Myladys son/Del II/Kapitel 46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Huruledes d'Artagnan med ett papper och en hotelse vinner långt mer än med sin värja och sitt liv
Myladys son eller 20 år efteråt
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Fredrik Niklas Berg

Vari bevisas att det någon gång kan vara svårare för en konung att komma in i sin huvudstad än att komma ut


[ 461 ]

XLVI.
VARI BEVISAS ATT DET NÅGON GÅNG KAN VARA SVÅRARE FÖR EN KONUNG ATT KOMMA IN I SIN HUVUDSTAD ÄN ATT KOMMA UT.

UNDER DET D'ARTAGNAN OCH PORTHOS återförde kardinalen till Saint-Germain, återvände Athos och Aramis, som lämnade dem i Saint-Denis, till Paris.

De hade var sitt besök att avlägga.

Aramis hade knappt stigit av hästen, förrän han skyndade till Hotel de Ville, där fru de Longueville befann sig. Redan vid första underrättelsen om freden uppgav den vackra hertiginnan höga klagorop. Kriget hade gjort henne till drottning, freden däremot medförde hennes avsättning. Men då Aramis meddelade henne de fördelar och vinster denna fred skulle giva henne, tröstade hon sig snart.

Då Athos lämnat Aramis på Place Royale, begav han sig till fru de Chevreuse. Även hon var en frondös, som behövde tröstas, men detta var svårare, ty inga villkor hade bestämts till hennes fördel. Herr de Chevreuse hade ej utnämnts till guvernör över någon provins, och om drottningen skulle ha samtyckt till att bli gudmor, kunde det endast bli åt hennes barnbarn.

[ 462 ]— Stannar vicomte de Bragelonne kvar i Paris? frågade hon, sedan Athos äntligen lyckats lugna henne något.

— Vad tycker ni han bör göra?

— Anförtro honom åt mig!

— Nej, min fru, svarade Athos, ifall ni glömt historien om Ödipus, kommer jag likväl ihåg den.

— Ni är i sanning alltför artig, herr greve, och jag skulle gärna vilja tillbringa en månad på ert vackra gods.

— Är ni inte rädd att då skaffa mig många avundsmän, hertiginna? frågade Athos artigt.

— Nej, greve, jag far dit inkognito, under namnet Marie Michon.

— Ni är bedårande, min fru, och jag skall bli förtjust att få mottaga er.

I detta ögonblick inträdde Raoul; han kom för att meddela dem, att hans vän, greve de Guiche, underrättat honom, att konungens, drottningens och ministerns högtidliga intåg i Paris skulle äga rum följande dag.

Redan tidigt följande morgon gjorde hovet verkligen sina förberedelser att lämna Saint-Germain.

Kvällen förut hade drottningen skickat efter d'Artagnan.

— Min herre, sade hon till honom, man försäkrar mig, att Paris ännu inte är lugnt. Jag fruktar för konungen, var god och håll vakt vid högra vagnsdörren.

— Var lugn, ers majestät, svarade d'Artagnan, jag ansvarar för konungen.

Han bugade sig för drottningen och gick.

Då han kom ut från drottningen, infann sig Bernouin och förkunnade, att kardinalen väntade herr d'Artagnan i och för en viktig angelägenhet.

D'Artagnan gick genast in till kardinalen.

— Min herre, sade denne, man talar om nya upplopp i Paris. Jag sitter till vänster om konungen, och som faran egentligen hotar mig, så var god och rid vid vänstra vagnsdörren.

— Var lugn, ers eminens, svarade d'Artagnan, man skall ej röra ett hår på ert huvud.

[ 463 ]— Anfäkta! sade han för sig själv, då han kom ut i vestibulen, hur skall jag göra med det här. Jag kan inte på samma gång rida vid både högra och vänstra vagnsdörren. Ah, nu har jag det! Jag skall skydda konungen, och Porthos kardinalen.

Denna anordning behagade alla. Drottningen litade på d'Artagnans mod och skicklighet, som hon så väl kände, och kardinalen på Porthos styrka, vilken han också haft tillfälle att lära känna.

Tåget begav sig till Paris i en på förhand uppgjord ordning. Guitaut och Comminges redo främst, i spetsen för drabanterna; därefter kom den kungliga vagnen med d'Artagnan vid ena vagnsdörren och Porthos vid den andra; sedan kommo musketörerna, vilkas kapten den förre nu var.

