Myladys son/Del II/Kapitel 37
← Vägen till Picardie |
|
Herr Mazarins konungavärdighet → |
XXXVII.
DROTTNING ANNAS TACKSAMHET.
ATHOS RÖNTE MINDRE SVÅRIGHET ÄN HAN väntat att erhålla audiens hos Anna av Österrike. Allt tycktes tvärtom gå efter önskan redan vid första steg han tog. Han beviljades audiens till dagen därpå, efter levern, vilken hans börd berättigade honom att närvara vid.
En stor skara uppfyllde rummen i Saint-Germain; aldrig hade Anna av Österrike, varken i Louvre eller i Palais-Royal. haft större antal hovmän omkring sig. Dock hade den förändringen inträffat, att denna skara blott tillhörde den lägre adeln, då däremot Frankrikes förnämsta ädlingar omgåvo herrar de Conti, de Beaufort och koadjutorn.
För övrigt rådde mycken munterhet vid detta hov. Den säregna karaktären hos detta krig var den, att flera visor diktades än kanonskott avlossades. Hovet diktade visor om parisarna, och parisarna smidde smäderim om hovet; stingen voro, om icke just dräpande dock ganska smärtsamma, i synnerhet som de å ömse sidor gåvos med åtlöjets vapen.
Men mitt under denna allmänna glättighet och detta skenbara gyckel läg likväl en stor och viktig tanke på djupet av alla sinnen. Skulle Mazarin förbli minister och gunstling eller skulle han, som likt en sky kommit från södern, vända tillbaka, bortförd av samma vind, som ditfört honom? Alla hoppades och önskade det senare, och ministern märkte, att alla de vördnadsbetygelser och artigheter, som ägnades honom, förborgade ett av fruktan och egennytta illa dolt hat.
Hans höghet prinsen själv, som stred för honom, försummade aldrig något tillfälle att håna eller förödmjuka honom, och då Mazarin två eller tre gånger inför segraren vid Rocroy velat göra sin vilja gällande, hade den senare betraktat honom på ett sätt, som lät honom förstå, att om han försvarade honom, så skedde det varken av övertygelse eller tillgivenhet.
Kardinalen tog då sin tillflykt till drottningen, som var hans enda stöd. Men mer än en gång hade han tyckt sig känna detta stöd svikta.
Då audienstimmen var inne, lät man greve de La Fère veta, att företräde skulle lämnas honom, men att han måste vänta några ögonblick, emedan drottningen höll på att rådgöra med ministern.
Så var också i själva verket förhållandet. Paris hade avsänt en ny deputation, som skulle försöka att giva någon gynnsam vändning åt underhandlingarnas gång, och drottningen överlade nu med Mazarin om, hur hon skulle mottaga de deputerade.
En ytterst viktig angelägenhet sysselsatte sålunda statens högsta personligheter. Athos kunde därför icke välja en mer olämplig stund att tala om sina vänner, dessa stackars atomer, förlorade i den brusande virveln.
Men Athos var en oböjlig karaktär, som icke dagtingade med ett en gång fattat beslut, då detta beslut syntes honom förestavat av plikt och samvete. Han påyrkade därför att få företräde i det han sade, att han hade saker av största vikt att meddela hennes majestät och då drottningen slutat överläggningen lät hon kalla in honom i sitt kabinett.
Athos infördes och uppgav sitt namn. Det var ett namn, som alltför ofta hade ljudit i drottningens öron och alltför många gånger givit genklang i hennes hjärta, för att hon icke skulle känna igen det. Icke desto mindre förblev hon orörlig och betraktade adelsmannen med den fasthet, som endast tillkommer kvinnor, som äro drottningar antingen till följd av sin skönhet eller sin rang.
— Det är således en tjänst ni erbjuder er att göra oss, herr greve? frågade Anna av Österrike efter ett ögonblicks tystnad.
— Ja, madame, ännu en tjänst, svarade Athos, harmsen över att drottningen låtsades ej känna igen honom.
Athos var en högsinnad man och följaktligen en ganska dålig hovman.
Anna rynkade ögonbrynen. Mazarin, som satt framför ett bord och bläddrade i några papper likt en simpel statssekreterare, upplyfte nu huvudet.
— Tala, sade drottningen.
Mazarin började åter bläddra i sina papper.
— Ers majestät, svarade Athos, två av våra vänner, två av ers majestäts mest behjärtade tjänare, herrar d'Artagnan och du Vallon, av herr kardinalen skickade till England, ha hastigt försvunnit, just som de satte foten på fransk jord, och man vet inte vad det blivit av dem.
— Nåväl? sporde drottningen.
— Ers majestät, återtog Athos, jag vädjar till er välvilja för att få veta, vad det blivit av de båda adelsmännen, och ber att, om så behövs, få vädja till er rättvisa.
— Min herre, svarade Anna av Österrike, med den högdragenhet, hon kunde antaga, och som mot vissa personer nästan övergick till oförskämdhet, det är alltså bara därför, ni kommer och stör oss mitt under våra viktiga överläggningar. En polissak! Ni vet väl eller borde åtminstone veta, att vi inte ha någon polis, sedan vi inte längre befinna oss i Paris.
— Jag tror, att ers majestät inte skulle behöva vända sig till polisen för att få veta, vad det blivit av herrar d'Artagnan och du Vallon, svarade Athos, i det han bugade sig med kall vördnad, och om ers majestät behagade fråga kardinalen, så tror jag, att han skulle kunna svara er utan att inhämta andra upplysningar än dem, hans eget minne kan meddela.
— Gud förlåte mig, genmälde Anna av Österrike med den föraktfulla ryckning på läpparna, som var henne egen, tror jag inte, att ni själv vill anställa förhör.
