Hoppa till innehållet

Myladys son/Del II/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Koadjutorns vagn
Myladys son eller 20 år efteråt
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Fredrik Niklas Berg

Huruledes d'Artagnan och Porthos göra affärer i halm
Underrättelser från Athos och Aramis  →


[ 92 ]

IX.
HURULEDES D'ARTAGNAN OCH PORTHOS GÖRA AFFÄRER I HALM.

MAZARIN VILLE GENAST FORTSÄTTA RESAN till Saint-Germain, men drottningen förklarade, att hon först ville avbida de personers ankomst, vilka hon befallt möta henne här. Hon erbjöd kardinalen Laportes plats. Kardinalen antog erbjudandet och steg ur den ena vagnen upp i den andra.

Det var icke utan orsak ryktet spritt sig, att konungen under natten skulle lämna Paris. Tio eller tolv personer hade alltsedan klockan sex på aftonen varit invigda i hemligheten, och hur sorgfälligt de än bevarat den, hade de likväl ej kunnat ge befallningar om sin avresa utan att allmänheten fick någon aning om saken. Och som man icke betvivlade, att drottningen lämnade Paris med förskräckliga hämndplaner i sinnet, hade var och en varnat sina närmaste släktingar och vänner, varav följden blev, att ryktet om denna avfärd snart flög som en löpeld genom stadens alla gator.

Den första vagn, som kom efter drottningens, var hans [ 93 ]höghet prinsens; i denna åkte herr de Condé själv, hennes höghet prinsessan och änkeprinsessan.

I den andra åkte hertig d'Orléans, hertiginnan, la grande mademoiselle och abbé de la Riviére, prinsens oskiljaktige gunstling och rådgivare.

I den tredje följde herr de Longueville och prins de Conti. Alla stego ur, närmade sig konungens och drottningens vagn och betygade hennes majestät sin vördnad.

Drottningen kastade en blick längst in i den sistkommna vagnen, vars dörr lämnats öppen och såg, att den var tom.

— Var är fru de Longueville då? frågade hon.

— Ja verkligen, var är min syster? frågade hans höghet prinsen.

— Fru de Longueville är sjuk, madame, svarade hertigen. och hon har bett mig ursäkta henne hos ers majestät.

Anna kastade en hastig blick på Mazarin, som svarade med en omärklig rörelse med huvudet.

— Vad säger ni därom? frågade drottningen.

— Att hon tjänar som gisslan för parisarna, svarade kardinalen.

— Varför kom hon inte? frågade hans höghet prinsen helt sakta sin bror.

— Tyst, svarade den senare, hon har sannolikt sina skäl.

— Hon störtar oss, mumlade prinsen.

— Nej, hon räddar oss, genmälde de Conti.

Vagnar anlände nu hoptals. Marskalk de la Meilleraie, marskalk de Villeroy, Guitaut, Villequier, Comminges kommo efter varandra; slutligen anlände även de två musketörerna med d'Artagnans och Porthos hästar.

D'Artagnan och Porthos satte sig upp i sadeln. Porthos kusk avlöste d'Artagnan på den kungliga vagnens kuskbock. Mousqueton intog kuskens plats och körde i stående ställning. av skäl, som han själv bäst kände och likt forntidens Automedon.

Ehuru drottningen hade tusen saker att tänka på, sökte hon dock med ögonen d'Artagnan, men gascognaren hade med sin vanliga omtänksamhet redan blandat sig i hopen.

[ 94 ]— Låt oss bilda förtruppen, sade han till Porthos och skaffa oss gott natthärbärge i Saint-Germain, ty ingen kommer att tänka på oss. Jag känner mig ganska trött.

— Och jag är sömnig sä att jag kan digna, svarade Porthos. Tänk, att vi inte alls fingo någon strid. Parisarna måtte vara bra dumma!

— Kom det sig inte snarare därav, att vi voro bra finurliga? sade d'Artagnan.

— Kanske det.

— Men hur är det med din handlove?

— Bättre. Tror du inte, att vi den här gången erhålla, du din grad och jag min titel?

— Jo, på min ära. Jag skulle nästan kunna slå vad därom. Men är det så, att man har dåligt minne, så skall jag nog påminna dem.

— Mina herrar, sade d'Artagnan, i det han vände sig till de två musketörerna, ledsaga drottningens vagn och lämna inte vagnsdörrarna. Vi ge oss av att skaffa nattkvarter.

D'Artagnan och Porthos sporrade därpå sina hästar och togo vägen till Saint-Germain.

— Låt oss fara, mina herrar, sade drottningen strax därpå.

Den kungliga vagnen begav sig iväg, åtföljd av alla de andra vagnarna cch mer än femtio ryttare.