Man begav sig till Notre-Dame, där tedeum skulle sjungas.

Hela stadens befolkning trängdes på gatorna. Schweizarne voro uppställda längs hela vägen, men som denna var lång, stodo de på sex eller åtta stegs avstånd ifrån varandra och en och en. Skyddsvärnet var sålunda otillräckligt, och den emellanåt av en påträngande folkström avbrutna kedjan ordnades åter med mycken svårighet.

Vid varje sådan genombrytning, som endast var en följd av parisarnas nyfikenhet, såg Anna av Österrike oroligt på d'Artagnan, men denne lugnade henne med ett småleende.

Mazarin, som givit ut tusen louisdorer för att man skulle ropa: Leve Mazarin! och som ej värderade de rop han hörde till tjugu pistoler, blickade även oroligt på Porthos, men den jättelike livdrabanten besvarade denna blick med ett: Var lugn, monseigneur! uttalat med så präktig basstämma, att Mazarin verkligen lugnade sig alltmer.

Vid Palais-Royal var folkmassan ännu större. Starka rop höjdes: Leve deras majestäter! Mazarin lutade sig ett ögonblick ut genom vagnsdörren. Två eller tre rop: Leve kardinalen! hälsade honom, men dessa rop kvävdes obevekligt av tjut och visslingar. Mazarin bleknade och kastade sig tillbaka in i vagnen.

— Det packet! mumlade Porthos.

[ 464 ]D'Artagnan strök upp sina mustascher med en åtbörd, som tycktes tillkännagiva, att hans gascogniska blod började jäsa.

Anna av Österrike böjde sig ned intill den unge konungens öra och viskade till honom:

— Säg några vänliga ord till herr d'Artagnan, min son!

Den unge konungen lutade sig ut genom vagnsdörren.

— Jag har inte ännu hälsat på er, herr d'Artagnan, sade han, fastän jag mycket väl känt igen er. Det var ni, som stod bakom min sänggardin den natten, då folket ville se mig sova.

— Om konungen tillåter, svarade d'Artagnan, skall jag alltid vara hos honom, när någon fara hotar honom.

Drottningen och kardinalen hade i själva verket skäl att vara oroliga, åtminstone den senare. Ehuru folkhopen bibehöll det yttre skenet av vördnad, började den snart väsnas. Man hörde detta dova sorl, som då det förnimmes på havet, bådar storm, och då det låter höra sig i en folkmassa, bådar upplopp.

Vid Barrière des Sergents nödgades man göra halt. Comminges, som ridit i spetsen för eskorten, red tillbaka till drottningens vagn. Drottningen rådfrågade d'Artagnan med blicken; han svarade henne på samma språk.

— Framåt! sade drottningen.

Comminges återintog sin post. Man gjorde en ansträngning, och den levande muren sprängdes under våldsamt tumult. Åtskilligt knot hördes bland hopen.

— Framåt! röt d'Artagnan.

— Framåt! upprepade Porthos.

Men som om folkmassan blott avbidat detta kommando för att bryta lös, gåvo sig nu alla fientliga känslor luft på en gång.

Ropen: Ned med Mazarin! Död åt kardinalen! hördes från alla håll.

Från gatorna Grenelle-Saint-Honoré och Le Coq framvältrade en dubbel ström, som genombröt den svaga kedjan av schweiziska gardet och böljade fram ända till benen på d'Artagnans och Porthos hästar.

Denna nya genombrytning var farligare än de föregående, [ 465 ]ty den gjordes av beväpnade män. Man märkte, att denna rörelse ej var tillfällighetens verk utan beräknad av ett fientligt sinne, som här ordnat ett angrepp.

De båda hoparna anfördes av var sin chef, av vilka den ene tycktes tillhöra tiggarnas samfund, den andre igenkändes, oaktat sitt bemödande att härma det lägre folkets skick, ganska lätt såsom en adelsman.

Båda handlade tydligen efter en och samma plan.

Ett våldsamt tumult uppstod, som genljöd in i den kungliga vagnen; därpå skallade tusentals rop, som bildade ett uthålligt skrän och avbröts av några bösskott.

— Hitåt musketörer! röt d'Artagnan.

Eskorten delade sig i två rader; den ena red till höger den andra till vänster om vagnen; den ena kom d'Artagnan, den andra Porthos till hjälp.

