Myladys son/Del II/Kapitel 06
| ← Olyckan återgiver minnet |
|
Flykten → |
VI.
SAMTALET.
D'ARTAGNAN LÅG DENNA MORGON I PORTHOS rum. Sedan oroligheterna utbrutit, hade de båda vännerna antagit denna vana. Under huvudgärden hade de sina värjor, och på bordet, så nära att de kunde nå dem, lågo pistolerna.
D'Artagnan sov ännu och drömde, att himlen betäcktes av en stor gyllene sky, att ett guldregn föll ur denna sky, och att han höll sin hatt under en takränna.
Porthos å sin sida drömde, att hans vagnsdörr icke var nog bred att rymma det vapen, han lät måla där.
Klockan sju väcktes de av en betjänt utan livré, som medförde ett brev till d'Artagnan.
— Från vem är brevet? frågade d'Artagnan.
— Från drottningen, svarade betjänten.
— Ha! utropade Porthos, i det han reste sig upp i sin säng. Vad säger han?
D'Artagnan tillsade betjänten att stiga in i rummet bredvid, och så snart betjänten stängt dörren, hoppade d'Artagnan ur sin säng och läste brevet, under det Porthos betraktade honom med uppspärrade ögon utan att våga göra honom någon fråga.
— Vän Porthos, sade d'Artagnan, i det han räckte honom brevet, den här gången kan du vara säker på ditt friherrediplom och jag på min kaptensfullmakt. Se här och döm själv!
Porthos tog brevet och läste med nästan darrande röst följande ord:
»Drottningen önskar tala med herr d'Artagnan, och må han följa överbringaren härav.»
— Slipa din värja, baron, ladda dina pistoler och giv dina hästar havre, ty jag ansvarar för att här kommer att hända något nytt före morgondagen. Men tyst som muren!
— Men det kan väl inte vara en snara, som man lägger ut för att göra sig av med oss? sade Porthos.
— Om det är en snara, genmälde d'Artagnan, så vädrar jag nog upp den, var lugn för det! Är Mazarin italienare, så är jag gascognare, jag!
D'Artagnan klädde sig på ett ögonblick.
Då Porthos, som ännu låg, knäppte ihop hans kappa, knackade det åter på dörren.
— Stig in! sade d'Artagnan.
En annan betjänt inträdde.
— Från hans eminens kardinal Mazarin, sade betjänten.
D'Artagnan såg på Porthos.
— Det här blir invecklat, sade Porthos. Med vem skall man nu börja?
— Det faller sig förträffligt, svarade d'Artagnan. Hans eminens kallar mig till sig om en halvtimme.
— Gott!
— Säg hans eminens, sade d'Artagnan, i det han vände sig till betjänten, att jag om en halvtimme står till hans tjänst.
Betjänten bugade sig och gick.
— Det var ändå bra, att han inte fick se den andre, anmärkte d'Artagnan.
— Du tror alltså, att de inte skickat efter dig i och för samma sak?
— Jag inte bara tror det, jag är säker därpå.
— Seså, d'Artagnan, skynda dig nu. Kom ihåg, att drottningen väntar dig, efter drottningen kardinalen, och efter kardinalen jag.
D'Artagnan kallade åter in drottningens betjänt.
— Jag är färdig att följa dig nu, min vän, sade han.
Betjänten förde honom genom Petits-Champsgatan, tog sedan av åt vänster och lät honom inträda genom lilla trädgårdsporten vid Richelieugatan. Härifrån kommo de uppför en lönntrappa in i bönrummet.
Betjänten avlägsnade sig därpå. Ett lätt buller störde den i bönkammaren rådande tystnaden. D'Artagnan spratt till och såg en vit hand lyfta upp dörrdraperiet; på dess form, vithet och skönhet igenkände han nu den kungliga hand, som fordom en gång räckts honom att kyssa.
Drottningen inträdde.
— Ah, det är ni, herr d'Artagnan, sade hon, i det hon på officern riktade en vänlig och sorgsen blick, det är ni, och jag känner mycket väl igen er. Se nu även ni på mig, jag är drottningen; känner ni igen mig?
