Myladys son/Del II/Kapitel 10

←  Huruledes d'Artagnan och Porthos göra affärer i halm

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Underrättelser från Athos och Aramis

För en penningpung sålde skotten sin kung  →

X.
UNDERRÄTTELSER FRÅN ATHOS OCH ARAMIS.

D'ARTAGNAN HADE BEGIVIT SIG DIREKT NED till stallet. Dagen hade nyss börjat gry; han såg de båda hästarna stå bundna vid tomma krubbor. Han kände medlidande med de stackars djuren och gick bort i en vrå av stallet, där han såg litet halm blänka, vilket tydligen undgått nattens förödelse, men då han med foten makade ihop denna halm, stötte han med tåspetsen emot en rund kropp, som, sannolikt träffad på ett ömtåligt ställe, uppgav ett skri, reste sig upp och gnuggade sig i ögonen.

Det var Mousqueton, som då han icke haft någon halm kvar för egen räkning, hållit till godo med den, som var bestämd åt hästarna.

— Mousqueton, sade d'Artagnan, upp med dig! Iväg, iväg!

Då Mousqueton på rösten igenkände sin herres vän, steg han hastigt upp, men råkade därvid att tappa några av de under natten på oärligt sätt förtjänade louisdorerna.

— Aha, sade d'Artagnan, i det han tog upp en louisdor och luktade på den, det här guldet har en högst egen lukt… det luktar halm!

Mousqueton rodnade så djupt och blev så förlägen, att gascognaren började skratta och sade till honom:

— Porthos skulle bli ond, min käre herr Mouston, men jag förlåter er. Kom dock ihåg att detta guld bör tjäna som läkemedel för ert sår, och se därför glad ut! Fort!

Mousqueton antog ögonblickligen en särdeles glättig uppsyn, sadlade i största hast sin herres häst och satte sig upp på sin utan att göra några grimaser.

Under tiden kom Porthos med en tämligen mulen uppsyn och blev helt förvånad över att finna d'Artagnan nöjd och Mousqueton nästan glad.

— Ah, sade han, du har då redan din kaptensgrad och jag min titel?

— Vi skola just bege oss av för att hämta fullmakterna, svarade d'Artagnan. När vi komma tillbaka, skriver signor Mazarini under.

— Vart skola vi fara? frågade Porthos.

— Först till Paris, svarade d"Artagnan, jag vill ordna några affärer där.

— Gott, till Paris alltså! sade Porthos.

Båda begåvo sig iväg till huvudstaden.

Vid ankomsten till stadsportarna förvånades de av den hotande anblick huvudstaden företedde.

Folket hade samlat sig kring en sönderslagen vagn och utgöt sig i förbannelser över några personer, som velat fly, en gubbe och två kvinnor.

Då d'Artagnan och Porthos anhöllo att få slippa in, smickrade man dem däremot på alla sätt. Man tog dem för desertörer från det rojalistiska partiet och sökte vinna dem över till sin sida.

— Vad gör konungen? frågade man.

— Han sover.

— Än spanjorskan då?

— Hon drömmer.

— Och den fördömde italienaren?

— Han vakar. Håll er därför beredda, ty eftersom de avlägsnat sig ha de säkert någonting i sinnet. Men då ni efter allt att döma äro de starkaste, fortfor d'Artagnan, så bry er inte om att förfölja kvinnor och gubbar, utan sysselsätt er med allvarsammare saker!

Folket hörde dessa ord med nöje och släppte damerna, vilka tackade d'Artagnan med en vältalig blick.

— Nu framåt! sade d'Artagnan.

De fortsatte sin väg, redo över barrikaderna och kedjorna, knuffade och knuffades, frågade och frågades tillbaka.

Vid Palais-Royal såg d'Artagnan en sergeant, som excercerade fem eller sexhundra borgare: det var Planchet, som till förmån för stadsmilisen nu drog fördel av allt, vad han lärt sig under sin tjänstgöring vid regementet Piemont.

Då han gick förbi d'Artagnan, kände han igen sin gamle husbonde.

— God dag, herr d'Artagnan, hälsade Planchet med stolt uppsyn.

— God dag, herr Dulaurier! svarade dArtagnan.

