Myladys son/Del II/Kapitel 36
| ← Striden vid Charenton |
|
Drottning Annas tacksamhet → |
XXXVI.
VÄGEN TILL PICARDIE.
ATHOS OCH ARAMIS, SOM VORO I FULL säkerhet i Paris, visste mycket väl, att de, så snart de satte sin fot utanför stadsmurarna, skulle utsätta sig för stora faror… men man vet, vad faror hade att betyda för dessa män. För övrigt anade de, att upplösningen av denna nya odyssé snart skulle komma om de blott gjorde ännu en ansträngning.
För övrigt var det ej heller i själva Paris så särdeles lugnt. Livsmedlen började tryta, och allt eftersom någon av prins de Contis generaler fann sig i behov av att återvinna sitt inflytande, tillställdes ett litet upplopp, vilket han då dämpade och som för ögonblicket gav honom en viss överlägsenhet över hans kamrater.
Under ett av dessa upplopp lät hertig de Beaufort plundra Mazarins hus och bibliotek för att, som han sade, giva det stackars folket något att gnaga på.
Athos och Aramis lämnade Paris efter den statskupp, som ägt rum på kvällen samma dag, då parisarna blivit slagna vid Charenton.
De båda adelsmännen färdades på omvägar, först och främst för att icke falla i händerna på Mazarins i Ile de France kringspridda anhängare, men även för att undvika de frondörer, som funnos i Normandie, och som säkert skulle ha fört dem till hertig de Longueville för att få veta, om de voro vänner eller fiender. Sedan de väl undgått dessa faror, återtogo de vägen från Boulogne till Abbeville och följde den steg för steg, spår efter spår.
Till en början voro de helt villrådiga; de hade redan genomsökt två eller tre värdshus och tagit värdarna i förhör utan att de funnit en enda ledtråd för sina efterforskningar, då Athos i Montreuil med sina fina fingrar kom att vidröra en ojämnhet i det bord, vid vilket de sutto.
Han lyfte upp duken och läste följande med en kniv djupt | inskurna hieroglyfer:
Port… d'Art… 2 februari.
— Utmärkt! sade Athos, i det han visade Aramis inskriften. Vi ämnade taga natthärbärge här, men det är onödigt. Låt oss fara vidare.
De stego åter till häst och kommo till Abbeville. Där stannade de mycket villrådiga till följd av den mängd värdshus, som funnos här. De kunde ej genomsöka dem alla… hur skulle de få veta, var deras vänner bott?
— Tro mig, Athos, sade Aramis, låt oss inte tänka på att finna någon ledtråd här i Abbeville. Om vi äro i bryderi, så ha våra vänner också varit det. Om det blott vore fråga om Porthos, skulle han säkert ha tagit in på det präktigaste värdshuset, och om vi bad någon visa oss det, kunde vi räkna på att finna något spår efter honom. Men d'Artagnan har inte den svagheten. Porthos har väl förgäves föreställt honom att han höll på att svälta ihjäl; han har nog ändå fortsatt sin väg, lika obeveklig som ödet, och vi måste därför söka honom på annat håll.
De redo således vidare, men kunde icke upptäcka någonting. Det var ett av de svåraste och på samma gång tråkigaste företag, de någonsin haft sig ålagda, och om icke den tredubbla drivfjädern av vänskap, tacksamhet och hederskänsla livat deras mod, skulle de väl hundra gånger ha frestats att avstå från att söka spår i marken. tillfråga dem, de mötte och spionera på värdshusen.
Sålunda färdades de ända till Peronne.
Athos började misströsta. Han förebrådde sig det mörker, vari han och Aramis svävade. De hade måhända sökt för vårdslöst, ej gjort nog ihärdiga frågor, nog skarpsinniga efterforskningar.
De stodo i begrepp att återvända samma väg de kommit, då Athos på en vit mur, vilken bildade hörnet av en gata, som följde vallen, varseblev en med svartkrita gjord teckning, som med hela enkelheten hos en barnhands första försök framställde två ryttare i vilt galopp. Den ena av dessa ryttare höll i handen ett papper, varpå dessa ord voro skrivna på spanska:
Man förföljer oss.