— Nej, madame, svarade d'Artagnan.
— Men minns ni då inte, fortfor Anna av Österrike med den behagliga ton, hon visste att giva sin röst, då hon så ville, minns ni då inte, att drottningen en gång förr i tiden behövde en ung, oförskräckt och tillgiven riddare, och att hon fann denne riddare, som väl sedan kunnat tro, att hon glömt honom, men vars minne hon dock alltid bevarat i sitt hjärta?
— Nej, madame, det är jag okunnig om, svarade musketören.
— Så mycket sämre, min herre, återtog Anna, så mycket sämre, åtminstone för drottningen, ty drottningen behöver nu samma mod och samma tillgivenhet.
— Vad? sade d'Artagnan. Drottningen, som är omgiven av så tillgivna tjänare, så visa rådgivare, av män, så upphöjda genom sin förtjänst eller sin ställning, värdigas hon kasta sin blick på en ringa soldat?
Anna förstod denna fina och förstulna förebråelse, men hon blev snarare rörd än stucken därav. Den stora självuppoffringen och oegennyttan hos den gascogniska ädlingen hade många gånger förödmjukat henne; hon hade låtit sig överträffas i ädelmod.
— Allt vad ni säger om dem som omgiva mig, är i viss mån sant, herr d'Artagnan, svarade drottningen, men jag sätter endast förtroende till er ensam. Jag vet, att ni tillhör kardinalen, men ni kan ju även tjäna mig, och jag lovar att göra er lycka. Säg mig, skulle ni i dag vilja göra för mig, vad den där adelsmannen, som ni inte känner, fordom gjorde för drottningen?
— Jag vill göra allt, vad ers majestät befaller, svarade d'Artagnan.
Drottningen överlade ett ögonblick med sig själv.
— Har ni några vänner? frågade hon.
— Jag hade tre; två av dem ha lämnat Paris, och jag vet inte, vart de tagit vägen. En enda återstår mig, men han är just en av dem, som kände den riddare, om vilken ers majestät gjort mig den äran att tala.
— Det är bra. Ni och er vän äro lika goda som en hel armé.
— Vad vill ni, att jag skall göra, madame?
— Kom tillbaka klockan fem, så skall jag säga er, vad jag önskar, men yppa inte ett ord för någon levande själ om det möte, jag nu givit er.
— Nej, madame.
— Svär det vid Kristus.
— Madame, jag har aldrig svikit mitt ord… när jag säger nej, så är det nej.
Ehuru förvånad över detta språk, vid vilket hennes hovmän icke vant henne, såg drottningen likväl däri ett gott förebud i avseende på det nit, d'Artagnan skulle komma att ådagalägga för främjandet av hennes plan. Det var ett av gascognarens konstgrepp att understundom dölja sin skarpsinnighet under skenet av en lojal kärvhet.
— Har ers majestät ingenting vidare att befalla mig nu för ögonblicket? frågade han.
— Nej, min herre, svarade drottningen. Ni kan avlägsna er ända till den tid, jag utsatt.
D'Artagnan bugade sig och gick.
— För tusan! sade han sig, då han kommit utanför dörren, det ser verkligen ut som om man nu skulle ha stort behov av mig!
Som halvtimmen förgått, gick han direkt genom galleriet och knackade på dörren till kardinalens rum.
Bernouin införde honom.
— Jag står till er tjänst, monseigneur, sade d'Artagnan.
Efter vanligheten kastade han en snabb blick omkring sig och såg, att Mazarin hade ett förseglat brev framför sig.
— Ni kommer från drottningen? sporde Mazarin, i det han skarpt betraktade d'Artagnan.
— Jag, monseigneur? Vem har sagt det?
— Ingen, men jag vet det.
— Jag är ledsen, men jag måste säga, att ni bedrar er, monseigneur, svarade gascognaren helt oförsynt, stark till följd av det löfte, han nyss givit drottningen.
— Jag öppnade själv förmaksdörren och såg er komma från änden av galleriet.
