Odjur, människor och gudar/En ättling av korsfarare och kapare
| ← I levande gudars, trettio tusen prästers och sextio tusen munkars stad |
|
Martyrlägret → |
EN ÄTTLING AV KORSFARARE OCH KAPARE
»Berätta för mig om er själv och er färd!» sade han.
Såsom svar härpå talade jag om allt som jag trodde skulle intressera honom, och han tycktes bli eld och lågor vid min skildring.
»Nu skall jag berätta för er om mig själv, vem och vad jag är. Mitt namn är omgivet med så mycket hat och fruktan, att ingen kan avgöra vad som är sanning och vad som är lögn, vad som är faktiskt och vad som är myt. En gång kommer ni att skriva om detta, när ni drar er till minnes er färd genom Mongoliet och er vistelse i den ’blodige generalens’ jurta.»
Han slöt ögonen, och rökande började han tala, varvid han slungade ut sina yttranden utan att avsluta dem, som om någon hindrat honom från att sätta riktig form på dem.
»Familjen Ungern von Sternberg tillhör en gammal släkt, en blandning av germaner och ungrare, med andra ord, hunner från Attilas dagar. Mina krigiska förfäder deltog i alla strider i Europa. De var med i korstågen, och en Ungern stupade utanför Jerusalems murar under Rikard Lejonhjärta. Och det olycksdigra barnkorståget medförde Ralf Ungerns död, då han var elva år gammal. När Tyska rikets tappraste krigare på elvahundratalet sändes till landets östra gräns mot slaverna, var min anherre Artur med bland dem, baron Halsa Ungern Sternberg. Där stiftade dessa stridsmän en andlig riddarorden, Tyska orden, som med eld och svärd utbredde kristendomen bland hedniska litauer, ester, letter och slaver. Sedan dess hade Tyska riddarorden alltid representanter för vår familj bland sina medlemmar. När Tyska orden led nederlag i Grunwald mot polska och litauiska trupper, stupade två baroner Ungern von Sternberg där. Vår familj har alltid varit krigisk samt fallen för mysticism och asketism.
Under femton- och sextonhundratalen hade flera baroner von Ungern sina slott i Livland och Estland, och många sägner och berättelser levde länge kvar efter dem. Henrik Ungern von Sternberg med binamnet ’Yxan’ var en vandrande riddare. Vid torneringarna i Frankrike, England, Spanien och Italien var hans namn och hans lans kända och ingåvo fruktan i hans motståndares hjärtan. Han föll i Cadiz för en riddare, som med sitt svärd klöv både hans hjälm och hans skalle. Baron Ralf Ungern uppehöll sig som rovriddare mellan Riga och Reval. Baron Peter Ungern hade sitt slott på Dagö i Östersjön, där han som kapare var en skräck för sin tids handelsmän.
I början av sjuttonhundratalet fanns också en mycket ryktbar baron Wilhelm Ungern, som kallades för ’djävulens bror’, därför att han var alkemist. Min farfar var kapare i Indiska oceanen, där han tog tribut av engelska handelsfartyg, vilkas örlogsmän inte kunde ta honom till fånga förrän efter åtskilliga år. Till sist blev han gripen och överlämnad till ryske konsuln, som skickade honom till Ryssland, där han dömdes till deportation till Transbaikalien. Jag var också sjöofficer, men under rysk-japanska kriget blev jag nödsakad att uppge mitt ursprungliga kall för att ansluta mig till och slåss tillsammans med de zabaikalska kosackerna. Jag har tillbragt hela mitt liv i krig eller med att studera och tränga in i buddhismen. Min farfar bragte denna lära till oss från Indien, och min far och jag antog den och bekände oss öppet till den. I Transbaikalien försökte jag stifta ett sällskap av buddhistiska officerare för att skoningslöst bekämpa den sedefördärvande revolutionen.»
Han försjönk i tystnad och började dricka den ena koppen te efter den andra, lika starkt och svart som kaffe.
