro sällsynta i Frankrike.

— Ack, utropade Winter, jag är nu lika fattig, ja fattigare än han. Men låt oss återvända till er.

— Ja, ni vill veta, om jag tillhör Mazarins parti. Nej, tusen gånger nej! Förlåt också min uppriktighet, mylord.

— Tack, bäste greve! utbrast Winter. Tack för denna goda underrättelse! Ni gör mig lycklig och föryngrad. Ah, ni är då inte en av Mazarins anhängare … vilken lycka! Det var ju inte heller möjligt. Men förlåt mig ännu en fråga: är ni fri?

— Vad menar ni med fri?

— Jag menar, om ni inte är gift.

— Nej, det är jag inte, svarade Athos småleende.

— Jag trodde, att den där ynglingen, så vacker, så behaglig och intagande …

— Det är en gosse, som jag uppfostrar, och som inte ens känner sin far.

— Ah, ni är alltjämt densamme, bäste Athos, alltid högsint och ädel.

— Säg då, mylord, vad ni begär av mig.

— Ni har ännu herrar Porthos och Aramis till vänner?

— Och tillägg även d'Artagnan, mylord. Vi äro ännu alltjämt fyra vänner, varandra lika tillgivna som förr, men då det är fråga om att tjäna eller strida mot kardinalen, att vara anhängare av Mazarin eller frondörer, då äro vi blott två.

— Herr Aramis håller alltså med d'Artagnan?

— Nej, Aramis gör mig den äran att dela mina tänkesätt.

— Kan ni sätta mig i förbindelse med denne så intagande och snillrike vän?

— Ja visst, så snart ni behagar.

— Är han något förändrad?

— Han har blivit abbé, ingenting annat.

— Ni gör mig förskräckt … då har väl hans stånd förmått honom att avstå från alla stora företag?

— Tvärtom, svarade Athos småleende, han har aldrig varit mera musketör än sedan han blev abbé, och ni skall i honom finna en riktig Galaor. Vill ni, att jag skall skicka Raoul efter honom?

— Nej tack, inte nu. Vid denna tid skulle man kanske inte träffa honom hemma. Men då ni tror er kunna ansvara för honom …

— Ja, som för mig själv.

— Kan ni lova mig att i morgon bittida klockan tio föra honom med er till Louvrebron?

— Aha, sade Athos småleende, ni har en duell?

— Ja, greve, en ganska ärofull duell, vari jag hoppas, att ni vill deltaga.

— Vart skola vi bege oss, mylord?

— Till hennes majestät drottningen av England, som bett mig presentera er för henne, greve.

— Hennes majestät känner mig då?

— Jag känner er åtminstone.

— Vilken gåta! sade Athos. Men lika gott, eftersom ni känner lösningen därpå, så begär jag inte mer. Gör ni mig den äran att supéra med mig, mylord?

— Nej tack, herr greve, svarade Winter, jag medger, att den där unge mannens besök berövat mig aptiten och sannolikt också skall beröva mig sömnen. I vad avsikt har han kommit till Paris? Det var inte för att träffa mig han kom hit, ty han visste inte av min resa.

— Vad har han för sig i England?

— Han är en av Oliver Cromwells ivrigaste anhängare.

— Vad kan det vara, som förmått honom att sluta sig till detta parti? Både hans far och mor voro ju katoliker.

— Hatet … som han hyser till konungen.

— Till konungen?

— Ja, kungen har förklarat honom oäkta, fråntagit honom hans förmögenhet och förbjudit honom att bära namnet Winter.

— Och vad kallar han sig för nu då?

— Mordaunt.

— Puritan och förklädd till munk, resande ensam i Frankrike …

— Förklädd till munk, säger ni?

— Ja, vet ni inte det?

— Jag vet inte just mer än vad han sagt mig.

— Jo, det var därför han av en slump kom att bikta bödeln i Béthune.

— Då gissar jag allt … han är skickad av Cromwell.

— Till vem?

— Till Mazarin. Drottningen hade rätt — vi ha förekommits, nu förstår jag alltsammans. Farväl till i morgon, greve.

— Men natten är mycket mörk, sade Athos, då han märkte, att lord Winter var mer orolig än han ville förråda, och ni har inga betjänter med er?

— Jag har Tony, en hygglig, fastän litet enfaldig gosse.

— Hör hit, Olivain, Grimaud och Blaisois, beväpna er med karbiner och kalla hit vicomten.

