Myladys son/Del II/Kapitel 45
XLV.
HURULEDES D'ARTAGNAN MED ETT PAPPER OCH EN HOTELSE VINNER LÅNGT MER ÄN MED SIN VÄRJA OCH SITT NIT.
D'ARTAGNAN KÄNDE SIN MYTOLOGI: HAN visste, att tillfället blott har en hårtofs, vari man kan gripa det, och han var icke den, som lät det gå sig ur händerna.
Han uppgjorde en bestämd och säker plan för sin resa och skickade hästar för ombyte till Chantilly, så att han inom fem eller sex timmar kunde vara i Paris. Men innan han gav sig av, besinnade han, att han nu lämnade det säkra bakom sig och begav sig rätt in i det osäkra.
— I sanning, sade han sig, då han skulle stiga till häst för att verkställa sitt farliga värv, Athos är i ädelmod en riktig romanhjälte, Porthos har ett förträffligt sinnelag, men låter lätt påverka sig, Aramis har ett gåtfullt ansikte, han är alltid outgrundlig. Vad skola väl dessa tre element framalstra, då jag inte är närvarande för att sammanhålla dem? Kardinalens befrielse, kanske! Med kardinalens befrielse vore detsamma som våra förhoppningars sammanstörtande, och våra förhoppningar äro hittills den enda belöningen för tjuguåriga mödor, i jämförelse med vilka Herakles storverk voro småsaker.
Han gick för att uppsöka Aramis.
— Du, min bäste chevalier d'Herblay, sade han, är den personifierade fronden. Misstro därför Athos, som inte vill bevaka någons, ej ens sina egna intressen, misstro framför allt Porthos, som för att behaga greven, vilken han anser som en gudomlighet här på jorden, skulle hjälpa honom till och med att låta Mazarin undkomma, om denne endast är nog listig att gråta eller spela riddersman.
Aramis smålog med sitt på en gång sluga och beslutsamma leende.
— Var lugn! svarade han. Jag har mina intressen att bevaka. Det vill säga, jag strävar mindre för mig själv än för andra, och min lilla ärelystnad måste lända till fördel för den det vederbör.
— Bra! tänkte d'Artagnan. Från den sidan har jag ingenting att frukta.
Han tryckte Aramis hand och sökte sedan upp Porthos.
— Min vän, sade han, du har tillsammans med mig så ivrigt arbetat på att grundlägga vår lycka, att det verkligen 1 denna stund, då vi äro så nära att skörda frukten av våra mödor, vore löjligt om du läte behärska dig av Aramis, vars slughet du känner, en slughet, som inte alltid är fri från själviskhet, vilkat vi gärna kunna erkänna oss emellan, eller av Athos, en ädel och oegennyttig, men också litet förslappad man, som då han ingenting önskar själv, inte förstår, att andra kunna ha sina önskningar. Vad skulle du väl säga, om den ene eller den andre av våra vänner föresloge dig att frigiva Mazarin?
— Jag skulle säga, att det kostade oss alltför mycken möda att fånga honom för att släppa honom utan vidare.
— Bravo, Porthos! Och däri gjorde du rätt, min vän, ty med honom släppte du också ditt friherreskap, vilket du nu har i dina händer, för att inte säga, att om Mazarin nu sluppe lös, skulle han säkert låta hänga dig.
— Ah, tror du det?
— Ja, det är jag övertygad om.
— Gott, då skall jag hellre döda honom än låta honom undkomma.
— Rätt så, Porthos. Vi måste sköta våra angelägenheter först och främst och låta frondörerna sköta sina.
— Var lugn, min vän, återtog Porthos; genom fönstret ser jag dig stiga till häst, jag följer dig med blicken, tills du försvunnit, sedan går jag tillbaka och slår mig ned vid kardinralens dörr, en glasdörr, som för in till hans rum. Därifrån kan jag se allt, och vid minsta misstänkta åtbörd kväver jag honom.