— Aha! sade Athos. Det här är klart som dagen! Fastän man förföljde honom, stannade d'Artagnan ändå fem minuter här vilket bevisar, att man inte förföljde honom på alltför nära håll, och då har det kanske lyckats honom att komma undan.
Aramis skakade på huvudet.
— Om han kommit undan, skulle vi ha sett eller åtminstone hört talas om honom.
— Det är sant, Aramis. Låt oss fortsätta.
Det är omöjligt att beskriva de båda ädlingarnas oro och otålighet. Oron tillhörde Athos ömma och vänfasta hjärta, otåligheten däremot Aramis retliga och eldfängda lynne. De galopperade också båda i över två timmar lika ursinnigt som de två på muren avbildade ryttarna.
Plötsligt sågo de i en trång dalkjusa mellan två sluttningar vägen till hälften spärrad av ett stort stenblock. Dess ursprungliga läge syntes tydligt på den ena sluttningen, och gropen, som stenblocket där lämnat efter sig, bevisade, att det ej av sig självt kunnat rulla ned, och dess tyngd tillkännagav, att det krävts en Encelados eller Briareus arm för att röra den ur stället.
Aramis stannade.
— Ah, sade han, i det han betraktade stenen, det här röjer
spår av en Aias från Telamon eller en Porthos. Låt oss stiga av, Athos, och undersöka den här klippan.
Båda hoppade av. Stenen hade synbarligen nedrullats i avsikt att därmed stänga vägen för ryttare. Den hade först lagts på tvären, men då de förföljande ryttarna mött detta hinder, hade de stigit av och med förenade krafter undanflyttat densamma.
De båda vännerna undersökte stenblocket på alla de sidor, de kunde se; det företedde emellertid ingenting ovanligt. De tillkallade då Grimaud och Blaisois, och det Iyckades nu alla fyra att vända om stenen. På den åt marken förut liggande sidan stod skrivet:
»Åtta dragoner förfölja oss. Om vi komma fram till
Compiègne, taga vi in på värdshuset Påfågeln. Värden är en av
våra vänner.»
— Det här var då åtminstone något bestämt, sade Athos.
Nu ha vi någonting att rätta oss efter. Låt oss därför genast
bege oss av till Påfågeln.
— Ja, svarade Aramis, men om vi skola komma dit, så är det bäst att låta våra hästar vila först; de äro redan stelbenta.
Aramis hade rätt. De stannade därför vid första värdshus de kommo till och läto hästarna få dubbelt mått havre, fuktad med vin. Man lät dem vila i tre timmar och begav sig därefter åter i väg. Ryttarna voro själva alldeles förbi av trötthet, men hoppet höll dem uppe.
Sex timmar senare redo Athos och Aramis in i Compiègne och uppsökte värdshuset Påfågeln.
De träffade här en hygglig värd, flintskallig och försedd med stor mage som en kinesisk avgud. De frågade honom, om han icke för några dagar sedan haft besök av två adelsmän, förföljda av dragoner. Utan att svara något, gick värden och tog fram ur ett skåp ett stycke av en värjklinga.
— Känner ni igen den här frågade han.
Athos kastade en blick på klingan.
— Det är d'Artagnans värja, svarade han.
— Den långes eller den kortares? frågade värden.
— Den kortares, svarade Athos.
— Jag märker, att ni äro dessa herrars vänner.
— Nåväl, vad har hänt dem?
— De redo in på gården med sina stelbenta hästar, och innan de hunnit låsa igen stora porten, sprängde åtta dragoner in, som förföljde dem.
— Endast åtta! utropade Aramis. Det förvånar mig ganska mycket att två så tappra män som d'Artagnan och Porthos låtit åtta man arrestera sig.
— Visserligen, min herre, men de åtta dragonerna hade inte heller lyckats, om de inte från staden hämtat ett tjugutal soldater från regementet Royal Italien, som ligger här i garnison. Edra två vänner blevo således övermannade.
— Arresterade! utropade Athos. Och vet man varför?
— Nej herre, man förde genast bort dem, och de hunno inte säga mig något, men sedan de givit sig av, fann jag på valplatsen denna värjstump, då jag hjälpte till att bortföra två döda och sex sårade.