Blaisois var den storväxte unge man, hälften betjänt, hälften bonde, som vi redan sett på slottet Bragelonne, och som Athos givit namn efter den provins, där han var född.

Fem minuter efter det befallningen givits, inträdde Raoul.

— Vicomte, sade Athos, ni ledsagar mylord till hans bostad och låter ingen närma sig honom.

— Åh, bäste greve, sade Winter, för vem tar ni mig då?

— För en främling, som inte känner till Paris, svarade Athos och som vicomten skall visa vägen.

Lord Winter tryckte hans hand.

— Grimaud, sade Athos, sätt dig i spetsen för truppen och lag dig i akt för munken!

Grimaud ryckte till, gjorde ett tecken med huvudet och avbidade avfärden, under det han med tyst vältalighet smekte kolven på sin karbin.

— I morgon, greve, sade Winter.

— Ja, mylord.

Den lilla truppen satte sig i rörelse åt Saint-Louisgatan. Olivain darrade vid varje misstänkt ljussken, Blaisois var tämligen oförskräckt, emedan han var okunnig om att man löpte någon fara, Tony såg sig om till höger och vänster, men var ur stånd att yttra ett ord, enär han ej kunde tala franska.

Winter och Raoul gingo vid varandras sida och samtalade.

Grimaud, som enligt Athos befallning gick i spetsen för tåget med facklan i ena handen och karbinen i den andra, kom fram till Winters hotell, bultade på porten, och då man öppnat, bugade han sig för lorden utan att säga ett ord.

De återvände i samma ordning, och Grimauds skarpa ögon upptäckte ingenting misstänkt, utom en skugga, som tycktes stå i bakhåll i hörnet av Guénégaudgatan och kajen. Han trodde sig redan på bortvägen ha sett denne nattlige spejare, som nu tilldrog sig hans blickar. Han skyndade emot honom, men innan han hunnit fram, hade skuggan försvunnit i en gränd, dit Grimaud icke ansåg rådligt att intränga.

Man underrättade Athos om expeditionens lyckliga utgång, och som klockan nu var över tio på kvällen, drog sig var och en tillbaka till sitt rum.

Dagen därpå var det grevens tur, när han öppnade ögonen, att varsebliva Raoul vid sin huvudgärd. Den unge mannen var fullständigt klädd och höll på att läsa i en nyligen utkommen bok av Chapelain.

— Redan uppstigen, Raoul? sade greven.

— Ja, herr greve, svarade den unge mannen med en viss tvekan. Jag har inte sovit gott.

— Du, Raoul? Inte sovit gott? Då var det väl något, som sysselsatte dina tankar?

— Herr greve, ni kommer väl att säga att jag har alltför bråttom att lämna er, då jag nyss kommit, men …

— Har du bara två dagars permission, Raoul?

— Nej då, herr greve, jag har tio dagar. Det är inte heller till fronten jag önskade begiva mig.

Athos smålog.

— Vart då? frågade han. Såvida det inte är en hemlighet, vicomte? Du är nu så gott som en man, Raoul, då du redan utfört din första vapenbragd, och du har förvärvat dig rättighet att bege dig vart du vill, utan att säga mig det.

— Aldrig, herr greve, svarade Raoul, så länge jag har den lyckan att äga er till beskyddare. Jag skulle inte vilja undandraga mig ett förmyndarskap, som är mig så kärt. Jag önskar bara att få tillbringa en dag i Blois. Nu tänker ni väl skratta åt mig?

— Nej, visst inte, Raoul. Du längtar efter att få återse Blois, och det är ju helt naturligt.

— Ni tillåter det således? utropade Raoul förnöjd.

— Ja visst, Raoul.

— Är ni inte alls missnöjd därmed i djupet av ert hjärta, herr greve?

— Nej, varför skulle jag våra missnöjd med det, som gläder dig?

— Åh, herr greve, vad ni är god! utropade den unge mannen, i det han gjorde en rörelse för att omfamna Athos, men vördnaden höll honom tillbaka.

Athos öppnade sina armar för honom.

— Jag får då fara strax?

— När du vill, Raoul.

Raoul tog några steg för att gå.

— Herr greve, sade han, jag tänker på en sak. Det är ju hertiginnan de Chevreuse, som visat mig så mycken godhet, jag har att tacka för min rekommendation hos hans höghet prinsen.