Ett handgemäng uppstod, så mycket förfärligare, som det var utan syftemål, så mycket olyckligare som man ej visste för vad e!ler för vem man slogs.

Som alla pöbelrörelser var anfallet av denna folkmassa fruktansvärt; de föga talrika musketörerna, vilkas led brutits, kunde mitt i folkhopen ej manövrera sina hästar och började hårt ansättas av massan.

D'Artagnan ville fälla ned läderskärmarna på vagnen. men den unge konungen sträckte ut sin arm och sade:

— Nej, herr d'Artagnan, jag vill se!

— Ers majestät vill se? sade d'Artagnan. Nåväl, se då!

Med den vildhet, som gjorde honom så fruktansvärd, vände d'Artagnan sig om och rusade på upploppets anförare, vilken med en pistol i ena handen och en stor värja i den andra, sökte bryta sig väg till vagnsdörren.

— Giv rum! skrek d'Artagnan. Giv rum!

Vid denna röst upplyfte mannen med pistolen och den stora värjan sitt huvud, men det var för sent; d'Artagnans stöt hade träffat och värjan genomborrat hans bröst.

— Ah, min Gud! utropade d'Artagnan, i det han för sent sökte hejda sin stöt. Vad tusan skulle ni göra här, greve?

— Ful!borda mitt öde, svarade Rochefort, i det han sjönk [ 466 ]på knä. Jag har repat mig efter tre värjsting, som jag fått av er, men jag repar mig inte efter det fjärde.

— Greve, sade d'Artagnan rörd, jag stötte till utan att igenkänna er. Ifall ni dör, skulle det smärta mig, om ni gjorde det med känslor av hat mot mig.

Rochefort räckte d'Artagnan sin hand och ville svara, men en blodström betog honom talförmågan; han sjönk ihop och uppgav andan.

— Tillbaka, patrask! skrek d'Artagnan. Er anförare är död, och ni ha ingenting mer här att göra.

Som om greve de Rochefort verkligen varit själen i anfallet, på denna sida om konungens vagn, grep hela den hop, som följt honom, till flykten, då den såg honom stupa. D'Artagnan gjorde med tjugu musketörer ett anfall åt Le Coqgatan, och denna del av upploppet försvann som en rök, i det den skingrade sig åt olika håll.

D'Artagnan återvände därpå för att komma Porthos till hjälp, ifall han skulle behöva den, men Porthos hade gått lika raskt och oförskräckt till väga som d"Artagnan. Den vänstra sidan av vagnen var lika rensopad som den högra, och man uppdrog åter läderskärmen, vilken Mazarin, mindre krigisk än konungen, nedfällt på sin sida.

Porthos hade en dyster och tankfull uppsyn

— Vad tusan har du för en min, Porthos? sade d'Artagnan. Du ser bra besynnerlig ut för att vara segrare!

— Än du själv då? svarade Porthos. Du ser ju riktigt upprörd ut!

— För tusan! Det har jag skäl till! Jag har dödat en gammal bekant!

— Verkligen? Vem då?

— Den stackars greve de Rochefort.

— Det är så med mig också; jag har dödat en man, vars ansikte var mig bekant, men jag kan inte påminna mig, vem han var.

— Och han sade ingenting, då han föll?

— Jo. han sa: Uff!

— Jag inser, sade d'Artagnan, som ej kunde avhålla sig [ 467 ]från att skratta, att om han inte yttrade något annat, kunde det ej upplysa dig mycket.

— Nåväl, hur är det, min herre? frågade nu drottningen.

— Ers majestät, svarade d'Artagnan, vägen är fri, och ers majestät kan fortsätta färden.

Hela tåget kom utan vidare äventyr fram till Notre-Dame, där prästerna med koadjutorn i spetsen avbidade konungen. drottningen och ministern, vilkas återkomst skulle firas med tedeum.

— Den där d'Artagnan är en mycket tapper man, min mor, sade den unge konungen på återvägen till Palais-Royal.

— Ja ja, min son, och han har gjort din far stora tjänster, svarade drottningen. Bevara honom därför i gott minne för framtiden, min son.

— Herr kapten, sade den unge konungen till d'Artagnan, då han steg ur vagnen, drottningen har uppdragit åt mig att inbjuda er och er vän baron du Vallon till vår middag i dag.

Detta var en stor ära för d'Artagnan och Porthos, och den senare blev också alldeles förtjust.

Vid sin hemkomst funno de båda vännerna ett brev från Athos, som däri stämde möte med dem på Grand Charlemagne till morgonen därpå.