— Ja, madame, och jag är nästan berättigad därtill, ty det gäller herr d'Artagnan, herr d'Artagnan, förstår ni, madame? sade Athos på ett sätt som om han velat nedböja drottningens stolta huvud under tyngden av hennes minnen.
Mazarin insåg, att det nu var tid att komma Anna av Österrike till hjälp.
— Herr greve, inföll han, jag skall underrätta er om en sak, varom hennes majestät är okunnig, nämligen om vad som hänt de båda adelsmännen i fråga. De ha visat olydnad och äro arresterade.
— Då bönfaller jag, återtog Athos, alltjämt lika orörlig och utan att vända sig till Mazarin, att ers majestät täckes låta sätta herrar d”Artagnan och du Vallon på fri fot.
— Vad ni begär är något, som rör disciplinen och inte mig, min herre, svarade drottningen.
— Så svarade aldrig herr d'Artagnan, då det var fråga om ers majestäts tjänst, sade Athos, i det han bugade sig med värdighet.
Därpå tog han två steg tillbaka åt dörren. Men Mazarin hejdade honom.
— Ni kommer ju också från England, min herre? sade han, i det han gjorde ett tecken åt drottningen, som synbarligen bleknade och stod i begrepp att giva en sträng befallning.
— Ja, och jag var närvarande vid konung Karl I:s sista ögonblick, sade Athos. Beklagansvärde konung, brottslig endast genom sin svaghet och härt straffad av sina undersåtar, ty många troner vackla i denna stund, och det är inte lätt för tillgivna hjärtan att tjäna furstars sak. Det var andra gången herr d'Artagnan begav sig till England. Första gången gjorde han det för att rädda en stor drottnings ära, andra gången för att rädda en stor konungs liv.
— Min herre, sade Anna av Österrike till Mazarin i en ton, från vilken hela hennes förställningsförmåga ej kunde avlägsna dess verkliga uttryck, tänk efter, om man inte kan göra något för dessa adelsmän.
— Madame, svarade Mazarin, jag skall göra allt, vad ers majestät behagar.
— Gör vad greve de La Fère begär… är det inte så ni heter?
— Jag har även ett annat namn, madame… jag kallar mig Athos.
— Ers majestät, sade Mazarin med ett småleende, som visade, hur lätt han förstod halvkvädna visor, ni kan vara lugn: er önskan skall uppfyllas.
— Ni hör, min herre, sade drottningen.
— Ja, madame, och jag väntade mig ingenting mindre av ers majestäts rättvisa. Jag får alltså återse mina vänner, är det inte så, madame? Det är ju så ers majestät menar?
— Ja, ni skall få återse dem, min herre. Men apropå, ni är ju en av frondens män, inte sant?
— Jag tjänar konungen, madame.
— Ja, på ert sätt.
— Mitt sätt är alla sanna ädlingars, och jag känner inte mer än ett, svarade Athos med stolt värdighet.
— Gå då, min herre, sade drottningen, i det hon avskedade honom med en åtbörd; ni har fått vad ni önskade få, och vi veta allt vad vi önskade veta.
Så snart dörrdraperiet fallit ned efter Athos, vände hon sig till Mazarin.
— Kardinal, sade hon, låt arrestera den där fräcke adelsmannen, innan han lämnar palatset.
— Jag tänkte också därpå, svarade Mazarin, och jag skattar mig lycklig, att ers majestät givit mig en befallning, varom jag ämnade anhålla. Dessa översittare, som till vår tid medföra den förra regeringens traditioner, äro oss blott till besvär, och då redan två av dem fasttagits, så låt oss förena den tredje med dem.
Athos hade icke helt och hållit låtit lura sig av drottningens ord. Det låg i hennes ton något, som förvånat honom och som tycktes honom hota i stället för att lova. Men han var icke den, som tog till flykten endast för en misstanke, i synnerhet då man med tydliga ord sagt honom, att han skulle
få återse sina vänner. Han dröjde därför i ett av de rum, som lågo näst intill kabinettet, vari han haft företräde, och väntade på, att man antingen skulle föra honom till d'Artagnan och Porthos eller dem till honom.
Under det han väntade, hade han närmat sig fönstret och blickade tankspritt ut på gården. Han såg parisarnas deputation anlända, vilken nu kom för att efterfråga platsen för underhandlingarna och uppvakta drottningen. Där funnos parlamentsråd, presidenter, advokater och militärer. En vördnadsbjudande eskort väntade dem utanför gallergrindarna.
Athos skärpte plötsligt sin uppmärksamhet, ty mitt i denna skara hade han trott sig igenkänna någon… då han i detsamma kände ett lätt slag på axeln. Han vände sig om.
— Ah, herr de Comminges! sade han.
— Ja, herr greve, det är jag, och jag är hitsänd i ett uppdrag, för vilket jag får beklaga och be er om ursäkt.
— Vad då för uppdrag, min herre? frågade Athos.
— Var god och lämna mig er värja, herr greve!
Athos smålog, öppnade fönstret och ropade:
— Aramis!
En adelsman vände sig om; Athos hade ej misstagit sig — det var Aramis. Han hälsade vänskapligt på greven.
— Aramis, sade Athos, man arresterar mig.
— Gott! svarade Aramis lugnt.
— Min herre, återtog Athos, i det han vände sig till Comminges och artigt räckte honom värjfästet, se här min värja. Var god och förvara den omsorgsfullt, så att ni må kunna återställa den till mig, då jag slipper ut ur fängelset. Jag sätter stort värde på denna värja, ty konung Francois I skänkte den åt min farfar. På hans tid väpnade man ädlingar, man avväpnade dem ej. Vart skall ni nu föra mig?
— Först till mitt rum. Drottningen bestämmer sedan er vistelseort.
Athos följde Comminges utan att tillägga ett ord.