— Och du anser dig skyldig att tacka henne därför, inte sant, Raoul?

— Det förefaller mig så, herr greve, men jag vill låta er avgöra det.

— Begiv dig i förbifarten till Luynespalatset, Raoul, och fråga, om hertiginnan vill taga emot dig. Jag hör med nöje, att du inte glömmer artighetens krav. Tag med dig Grimaud och Olivain.

— Båda två, herr greve? sade Raoul förvånad.

— Ja, båda två.

Raoul bugade sig och gick.

Då Athos såg honom tillsluta dörren och hörde honom med sin glada och vibrerande röst ropa på Grimaud och Olivain, suckade han.

— Han lämnar mig ändå bra hastigt, tänkte han, i det han skakade på huvudet, men han lyder ju blott den allmänna lagen. Sådan är människans natur, hon ser framåt. Han älskar tydligen det där barnet, men kommer han väl att älska mig mindre, därför att han också älskar en annan?

Och Athos tillstod för sig själv, att han icke väntat sig denna hastiga bortresa, men Raoul var så lycklig, att Athos icke fäste sig vid något annat.

Klockar tio var allt i ordning till avresan. Just som Athos såg Raoul stiga till häst, kom en betjänt med en hälsning från fru de Chevreuse. Han hade i uppdrag att säga greve de La Fère, att hon fått kännedom om sin unge skyddslings återkomst, ävensom hans uppförande i bataljen, och gärna skulle vilja lyckönska honom.

— Säg hertiginnan, svarade Athos, att herr vicomten just nu steg till häst för att begiva sig till Luynespalatset.

Vid närmare eftertanke fann Athos, att det kanske inte var så illa, att Raoul i denna stund avlägsnade sig från Paris.

— — — —

— Du har förolämpat kyrkan, min vän, du har förolämpat kyrkan. (Sid 428.)

Athos skickade på morgonen bud till Aramis för att förbereda honom och lämnade brevet till Blaisois, den ende betjänt, som återstod honom. Blaisois träffade Bazin, just som denne tog på sig pedellrocken, ty han hade den dagen tjänstgöring i Notre-Dame.

Athos hade tillsagt Blaisois att söka få tala med Aramis själv. Blaisois, en storväxt, enfaldig yngling, som blint lydde den befallning han fått, hade alltså frågat efter abbé d'Herblay, och oaktat Bazins försäkringar, att han ej var hemma, hade han envisats så, att Bazin till sist blev mycket förtretad.

Blaisois, som såg Bazin i kyrklig dräkt, brydde sig föga om hans nekande och ville i trots därav gå in, enär han antog, att den, han hade att göra med, ägde alla de dygder, som tillhörde hans dräkt, det vill säga tålamod och kristlig kärlek.

Men Bazin, alltid musketörbetjänt, då blodet rusade upp till hans stora ögon, tog en kvast och började piska på Blaisois, i det han sade:

— Du har förolämpat kyrkan, min vän, du har förolämpat kyrkan.

I detta ögonblick och vid detta ovanliga buller gläntade Aramis försiktigt på dörren till sin sängkammare.

Bazin ställde då upp sig helt vördnadsfullt med kvasten rätt upp och ned, såsom han i Notre-Dame sett schweizaren göra med sin hillebard, och med en förebrående blick på denne Cerberus tog Blaisois upp sitt brev ur fickan och räckte det åt Aramis.

— Från greve de La Fère, sade Aramis, gott!

Därpå gick han in igen utan att ens fråga efter orsaken till detta oväsen.

Blaisois återvände dyster i hågen till hotell Grand roi Charlemagne. Athos frågade honom, hur han utfört sitt uppdrag, och Blaisois berättade då sitt äventyr.

— Ditt nöt, sade Athos skrattande, sade du då inte med detsamma, att du kom från mig?

— Nej, herre.

— Nå, vad sa Bazin, när han fick veta, att du var hos mig?

— Jo, herre, han gjorde mig alla möjliga ursäkter och nödgade mig att dricka två glas av ett mycket gott muskatvin, i vilket han lät mig doppa några utmärkta skorpor. Men i alla fall är han en fasligt råbarkad kanalje. En pedell … usch då!

— Gott, tänkte Athos, så snart Aramis läst mitt brev, skall han infinna sig, hur upptagen han än må vara.

Med sin vanliga punktlighet var Athos klockan tio på Louvrebron. Han träffade där lord Winter, som samtidigt infann sig.