— Bravo! tänkte d'Artagnan. Från den sidan tror jag nog, att kardinalen bevakas väl.
Han tryckte handen på herren till Pierrefonds och gick för att söka upp Athos.
— Jag reser nu, min käre Athos, sade han. Jag har blott en sak att säga dig. Du känner Anna av Österrike. Mazarins fångenskap är den enda borgen för mitt liv; om du släpper honom, så är jag dödens!
— Det skulle inte behövas mer än denna bevekelsegrund, min käre vän, till att förmå mig att förrätta en fångvaktares syssla. Jag ger dig mitt hedersord på, att du skall återfinna kardinalen, där du lämnat honom.
— Se där, vad som ännu bättre ställer mig till freds än alla furstliga underskrifter, tänkte d'Artagnan. Nu, då jag har Athos ord, kan jag fara trygg.
D'Artagnan for verkligen ensam, utan annan eskort än sin värja och ett enkelt pass, som Mazarin utfärdat för att skaffa honom tillträde till drottningen.
Redan sex timmar efter sedan han lämnat Pierrefonds, var han i Saint-Germain.
Mazarins försvinnande var ännu okänt. Endast Anna av Österrike visste det och dolde sin ängslan även för sina mest förtrogna. Man hade i d'Artagnans och Porthos rum funnit de båda bundna och med munkavle försedda soldaterna. Man återgav dem genast bruket av deras lemmar och talförmåga, men de kunde ingenting annat upplysa om, än vad de visste, det vill säga hur de blivit gripna, bundna och avklädda. Men vad Porthos och d'Artagnan företagit, sedan de gått ut samma väg, som soldaterna kommit in, därom voro de lika okunniga som slottets alla övriga invånare.
Bernouin ensam visste något mer än de andra. Då han ej såg sin herre återvända och hörde klockan slå tolv på natten, hade han gått in i orangeriet. Redan vid första dörren, som var barrikaderad med möblerna, hade han fattat misstankar. Han hade sedan funnit dörrarna i korridoren öppna, ävensom dörren till Athos rum och ytterdörren till parken. Då han kommit dit, var det lätt att spåra fotstegen i snön. Han såg att dessa steg förde till muren; på andra sidan om denna återfann han dem, såg sedan spår efter hästhovar och därefter märken efter en hel kavalleritrupp, som avlägsnat sig bortåt Enghien.
Från denna stund hade han ej betvivlat att kardinalen bortrövats av de tre fångarna, och han hade skyndat till Saint-Germain för att underrätta drottningen om vad som hänt.
Anna av Österrike hade ålagt honom tystnad; hon hade endast tillkallat hans höghet prinsen, för vilken hon omtalade allt, och prinsen hade genast skickat ut femhundra ryttare, med order att noga undersöka trakten och att till Saint-Germain återföra varje misstänkt trupp, som avlägsnade sig från Rueil i vilken riktning som helst.
Som d'Artagnan ej utgjorde någon trupp, enär han var ensam, och som han ej avlägsnade sig från Rueil utan i stället begav sig till Saint-Germain, fäste man sig ej vid honom. och hans resa mötte intet hinder.
Den första person, vår ambassadör varseblev vid sitt inträde på gården till det gamla slottet, var Bernouin själv, som stod i dörren och väntade underrättelser om sin försvunne herre.
Vid åsynen av d'Artagnan, som red in på borggården, gnuggade Bernouin sina ögon. Men d'Artagnan nickade vänligt åt honom, kastade tygeln åt en betjänt, som gick förbi, och närmade sig kammartjänaren med ett småleende på sina läppar.
— Herr d'Artagnan! utropade denne, likt en man, som hemsökes av maran och talar i sömnen, herr d'Artagnan!
— Just han, herr Bernouin!
— Vad för er hit?
— Jag kommer med underrättelser från herr Mazarin, och det de allra färskaste!
— Vad har det blivit av honom?
— Han mår lika bra som ni och jag.
