Myladys son/Del II/Kapitel 11
| ← Underrättelser från Athos och Aramis |
|
Hämnaren → |
XI.
FÖR EN PENNINGPUNG SÅLDE SKOTTEN SIN KUNG.
VÅRA LÄSARE TORDE NU LÅTA STANDARD segla i god ro, icke till London, dit d'Artagnan och Porthos trodde sig fara, utan till Durham, dit ett brev ålagt Mordaunt att begiva sig, och benäget följa oss till det kungliga lägret, som var uppslaget vid staden Newcastle vid floden Tyne.
Här, mellan tvenne strömmar på gränsen till Skoltland, men på den engelska sidan, utbredde sig ett tältläger, tillhörande en liten armé.
Det är midnatt. Några soldater, vilka man på deras nakna ben, korta kilts, brokiga plaids och fjäderprydda mössor igenkänner såsom högländare, vaka där helt sorglöst. Månen, som skrider fram mellan stora skyar, belyser emellanåt skiltvakternas blanka muskötpipor och framhåller i skarpa konturer murarna, taken och kyrktornen i staden, vilken Karl I nyss överlämnat åt parlamentets trupper tillika med Oxford och Newark, vilka i hopp om förlikning, dittills stått på hans sida.
Vid ena änden av detta läger, helt nära ett ofantligt fält, vilket skotska officerare hålla rådplägning, varvid deras gamle chef, greve Leven, för ordet, ligger en man i kavaljersdräkt på gräsvallen och sover med högra handen vilande på värjan.
Omkring femtio steg därifrån står en annan man, även klädd som kavaljer, och språkar med en skotsk skiltvakt.
Då klockan slog ett på natten i staden Newcastle, vaknade den sovande, blickade uppmärksamt omkring sig och steg upp, tog en omväg och gick förbi mannen, som talade med skiltvakten. Den förre hade utan tvivel slutat sina förfrågningar, ty efter en liten stund tog han avsked av skiltvakten och följde helt likgiltigt samma väg som den förste kavaljeren, vilken vi redan sett gå förbi.
I skuggan av ett vid vägen upprest tält väntade denne honom.
— Nåväl, min bäste vän? sade han på den renaste franska, som någonsin talats mellan Roven och Tours.
— Ja, min vän, här är ingen tid alt förlora, och vi måste underrätta konungen.
— Vad är då på färde?
— Du skall snart få veta det. Minsta ord, som yttras här, skulle lätt kunna förråda oss. Låt oss gå och uppsöka lord Winter.
Båda begåvo sig nu bort till andra sidan av lägret, och då detta ej upptog större yta än femhundra kvadratfot, kommo de snart fram till det tält, som tillhörde den person, de sökte.
— Sover er herre, Tony? frågade den ene av herrarna på engelska en betjänt, som låg i tältets yttre avdelning, vilken användes som förmak.
— Nej, herr greve, svarade betjänten, det tror jag inte. såvida han inte sovit en kort stund, för han gick av och an i mer än två timmar sedan han skilts från kungen, och det är nu knappt tio minuter som jag inte hört hans steg. För övrigt kan ni själv se efter.
Han öppnade tältdörren. Winter satt vid en Öppning i tältet, anbragt som ett fönster, och varigenom nattvinden strömmade in, och betraktade sorgset månen, som då och då bortskymdes av stora, svarta moln.
Då han vände sig om, varseblev han Athos och Aramis och räckte dem handen.
— Ha ni märkt, hur blodfärgad månen är i natt? frågade han.
— Nej, svarade Athos, den tycks mig vara ungefär som vanligt.
— Jag tillstår, svarade Aramis, att jag tycker som greve de La Fère och inte finner något märkvärdigt i dess utseende.
— Mylord, sade Athos, i en så kritisk belägenhet som vår är det på jorden vi böra rikta vår uppmärksamhet, inte på himlen. Har ni utforskat våra skottar och är ni säker på dem?
— Skottarna? upprepade Winter. Vilka skottar?
— Våra skottar, för tusan! svarade Athos. De, åt vilka konungen anförtrott sig, greve Levens skottar.
— Nej, sade Winter. Men säg mig, se ni inte det rödaktiga sken, som betäcker himlen?
— Nej, visst inte, svarade Athos och Aramis på en gång.