De väntade i nära tio minuter. Lord Winter började frukta, att Aramis icke skulle komma.

— Tålamod, sade Athos, i det han såg i riktning mot Bacgatan, tålamod, där kommer en abbé, som slår till en karl och hälsar på en dam … det måste vara Aramis.

Det var verkligen han. En ung borgare, som gick och gapade i vädret, befann sig i hans väg, och Aramis, som han nedstänkt med gatsmuts, gav honom ett slag med knytnäven, så att han for tio steg därifrån. I detsamma gick även ett av hans kvinnliga biktbarn förbi, och som hon var ung och vacker, hälsade Aramis på henne med sitt mest intagande leende.

Strax därefter var Aramis hos dem. Som man kan förstå utbyttes nu de hjärtligaste hälsningar mellan honom och lord Winter.

— Vart ska vi gå? frågade Aramis. Är det frågan om att slåss? Och jag som inte har min värja med mig i dag … jag måste då vända om hem efter en.

— Nej, svarade Winter. Vi skola avlägga ett besök hos hennes majestät drottningen av England.

— Ah, sade Aramis. Och vad är ändamålet med denna visit? viskade han till Athos.

— Jag vet på min ära ingenting därom, svarade Athos. Vi få väl se.

Då de kommit till Louvrepalatset, inträdde Winter först. Det fanns för övrigt blott en enda vakt vid porten. Athos, Aramis och engelsmannen själv kunde nu vid dagsljuset iakttaga den skriande nöden i denna en gång praktfulla boning, som en njugg barmhärtighet upplåtit åt den olyckliga drottningen. Stora salar, alldeles utan möbler, förfallna väggar, varpå här och var ännu blänkte återstoder av guldsirater, som motstått förödelsen, fönster, som ej mer kunde stängas och i vilka rutor saknades, inga mattor, inga vakter, ingen betjäning … se där vad som genast förvånade. Athos, och varpå han också i tysthet fäste sin följeslagares uppmärksamhet, i det han stötte till honom med armbågen och med ögonkast påvisade detta elände.

— Mazarin bor bättre, sade Aramis.

— Mazarin är nästan kung, svarade Athos, och madame Henriette är nästan icke längre drottning.

— Om du vill nedlåta dig att vara kvick, Athos, sade Aramis, så tror jag verkligen, att du däri skulle överträffa den stackars Voiture.

Athos smålog.

Drottningen tycktes vänta med otålighet, ty redan vid den första rörelse, hon hörde i salen utanför sin sängkammare, visade hon sig på tröskeln för att emottaga de hovmän, som icke glömt henne i olyckan.

— Stig in och var välkomna, mina herrar, sade hon.

Adelsmännen inträdde och förblevo stående, men då drottningen vinkade åt dem att sitta ned, gav Athos de övriga ett föredöme av lydnad. Han var lugn och allvarsam, men Aramis var ursinnig; detta kungliga elände förbittrade honom, och hans ögon fäste sig vid varje nytt tecken därtill, som han varseblev.

— Ni granskar min prakt? sade madame Henriette, i det hon kastade en sorgmodig blick omkring sig.

— Madame, svarade Aramis, jag ber ers majestät ursäkta, men jag kan inte dölja min harm över att se, att man vid Frankrikes hov bemöter Henrik IV:s dotter så.

— Denne herre är inte krigsman? sade drottningen till lord Winter.

Aramis rodnade lätt.

— Madame, sade han, jag är visserligen abbé, det är sant, men mot min vilja; jag har aldrig känt någon kallelse för prästkragen … min kaftan är blott knäppt med en enda knapp, och jag är alltid beredd att åter bli musketör. I morse, då jag var okunnig om, att jag skulle få den äran att se ers majestät, klutade jag ut mig i dessa kläder, men icke desto mindre skall ers majestät i mig finna den mest tillgivne tjänare, vad ers malestät än täckes befalla.

— Chevalier d'Herblay, sade lord Winter, är en av dessa konung Ludvig XIII:s tappra musketörer, varom jag redan talat med ers majestät.

Därpå tillade han, vänd till Athos:

— Denne herre är den ädle greve de La Fère, vars lysande rykte är ers majestät så välkänt.