Planchet stannade helt tvärt och kastade förvånade blickar på d'Artagnan.

— De här borgarne äro förbaskat roliga, sade d'Artagnan till Porthos, varefter han fortsatte sin väg.

Fem minuter därefter stego de av vid värdshuset Geten.

Den vackra Madeleine ilade fram till d'Artagnan.

— Min bästa fru Turquaine, sade d'Artagnan, har ni nu pengar så skynda er att gräva ned dem, har ni juveler, så göm undan dem, har ni fordringar, så driv in dem, har ni skulder, så betala inte!

— Varför det? frågade Madeleine.

— Emedan Paris kommer att läggas i aska, varken mer eller mindre än Babylon, om vilket ni kanske hört talas.

— Och ni överger mig i en sådan stund?

— Ja, strax på ögonblicket.

— Vart ska ni ta vägen då?

— Ja, om ni kunde säga mig det, så gjorde ni mig en verklig tjänst.

— Ack, min Gud!

— Har ni några brev till mig?

— Här är ett brev, som nyss kommit.

Hon gav d'Artagnan brevet

— Från Athos! utropade d'Artagnan, då han igenkände sin väns stadiga och utdragna stil.

— Ah! sade Porthos. Låt se vad han skriver!

D'Artagnan öppnade brevet och läste:

»Min käre d'Artagnan, min käre du Vallon, mina bästa vänner! Det är måhända nu sista gången, ni erhålla underrättelser från mig. Aramis och jag äro ganska olyckliga, men Gud, vårt mod och minnet av vår vänskap hålla oss uppe. Glöm icke Raoul! Jag anbefaller i eder vård de handlingar, som finnas i Blois, och om ni om två och en halv månad ej erhållit vidare underrättelser från oss, så tag kännedom om dem. Omfamna vicomten av allt ert hjärta å eder tillgivne väns vägnar.

Athos.»

— Omfamna honom skall jag vid Gud göra! sade d'Artagnan. Vi träffa honom ju, innan vi resa, och om han skulle vara nog olycklig att mista vår stackars Athos, så blir han från den dagen min son.

— Och jag, sade Porthos, jag utnämner honom till min universalarvinge.

— Låt se, vad har Athos skrivit vidare?

»Om ni på vägen händelsevis skulle träffa en herr Mordaunt, så misstro honom! Skriftligen kan jag inte yttra mig närmare därom.»

— Herr Mordaunt! utropade d'Artagnan bestört.

— Herr Mordaunt! Gott! Det namnet ska man komma ihåg, sade Porthos. Men se här… det finns ett postskriptum från Aramis.

— Ja, verkligen, sade d'Artagnan och läste följande:

»Vi uppgiva icke vår vistelseort, mina bästa vänner, ty med kännedom om er broderliga tillgivenhet, veta vi väl, att ni då skulle skynda hit för att dö med oss.

— Tusan bövlar! utbrast Porthos med ett vredesutbrott, som kom Mocusqueton i andra ändan av rummet att hoppa till. Äro de då i livsfara?

D'Artagnan fortfor:

»Athos testamenterar er Raoul, och jag för min del testamenterar er uppdraget att hämnas oss. Om ni händelsevis skulle träffa på en viss Mordaunt, så ber jag Porthos föra honom bort i en vrå och vrida halsen av honom. Jag kan icke förklara mig närmare i ett brev.

Aramis.»

— Ingenting annat! sade Porthos. Det är lätt gjort.

— Tvärtom, sade d'Artagnan med mörk uppsyn, det är omöjligt.

— Omöjligt? Varför det?

— Därför att denne Mordaunt är just den, vi skola träffa i Boulogne och med vilken vi skola fara över till England.

— Nå, men om vi i stället för att söka upp den där Mordaunt skulle ge oss iväg att söka upp våra vänner? sade Porthos med en åtbörd, som kunnat skrämma en hel armé.

— Jag har visserligen tänkt därpå, svarade d'Artagnan, men brevet har varken datum eller poststämpel.

— Det är sant, medgav Porthos.

Och han började irra omkring i rummet som en förryckt. i det han gjorde häftiga åtbörder och i varje ögonblick drog värjan ett stycke upp ur slidan.

