Norrtullsligan/Kap 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel XIII.
Norrtullsligan
av Elin Wägner

Kapitel XIV.
Kapitel XV.  →


[ 103 ]

XIV.

Alltjämt februari.

Görel är med lektorn i Nizza, och jag var med om att ställa om så att det gick an, på Grand Hotel.

Jag var uppriktigt bjuden, men tvekade, ty tiderna är onda, och världsliga nöjen, även av så tvivelaktig art som andras bröllop, är knappast moraliskt berättigade, när strejken blivit ren förlust, Baby står i konditori på Sturegatan och fotogenen i 18 öre litern.

Men Ligan hade satt sig i sinnet, att jag skulle gå, och då jag förklarade, att jag inte hade lust att uppträda bland alla blänkande societetshöns som den fattiga släktingen, draperad i blygsamhet och nystruken muslin med ett två gånger pantsatt och igenlöst guldhjärta i sammetsband kring halsen, svarade de, att jag kunde vara lugn för toaletten.

— Du skall få vad du behöver, sade Eva, det sätter jag Ligans heder i pant på.

Den får du inte mycket på hos pantlånaren, invände jag klentroget.

[ 104 ]— Var icke tvivelaktig, utan trogen, förmanade Eva, det skall nog ordna sig, bara du inte är för stram att låna som vi andra gör, när det en gång vartannat år är någon generalsvyck.

Och mycket riktigt, dagen före bröllopet kom Baby med en sidenunderkjol, som hon lånat, jag vet inte var, och Eva med en charmant långschal av chiffon och spetsar samt en solfjäder. Själv hade jag köpt mig ett par härliga, långa, vita handskar och försakat till en liten guldfjäril i håret.

Gerda, hon utan älskare, som hyser en förledande lidelse för allt vad kläder heter, kom så rart hem en kväll och konsulterades om min vita råsidenklänning. Hon är ett fullkomligt geni, som skulle blivit sömmerska, kan väl slå om ännu. Resultatet av hennes snille, min flit och några meter spetsar tillfredsställde tämligen min kantstötta ambition.

Alla flickorna hjälptes åt att göra mig färdig, men det bar sig inte bättre än att Eva måste sy i en knapp, sedan jag fått dräkten på, och inte tänkte jag på det, förrän det var för sent. Så nu blir jag inte gift, och det tänkte jag på hela vägen i morbrors vagn. Det kändes mycket sorgligt. Ligan hade kysst mig vid avskedet och sagt uppmuntrande: ”Så söt du är; gör nu ett gott parti och tänk på oss, när du [ 105 ]ommer till Grand!” men detta oaktat var jag ganska smärtsamt berörd.

Pinan var dock kort, klockan 11 var jag hemma igen.

Hela Ligan kom ut i tamburen i nattdräkt och sade:

— Nåå?

— Bröllop, sade jag retligt, är löjliga, oaptitliga tillställningar. Det enda som tröstar mig över att jag inte har några utsikter — tack vare dig, Eva, — att bli gift, är, att jag slipper gå igenom den komedien.

— Jag håller med dig — teoretiskt, sade Eva: Tänk i stället:

”Att höra hop, och ingen ann det vet,
ej hus, ej hem, ej vardagsomsorg äga.”

Babys ögon sken till, när hon hörde sin älskade Levertin och hon föll in:

”När juniaftons ljusa skymning föll,
en brudkvälls bristande och vita slöja,
som staden i sin lätta vävnad höll,
de brukade i fönstersmygen dröja,
de hemlösa, som älskade vårann,
men som en helgedom det dolt för världen,
en ensam kvinna och en ensam man,
som hemligt ressällskap gjort upp på färden.”

Baby, som under ett par månader endast talat allmänna intressen, hade tydligen fått recidiv, Hon satt uppkrupen i mitt soffhörn, [ 106 ]nattdräkten nedstramad om de bara fötterna och håret över alla bräddar. Då jag böjde mig fram för att se på henne, fann jag, att hon slutit ögonen, medan munnen log, frånvarande och lycklig. Och jag hörde en liten viskning, som mitt vana öra dechiffrerade såsom: ”to Mennesker — — —”. När Baby är sentimental, griper hon alltid till danska. Det är sviter efter Blicher-Clausen och Ingeborg Maria Sick.