— Det var därför att jag fördes in genom lönntrappan.
Mazarin visste, att man ej kunde förmå d'Artagnan att yppa, vad han ville dölja; han avstod därför för ögonblicket från att försöka utforska denna hemlighet.
— Nåväl, låt oss tala om mina angelägenheter då. Tycker ni om att resa?
— Jag har tillbringat en stor del av mitt liv på landsvägarna.
— Är det någonting, som håller er kvar i Paris?
— Ingenting annat än en order från högre ort skulle kunna göra det.
— Gott, se här ett brev, som skall befordras till adressaten.
— Men det står ju ingen adress på kuvertet, monseigneur.
— Saken är den, sade Mazarin, att brevet har ett dubbelt omslag.
— Jag förstår. Jag skall bryta det yttre först då jag kommit på bestämd ort.
— Just så, ja. Tag brevet och res. Och tag er värderade vän herr du Vallon med er.
— Anfäkta, tänkte d'Artagnan, han vet, att vi hörde hans samtal med drottningen i går, och han vill nu avlägsna oss från Paris.
— Tvekar ni? frågade Mazarin.
— Nej, monseigneur, jag reser på ögonblicket. Jag skulle blott önska en sak.
— Vad då?
— Att ers eminens genast ginge in till drottningen och sade henne detta: Jag skickar bort herr d'Artagnan och låter honom fara nu genast.
— Aha! Gott, jag skall göra som ni önskar. Vänta mig här.
Mazarin såg noga efter, att han icke kvarglömt någon nyckel i skåpen och gick.
Tio minuter förgingo, under vilka d'Artagnan bemödade sig om att genom brevets yttre kuvert läsa, vad som stod skrivet på det inre, men det lyckades honom ej.
Mazarin kom tillbaka, blek och livligt upprörd; han gick fram till sitt skrivbord och satte sig. D'Artagnan sökte läsa i hans ansikte, liksom han förut sökt läsa brevets utanskrift, men kardinalens anletsdrag voro nästan lika ogenomträngliga som brevets kuvert.
— Ah, tänkte gascognaren, han ser förtretad ut… kan det vara på mig? Han funderar… tänker han kanske skicka mig på Bastiljen? Sakta i backarna, monseigneur! Vid första ord ni yttrar därom, stryper jag er och blir sedan frondör. Då skall man bära mig i triumf som herr Broussel, och Athos skall offentligen utropa mig som den franske Brutus. Det bleve ju ganska lustigt!
Med sin alltid galopperande inbillning hade gascognaren redan beräknat, vilka fördelar han kunde draga av situationen.
Men Mazarin gav ingen sådan befallning; han antog tvärtom sin mest förbindliga min och sade:
— Ni har rätt, min bäste herr d'Artagnan, ni kan inte fara ännu. Giv mig tillbaka depeschen så länge, jag ber!
D'Artagnan lydde. Mazarin förvissade sig om att sigillet var orört.
— Jag behöver er i kväll, sade han. Kom tillbaka klockan fem.
— Klockan fem, monseigneur, svarade d'Artagnan, har jag ett möte, som jag inte kan försumma.
— Låt inte den saken bekymra er, genmälde Mazarin, det är samma ett.
— Gott, tänkte d'Artagnan, jag kunde väl tro det.
— Kom alltså tillbaka klockan fem och tag med er den käre herr du Vallon, men låt honom stanna i förmaket, jag önskar tala med er ensam först.
D'Artagnan bugade sig och tänkte därvid:
— Båda två samma befallning, båda två samma timme, båda två i Palais-Royal… jag anar något. Se här en hemlighet, som herr Gondy skulle betala hundratusen livres för.
— Ni funderar? sade Mazarin orolig.
— Ja, jag undrar, om vi böra vara beväpnade.
— Ja, fullständigt beväpnade, svarade Mazarin.
— Gott, monseigneur, det skall ske.
D'Artagnan hälsade, avlägsnade sig och skyndade att för sin vän upprepa drottningens och kardinalens smickrande löften, vilket gjorde Porthos helt upprymd.