Myladys son/Del II/Kapitel 22
| ← Rättegången |
|
Arbetarne → |
XXII.
WHITEHALL.
SOM MAN LÄTT KUNNAT FÖRUTSE, DÖMDE parlamentet Karl Stuart till döden. Politiska domar äro nästan alltid blott tomma formaliteter, ty samma lidelser, som föranlett anklagelsen, förestava även domen. Sådan är revolutionens förskräckliga logik.
Ehuru våra vänner varit förberedda på denna dom, väckte den likväl deras djupa smärta. D'Artagnan, vars förstånd aldrig var rikare på utvägar än just i de mest kritiska ögonblicken, svor ånyo att försöka allt för att avvärja det blodiga sorgespelets slutscen. Men på vad sätt? Det kunde han ännu endast dunkelt skönja. Allt måste bero på omständigheterna.
I förbidan på att en fullständig plan skulle kunna uppgöras och utföras, måste man till varje pris för alt vinna tid söka hindra avrättningens verkställande, som enligt domstolens beslut skulle äga rum redan följande dag.
Enda utvägen var att undanskaffa Londons bödel. Om bödeln försvunnit, kunde domen ej verkställas. Man skulle utan tvivel då hämta skarprättaren från närmaste stad, men därtill krävdes åtminstone en dag, och en dag kunde under sådana förhållanden vara tillräcklig för konungens befrielse. D'Artagnan åtog sig detta mer än svåra värv.
En icke mindre viktig sak var att underrätta Karl om, att man ämnade försöka rädda honom, så att han så mycket som möjligt kunde underlätta sina försvarares avsikter eller åtminstone ej företaga något, som kunde motverka deras bemödanden. Detta farliga uppdrag åtog Aramis sig. Konungen hade frågat, om det var biskop Juxon tillåtet att besöka honom i hans fängelse i Whitehall. Mordaunt hade samma kväll infunnit sig hos biskopen för att meddela honom Karl Stuarts uttalade önskan, ävensom Cromwells bifall därtill. Aramis beslöt, att antingen genom hot eller övertalning söka förmå biskopen att låta honom i hans ställe och iklädd hans prästerliga insignier begiva sig till Whitehall.
Athos åter åtog sig att för att för alla möjliga händelser bereda utväg att lämna England, antingen företaget lyckades eller ej.
Efter mörkrets inbrott stämde man möte på värdshuset klockan elva på kvällen, och alla begåvo sig bort för att utföra sina farliga värv.
Palatset Whitehall var bevakat av tre kavalleriregementen och ännu mer av den oavlåtliga oron hos Cromwell, som kom, gick och ditsände sina generaler eller agenter.
Ensam i sitt vanliga rum, som upplystes av skenet från två vaxljus, satt den livdömde monarken och betraktade vemodigt sin svunna storhets prakt, liksom mången i sin sista stund finner bilden av livet mera lysande och ljuvlig än någonsin.
Parry hade ej lämnat sin herre, och efter domslutet fällde han oupphörligt tårar.
Karl Stuart stödde sig mot ett bord och betraktade en medaljong, på vilken bredvid varandra funnos porträtt av hans gemål och dotter. Han väntade på Juxon och sedan på sin martyrdöd.
Understundom frågade han sig själv, om icke allt vad som tilldragit sig de sista dagarna, blott vore en ond dröm eller en feberfantasi.
Vid denna tanke reste han sig upp, tog några steg i rummet, liksom för att komma ur den dvala, vari han var försänkt, och gick fram till fönstret, där han genast såg soldaternas musköter blänka. Han nödgades då tillstå för sig själv, att han var fullt vaken, och att hans smärtsamma dröm var verklighet.
Karl återvände tyst till sin länstol, stödde åter armbågen mot bordet, lät huvudet nedsjunka mot handen och överlämnade sig på nytt åt sina drömmar.
Natten var mulen och mörk. Timslagen ljödo långsamt från tornuret i närmaste kyrka. Det bleka skenet från de två vaxljusen framkallade sällsamma ljusreflexer och skuggbilder i det stora, högvälvda rummet.
Ett djupt svårmod överväldigade Karl. Han gömde sin panna i sina båda händer och tänkte på världen, så skön, då man skall lämna den, eller rättare sagt, då den lämnar oss, på sina barns smekningar, så ljuva, synnerligast, då man måste skiljas från dem, och på sin maka, denna ädla och behjärtade kvinna, som ända in i det sista livat hans mod.