— Mina herrar, sade drottningen, jag hade för några år sedan till mitt förfogande ädlingar, skatter och arméer … vid en vink av min hand stod allt detta till min tjänst. I dag däremot — det skall kanske överraska er, men till att utföra en plan, som skulle rädda mitt liv, har jag endast lord Winter, en beprövad vän sedan tjugu år, och er, mina herrer, vilka jag nu ser för första gången och blott känner som mina landsmän.

— Det är nog, madame, svarade Athos, i det han bugade sig djupt, om tre mäns liv kunna rädda edert.

— Tack, mina herrar. Men hör mig, fortfor hon, jag är icke blott den mest beklagansvärda bland drottningar, jag är även den olyckligaste bland mödrar, den mest förtvivlade bland makar; mina barn, två av dem åtminstone, hertigen av York och prinsessan Charlotte, äro långt borta från mig, blottställda för ärelystna människors och fienders förföljelser. Min gemål konungen framsläpar i England ett så bedrövligt liv, att jag icke överdriver, om jag säger er, att han söker döden såsom något önskvärt. Se här, mina herrar, det brev, han sänt mig genom lord Winter. Läs!

Athos och Aramis urskuldade sig.

— Läs, upprepade drottningen, jag vill det.

Athos läste med hög röst det brev, vi redan känna och vari konung Karl frågade, om man i Frankrike skulle bevilja honom gästfrihet.

— Nåväl? sporde Athos, då han slutat läsningen.

— Nåväl, svarade drottningen, kardinalen har vägrat.

De båda vännerna växlade ett föraktligt småleende. — Och nu, madame, vad kunna vi göra? frågade Athos.

— Hysa ni något medlidande för så mycken olycka? sade drottningen upprörd.

— Jag hade äran fråga ers majestät, vad ni önskar, att herr d'Herblay och jag skola göra för att tjäna er. Vi äro beredda.

— Ah, min herre, ni har i sanning ett ädelt hjärta! utropade drottningen i ett utbrott av innerlig tacksamhet, medan lord Winter såg på henne, som om han ville säga: Ansvarade jag inte för dem?

— Och ni, min herre? sade drottningen till Aramis.

— Madame, svarade denne, överallt dit greven går, vore det än till döden, följer jag honom utan att fråga varför, men när det är frågan om att tjäna ers majestät, tillade han, i det han med sina ungdomsdagars hela behag blickade på drottningen, då skyndar jag före greven.

— Nåväl, mina herrar, svarade drottningen, eftersom det verkligen är så, att ni vilja ägna ert bistånd åt en olycklig furstinna, som hela världen övergivit, så hör, vad ni kunna göra för mig! Konungen är med några adelsmän, vilka han var dag fruktar att förlora, ensam mitt ibland skottarna, vilka han misstror, ehuru han själv är skotte. Sedan lord Winter lämnat honom, har jag ingen ro, mina herrar. Nåväl, jag begär mycket, kanske alltför mycket, ty jag äger ju ingen rätt att begära något alls; begiv er till England, förena er med konungen, bliv hans vänner, hans skyddsvakt, följ honom i striden, var honom nära i hans boning, där försåt varje dag hota honom, och i gengäld för den uppoffring ni göra, mina herrar, lovar jag, icke att belöna er, ty jag fruktar att detta ord skulle såra er, men att älska er som bröder och värdera er högst av alla, näst min make och mina barn, det svär jag inför Gud!

Och drottningen lyfte långsamt och högtidligt sina ögon mot himlen.

— Madame, sade Athos, när skola vi fara?

— Ni samtycka alltså? utbrast drottningen med glädje.

— Ja, madame. Jag tycker bara, att ers majestät går alltför långt, då ni lovar att överhopa oss med en vänskap, så vitt utöver vad vi förtjäna. Vi tjäna Gud, madame, då vi tjäna en så olycklig furste och en så dygdig drottning. Madame, vi tillhöra er med kropp och själ.

— Ack, mina herrar, utropade drottningen, rörd ända till tårar, detta är det första ögonblick av glädje och hopp, som jag fått uppleva under de sista fem åren. Ja, ni tjäna Gud, och som min makt är alltför begränsad att kunna vedergälla en sådan tjänst, är det han, som skall belöna eder, han, som i mitt hjärta läser all den tacksamhet, jag hyser för honom och eder. Rädda min make, rädda konungen, och ehuru ni inte fästa er vid den belöning, som kan tillfalla er på jorden för denna ädla handling, så låt mig ändå nära den förhoppningen, att jag en dag får återse er för att själv kunna tacka er. I förväntan härpå stannar jag kvar här. Är det något ni önskar av mig? Jag är från denna stund eder vän, och då ni ägna mig er tjänst, bör jag också tjäna er tillbaka.