D'Artagnan stod kvar helt bestört, och en djup bedrövelse röjdes i hans ansikte.

— Åh, det är illa gjort, sade han. Athos förolämpar oss; han vill dö ensam, det är illa av honom!

Då Mousqueton såg dem båda så förtvivlade, brast han i tårar i sitt hörn.

— Nej, sade d'Artagnan, det här tjänar ingenting till. Låt oss ge oss av och omfamna Raoul, som vi redan sagt; kanske han har fått någon underrättelse från Athos.

— Du har rätt, svarade Porthos. Jag vet inte hur du bär dig åt, min käre d'Artagnan, men du har alltid fullt upp av goda idéer. Låt oss ge oss iväg alltså!

— Jag beklagar verkligen den, som i denna stund skulle se snett på min husbonde, sade Mousqueton för sig själv, jag ville inte ge en styver för hans skinn.

Man steg till häst och begav sig av. Då de kommo in på Saint-Denisgatan, funno de där en stor folksamling. Saken var den, att hertig de Beaufort nyss anlänt från Vendomois, och att koadjutorn nu visade honom för de glatt överraskade parisarna. Nu, då de hade hertig de Beaufort hos sig, ansågo de sig oövervinneliga.

De båda vännerna togo av på en mindre gata för att ej möta prinsen och framkommo till Saint-Denisporten.

Väl utkomna utanför porten, satte de iväg, som om de varken kände trötthet eller modfälldhet. Deras hästar flögo fram som vinden, under det ryttarna samtalade om Athos och Aramis.

Lägret var förlagt mellan Saint-Omer och Lambe. De båda vännerna redo dit och funno Raoul ligga utanför sitt tält på en knippa hö, av vilken hans häst då och då förstulet nafsade åt sig några strån.

Den unge mannen hade röda ögon och föreföll nedslagen. Marskalk de Grammont och greve de Guiche hade återvänt till Paris, och den stackars ynglingen fann sig nu helt ensam.

— O är det ni, mina bästa vänner! utropade han. Komma ni för att hämta mig? Ta ni mig med er? Ha ni fått några underrättelser från min förmyndare?

— Har ni då inte själv fått några? frågade d'Artagnan.

— Ack nej, min herre, och jag vet ju inte alls vart han tagit vägen. Jag är så orolig för honom!

Två stora tårar rullade utför ynglingens solbrända kinder.

Porthos vände bort huvudet för att hans breda, ärliga ansikte icke skulle förråda, vad som försiggick i hans hjärta.

— Besitta, sade d'Artagnan, som kände sig mer rörd än han på länge varit, förtvivla då inte, min vän! Om ni inte fått brev från greven, så ha vi åtminstone fått ett.

— Åh verkligen? utropade Raoul.

— Ja, och ett ganska lugnande brev, svarade d'Artagnan, då han såg vilken glädje denna underrättelse väckte hos ynglingen.

— Har ni brevet med er? frågade Raoul.

— Ja, nog har jag haft det åtminstone, svarade d'Artagnan och låtsades söka efter det. Vänta, det måste finnas här i fickan. Han talade om sin återkomst… var det inte så, Porthos?

— Jo visst, svarade Porthos hostande.

— Giv mig brevet, bad den unge mannen.

— Vad? Jag läste ju om det nyss! Kan jag ha tappat det? Ah för knäveln, fickan är ju sönder!

— Ack ja, herr Raoul, instämde Mousqueton, brevet var av tröstande innehåll. Herrarna läste det för mig och jag grät av glädje.

— Men ni vet väl i alla fall var han finns, herr d'Artagnan? frågade Raoul till hälften lugnad.

— Ja, svarade d'Artagnan, det vet jag nog, men det är en hemlighet.

— Inte för mig, hoppas jag?

— Nej, inte för er, och därför skall jag också säga er det.

Porthos såg på d'Artagnan med förvånad blick.

— Var tusan skall jag säga att han är, så att inte Raoul försöker att ta reda på honom? mumlade d'Artagnan.

— Nå, var är han då, min herre? frågade Raoul med sin milda röst.

— Han är i Konstantinopel.

— Hos turkarna! utropade Raoul förskräckt. Ack, min Gud, vad säger ni!