— Det har då inte hänt honom något ledsamt?
— Nej, inte alls. Han såg sig blott föranlåten att göra en tur åt Ile-de-France och bad oss, greve de La Fère, herr du Vallon och mig, att följa honom. Och vi voro naturligtvis inte hågade att avslå en sådan begäran. Vi begåvo oss av i går kväll, och nu är jag här.
— Nu är ni här?
— Hans eminens har något att meddela hennes majestät, någonting i hemlighet och förtroende, och ett sådant uppdrag kunde blott anförtros åt en pålitlig man, och därför skickade han mig. Därför, min bäste herr Bernouin, om ni vill göra er herre till viljes, så underrättar ni hennes majestät genast, att jag kommit hit i nämnda syftemål.
Det var tydligt, att d'Artagnan var den enda, som för närvarande kunde skingra drottningens oro; Bernouin gjorde därför ej den minsta svårighet, utan gick genast och underrättade henne, och som han förutsett, gav drottningen honom befallning att oförtövat införa herr d'Artagnan.
D'Artagnan närmade sig Anna av Österrike med uttrycket av den djupaste vördnad. När han kommit på ett par tre stegs avsteg från henne, knäböjde han och räckte henne brevet. Det var ett enkelt rekommendationsbrev; drottningen läste det, igenkände kardinalens handstil, men som brevet ingenting innehöll om vad som egentligen tilldragit sig, begärde hon upplysning därom.
D'Artagnan berättade henne alltsammans med den naturliga och okonstlade uppsyn, han vid vissa tillfällen så väl förstod att antaga.
Drottningen betraktade honom med stigande förvåning, allt eftersom han talade; hon förstod ej hur någon kunnat våga ett så överdådigt tilltag och ännu mindre, hur samme person kunde vara nog djärv att själv omtala det för henne, vars intresse, ja nära nog plikt det var att straffa en sådan förbrytelse.
— Vad, min herre, utropade hon, rodnande av vrede, då d'Artagnan slutat sin berättelse, ni vågar bekänna ert brott, ni vågar själv omtala ert förräderi!
— Förlåt, madame, men jag måste antingen ha uttryckt mig illa, eller har ers majestät ej förstått min mening. Här är varken fråga om brott eller förräderi. Herr Mazarin höll herr du Vallon och mig i fängelse, emedan vi inte kunnat föreställa oss att han skickat oss till England för att med lugn se Karl I halshuggas, en svåger till högstsalig hans majestät er gemål och make till drottning Henriette, er syster och gäst, och emedan vi gjort allt, vad vi förmådde för att rädda martyrkonungens liv. Min vän och jag voro därför övertygade om att något misstag ägt rum, och att en förklaring mellan oss och hans eminens vore nödvändig. Men om en förklaring skall bära frukt, måste den ske i lugn och ro, långt ifrån världsbullret och yttre inflytanden. Till följd därav förde vi kardinalen till min väns slott, och där förklarade vi oss för varandra. Nåväl, madame, vad vi förutsett inträffade, det var ett misstag. Hans eminens hade trott, att vi tjänat general Cromwell i stället för konung Karl, vilket ju varit en skam, som från oss hade återfallit på kardinalen, och från honom på ers majestät, en feghet, som skulle fläckat er höge sons ära.
Vi gåvo därför kardinalen bevis på motsatsen och äro redo att även giva ers majestät bevis därpå, i det vi vädja till den höga änkan, som fäller tårar i Louvre. Detta bevis tillfredsställde så kardinalen, att han, som ers majestät finner, för att betyga sitt välbehag skickade mig att med ers majestät underhandla om den upprättelse, som naturligtvis tillkommer orätt uppskattade och orättvist förföljda ädlingar.
— Jag hör och beundrar er, min herre, svarade Anna av Österrike. Jag har verkligen sällan sett prov på en sådan oförskämdhet.
— Ah, genmälde d'Artagnan, nu har turen kommit till ers majestät att misstaga sig på våra avsikter, liksom herr Mazarin förut gjort.