Båda gingo tidigt till sängs, men ingen av dem kunde sova. Man uppnår icke gärna sina önskningars mål, utan att det har den verkan att åtminstone under första natten fördriva sömnen.

Dagen därpå, vid utsatt timme, begåvo de sig till Athos. De funno greven och Aramis resklädda.

— Ah, sade Porthos, vi ska då resa alla fyra? Även jag har gjort mina förberedelser denna morgon.

— Ja visst, svarade Aramis, här är ingenting mer att göra i Paris från denna stund, då det inte längre finns någon fronde. Fru de Longueville har bjudit mig att tillbringa några dagar i Normandie. Sedan, om ingenting oförutsett inträffar, återvänder jag till mitt kloster i Noisy.

— Och jag, sade Athos, återvänder till Bragelonne. Du vet, min vän, att jag numera blott är en välbeställd lantjunkare.

[ 468 ]— Och Raoul, vad gör du av honom? frågade d'Artagnan.

— Honom anförtror jag åt dig, min vän. Det blir krig i Flandern, och du skall taga honom med dig dit. Jag är rädd att en längre vistelse i Blois kunde vara farlig för hans unga hjärta. Tag honom med dig och lär honom att vara tapper och rättsinnad som du själv.

— Gott, om jag inte får ha dig hos mig, Athos, sa får jag åtminstone ha detta lockiga, vackra huvud, och fastän han ännu blott är ett barn, kommer jag dock alltid, emedan hela din själ återspeglar sig i honom, käre Athos, att tro mig ha dig vid min sida, som ledsagar och stöder mig liksom förr i världen.

De fyra vännerna omfamnade varandra med tårar i ögonen.

Därefter skildes de utan att veta, om de någonsin mer skulle träffas.

D'Artagnan återvände med Porthos till Tiquetonnegatan. Då de kommo fram till värdshuset Geten, funno de baronens hästar i ordning, och Mousqueton satt redan i sadeln.

— Hör på, d'Artagnan, sade Porthos, lägg bort värjan och kom med mig till Pierrefonds, Bracieux eller Vallon, där vi skola åldras tillsammans i ro, under det vi tala om våra kamrater och våra minnen.

— Nej tack, min vän, svarade d'Artagnan. Man börjar snart fälttåget, och jag vill vara med. Jag hoppas kunna vinna något därpå.

— Vad hoppas du då bli?

— Marskalk av Frankrike, för tusan!

— Aha! sade Porthos med en häpen blick på sin vän.

— Följ med mig, Porthos, sade d'Artagnan, jag ska göra dig till hertig.

— Nej, svarade Porthos. Mouston vill inte gå ut i krig mer. Dessutom har man anordnat en högtidlig välkomstfest åt mig, varöver alla mina grannar komma att spricka av avundsjuka.

— Nå, det har jag ju ingenting att invända mot, sade d'Artagnan, som kände vår nyvordne barons fåfänga. Farväl då, min vän!

[ 469 ]— Farväl, bäste kapten! Du vet, att när du vill hälsa på mig, är du alltid välkommen till mitt baroni.

— Ja, vid fälttågets slut kommer jag.

— Herr barons häst väntar, förkunnade Mousqueton.

De båda vännerna skildes, sedan de tryckt varandras händer. D'Artaguan stod kvar i dörren och följde med vemodig blick Porthos, som avlägsnade sig.

Men efter att ha ridit ett tjugutal steg, stannade Porthos plötsligt, slog sig för pannan och vände tillbaka.

— Nu minns jag det! utropade han.

— Vad minns du? frågade d'Artagnan.

— Vem den där tiggaren var, som jag dödade vid upploppet.

— Ah! Vem var han då?

— Den där skälmen Bonacieux!

Förtjust över att icke längre ha något, som tryckte på hans sinne, begav sig Porthos åter till Mouston. med vilken han försvann vid hörnet av gatan

D'Artagnan förblev ett ögonblick orörlig och tankfull; därefter vände han sig om och varseblev då den vackra Madeleine, som helt överväldigad av d'Artagnans nya värdighet, stod i dörren.

— Madeleine, sade gascognaren, giv mig rummen i första våningen. Nu, då jag är musketörkapten, måste jag representera. Men behåll ändå för min räkning mitt lilla rum fem trappor upp, ty man vet aldrig, vad som kan hända.