— Och de själva, frågade Aramis, blevo de inte skadade?
— Nej, herre, det tror jag inte.
— Nå, det är ändå en tröst, sade Aramis.
— Vet ni, vart man förde dem? frågade Athos.
— Åt Louvres till.
— Låt oss lämna kvar Blaisois och Grimaud, sade Athos. I morgon kunna de återvända till Paris med hästarna, som i dag höllo på att lämna oss kvar på vägen. Vi ta i stället posthästar.
Aramis instämde i detta förslag, och man skickade efter hästar. Under tiden åto de båda vännerna i största hast middag. Om de i Louvres erhöllo några underrättelser, ämnade de sedan fortsätta sin väg.
De anlände till Louvres. Där fanns endast ett värdshus. Man drack där en likör, som ända till våra dagar bibehållit sitt rykte, och som redan på den tiden tillverkades där.
— Låt oss stiga av här, sade Athos. D'Artagnan har säkert inte försummat detta tillfälle… inte blott att dricka ett glas likör, men att ge oss någon anvisning.
De gingo in i värdshuset och begärde två glas likör på disken, såsom d'Artagnan och Porthos troligen även gjort.
Disken, vid vilken man vanligen stod och drack, var belagd med en tennskiva. På denna skiva var skrivet med udden av en stor nål:
Rueil, D.
— De ha förts till Rueil, sade Aramis, som först varseblev denna inskrift.
— Låt oss då begiva oss till Rueil, svarade Athos.
— Det vore ju att kasta oss rätt i vargagapet, sade Aramis.
— Om jag varit Jonas vän, liksom jag är d'Artagnans, svarade Athos, skulle jag ha följt honom ända in i valfiskens buk, och du skulle ha gjort detsamma, Aramis.
— Jag tror verkligen, bäste Athos, att du gör mig bättre än jag är. Om jag vore ensam, vet jag inte, om jag utan stora försiktighetsmått skulle begiva mig till Rueil, men dit du går, dit går jag också.
De togo nya hästar och redo till Rueil.
Utan att själv ana det, hade Athos givit Aramis det bästa råd de kunde följa. Deputerade från parlamentet hade nyss anlänt till Rueil i och för de ryktbara sammankomster, som sedan räckte i hela tre veckor och medförde den tvivelaktiga fred, till följd varav hans höghet prinsen arresterades.
Rueil hade fördenskull från parisarnas sida uppfyllts med advokater, presidenter, rådsherrar och alla slags ämbetsmän samt från hovet med adelsmän, officerare och vakter, och mitt i detta virrvarr av olika människor var det därför ganska lätt att förbli okänd, om man så önskade. För övrigt hade dessa sammanträden medfört ett stillestånd, och att under sådana förhållanden arrestera två adelsmän, om än frondörer av första ordningen, hade varit att kränka folkrätten.
De båda vännerna trodde alla människor vara upptagna av samma tanke, som oroade dem. De blandade sig i folkmassan i förhoppning att få höra talas om d'Artagnan och Porthos, men ingen tänkte på annat än artiklar och tillägg i fredsfördraget. Alhos ansåg, att de borde vända sig direkt till minislern.
— Min vän, invände Aramis, vad du föreslår hedrar dig, men akta dig… vår säkerhet ligger just i det mörker, som omhöljer oss. Om vi på ett eller annat sätt giva oss tillkänna, för man oss ögonblickligen till våra vänner i någon mörk fängelsehåla, varur f-n själv inte skulle kunna hjälpa oss ut. Låt oss försöka att återfinna dem, inte genom någon olycklig tillfällighet, utan genom någon av oss uppgjord plan. Arresterade i Compiègne, ha de sedan förts till Rueil. Sedan de kommit till Rueil, ha de naturligtvis förhörts av kardinalen, som efter detta förhör antingen behållit dem kvar hos sig eller skickat dem till Saint-Germain. På Bastiljen äro de i alla händelser inte, emedan Bastiljen innehaves av frondörerna och Broussels son där för befälet. Låt oss därför inte förtvivla utan stanna här i Rueil, ty jag är övertygad om, att de finnas här. Men vad är det med dig? Du bleknar!