— Ni bedrar er, min herre, sade drottningen; jag misstar mig så litet, att ni om tio minuter skall vara arresterad och att jag, i spetsen för min armé, om en timme beger mig iväg att befria min minister.
— Jag är övertygad om, att ers majestät inte skall begå en sådan oförsiktighet, svarade d'Artagnan, först och främst därför att den vore alldeles gagnlös och skulle medföra de svåraste följder. Innan kardinalen hunnit bli befriad, vore han död, och hans eminens är så fullt och fast övertygad om sanningen av vad jag nu säger, att han tvärtom anmodat mig. att göra allt vad jag kunde för att få ers majestät att ändra beslut, i händelse ers majestät skulle hysa dylika tankar.
— Nåväl, jag åtnöjer mig då med att arrestera er.
— Lika litet, madame, ty en sådan händelse ha vi lika väl beräknat. Om jag i morgon icke återvänder på utsatt timme, föres kardinalen till Paris.
— Det hörs ganska väl, min herre, att ni levat långt skild från människor och tilldragelser, ty eljest skulle ni veta, att kardinalen redan fem eller sex gånger varit i Paris, sedan vi begåvo oss därifrån, att han där träffat herr de Beaufort, herr de Bouillon, koadjutorn och herr d'Elboeuf, och att ingen enda av dem tänkt på att arrestera honom.
— Förlåt, madame, men allt det där vet jag. Också är det varken till herr de Beaufort, herr de Bouillon, koadjutorn eller herr d'Elboeuf. som mina vänner skola föra kardinalen utan till parlamentet, som själva herr Mazarin inte är rik nog att kunna köpa.
— Jag tror sannerligen. sade Anna av Österrike, att ni hotar er konungs moder!
— Madame, svarade d'Artagnan, jag hotar blott, därför att man tvingar mig därtill. Jag rätar på mig, emedan jag måste ställa mig i jämnhöjd med tilldragelserna och personerna. Men var övertygad om en sak, madame, lika visst som att det ännu i detta bröst finns ett hjärta, som klappar för er, har ni varit vårt livs ständiga avgud, att vi — ack, min Gud, det vet ni ju så väl — minst tjugu gånger vågat detta liv för er. Skall ers majestät då inte ha medlidande med dessa tjänare, som i tjugu år tillbringat ett obemärkt liv, utan att med en enda suck förråda de heliga och dyrbara hemligheter, som de hade den lyckan att dela med er? Se på mig, som talar till er och som ni beskyller för att höja rösten och taga en hotande ton. Vad är väl jag? En stackars officer utan vare sig stöd eller framtid, om ej min drottnings blick, som jag så länge sökt, sänker sig till mig.
Se på greve de La Fère, mönstret för en rättsinnad ädling, ridderskapets blomma! Se på herr du Vallon, denna trogna själ, denna arm av stål; han har i tjugu år från edra läppar väntat sig ett ord, som kunde i avseende på rang upphöja honom till vad han redan är till sina tänkesätt och sitt personliga värde. Se vidare ert folk, som väl ändå någonting betyder för en drottning, ert folk, som älskar er, men likväl lider… nåväl, säg ett ord, och all tvedräkt är slut, fred följer på kriget, glädje på tårarna, sällhet på olyckorna.
Anna av Österrike betraktade med en viss förvåning d'Artagnans martialiska ansikte, vari hon kunde läsa ett uttryck av verklig sinnesrörelse.
— Varför sade ni inte allt detta, innan ni handlade? frågade hon.
— Därför att vi ville övertyga ers majestät om en sak, varpå ni tycktes tvivla, nämligen att vi ännu äga någon tapperhet i behåll, och att det vore skäligt, att man satte en smula värde på oss.
— Och denna tapperhet skulle, ifall jag vägrade och det bleve strid, till och med vara i stånd att bortföra mig själv ur kretsen av mitt hov för att överlämna mig åt frondepartiet, liksom ni ämna göra med min minister?