— Madame, svarade Athos, jag begär ingenting annat, än att ers majestät täckes ihågkomma oss i sina böner.

— Och jag, sade Aramis, är ensam i världen och har blott ers majestät att tjäna.

Drottningen räckte dem sin hand, vilken de kysste, och sade därefter med låg röst till Winter:

— Om ni behöver pengar, så tveka inte ett ögonblick. Tag sönder de klenoder, jag lämnat er, frånskilj diamanterna och sälj dem åt någon jude; ni får femtio eller sextiotusen livres för dem, giv ut dem, om så behövs, och må först och främst dessa ädlingar behandlas såsom de förtjäna, det vill säga som furstar.

Drottningen hade två brev färdiga, det ena skrivet av henne själv, det andra av hennes dotter, prinsessan Henriette. Båda voro ställda till konung Karl. Hon lämnade det ena åt Athos och det andra åt Aramis, så att, om slumpen skilde dem åt, de ändå skulle ha introduktionsbrev till konungen båda två. Därefter avlägsnade de sig.

Nedanför trappan stannade Winter.

— Nu gå vi åt var sitt håll, mina herrar, för att undvika misstankar, sade han, och låt oss klockan nio i kväll mötas vid Saint-Denisporten. Vi rida mina hästar, så långt de förmå springa, sedan taga vi posthästar. Ännu en gång tack, mina bästa vänner. Jag tackar er i mitt och drottningens namn.

De tre ädlingarna tryckte varandras händer, lord Winter gick Saint-Honorégatan, Athos och Aramis följdes åt.

— Nåväl, sade Aramis, då de blivit ensamma, vad säger du om den här saken, bäste Athos.

— En dålig, mycket dålig sak, svarade Athos.

— Och ändå åtog du dig den med hänförelse!

— Som jag alltid åtager mig att försvara en stor grundsats, min käre Aramis. Kungarna kunna inte vara mäktiga annat än genom adeln, men adeln kan inte heller vara stor utan kungarna. Låt oss därför stödja monarkierna … därigenom stödja vi oss själva.

— Vi gå att låta mörda oss där borta, sade Aramis. Jag hatar engelsmännen, de äro råa som alla öldrickare.

— Tror du då att det vore bättre att stanna kvar här, och bli inspärrade på Bastiljen eller fångtornet i Vincennes, emedan vi hjälpt hertig de Beaufort att fly? Nej för tusan, tro mig, Aramis, vi ha ingenting att ångra. Vi undvika fängelse och handla som hjältar … valet är lätt.

— Det är sant, men i alla händelser, min vän, måste jag återkomma till den ursprungliga frågan, som jag vet är mycket krass men likväl mycket nödvändig: har du pengar?

— Omkring hundra pistoler, som min arrendator skickade mig dagen före min avfärd från Bragelonne. Men därav måste jag lämna femtio åt Raoul, en ung adelsman måste leva på ett värdigt sätt. Jag har således blott omkring femtio pistoler. Och du?

— Jag är säker på, att om jag vänder ut och in på mina fickor och genomsöker alla mina lådor, finner jag ändå inte tio louisdorer. Lyckligtvis är lord Winter rik.

— Lord Winter är för närvarande ruinerad, ty Cromwell uppbär hans inkomster.

— Nu skulle baron Porthos vara god att ha, sade Aramis.

— Nu saknar jag d'Artagnan, sade Athos.

— En så späckad börs!

— En så duktig klinga!

— Låt oss locka dem med oss.

— Denna hemlighet tillhör inte oss, Aramis, och vi böra därför inte inlåta någon i vårt förtroende. För övrigt, om vi skulle taga ett sådant steg, skulle vi synas tvivla på oss själva. Låt oss sakna dem oss emellan, men inte tala därom.

— Du har rätt. Vad gör du i kväll? Jag är tvungen att uppskjuta två saker.

— Är det sådana, som kunna uppskjutas?

— Anfäkta, jag måste väl!

— Vilka äro de då?

— Först och främst en värjstöt åt koadjutorn, som jag i går kväll träffade hos fru de Rambouillet, och som jag tyckte tog sig en besynnerlig ton mot mig.

— Fy då … en tvist präster emellan! En duell mellan bundsförvanter!