— Säg, fortfor Winter, alltjämt behärskad av samma tanke, är det inte en sägen i Frankrike, att Henrik IV dagen innan han mördades spelade schack med marskalk Bassompierre och därvid såg blodfläckar på schackbrädet?
— Jo, svarade Athos, det har marskalken flera gånger berättat mig.
— Men vad kan denna Henrik IV:s syn ha för sammanhang med er, mylord? frågade Aramis.
— Inte det minsta, mina herrar, och det är verkligen dumt av mig att tala om sådana saker, då ert inträde i mitt tält vid den här tiden på dygnet antyder, att ni ha någon viktig underrättelse att meddela mig.
— Ja, mylord, svarade Athos, jag skulle gärna vilja tala med konungen.
— Med konungen? Han sover.
— Jag har mycket viktiga saker att meddela honom.
— Kan det inte uppskjutas till i morgon?
— Nej, han måste veta dem nu genast; kanske det till och med redan är för sent.
— Låt oss då gå in, mina herrar, svarade Winter.
Winters tält var upprest vid sidan av det kungliga tältet; ett slags korridor förde från det ena till det andra. Denna korridor bevakades endast av en betjänt.
— Dessa herrar äro i mitt sällskap, sade Winter.
Betjänten bugade sig och lät dem gå in i tältet.
Konung Karl, som givit vika för ett oemotståndligt behov av sömn, låg verkligen och sov på en tältsäng, klädd i sin svarta jacka och sina höga stövlar, med uppknäppt bälte och hatten vid sin sida. De tre männen närmade sig, och Athos, som gick först, betraktade ett ögonblick under tystnad detta ädla, bleka ansikte, infattat av långa, svarta lockar, vilka under den oroliga sömnen av svettdropparna fastklibbats vid tinningarna, och liksom marmorerat av stora, som av gråt uppsvällda, blåa ådror.
Athos drog en djup suck, varvid konungen vaknade… så lätt var hans sömn. Han öppnade ögonen.
— Ah, är det ni, greve de La Fère? sade han, i det han reste sig upp på armbågen.
— Ja, sire, svarade Athos.
— Ni vakar, då jag sover, och kommer nu för att meddela mig någonting.
— Ack, ja, sire, ers majestät har gissat rätt.
— Det är naturligtvis en dålig underrättelse? återtog konungen med ett sorgmodigt leende.
— Ja, sire.
— Lika gott, budbäraren är ändå välkommen. Jag känner alltid en viss glädje, då ni inträder till mig, ni vars tillgivenhet och ädelmod även omfattar främlingen och den olycklige, ni som blivit mig tillsänd av min Henriette. Vilken underrättelse ni än må ha, så tala ändå med tillförsikt!
— Sire, Cromwell har i natt kommit till Newcastle.
— Ah! utropade konungen. För att angripa mig?
— Nej, sire, för att köpa er.
— Vad menar ni?
— Jag menar, sire, att edra skotska trupper ha att fordra fyrahundratusen pund sterling…
— Innestående sold, ja visst. I mer än ett års tid ha mina redliga och trogna skottar slagits för blotta äran.
— Ja, sire, men fastän äran är en härlig sak. ha de tröttnat på att släss enbart för den, och i natt ha de sålt er för tvåhundratusen pund, det vill säga hälften av vad de ha att fordra.
— Omöjligt! utropade konungen. Skottarna sälja sin konung för tvåhundratusen pund!
— Judas sålde Frälsaren för trettio silverpenningar.
— Vem är då den Judas som avslutat denna avskyvärda handel?
— Greve Leven.
— Är ni säker på det, min herre?
— Jag hörde det med egna öron.
Konungen drog en djup suck, som om hans hjärta brustit, och lät huvudet sjunka ned mellan sina händer.
— O de skottarna! utbrast han. De skottarna, som jag kallade mina trogna! Skottarna, åt vilka jag anförtrodde mig, då jag i stället kunnat fly till Oxford! Mina landsmän, mina bröder! Är ni verkligen alldeles säker därpå, greve?
— Jag låg bakom greve Levens tält, varav jag lyfte upp en flik, så att jag kunde både se och höra allt.
— Och när skall det gemena köpet gå i fullbordan?
— I dag, på morgonen. Som ers majestät finner, är det således ingen tid att förlora.