— Därpå ha vi aldrig tänkt, madame, svarade d'Artagnan och tillade med det gascogniska storskryteri, som hos honom blott var natur; men om vi fyra beslutit det, skulle vi säkert också gjort det!
— Det borde jag ha vetat, mumlade Anna av Österrike, dessa män äro av järn.
— Ack, madame, sade d'Artagnan, detta övertygar mig om, att ers majestät först i dag gjort sig ett riktigt begrepp om oss.
— Gott, svarade Anna, men om jag nu äntligen gör mig detta begrepp…
— Ers majestät gör oss då rättvisa. Då ni gör oss rättvisa, skall ni inte mer behandla oss som människor ur hopen. Ni ser då i mig en ambassadör, värdig de höga intressen, varom han fått i uppdrag att underhandla med er.
— Har ni fördraget?
— Ja, här är det, ers majestät.
Anna av Österrike kastade en blick på papperet. som d'Artagnan räckt henne.
— Det där innehåller blott allmänna fredsvillkor, sade hon. Herrar de Contis, de Beauforts, de Bouillons, d'Elboeufs och koadjutorns intressen iakttagas däri. Men edra egna?
— Ers majestät, vi ville inte vara nog förmätna att ställa våra namn vid sidan av så höga och lysande.
— Men jag antar likväl, att ni inte för egen del avstår från att muntligen framställa edra anspråk? Låt höra dem då!
— Den, som skickats att underhandla… förlåt om jag börjar med mig själv, men jag måste ge mig den vikt, inte som jag själv tagit mig, men som andra givit mig… han bör, synes mig, för att belöningen må vara ers majestät värdig, utnämnas till chef för gardena, det vill säga kapten för musketörerna.
— Det är således herr de Trévilles plats ni begär?
— Platsen är ledig, madame, och alltsedan herr de Tréville för ett år sedan lämnade den, har den varit obesatt.
Drottningen tog på sitt skrivbord en fullmakt, ifyllde och undertecknade den.
— Det här är visserligen en vacker och ädel belöning, madame, sade d'Artagnan, i det han mottog fullmakten och bugade sig, men allting är förgängligt här i världen, och den, som fölle i ers majestäts onåd, skulle dagen därpå mista denna post.
— Vad begär ni då? frågade drottningen, som rodnade över att se sig genomskådad av en intelligens, lika skarp som hennes egen.
— Hundratusen écuer åt den fattige musketörkaptenen, att betalas den dag, då hans tjänst icke mer behagar ers majestät.
Anna tvekade.
— Besinna, madame, återtog d'Artagnan, att parisarna på grund av parlamentsbeslut härom dagen bjuda sexhundratusen livres åt den, som lämnar kardinalen, död eller levande till dem; levande för att hängas, död för att föras till kadaverplatsen.
— Gott, sade Anna av Österrike, er begäran är således billig, eftersom ni av drottningen begär blott en sjättedel av vad parlamentet utfäst.
Hon undertecknade en förbindelse på hundratusen livres.
— Vidare? återtog hon.
— Ers majestät, min vän du Vallon är rik och önskar sig följaktligen ingen förbättring i sina förmögenhetsvillkor, men jag vill påminna mig, att herr Mazarin lovat att upphöja hans gods till baroni.
— En enkel lantman! invände Anna av Österrike. Man kommer att skratta däråt.
— Det är möjligt, svarade d'Artagnan. Men jag är övertygad om, att de som skratta i hans närvaro, inte skola skratta en gång till.
— Gott, låt gå för baroniet! sade drottningen.
Hon skrev åter under.
— Nu återstår chevalier eller abbé d'Herblay, vilketdera ers majestät behagar kalla honom.
— Han vill kanske bli biskop?
— Nej, madame, han önskar sig något, som är mycket lättare att verkställa.
— Vad då?
— Att konungen täckes stå fadder åt fru de Longuevilles son.