— Ja, vad skall man göra, min vän? Han är en slagskämpe och det är jag också. Han är ofta ute på kärleksäventyr, och det är jag med. Hans kaftan besvärar honom, och jag tror, att jag är led på min, jag inbillar mig ibland, att han är Aramis och jag koadjutorn, så stor är likheten oss emellan. Detta mitt andra jag tråkar ut mig och ställer mig i skuggan. För övrigt är han en bråkmakare, som kommer att fördärva vårt parti. Jag är övertygad om att om jag gåve honom en örfil, som jag i morse gjorde med den där lille borgaren, som stänkte ned mig, så skulle det förändra sakernas utseende.

— Och jag, bäste Aramis, svarade Athos helt lugnt, tror att det endast skulle förändra herr de Retz’ utseende. Låt därför sakerna förbli som de äro. För övrigt tillhöra ni inte längre er själva; du tillhör drottningen av England, och han fronden. Därför, om den andra saken, som du beklagar, att du inte kan uträtta, ej är viktigare än den första …

— Jo, den är mycket viktig.

— Uträtta den då genast.

— Dess värre står det mig inte öppet att kunna uträtta den vilken timme jag behagar. Det måste ske på kvällen, sent på kvällen.

— Jag förstår, svarade Athos småleende, vid midnatt.

— Så ungefär.

— Nå, min vän, sådana saker kunna uppskjutas, och du måste uppskjuta den, synnerligast som du vid din återkomst har en så god ursäkt att anföra.

— Om jag återkommer, ja.

— Nå, om du inte återkommer, vad rör det dig då? Var då en smula fornuft1g, Aramis, du är inte tjugu år längre nu, min bäste vän.

— För tusan, det vet jag nog! Jag önskar, att jag det vore!

— Ja, sade Athos, då skulle du säkert göra rätt vackra därskaper! Men nu måste vi lämna var andra. Jag för min del har ett par besök att göra och ett brev att skriva. Kom och hämta mig klockan åtta, eller vill du hellre att jag väntar dig till supé klockan sju?

— Ja, mycket gärna. Jag för min del har tjugu besök att göra och lika många brev att skriva.

Därmed skildes de. Athos gick att avlägga en visit hos fru de Vendome, lät anteckna sitt namn hos fru de Chevreuse och skrev följande biljett till d'Artagnan:

»Min bäste vän! Jag reser bort med Aramis i och för en viktig angelägenhet. Jag skulle gärna vilja taga avsked av dig, men hinner inte. Glöm ej, att jag skriver till dig för att försäkra dig om min innerliga tlllgivenhet.

Raoul har rest bort till Blois och är okunnig om min avresa. Vaka över honom under min frånvaro så mycket du förmår, och om du om tre månader ej hört av mig, så säg honom, att han öppnar ett förseglat paket med hans adress, vilket han skall finna i Blois i mitt bronsschatull, vartill jag skickar dig nyckeln.

Omfamna Porthos å Aramis och mina vägnar. Farväl tills vi råkas eller kanske för alltid!»

Han skickade Blaisois med detta brev.

Aramis infann sig på utsatt timme. Han var klädd som kavaljer och bar vid sidan sin gamla värja, som han så ofta dragit och som han nu mer än någonsin var redo att draga.

— Vet du, sade han, jag tycker ändå, att vi göra orätt i att fara bort så här, utan att lämna ett ord till avsked åt Porthos och d'Artagnan.

— Det är redan gjort, min vän, svarade Athos, jag har ombesörjt den saken och omfamnat dem båda å dina och mina vägnar.

— Du är beundransvärd, min käre greve, sade Aramis. Du tänker på allt.

— Nå, har du tagit ditt parti i avseende på vår resa?

— Ja, helt och hållet, och nu, då jag tänkt närmare på saken, är jag ganska nöjd med att i denna stund få lämna Paris.

— Det är jag också, svarade Athos, och jag beklagar blott, att jag inte fått personligen omfamna d'Artagnan, men den skälmen är så slug, att han skulle ha gissat våra planer.

Vid slutet av supén återkom Blaisois.

— Min herre, sade han, här är svar från herr d'Artagnan.

— Men jag sade inte, att det skulle vara svar, din tok.

— Nej, jag gick också min väg utan att vänta därpå, men han lät kalla mig tillbaka och lämnade mig det här.