Plötsligt hördes hastiga steg i korridoren, dörren öppnades, facklor spredo ett rökigt sken i rummet, och en prästman, klädd i biskopsskrud, inträdde, åtföljd av två soldater, åt vilka Karl med handen gjorde en befallande åtbörd.
De båda soldaterna avlägsnade sig, och skymningen sänkte sig åter över rummet.
— Juxon! utropade Karl, Juxon! Tack, min siste vän! Ni kommer just lagom.
Biskopen kastade en förstulen och orolig blick på den man, som snyftade i vrån vid eldstaden.
— Seså, Parry, sade konungen, gråt nu inte längre… Gud kommer nu till oss genom sin tjänare.
— Om det är Parry, sade prästmannen, så har jag ingenting att frukta; tillåt mig därför, att hälsa ers majestät och säga er vem jag är och varför jag kommer.
Vid denna åsyn och denna röst var Karl nära att uppgiva ett rop, men Aramis lade fingret på sina läppar och bugade sig djupt.
— Chevaliern! mumlade Karl.
— Ja, sire, avbröt Aramis hastigt, i det han höjde rösten, ja, biskop Juxon, Kristi trogne riddare, som efterkommer ers majestäts önskan.
Karl knäppte ihop sina händer; han hade känt igen d'Herblay. Han stod överraskad och mållös vid tanken på dessa män, som, ehuru utlänningar och utan annan bevekelsegrund än den plikt, deras eget samvete ålade dem, sålunda kämpade mot ett folks vilja och en konungs öde.
— Ni! utbrast han. Ni! Hur har ni lyckats komma hit! Min Gud, om de kände igen er, vore ni förlorad!
Parry reste sig; hela hans person uttryckte känslan av en djup, oförställd beundran.
— Tänk inte på mig, sire, svarade Aramis, i det han åter med en åtbörd uppmanade konungen till tystnad, tänk nu blott på er själv. Ni ser, att edra vänner vaka. Ännu vet jag inte, vad vi komma att företaga, men fyra modiga män förmå mycket. Håll er vaken hela natten, förvånas över ingenting, och var beredd på allt.
Karl skakade på huvudet.
— Min vän, sade han, ni har inte mycken tid på er. Vet ni av, att det är i morgon klockan tio jag skall dö.
— Sire, dessförinnan skall någonting inträffa, som gör avrättningen omöjlig.
Konungen såg förvånad på Aramis.
Nedanför konungens fönster hördes i detta ögonblick ett besynnerligt buller, som från en kärra med timmer, vilken man lastar av.
— Hör ni? frågade konungen.
Detta buller åtföljdes plötsligt av ett skri av smärta.
— Jag hör, svarade Aramis, men jag förstår inte, vad det var för buller och än mindre vad det var för ett skrik.
— Jag vet inte heller, vem som kunnat uppge detta skrik, genmälde konungen, men bullret kan jag förklara. Vet ni, att jag skall avrättas utanför detta fönster? tillade Karl, i det han sträckte ut handen mot det dystra och ödsliga torget, som endast var befolkat av soldater och skiltvakter.
— Ja, sire, det vet jag, svarade Aramis.
— Nåväl, detta timmer, som man hitfört, utgör bjälkarna och plankorna, av vilka man skall uppföra min schavott. Någon arbetskarl har antagligen skadat sig, då han avlastat timret.
Aramis ryste ofrivilligt.
— Ni ser väl, återtog Karl, att det är gagnlöst att kämpa emot längre. Jag är dömd… lämna mig åt mitt oundvikliga öde!
— Sire, svarade Aramis, i det han återvann sitt vanliga lugn, som ett ögonblick rubbats, de kunna väl uppresa en schavott, men någon skarprättare kunna de ej få.
— Vad menar ni? frågade konungen.
— Jag menar, att i denna stund är Londons bödel antingen bortförd eller mutad. I morgon blir schavotten färdig, men bödeln uteblir, och då måste man skjuta upp avrättningen till i övermorgon.
— Nå, men sedan? sporde konungen.
— Sire, svarade Aramis, i morgon kväll bortföra vi er.
— På vad sätt då? utropade konungen, vars ögon ofrivilligt upplystes av en glädjeblixt.
— Ack, min herre, mumlade Parry med hopknäppta händer, välsignelse över er och edra vänner!
— På vad sätt då? upprepade konungen. Det måste jag veta för att kunna bistå er, om det blir nödvändigt.
— Det kan jag ännu inte säga, sire, svarade Aramis, men den slugaste, den modigaste, den tillgivnaste av oss fyra sade, då jag lämnade honom: Chevalier, säg konungen, att i morgon klockan tio på kvällen bortföra vi honom. Och vad han sagt, det skall han också göra.