Utan något missöde anlände man till Saint-Germain. Då drottningen steg ur vagnen, fann hon hans höghet prinsen, som väntade på stående fot och med blottat huvud för att bjuda henne handen.

— Vilket uppvaknande för parisarna! utropade Anna av Österrike med strålande blick.

— Krig blir följden. svarade prinsen.

— Låt det bli krig då! Ha vi inte på vår sida segraren vid Rocroy, Nordlingen och Lens?

Prinsen bugade sig till tecken av tacksamhet.

Klockan var tre på morgonen. Drottningen inträdde först i slottet, och alla de andra följde efter. Omkring tvåhundra personer hade förenat sig med henne på flykten.

— Mina herrar, sade drottningen skrattande, inkvartera er [ 95 ]i slottet, så gott ni kunna, här är rymligt, och plats kommer inte att fattas er, men som man inte väntade oss, underrättar man mig, att här blott finnes tre sängar, en för konungen, en för mig…

— Och en för Mazarin, sade prinsen sakta.

— Jag får då ligga på golvet? frågade Gaston d'Orléans med ett oroligt småleende.

— Nej, monseigneur, svarade Mazarin; den tredje sängen är bestämd åt ers höghet.

— Än ni då? frågade prinsen.

— Jag lägger mig inte, svarade Mazarin, jag måste arbeta.

Gaston lät visa sig till det rum, där den omnämnda sängen fanns, utan att bry sig om, hur hans gemål och dotter skulle komma att tillbringa natten.

Porthos följde med sitt vanliga orubbliga förtroende d'Artagnan, som gick över slottsgården. Porthos såg med förundrade blickar på sin vän, som räknade på fingrarna.

— Fyrahundra efter en pistol stycket gör mig fyrahundra pistoler.

— Ja, svarade Porthos, fyrahundra pistoler. Men vad är det som gör fyrahundra pistoler?

— En pistol är för litet, fortfor d'Artagnan, det är värt en louisdor.

— Vad är det, som är värt en louisdor?

— Fyrahundra efter en louisdor gör mig fyrahundra louis- dorer.

— Fyrahundra? frägade Porthos häpen.

— Ja, de äro tvåhundra och behöva åtminstone var sina två. Det gör alltså för tvåhundra personer fyrahundra stycken.

— Fyrahundra stycken vad?

— Hör på, sade d'Artagnan.

Men som en hop folk samlat sig för att med förundrade ögon åskåda hovets ankomst, viskade han återstoden av meningen i Porthos öra.

— Aha, Jag förstår, sade Porthos. Tvåhundra pistoler var, det är min själ inte dåligt… men vad skall man säga om det?

[ 96 ]— Man får säga, vad man vill, och för övrigt får ingen veta att det är vi.

— Vem skall sköta försäljningen då?

— Vi ha ju Mousqueton.

— Men mitt livré då… man kommer att känna igen mitt livré.

— Han kan vända ut och in på rocken.

— Du har alltid rätt, min vän! utbrast Porthos. Var tusan får du alla dina idéer ifrån?

D'Artagnan smålog.

De båda vännerna gingo in på första gatan de kommo till. Porthos klappade på porten till ett hus på högra sidan, medan d'Artagnan klappade på porten till ett på den vänstra.

— Finns här någon halm? frågade de.

— Vi ha ingen halm, herre, svarade de, som kommo och öppnade, men gå till foderhandlaren.

— Var finns han?

— I sista stora huset på gatan.

— Till höger eller vänster?

— Till vänster.

— Finns det några fler hus här i Saint-Germain, där man kan få köpa halm?

— Ja, hos värden på Krönta Baggen och hos arrendator Gros-Louis.

— Och de bo?

— På Ursulinesgatan, båda två.

De båda vännerna skaffade sig en lika noggrann uppgift på de sista adresserna, som de redan erhållit på den första. Därpå begav sig d'Artagnan till foderhandlaren och köpte för en summa av tre pistoler de etthundrafemtio kärvar halm, han ägde; sedan gick han till värdshusvärden, hos vilken han träffade Porthos, som köpt tvåhundra kärvar för ungefär lika mycket. Slutligen erhöllo de av arrendatorn Louis etthundraåttio kärvar. Detta gjorde således sammanlagt fyrahundratrettio.

I hela Saint-Germain fanns nu ingen mer halm kvar.

Hela denna affär hade icke upptagit mer än en halvtimmes tid. Mousqueton undervisades och fick i uppdrag att sälja [ 97 ]halmen. Man förbjöd honom att avyttra en enda kärve under en louisdor och anförtrodde honom sålunda i halm ett varuvärde av fyrahundratrettio louisdorer.