Drottningen smålog.
— Herr de Longueville är av kunglig börd, madame, tillade d'"Artagnan.
— Ja, svarade drottningen, men sonen?
— Sonen, madame… bör också vara det, då hans mors man är det.
— Och er vän begär ingenting mer för fru de Longueville?
— Nej, madame, ty han tar för givet, att då hans majestät behagar stå fadder åt hennes barn, skall han vid moderns kyrkotagande ej förära henne mindre skänk än hundratusen livres och naturligtvis bibehålla fadern som guvernör över Normandie.
— Guvernörskapet över Normandie kan jag utlova, svarade drottningen, men vad de hundratusen livres beträffar, så upprepar kardinalen ständigt, att det inte finns några pengar i statskassan.
— Om ers majestät tillåter skola vi söka tillsammans och skola säkert finna dem.
— Vidare?
— Detta är alltsammans.
— Har ni inte en fjärde vän också?
— Jo, madame, greve de La Fère, men han begär ingenting.
— Finns det verkligen en människa i världen, som då han kan begära, ändå ingenting begär?
— Ja, det finns en greve de La Fère, madame. Men greve de La Fère är ingen människa?
— Vad är han då?
— En halvgud.
— Har han inte en son, en släkting, en myndling, vilken Comminges berömde för mig som en tapper ung man, och som tillsammans med de Châtillon hitförde fanorna från Lens?
— Jo, han har, som ers majestät sade, en myndling, som kallas vicomte de Bragelonne.
— Om man gåve den unge vicomten ett regemente, vad skulle hans förmyndare då säga?
— Han skulle kanske taga emot gåvan.
— Kanske?
— Ja, om ers majestät själv bad honom därom.
— Som ni sagt, min herre, han måste vara en ovanlig man! Nå, vi skola tänka på saken och kanske be honom därom. Är ni nu nöjd, min herre?
— Ja, ers majestät. Men det återstår något, som drottningen inte underskrivit, och som är det viktigaste.
— Samtycket till fördraget?
— Ja.
— Vad tjänar det till, då jag undertecknar det i morgon?
— Jag tror mig kunna försäkra ers majestät om en sak, sade d'Artagnan, att om ers majestät inte i dag undertecknar detta samtycke, får ni inte tillfälle att underteckna fördraget sedan. Var därför god att under denna uppgift, vilken som ers majestät ser är skriven av herr Mazarin, teckna:
Jag samtycker att ratificera det av parisarna föreslagna fördraget.
Anna var fångad, hon kunde ej draga sig undan, hon skrev under. Men knappt hade hon undertecknat, förrän högmodet inom henne bröt ut likt en storm, och hon brast i gråt.
D'Artagnan spratt till vid åsynen av dessa tårar. På den tiden gräto drottningar som vanliga kvinnor.
Gascognaren skakade på huvudet. Dessa kungliga tårar tycktes bränna honom ända in i hjärtat.
— Madame, sade han, i det han föll på knä, se på den olycklige ädling, som ligger vid edra fötter; han ber er vara övertygad om, att allt vore honom möjligt vid minsta åtbörd av ers majestät. Han litar på sig själv, han litar på sina vänner, och han vill även hysa tillit till sin drottning, och som bevis på, att han ingenting fruktar, att han ej har något egennyttigt syfte, vill han utan några villkor till ers majestät återföra herr Mazarin. Se här ers majestäts för mig heliga underskrifter, om ni anser er böra återställa mig dem, torde ni göra det… men från denna stund förbinda de er till ingenting.
D'Artagnan, ännu på knä, återlämnade till drottningen, med en av stolthet och manlig oförskräckthet lågande blick, alla dessa handlingar, som kostat honom så mycken möda att erhålla.