— Säg mig namnet på denne ädelmodige vän, bad konungen, så att jag må ägna honom en evig tacksamhet, antingen han lyckas eller ej.
— D'Artagnan, sire, densamme, som höll på att rädda er, då överste Harrison kom så olägligt.
— Ni äro i sanning beundransvärda män, återtog konungen. Om man berättat mig sådana saker, skulle jag aldrig ha trott dem.
— Hör mig nu, sire, sade Aramis. Glöm inte ett enda ögonblick att vi vaka för er räddning; giv akt på minsta åtbörd, minsta sång, minsta tecken av dem, som närma sig er. Speja på allt, lyssna till allt, försök att tyda allt.
— Ack, chevalier, utbrast konungen, vad kan jag väl säga er? Inga ord, om de än komme från djupet av mitt hjärta, skulle förmå att uttrycka min tacksamhet. Om ni lyckas, räddar ni inte en konung… nej, konungavärdigheten är en ringa sak, sedd från schavotten, som jag ser den, nej, ni räddar en make åt hans hustru, en far åt hans barn. Tag min hand, chevalier, det är en väns hand, som skall älska er ända till den stund, då han drar sin sista suck.
Aramis ville kyssa konungens hand, men denne fattade hans och tryckte den mot sitt hjärta.
I detsamma inträdde en man, utan att ens knacka på dörren. Aramis ville draga sin hand tillbaka, men konungen höll den kvar i sin.
Den, som inträdde, var en av dessa halvt prästerliga, halvt militära puritaner, vilka i sådan mängd omgåvo Cromwell.
— Vad vill ni? frågade konungen.
— Jag vill veta, om Karl Stuarts bikt är slut ännu, svarade den nykomne.
— Vad rör det er? sporde konungen. Vi ha ju inte samma religion.
— Alla människor äro bröder, sade puritanen. En av mina bröder nalkas sitt yttersta, och iag kommer för att bereda honom till döden.
— Gå, sade Parry, konungen vill inte skriftas av er.
— Svara honom med någon hövlig fras, sire, viskade Aramis. Det är antagligen någon spion.
— Sedan jag hört min vördige biskop, sade Karl, skall jag gärna höra er, min herre.
Mannen med den lurande blicken avlägsnade sig, dock ej förrän han betraktat Juxon med en uppmärksamhet, som icke undföll konungen.
— Chevalier, sade den senare, då dörren åter var stängd. jag tror, att ni hade rätt och att denne man kom hit i onda avsikter… akta er, så att ingenting händer er, då ni går härifrån.
— Jag tackar ers majestät, svarade Aramis, men var inte orolig för mig, ty under denna kåpa bär jag en pansarskjorta och en dolk.
— Gå då, min herre, och må Gud taga er i sitt heliga beskydd, som jag sade på den tiden, då jag var konung.
Aramis gick, Karl följde honom ända till tröskeln. Aramis utdelade sin välsignelse, varvid vaktsoldaterna bugade sig, gick högtidligt genom de med vakter uppfyllda förrummen, steg åter upp i sin vagn, vari även de två soldaterna satte sig, och lät köra sig tillbaka till biskopshuset, där de lämnade honom.
Biskop Juxon väntade oroligt.
— Nå? frågade han, då han varseblev Aramis.
— Allt har gått efter önskan, svarade denne, spioner, soldater och vakter togo mig för er, och konungen välsignar er i förbidan att ni välsignar honom tillbaka.
— Gud skydde er, min son, ty ert exempel har ingivit mig både hopp och mod.
Aramis iklädde sig åter sina egna kläder och sin kappa och avlägsnade sig, sedan han nämnt till Juxon, att han ännu en gång ämnade vända sig till honom.
Han hade knappt gått tio steg på gatan, förrän han märkte, att han följdes av en i vid kappa insvept man. Han förde handen till sin dolk och stannade. Mannen gick rakt fram till honom, det var Porthos.
— Ah, är det du, min vän! sade Aramis och räckte honom sin hand.
— Du ser nu, min vän, svarade Porthos, att var och en av oss hade sitt uppdrag, mitt bestod i att vaka över dig, och det har jag också gjort. Har du träffat konungen?
— Ja, och allt synes gå bra. Säg mig nu, var äro våra vänner?
— Vi ha stämt möte klockan elva på värdshuset.
— Då ha vi ingen tid att förlora, sade Aramis.