— Vad? Blir ni förskräckt för det? sade d'Artagnan. Bah, vad äro väl turkarna för sådana män som greve de La Fère och abbé d'Herblay!

— Ah, är hans vän med honom! sade Raoul. Det lugnar mig ändå något.

— Vad han är finurlig, den tusan till d'Artagnan! mumlade Porthos.

— Och nu, sade d'Artagnan, som var angelägen om att byta om samtalsämne, se här femtio pistoler, som greven skickade er med samme kurir, som kom med brevet. Jag antar, att ni inte har några pengar kvar och att detta blir er välkommet.

— Jag har ännu tjugu pistoler kvar, min herre.

— Och om ni behöver mer… tillade Porthos, i det han stack handen i sin ficka.

— Nej jag tackar, svarade Raoul rodnande, tusen tack, min herre.

I detsamma närmade sig Olivain.

— Hör på, sade d'Artagnan så högt, att betjänten kunde höra det, är ni nöjd med Olivain?

— Åhja, tämligen.

Olivain låtsades ej höra, vad som sades, och gick in i tältet.

— Vad har ni då emot den slyngeln?

— Han är en läckergom, svarade Raoul.

— Åh herre! utbrast Olivain, i det han framträdde vid denna anklagelse.

— Han är litet tjuvaktig och i synnerhet en stor kruka.

— Åh, bevars, herre, ni vanärar mig! sade Olivain.

— För tusan! utropade d'Artagnan. Kom ihåg, munsjör Olivain, att sådana som vi vilja inte ha krukor i vår tjänst. Bestjäl er husbonde, ät av hans sötsaker och drick hans vin men för tusan bövlar var ingen kruka, eljest skär jag öronen av dig! Tag exempel av Mouston — bed honom visa er de hedrande sår han fått, och se vilken värdighet hans hjältemod tecknat i hans ansikte!

Mousqueton var i tredje himlen och skulle gärna ha omfamnat dArtagnan, om han vågat. I alla fall lovade han sig, att låta döda sig för honom, om det gällde.

— Och nu, bäste Raoul, återtog d'Artagnan, begiva vi oss i väg, herr du Vallon och jag, i egenskap av ambassadörer. Jag kan inte säga er för vad ändamål, ty det vet jag inte själv, men om ni behöver något, så skriv till fru Madeleine Turquaine, värdshuset Geten, Tiquetonnegatan och drag på hennes kassa som på en bank, ehuru med en viss sparsamhet, förstås, för den är ju inte precis lika välförsedd som herr d'Emerys.

Sedan han omfamnat sin tillfällige myndling, förde han honom i Porthos väldiga armar, vilka lyfte upp honom från marken och ett ögonblick höllo honom tryckt mot den fruktansvärde jättens ädla hjärta.

— Seså, sade d'Artagnan, iväg nu!

De styrde nu kosan till Boulogne, dit de anlände fram på kvällen med sina av svett och fradga skummande hästar.

Omkring tio steg från det ställe, där de stannade, innan de redo in i staden, stod en ung, svartklädd man, som tycktes vänta på någon, och som alltifrån det ögonblick, han varseblivit dem, ej upphört att skarpt betrakta dem.

D'Artagnan närmade sig honom och sade, då han märkte, att främlingen alltjämt iakttog honom:

— Hör på, min herre, jag tycker inte om, att man mäter mig från huvud till fot på det där viset!

— Min herre, svarade den unge mannen, var god och säg mig, om ni inte kommer från Paris.

D'Artagnan trodde, att det var någon nyfiken, som önskade få underrättelser från huvudstaden.

— Jo, min herre, sade han i mindre sträv ton.

— Och ni ämnar ta in på Englands Vapen?

— Ja, det stämmer.

— Har ni fått i uppdrag en beskickning av hans eminens, kardinal Mazarin?

— Ja, min herre.

— I så fall, återtog den unge mannen, är det med mig ni har att göra; mitt namn är Mordaunt.

— Ah, tänkte d'Artagnan, just densamme, som Athos råder mig att misstro!

— Ah, mumlade Porthos, den där, som Aramis ber mig vrida halsen av!

Båda betraktade uppmärksamt den unge mannen.