Mousqueton skakade på huvudet, ty han förstod icke denna spekulation.

D'Artagnan tog tre halmkärvar i sina armar och gick in i slottet, där alla, skälvande av köld och dignande av trötthet, med avundsjuka blickar sågo konungen, drottningen och hertigen gå in för att lägga sig på sina fältsängar.

D'Artagnans inträde i den stora salen framkallade först en allmän skrattsalva, men utan att låtsas märka, att han var föremål för allas uppmärksamhet, började han så muntert och behändigt göra i ordning sin halmbädd, att det vattnades i munnen på alla de stackars sömniga, som ej kunde få sova.

— Halm! utropade de. Halm! Var kan man få halm?

— Jag skall visa er dit, där det finns, svarade Porthos.

Han förde nu alla de köplystna till Mousqueton, som helt frikostigt delade ut sina halmkärvar mot en louisdor stycket. Man tyckte visserligen, att det var något dyrt, men vem vill ej betala två eller tre louisdorer för några timmars god sömn, då man är i så stort behov därav?

D'Artagnan avstod sin halmbädd åt vem som helst, som bad därom, vilket han förnyade tio gånger efter vartannat, och som man trodde, att han liksom de andra betalat en louisdor för varje halmkärve, tog han på mindre än en halvtimme in trettio louisdorer.

Klockan fem på morgonen gällde halmen åttio livres kärven, men det fanns nu ingen mer kvar.

D'Artagnan hade haft den omtanken att gömma undan fyra kärvar för egen räkning. Han tog ur sin ficka upp nyckeln till det rum, där han förvarat dem, och åtföljd av Porthos, gick han tillbaka för att göra upp räkningen med Mousqueton, vilken med den allvarsamma min, som anstod den värdige intendent han var, avlämnade fyrahundratrettio louisdorer, ehuru han likväl behöll hundra för egen räkning.

D'Artagnan lade pengarna i sin hatt och uppgjorde under [ 98 ]återvägen sin räkning med Porthos. De hade således fått tvåhundrafemton louisdorer vardera i ren behållning.

Först nu märkte Porthos, att han ej hade någon halm för eget behov; han återvände därtill till Mousqueton, men denne hade sålt ända till sista halmstrået, utan att behålla det minsta för sig själv.

Han gick tillbaka för att söka upp d'Artagnan, vilken med sina fyra halmkärvar just nu, med den behagliga förkänslan av en ljuvlig sömn, höll på att göra i ordning en bädd, så mjuk, så bekväm och väl överhöljd, att den kunde ha väckt själva kungens avund, om han icke redan sovit i sin säng.

D'Artagnan ville icke för något pris avstå sin bädd åt Porthos, men samtyckte slutligen till, att Porthos fick dela den med honom.

Han ställde sin värja vid huvudgärden, lade sina pistoler bredvid sig, bredde ut sin kappa över fötterna och sträckte sig med välbehag på halmen, som knastrade under honom.

Redan tänkte han med förnöjelse på de angenäma drömmar, som ägandet av tvåhundrafemton på en halvtimme vunna louisdorer måste framkalla, då en röst i dörren till salen kom honom att spritta till.

— Herr d'Artagnan, ropade man, herr d'Artagnan!

— Här är han, svarade Porthos, här är han!

Porthos beräknade, att om d'Artagnan nödgades gå bort, skulle han bli ensam om bädden.

En officer närmade sig.

— Är ni herr d'Artagnan? frågade officeren.

— Ja, min herre. Vad vill ni? frågade d'Artagnan, i det han reste sig upp på armbågen.

— Jag kommer för att hämta er.

— Till vem då?

— Till hans eminens.

— Säg monseigneur, att jag gärna vill sova, och att jag som vän råder honom att göra detsamma.

— Hans eminens har inte lagt sig och ämnar inte heller lägga sig. Han ber er komma genast.

— F-n anamme den där Mazarin, som inte vet att sova på

[ 99 ]
— Jag säger, att hans eminens skickar er till England, och att herr d'Artagnan väntar er i stallet. (Sid. 102.)

[ 100 ]rätt tid, mumlade d'Artagnan. Vad vill han mig nu? Är det för att göra mig till kapten? I så fall kan jag förlåta honom.

Musketören steg knotande upp och tog sin värja, sin hatt, sina pistoler och sin kappa. Därpå följde han med officern, och Porthos, som nu var ensam innehavare av bädden, sökte ordna den på samma sätt som sin vän.

— Herr d'Artagnan, sade kardinalen, då han varseblev den, som han i en så oläglig stund skickat efter, jag har inte glömt det nit, varmed ni tjänat mig, och jag vill giva er bevis därpå.