— Vad kunna vi göra, då ni säger, att jag blivit såld?
— Gå över Tyne för att komma till Skottland och där söka upp lord Montrose. Han skall inte sälja er, han!
— Vad skulle jag göra i Skottland? Föra ett strövkrig? Något sådant anstår inte en konung.
— Robert Bruces exempel kan ursäkta er, sire.
— Nej, nej, jag har kämpat länge nog. Ha de sålt mig, så må de också utlämna mig, och må en evig skam drabba dem för deras förräderi!
— Sire, svarade Athos, så borde måhända en konung handla, men icke en make eller fader. Jag har kommit hit å er gemåls och er dotters vägnar, och i er gemåls och er dotters namn säger jag er: Rädda ert liv, sire, det är Guds vilja.
Konungen steg upp, knäppte till sitt bälte, spände på sig värjan och torkade med näsduken sin fuktiga panna.
— Nåväl, vad är att göra då? frågade han.
— Sire, har ni vid armén något regemente, som ni kan lita på?
— Winter, sade konungen, kan ni lita på ert?
— Sire, de äro blott människor, och människorna ha blivit svaga eller dåliga. Jag litar visserligen på deras trohet, men jag vågar ej ansvara för dem. Mitt eget liv skulle jag väl anförtro åt dem, men jag tvekar att anförtro dem ers majestäts.
— Nåväl, återtog Athos, i brist på ett regemente finns här tre tillgivna män, och det är nog. Ers majestät stiger till häst, rider emellan oss, vi sätta över Tyne, komma in i Skottland och äro i säkerhet.
— Råder ni mig också därtill, Winter? frågade konungen.
— Ja, sire.
— Och även ni, herr d'Herblay?
— Ja, sire.
— Må ske då som ni vilja. Giv order, Winter!
Winter gick ut. Konungen fullbordade under tiden sin klädsel. Det första skimret av dagningen började intränga genom tältets öppning, då Winter åter inträdde.
— Allt är i ordning, sire, sade han.
— Och vi då? frågade Athos.
— Grimaud och Blaisois hålla era hästar sadlade.
— Låt oss då inte förlora ett ögonblick utan genast begiva oss av!
— Ja, låt oss göra det, instämde konungen.
— Sire, sade Aramis, skall ers majestät inte underrätta sina vänner om detta?
— Mina vänner! svarade Karl I, i det han sorgset skakade på huvudet. Jag har inga andra vänner än er tre — en tjuguårs vän, som aldrig glömt mig, och två åtta dagars vänner, som jag aldrig skall glömma. Kom, mina herrar, kom!
Konungen gick ut ur tältet och fann sin ridhäst i
beredskap. Det var en isabellfärgad häst, som han ridit i tre år och som han värderade mycket högt. Då hästen såg honom, gnäggade han av glädje.
— Åh, jag var orättvist sade konungen. Här finns också, om inte en vän så åtminstone en varelse, som älskar mig. Du blir mig trogen, du, inte sant, Arthus?
Som om hästen förstått dessa ord, närmade han sina rykande näsborrar intill konungens ansikte, öppnade sina läppar och visade helt glatt sina vita tänder.
— Ja, ja, sade konungen, i det han klappade honom med handen, ja, Arthus, jag är nöjd med dig.
Med den vighet, som gjorde honom till en av de bästa ryttarna i Europa, hoppade Karl upp i sadeln och sade, i det han vände sig till Athos, Aramis och Winter:
— Nå, mina herrar, jag är färdig och väntar er.
Men Athos stod orörlig med stirrande blickar och handen utsträckt mot en mörk linje, som följde stranden av Tyne och sträckte sig till dubbel längd av den, som lägret upptog.
— Vad är detta för en linje? frågade Athos, som av nattens sista töcken, vilka kämpade med dagens första ljusstrålar, hindrades att se klart, vad är det där? Jag såg det inte i går.
— Det är antagligen dimman, som stiger upp från strömmen, svarade konungen.
— Ja, verkligen, jag ser som en rödaktig mur, inföll Winter.
— Det är fienden, som nu rycker ut från Newcastle och omringar oss! utropade Athos.
— Ja, fienden! Det är för sent! Se blott! Ser ni inte, åt staden till, Cromwells »järnsidor», som blänka i solljuset?