Denne misstog sig på uttrycket i deras blickar.

— Ni tvivla kanske på mina ord? sade han. I så fall är jag beredd att ge er bevis på sanningen därav.

— Nej, min herre, svarade d'Artagnan, vi ställa oss till ert förfogande.

— Gott, mina herrar, återtog Mordaunt, vi resa utan dröjsmål, ty det är i dag sista dagen av det uppskov kardinalen önskade. Mitt fartyg ligger klart, och om ni inte hade kommit, så hade jag avseglat utan er, ty general Cromwell väntar mig med otålighet.

— Aha, sade d'Artagnan, det är alltså till Oliver Cromwell vi äro skickade.

— Ha ni inte ett brev till honom?

— Jo, jag har ett brev, vars yttre kuvert jag inte skulle bryta, förrän jag kommit till London, men då ni nu säger mig, till vilken det är adresserat, behöver jag ju inte vänta till dess.

D'Artagnan slet upp det yttre kuvertet. Brevet hade verkligen följande utanskrift: Herr Oliver Cromwell, general över engelska folkets trupper.

— Ah, sade d'Artagnan, det var ett ganska eget uppdrag!

— Vem är den där Oliver Cromwell? frågade Porthos sakta.

— En för detta bryggare, svarade d'Artagnan.

— Månne Mazarin tänker göra affärer i öl, liksom vi gjorde i halm? undrade Porthos.

— Seså, mina herrar, sade Mordaunt otåligt, låt oss nu ge oss av.

— Åh, sade Porthos, utan kvällsvard? Kan då inte herr Cromwell vänta litet?

— Åh jo, men jag för min del har bråttom, svarade Mordaunt.

— Åh, är det för er skull, så bryr jag mig föga därom, genmälde Porthos. Jag äter med eller utan ert tillstånd.

Den unge mannens irrande blick flammade upp och syntes nära att skjuta en blixt, men han behärskade sig.

— Min herre, inföll d'Artagnan, ni torde ursäkta ett par hungriga resenärer. För övrigt skall vår måltid inte orsaka långt uppehåll, vi rida nu genast till värdshuset. Gå ni till fots ned till hamnen; vi ta oss en bit mat och skola vara där lika fort som ni.

— Som ni behaga, mina herrar, bara vi komma iväg snart. svarade Mordaunt.

— Vad heter fartyget?

— Standard.

— Gott, om en halvtimme äro vi ombord.

Båda sporrade nu sina hästar och redo till värdshuset Englands Vapen.

— Vad säger du om den där unge mannen? frågade d'Artagnan.

— Jag tycker för ingen del om honom, svarade Porthos, och jag hade verkligen god lust att följa Aramis råd.

— Akta dig för det, min käre Porthos! Den där karlen är ett sändebud från general Cromwell, och det skulle säkerligen bereda oss ett mindre gynnsamt mottagande, om vi kommer till honom med den underrättelsen att vi vridit halsen av hans förtrogne.

— Kan så vara, sade Porthos, men jag har alltid funnit Aramis vara en klok rådgivare.

— Hör på, svarade d"Artagnan, då vår beskickning är slut…

— Ja, vad då?

— Och om han ledsagar oss tillbaka till Frankrike…

— Nåväl?

— Ja, då få vi se!

De båda vännerna kommo nu fram till värdshuset, där de åto kvällsvard med bästa aptit, varefter de begåvo sig ned till hamnen.

En brigg låg där segelfördig, och på däcket av denna brigg gick Mordaunt oroligt fram och tillbaka.

— Det är besynnerligt, sade d'Artagnan, vad den där unge mannen liknar någon person, som jag känt, men jag kan inte säga vem.

En liten båt förde dem till fallrepstrappan, och strax därpå voro de ombord.

Men hästarnas inskeppning var besvärligare, och briggen kunde ej lyfta ankar förrän klockan åtta på kvällen.

Mordaunt stampade av otålighet och befallde, att man skulle sätta till segel.

Porthos drog sig tillbaka till kajutan och lade sig att sova. D'Artagnan sökte övervinna sin motvilja för Mordaunt, promenerade med honom på däcket och berättade historier för att få honom att tala.

Mouscqueton var sjösjuk.