Jag älskar Baby, men just nu retade hon mig. Och när så Eva började att repetera: ”de hemlösa, som älskade varann —” medan hon blandade till vademecum i sitt vattenglas, en droppe för var jamb, kunde jag inte hålla mig tyst.

— Försök inte spela omoralisk, sade jag. Du är ändå till slut som vi alla en liten bracka, som vore glad upp i himmelen, om någon ville ärligen gifta sig med dig, så du slapp heta Gustafson och fick ligga så länge du ville om mornarna.

Det enda tillfälle i livet, då Eva är svarslös är, då hon har vatten i munnen, och då passar Jag också alltid på att säga henne mitt hjärtas mening. Då dansar hon alltid vilt omkring mig och hotar med tandborsten, färdig att storkna, till dess hon äntligen får ljud. Men då!

Hur vet du, att där inte är någon, som vill? kom det till sist med övertygelse.

[ 107 ]Baby vaknade till.

Vem, Eva? frågade hon med girig uppsyn.

— Det är en bluff, Baby, sade jag överlägset.

— Men ni har inte frågat ett ord om bröllopet.

— Fanns det sköna kvinnor? Hade de vackra kläder? sade Eva, och jag märkte att hon var glad att komma så helskinnad undan från sin ofrivilliga dumhet nyss.

— Där det finns sköna kvinnor finns det alltid ännu skönare kläder, sade jag, och här var båda delarna. Men nästan alla var tråkiga som tapeter. Jag frågade mig själv, hur det kan komma sig, att vi, som knappt har tid att manicurera oss, mycket mindre att ha högre intressen, genomsnittligt är så mycket trevligare och roligare. För det är vi. Jag tycker vi är riktigt angenäma och resonabla att ha att göra med. Vilket nu inte är fallet med alla kvinnor.

— Ja, sade Eva tankfullt. Men kom och säg det. Kontorister! Folk ser alltid en hägring av stärkkragar och vaxduksärmar, bläckfläckar, bortkommenhet och okvinna. Vi är rosor, som blommar i det fördolda, men om folk visste, hur vårt liv gör oss visa och anspråkslösa, rådiga och tåliga, skulle vi allt bli kolossalt eftersökta.

— Tror du? sade Baby litet patetiskt.

— Visst tror jag. Jag anser, att man som [ 108 ]kontorist speciminerar utmärkt för äktenskapet. Mycket bättre än som familjeflicka. För familjeflickan är vanligen ett litet våp.

— Och du har hunnit så långt i livet och vet inte, att det är sådana männen sätter högst, sade jag för att retas. Vet du inte, ditt lilla nöt, att männen älskar kvinnor, som icke har förstånd att stiga på spårvagnen på rätt sida eller lära sig övergångar och att polettera sina reseffekter?

— Det är inte precis min erfarenhet, sade hon med ett litet hemlighetsfullt leende, som gav mig anledning att tro, att något verkligen höll på att hända. Jag höll på att fråga, men tänkte: jag får väl vetat sedan.

Så vek hon omigen plötsligt av från ämnet:

— Var din kusin dyrbart inkapslad?

— Du talar som om hon vore ett halvt gram aspirin, svarade jag. Jo, det kan du lita på! Lägg ihop alla våra löner för den här månaden, så får du ungefär hälften äv vad kapseln kostade.

— Var hon rörd?

— Ja, sade jag, i en förtjusande näsduk, som varit min mormors. Var inte det oförsynt? Naturligtvis skulle jag ha ärvt den. Jag tänkte på det under hela vigseln.

— Att du inte blygs att tala om det, sade Baby. Var det fin mat? Drack du mycket [ 109 ]champagne? När vi satt här i kväll och åt oss brödmätta igen för tredje gången på dan på våra evinnerliga gamla smörgåsar, tänkte vi på dig.