Så kallades de kyrassiärer, som utgjorde Cromwells livvakt.
— Ah, sade konungen, nu skola vi få veta, om det är sant, att skottarna ämna förråda mig.
— Vad ämnar ni göra, sire? frågade Athos.
— Ge dem order till anfall och rycka fram mot dessa nedriga rebeller.
Konungen sporrade sin häst och red fram till greve Levens tält.
— Låt oss följa honom! sade Athos.
Athos hejdade Winter.
— Gå och samla ert regemente, sade han. Jag förutser, att vi snart behöva det.
Winter vände om sin häst, och de båda vännerna fortsatte sin väg. På ett par sekunder kom konungen fram till den skotske överbefälhavarens tält. Han steg av hästen och gick in i tältet.
Generalen var omgiven av de förnämsta befälhavarna.
— Konungen! utropade alla, i det de stego upp och bestörta sågo på varandra.
Karl stod nu verkligen framför dem, med hatten på huvudet, rynkade ögonbryn och slående med ridspöet på sin ena stövel.
— Ja, mina herrar, svarade han, det är konungen i egen person, konungen, som nu kommer att ställa er till svars för vad som förehafts.
— Vad menar ni, sire? sporde greve Leven.
— Herr greve, svarade konungen, som lät hänföra sig av sin vrede, general Cromwell har denna natt kommit till Newcastle. Ni visste det, men jag har inte blivit underrättad därom. Fienden tågar nu ut ur staden och avskär oss från övergången av Tynefloden. Edra skiltvakter måste ha märkt denna rörelse, men jag har likväl ingenting fått veta. Jag har genom ett skamligt förräderi sålts till parlamentet för tvåhundratusen pund, men detta har åtminstone kommit till min kännedom. Svara nu och försök att urskulda er, om ni kan, ty jag anklagar er.
— Sire, stammade greve Leven, ers majestät har bedragits av någon falsk rapport.
— Jag har med egna ögon sett fienden utbreda sig mellan mig och Skottland, svarade Karl, och jag kan nästan säga, att jag med egna öron hört villkoren vid köpslutet avhandlas.
— Sire, mumlade Leven, förkrossad av blygsel, jag är redo att giva er alla möjliga bevis…
— Jag begär blott ett enda, svarade konungen. Ställ upp armén i slagordning och låt oss marschera mot fienden.
— Detta låter sig inte göra, sade Leven.
— Vad? Låter det sig inte göra? Och vad skulle då hindra? utropade Karl I.
— Ers majestät vet väl, att en vapenvila avslutits mellan oss och engelska armén, svarade greven.
— Engelska armén har brutit vapenvilan, då den ryckt ut ur staden tvärtemot överenskommelsen att den skulle stanna kvar där. Jag säger er alltså, att ni med mig måste slå er igenom denna armé, och om ni inte göra det, nåväl, välj då mellan de två namn, som göra människan till ett föremål för andras avsky och förakt: antingen äro ni pultroner eller förrädare!
Skottarnas ögon lågade, och som det ofta händer vid dylika tillfällen, övergingo de nu från ytterlig blygsel till oförskämdhet. Två clanchefer närmade sig konungen, en på vardera sidan och sade:
— Nåväl, vi ha lovat att befria Skottland och England från den, som i tjugufem års tid utgjutit skottars och engelsmäns blod och avpressat dem deras guld. Vi ha lovat det, och vi hålla nu vårt löfte. Konung Karl Stuart, ni är vår fånge!
Båda utsträckte på en gång handen för att gripa konungen, men innan de hunnit vidröra honom, nedföllo båda, den ene sanslös, den andre död.
Athos hade med sin pistolkolv fällt den ene till marken, och Aramis hade ränt sin värja genom den andre.
Under det greve Leven och de andra anförarna förskräckta ryggade tillbaka vid det oväntade bistånd, som himlen tycktes förläna den, de redan ansågo för sin fånge, drogo Athos och Aramis konungen ur det förrädiska tältet, dit han så oförsiktigt vågat sig sin. Alla tre hoppade upp på hästarna, vilka stodo i beredskap, och redo i galopp tillbaka till det kungliga tältet.
Under vägen sågo de Winter rycka fram i spetsen för sitt regemente. Konungen gav honom en vink att följa med.