— Ja, svarade Athos med orolig röst, jag påminner mig nu, att kardinal Richelieu på slottet Rueil låtit inrätta en förfärlig oubliette.[1]
— Åh, var lugn, sade Aramis, Richelieu var en adelsman, till börden allas vår like och till ställningen vår överman. Han kunde som en konung taga de förnämsta av oss för huvudet och därvid få det att vackla på deras axlar. Men Mazarin är en stympare, som på sin höjd kan ta oss i kragen som en polisbetjänt. Var därför lugn, min vän, jag står vid vad jag sagt, att d'Artagnan och Porthos befinna sig levande och oskadda i Rueil.
— Gott, återtog Athos, vi måste hos koadjutorn utverka oss tillstånd att få bevista sammankomsterna och skola på så sätt utan hinder komma in i Rueil.
— Tillsammans med de där bläcksuddarna! Vad tänker du på, min vän! Tror du väl, att de skulle alls bry sig om att taga d'Artagnans och Porthos frihet eller fångenskap i övervägande? Nej, vi måste hitta på någon annan utväg.
— Nåväl, sade Athos, jag återkommer nu till min första tanke. Jag känner inte någon bättre utväg än att handla öppet och ärligt. Jag skall söka upp, inte Mazarin, utan drottningen, och jag skall säga till henne: Madame, återgiv oss våra vänner!
Aramis skakade på huvudet.
— Det är en sista utväg, som alltid står dig fritt att anlita, men tro mig, Athos, begagna den inte förrän i yttersta nödfall, om vi misslyckas på annat sätt. Låt oss i alla fall fortsätta våra efterforskningar.
De fortforo således att forska, inhämtade så många underrättelser och förmådde genom alla slags förevändningar så många människor att tala, att de slutligen påträffade en dragon, som erkände sig ha varit med i den eskort, vilken fört d'Artagnan och Porthos från Compiègne till Rueil. De fingo sålunda veta, att deras båda vänner verkligen förts dit.
Athos återkom oupphörligt till sin idé att begära företräde hos drottningen.
— För att erhålla det, svarade Aramis, måste vi först söka upp kardinalen, men så snart vi träffat honom, märk mina ord, Athos, skola vi nog bli återförenade med våra vänner, men inte på det sätt vi önska. Låt oss handla i frihet, eljest kunna vi ingenting uträtta.
— Jag måste tala med drottningen, vidhöll Athos.
— Nåväl, min vän, om du verkligen föresatt dig att begå den dårskapen, så säg åtminstone till mig en dag i förväg.
— Varför det?
— Emedan jag vill begagna tillfället att göra ett besök i Paris.
— Hos vem?
— För tusan, jag vet inte så noga… kanske hos fru de Longueville. Hon är allsmäktig på det hållet… hon skall hjälpa mig. Låt mig blott genom någon få veta, om du arresterats, så skall jag vidtaga de bästa åtgärder jag kan.
— Varför vill du inte äventyra en arrestering med mig? frågade Athos.
— Nej, jag tackar.
— Om vi alla fyra äro arresterade och tillsammans, tror jag inte det är någon fara. Inom tjugufyra timmar skulle vi alla fyra vara på fri fot.
— Nej, min vän, sedan jag dödat Châtillon, alla Saint-Germaindamernas avgud, har min person vunnit för stor ryktbarhet för att jag inte i dubbelt mått bör frukta fängelset. Drottningen vore i stånd att som vanligt följa Mazarins råd, och Mazarin skulle säkert tillstyrka att låta döma mig.
— Gott, jag går då ensam och anhåller om audiens hos Anna av Österrike.
— Farväl, Athos, jag går och låter värva en armé.
— Vad då för?
— För att belägra Rueil.
— Var träffas vi?
— Vid foten av kardinalens galge!
De båda vännerna skildes åt, Aramis för att återvända till Paris, Athos för att bereda sig tillträde hos drottningen.
- ↑ En oubliette var ett slags mörk fängelsehåla med blindlucka, varigenom de personer nedstörtades, vilka man i hemlighet ville göra sig av med. Ö. a.