På fönsterbordet med Dagens Nyheter som bricka stod en tom brödkorg, en smörask och ett par dricksbuteljer, en välkänd, och för mig, med kristall- och vinglittret från Grand kvar i ögonen, något rörande syn.

— O, sade jag, har ni någon pilsner kvar? Och en smörgås? Eller bara en bit bröd? Jag vill äta min egen mat. Jag vill inte avundas brackorna deras tryffel och diamanter. Jag vill vara nöjd med mig själv och mitt öde och min pilsner.

— Det är bara pilsnerdricka, sade Baby med en butelj i dörren. Och ett halvt franskt bröd får du, men inte mer, för det andra skall vara tills i morgon.

— Du har inte sagt ett ord om herrarna, sade Eva.

— Det bästa till sist. O, vet du, jag blev presenterad för en gammal flirt från i somras! Vi hade riktigt roligt.

— Beundrade han dig ännu?

— Ja, outsägligt. Isynnerhet då jag på förekommen anledring sade honom, att jag älskade en annan.

Chefen?!

[ 110 ]— Ty då påstod han att rätta tiden just var inne för oss att börja om igen.

— Gjorde ni?

— Ja, jag sade honom, att han var mig likgiltig, och då förklarade han, att han trodde jag intresserade mig för alla män, till och med för dem jag en gång älskat. Men jag sade, att han icke fick begära det omöjliga. — Har ni verkligen intet mer bröd?

— Jo, om du lovar ramla ned till magasinet i morgon bittida, innan jag går, sade Baby, skall du få min frukostranson, och hon gled ner på golvet och gick, gnolande:

“att höra hop och ingen ann det vet — —”.

Eva och jag såg efter henne. Hon är för söt för konditoriet, sade vi båda två. I detsamma ropade Emmy på mig och jag gick in.

— Jag ville inte precis fråga därinne, sade hon, men vad hade din moster på sig? Och jag måste, fast sömnig och dödstrött, slå mig ned och berätta, medan Emmy sydde. Slutligen vände hon upp ett blekt och utpinat ansikte emot mig.

— Ser du, nu har jag slutat bonaden, sade hon. Lär att lida utan att klaga! Och i morgon går jag till doktorn. Jag betalte in till sjuk- och begravningskassan i går för kvartalet. Så [ 111 ]allting är klart nu; tänk att hon hade lila, hon som är så tjock!

Då vi äntligen kommit i säng, och Eva och jag var ensamma, sade hon:

— Pegg, du får inte bli ond, men jag anser, att när en flicka som du bara har tråkigt på ett bröllop, så är det nog för att en, som man tycker om, inte var med.

Jag hajade till, som man gör då någon medvetet eller omedvetet träffar prick.

— Där var många, som jag tycker om, som inte var med, sade jag kort. Men jag visste ju, att hon hade rätt. Jag vet ju, att det gått därhän, att jag, liksom jorden, lånar allt mitt ljus av en annan.

— Pegg, akta dig, sade Eva milt. Jag är så rädd, att det är något. Du har blivit så förändrad.

— Liksom vissa andra.

— Liksom vissa andra, ja. Men inte av samma anledning. Och jag anser, att om en kontorist får chefen till sin gud, då kan hon hälsa hem. Jag är äldre i yrket än du.

— Ja, det må du vara, för jag förstår inte alls vad du menar.

— Det förstår du, men eftersom du vill ha rent språk, så skall jag säga dig, att det finns mer än en chef, som gärna vill ha sina unga och söta kontorsflickor som supplement till sin [ 112 ]Familjebok, och det är vi väl i Guds namn ändå för goda för.

— Om du syftar på min chef, så har han ingen familj, sade jag.

— Och du blir ändå aldrig annat än supplement, sade Eva. Den han en gång skall ha, när han stöter huvut i femtitalet, är förmodligen nu i pension i Schweiz och har pappa med hus vid Strandvägen.

— Alltid lika vis, sade jag.