Han räckte Athos en skinnpung, som var helt rund och gav ett klingande ljud. Athos öppnade den och tog först ut en liten biljett, avfattad i följande ordalag:

»Min bäste greve!

När man reser bort, synnerligast på tre månader, här man aldrig nog pengar; jag påminner mig vår förlägenhet förr i världen och skickar dig härmed hälften av min börs. Det är pengar, som jag lyckats avpressa Mazarin.

Vad det beträffar, att vi inte mer skulle återse varandra, så tror jag inte ett ord därav; då man äger ditt mod och din värja, så tar man sig fram överallt.

Farväl således tills vi råkas, och inte för alltid.

Jag behöver väl icke säga, att alltifrån den dagen, då jag såg Raoul första gången, har jag älskat honom som min son; var likväl övertygad om, att jag innerligt ber till Gud att slippa bli hans far, ehuru jag skulle känna mig stolt över att ha en sådan son.

Din d'Artagnan.

P. S. Det är klart, att de femtio louisdorer, jag skickar dig, illhöra dig såväl som Aramis, Aramis såväl som dig.»

Athos smålog, och hans vackra ögon skymdes av en tår. D'Artagnan, som han alltid hållit av, höll alltså av honom lika mycket ännu, så Mazarins anhängare han än var.

— Femtio louisdorer, på min ära! utropade Aramis, i det han tömde börsen på bordet, alla med Ludvig XIII:s bröstbild. Nå, vad ämnar du göra med dessa pengar, greve, skall du behålla dem eller skicka dem tillbaka?

— Jag behåller dem, Aramis, och även om jag inte så väl behövde dem, skulle jag behålla dem ändå. Vad som gives av gott hjärta bör man alltid taga emot med gott hjärta. Tag du tjugufem, Aramis, och giv mig resten.

— Nå, det är bra, det gläder mig, att du delar min åsikt. Skola vi resa nu?

— När du behagar, men har du då ingen betjänt?

— Nej, det nötet Bazin har, som du vet, varit nog enfaldig att bli pedell, så att han inte kan lämna Notre-Dame.

— Gott, då tar du Blaisois, som jag inte vet, vad jag skall göra med, då jag redan har Grimaud.

— Tack, gärna, svarade Aramis.

I detsamma visade sig Grimaud på tröskeln.

— Färdiga, sade han med sin vanliga fåordighet.

— Låt oss då bege oss av, sade Athos.

Hästarna voro redan sadlade. De båda vännerna stego upp på var sin, och de båda betjänterna likaså. Vid hörnet av kajen mötte de Bazin, som kom emot dem, helt andtruten.

— Vad är det? frågade Aramis.

— Herr Porthos var nyss hemma och lämnade detta för er räkning, herre, i det han sade, att det var ytterst angeläget och måste tillställas er före er avresa.

— Gott, sade Aramis, i det han tog en börs, som Bazin räckte honom.

— Vänta, herr abbé, jag har ett brev också.

Bazin slog eld och tände en vaxstapel, varmed han brukade tända sina vaxljus. Vid skenet av vaxstapeln läste Aramis:

»Min käre d'Herblay!

Jag hörde av d'Artagnan, som omfamnat mig å dina och grevens vägnar, att du skall bege dig ut på ett företag, som kanske kommer att räcka tre månader. Som jag vet, att du icke gärna vill anlita dina vänner, erbjuder jag dig medföljande tvåhundra pistoler, som jag önskar, att du förfogar över, och som du vid tillfälle kan återbetala mig. Att jag icke skickar dig mer beror blott därpå, att jag fruktar du ej skulle mottaga en större summa.

Jag vänder mig till dig, emedan, som du vet, greve de La Fère alltid inger mig en viss respekt, ehuruväl jag älskar honom av allt mitt hjärta, men det faller av sig självt, att vad jag erbjuder dig, erbjuder jag även honom.

Jag är, som jag hoppas du ej betvivlar, din alltid tillgivne

Du Vallon de Bracieux de Pierrefonds.»

— Nåväl, sade Aramis, vad säger du om det här?

— Jag säger, min käre d'Herblay, att det nästan vore gudlöst att tvivla på försynen, då man äger sådana vänner.

— Således …

— Dela vi Porthos pistoler, som vi redan delat d'Artagnans louisdorer.

Sedan delningen blivit gjord vid skenet av Bazins vaxstapel, begåvo de båda vännerna sig åter iväg. En kvart därefter voro de vid Saint-Denisporten, där Winter väntade dem.