— Gott, tänkte d'Artagnan, det där låter ju bra!

— Ni har verkligen lust att bli kapten?

— Ja visst, monseigneur.

— Och er vän, önskar han ännu bli baron?

— I denna stund drömmer han säkerligen, att han redan är det.

— Då, återtog Mazarin, i det han ur en portfölj tog fram det brev, han redan visat d'Artagnan, torde ni vara god taga den här depeschen och överföra den till England.

D'Artagnan såg på kuvertet; där fanns ingen adress.

— Får jag inte veta, till vem jag skall lämna brevet?

— Det får ni veta, då ni kommer till London. Först där skall ni bryta det yttre kuvertet.

— Och vad innehåller min instruktion för övrigt?

— Att till punkt och pricka lyda den, till vilken brevet är ställt.

D'Artagnan ville göra några ytterligare frågor, då Mazarin tillade:

— Ni reser till Boulogne. Där träffar ni på Englands Vapen en ung herre vid namn Mordaunt.

— Ja, monseigneur, och vad skall jag göra med den herrn?

— Följa honom, dit han för er.

D'Artagnan såg på kardinalen med en något bestört min.

— Nu har ni alla upplysningar, som ni behöver, fortfor Mazarin. Skynda er nu!

— Skynda mig, ja, det är lätt sagt, monseigneur, men för att skynda mig behöver jag pengar, och det har jag inte.

[ 101 ]— Åh, sade Mazarin, i det han rev sig bakom örat, ni säger, att ni inte har pengar?

— Ja, monseigneur.

— Men den där diamantringen, som jag gav er i går kväll?

— Den önskar jag behålla som ett minne av ers eminens.

Mazarin suckade.

— Det är dyrt att uppehålla sig i England, ers eminens, synnerligast såsom ett utomordentligt sändebud.

— Hm, mumlade Mazarin, England är ett ganska måttligt land, där man alltsedan revolutionen lever i största enkelhet… men lika gott!

Han öppnade ett skrin och tog fram en börs.

— Vad säger ni om dessa tusen écuer?

— Jag säger, monseigneur, att det är bra litet, för jag skall väl inte fara ensam.

— Nej, jag räknar på, att den värdige ädlingen, herr du Vallon gör er sällskap, ty näst er, min bäste herr d'Artagnan, är han för visso den man i Frankrike, som jag skattar högst. Av aktning för honom vill jag därför tillägga tvåhundra écuer.

— Gnidare! mumlade d'Artagnan. Men då vi komma tillbaka, tillade han högt, kunna vi väl åtminstone påräkna, herr Porthos sitt friherrediplom och jag min kaptensfullmakt?

— Ja, på mitt hedersord!

— Jag skulle hellre vilja ha en annan ed, sade d'Artagnan för sig själv och fortfor därpå högt:

— Får jag inte betyga hennes majestät drottningen min vördnad innan jag reser?

— Hennes majestät sover, sade Mazarin livligt, och ni måste fara utan dröjsmål. Farväl således, herr d'Artagnan!

— Ännu ett ord, monseigneur. Om man slåss på den ort, dit jag kommer, skall jag deltaga i striden?

— Ni skall göra allt, vad den person befaller, till vilken jag skickar er.

— Gott, monseigneur, svarade d'Artagnan, i det han stoppade börsen i sin rymliga ficka.

Därpå vände han sig till officern, som följt honom, och sade:

[ 102 ]— Min herre, vill ni nu gå och å hans eminens vägnar även väcka herr du Vallon och säga, att jag väntar honom i stallet.

Officeren gick genast, med en iver, som föreföll d'Artagnan något egennyttig.

Porthos hade i sin tur välbehagligt sträckt ut sig på bädden och började efter vanligheten snarka helt melodiskt, då han kände, att någon vidrörde hans skuldra.

Han trodde, att det var d'Artagnan och rörde sig ej.

— Å kardinalens vägnar, sade officern.

— He! utropade Porthos, i det han spärrade upp ögonen, vad säger ni?

— Jag säger, att hans eminens skickar er till England, och att herr d'Artagnan väntar er i stallet.

Porthos drog en djup suck, steg upp, tog hatt, pistoler, värja och kappa och gick, i det han kastade en blick, full av saknad på bädden, där han hoppades få njuta en så ljuvlig sömn.

Knappt hade han vänt ryggen till, förrän officeren intog hans plats på halmbädden, och han hade ej gått över tröskeln, förrän hans efterträdare i sin tur snarkade av alla krafter. Det var ej heller så underligt, ty han var, utom konungen, drottningen och monseigneur Gaston d'Orleans den ende av hela sällskapet, som sov gratis.