Klockan slog nu verkligen halv elva i Saint-Paulskyrkan.
De båda vännerna skyndade sig och kommo först till mötesplatsen.
Efter dem inträdde Athos.
— Allt går bra, sade han.
— Vad har du uträttat? sporde Aramis.
— Jag har hyrt en liten feluck, smal som en pirog och lätt som en svala. Den väntar oss vid Greenwich, mitt emot Hundön. Besättningen består av en skeppare och fyra man, som mot femtio pund stå till vårt förfogande tre nätter i sträck. Så snart vi stigit ombord med konungen, begagna vi oss av floden, segla utför Themsen och äro efter ett par timmar ute på öppna havet. Likt verkliga pirater segla vi längs efter kusterna, sticka in under de branta stränderna, eller om havet är fritt, ställa vi kursen rakt på Boulogne. För den händelse jag skulle dödas, vill jag nämna att skepparen heter Roger och att feluckens namn är Blixten. Med tillhjälp av dessa upplysningar kunna ni lätt få reda på både den ene och den andra. En näsduk med knutar i alla fyra hörnen är igenkänningstecknet.
Strax därefter kom även d'Artagnan.
— Töm era fickor, sade han, ända tills vi fått ihop hundra pund, ty mina (han vände ut och in på sina) äro alldeles tomma.
Summan hopsamlades ögonblickligen, d'Artagnan gick ut, men kom strax därpå tillbaka.
— Seså, sade han, nu är det klart. Uff, det var inte utan möda!
— Är bödeln borta från London? frågade Athos.
— Nej, det vore inte nog. Han hade kunnat gå ut genom ena porten och komma tillbaka genom en annan.
— Var är han då? frågade Athos.
— I källaren.
— Vilken källare?
— I vår värds. Mousqueton sitter vid tröskeln, och här har jag nyckeln.
— Bravo! sade Aramis. Men hur kunde du förmå karlen att försvinna?
— Åh, med pengar förmår man mycket här i världen; det kostade åtskilligt, men han samtyckte ändå till sist?
— Hur mycket kostade det då? frågade Athos. För du förstår väl, min vän, att nu, då vi inte längre äro utfattiga musketörer utan vare sig hus eller hem, böra alla utgifter fördelas på oss gemensamt.
— Det kostade mig tolvtusen livres, svarade d'Artagnan.
— Hur fick du dem? frågade Athos. Hade du en så stor summa?
— Än drottningens dyrbara diamant då! sade d'Artagnan med en suck.
— Ja, det var sant, inföll Aramis; jag kände igen den på ditt finger.
— Gott, sade Athos, saken är alltså klar med skarprättaren, men olyckligtvis har varje skarprättare sitt biträde, sin dräng, eller hur?
— Jo, den här hade så med, men vi ha verkligen lyckan med oss.
— Hur då?
— Medan jag väntade mig ännu en affär att göra upp, hemförde man den gynnaren med brutet ben. Av överdrivet nit hade han ända fram till konungens fönster följt kärran, som ditförde bjälkarna och plankorna. En av bjälkarna föll på hans ben och krossade det.
— Aha, sade Aramis, då var det han, som uppgav det skrik, Jag hörde i konungens rum.
— Det är mycket troligt, svarade d'Artagnan. Men som han var en omtänksam man lovade han, då han avlägsnade sig, att i sitt ställe skicka fyra pålitliga och skickliga arbetare för att biträda dem, som redan påbörjat arbetet, och när han kom tillbaka till sin husbonde, skrev han genast till Tom Low, en timmerman av hans vänner och bad denne ofördröjligen begiva sig till Whitehall för att hjälpa till i hans ställe. Här är brevet, som han sände med en budbärare, vilken för tio pence skulle frambära det, men som sålde det åt mig för en louisdor.
— Men vad tänker du göra med brevet då? frågade Athos.
— Gissar du inte det? sade d'Artagnan med ögon, som blixtrade av snille.
— Nej, vid min själ!
— Jo, käre Athos, du som talar engelska lika bra som själva John Bull. du är Tom Low, och vi äro dina tre kamrater… Förstår du nu?
Athos uppgav ett rop av glädje och beundran och skyndade att ur en skrubb taga fram några simpla arbetskläder, vilka de fyra vännerna genast togo på sig. Därefter lämnade de värdshuset, Athos bärande en såg, Porthos ett järnspett, Aramis en yxa och d'Artagnan en hammare samt spik.
Brevet från skarprättardrängen var tillräckligt för att övertyga timmermannen om, att de verkligen voro de arbetare, som han väntade.