Det finnes ögonblick — ty om icke allt är gott, så är åtminstone icke allt ont här i världen — det finnes ögonblick, då även i de mest förtorkade och kalla hjärtan en ädel känsla spirar, när den vattnas från tårarna av någon djup rörelse, men som dock lätt kväves av högmodet och beräkningen, såvida den inte genast av en annan känsla omhuldas i sin brodd. Anna befann sig nu i ett sådant ögonblick.
Då d'Artagnan gav vika för sin egen rörelse, vilken var i överensstämmelse med drottningens, fullbordade han sitt verk med den finaste diplomati, varför han också genast belönades för sin skicklighet eller sin oegennytta, allt eftersom man vill tillskriva hans förstånd eller hans hjärta bevekelsegrunden till denna handling.
— Ni har rätt, min herre, sade Anna, jag har misskänt er. Se här de underskrivna handlingarna, vilka jag frivilligt återger er. Gå nu strax och återför kardinalen till mig.
— Madame, svarade d'Artagnan, för tjugu år sedan, ty jag har gott minne, hade jag den stora äran att bakom ett draperi på Hotel de Ville få kyssa en av edra vackra händer.
— Se här den andra, svarade drottningen, och för att den vänstra handen inte må vara mindre frikostig än den högra (hon tog från sitt finger en diamantring, liknande den förra) så tag och bevara denna ring som ett minne av mig.
— Madame, svarade d'Artagnan, i det han reste sig upp, jag hyser nu blott en önskan, nämligen att det första, ni begär av mig, måtte vara mitt liv.
Och med den hållning, som var honom egen, steg han upp och gick.
— Jag har verkligen misskänt dessa män, mumlade Anna av Österrike, då hon såg d'Artagnan avlägsna sig, och nu är det bra sent att begagna dem; om ett år är konungen myndig.
— — —
Femton timmar därefter förde d'Artagnan och Porthos Mazarin till drottningen och emottogo, den ene sin fullmakt som kapten, den andre sitt friherrediplom.
— Nåväl, äro ni nöjda? frågade Anna av Österrike.
D'Artagnan bugade sig, men Porthos vände oupphörligt sitt diplom mellan fingrar, i det han såg på Mazarin.
— Vad är det ni vill säga? frågade ministern.
— Jo, monseigneur, det var ju fråga om Saint-Espritorden vid nästa dubbning.
— Men ni vet ju, herr baron, invände Mazarin, att man inte kan bli riddare utan att först avlägga prov.
— Åh, genmälde Porthos, det var inte för mig själv jag begärde det blå bandet.
— För vem då?
— För min vän, greve de La Fère.
— Ah, det är en annan sak, inföll drottningen; han har redan avlagt prov.
— Han får den då?
— Han har den.
Samma dag undertecknades parisfördraget, och man utspred det ryktet, att kardinalen stängt in sig i tre dagar för att med desto större omsorg utarbeta det.
Genom detta fördrag fingo prins de Conti, hertig de Beaufort, hertig de Bouillon och hertig d'Elboeuf sina önskningar, vilka vi redan känna, uppfyllda.
Hertig de Longueville blev guvernör i Pont-de-l'Arche, erhöll femhundratusen livres åt sin hertiginna och hade dessutom den äran att se den unge konungen och den unga prinsessan Henriette av England hålla hans son vid dopet.
Det var endast koadjutorn, som blev lottlös. Visserligen lovade man att göra upp med påven beträffande hans kardinalshatt, men han visste, vilket förtroende han kunde sätta till dylika löften, då de kommo från drottningen och Mazarin. I motsats mot prins de Conti, måste han behålla svärdet, emedan han ej kunde bli kardinal.
Medan hela Paris gladde sig åt konungens till följande dag utsatta återkomst, var Gondy ensam under den allmänt rådande fröjden vid så dåligt lynne, att han skickade efter två män, vilka han alltid plägade kalla till sig, då han var i denna sinnesstämning.
Dessa två män voro greve de Rochefort och tiggaren från Saint-Eustache.
De infunno sig med sin vanliga punktlighet, och koadjutorn tillbringade en stor del av natten tillsammans med dem.