»Den sedefördärvande revolutionen! … Har någon någonsin tänkt på den saken förutom den franske filosofen Bergson och den höglärde Tashi Lama i Tibet?»
Kaparens sonson fortsatte, i det han åberopade vetenskapliga teorier och verk, namnen på vetenskapsmän och skriftställare, bibeln och buddhistiska böcker samt uttryckte sig omväxlande på franska, tyska, ryska och engelska:
»I de buddhistiska och gammalkristna urkunderna läser vi allvarliga förutsägelser om den tid, då strid måste uppstå mellan de goda och de onda andarna. Därefter måste den okända ’förbannelsen’ komma, som skall underkuva världen, utrota kulturen, fördärva sederna och ödelägga alla folk. Dess vapen är revolutionen. Under varje revolution skall den erfarna intelligensen, som dittills varit den uppbyggande kraften, ersättas med den råa styrkan hos de nya omstörtarna. De lägre instinkterna och begären kommer att intaga och behålla den främsta platsen. Människorna kommer allt längre bort från de gudomliga och andliga tingen. Det stora kriget visade, att mänskligheten måste utveckla sig uppåt mot högre ideal, men då kom förbannelsen, som var insedd och förnummen av Kristus, aposteln Johannes, Buddha, de första kristna martyrerna, Leonardo da Vinci, Goethe och Dostojevsky. Den kom, vred tillbaka utvecklingens hjul och spärrade vår väg till gudomligheten. Revolutionen är en smittsam sjukdom, och när Europa ingår fördrag med Moskva, förråder det sig självt och övriga delar av världen. Den stora anden satte på tröskeln till våra liv Karma, som känner varken vrede eller förlåtelse, utan blott gör upp räkningen, vars slutsumma blir hungersnöd, ödeläggelse, död åt kulturen, äran, hedern och alla andliga värden samt staters och folks undergång. Jag skådar redan denna fasa, denna mänsklighetens hemska, vanvettiga ödeläggelse.»
Jurtans dörr slogs plötsligt upp, och en adjutant stod där i giv akt och gjorde honnör.
»Varför tränger ni med våld in i ett rum?» utropade generalen vredgad.
»Ers excellens! Vår gränsvakt har tillfångatagit en bolsjevikisk rekognosceringspatrull och fört den hit.»
Baronen reste sig. Hans ögon gnistrade, och hans ansikte sammandrog sig konvulsiviskt.
»För hit den framför min jurta!» befallde han.
Allt var glömt — det inspirerade talet, den genomträngande rösten — allt hade försvunnit för den stränge befälhavarens kärva order. Baronen tog på sig sin mössa, snappade till sig bambukäppen, som han alltid bar med sig, och skyndade ut ur jurtan. Jag följde efter honom. Där framför jurtan stodo sex rödgardister omgivna av kosacker.
Baronen stannade och såg skarpt på dem i några minuter. I hans ansikte kunde man se, att hans tankar arbetade intensivt. Sedan vände han sig ifrån dem, satte sig på det kinesiska husets trappa och var en lång stund försjunken i tankar. Därpå steg han upp, gick fram till dem, och med en tydligt ådagalagd bestämdhet i sina rörelser vidrörde han alla fångarna på axeln med sin käpp samt sade: »Ni till vänster, ni till höger!» varigenom han delade sällskapet i två avdelningar, fyra till höger och två till vänster.
»Visitera de där två! De är säkerligen kommissarier!» befallde baronen, och i det han vände sig till de fyra andra, frågade han: »Är ni bönder, som bolsjevikerna mobiliserat?»
»Ja, just det, ers excellens!» ropade de förskrämda soldaterna.
»Gå till kommendanten och säg honom, att jag befallt, att ni skall inmönstras bland mina trupper!»
På de två till vänster fann man pass för kommissarier från det kommunistiska politiska departementet. Generaralen rynkade ögonbrynen och uttalade långsamt följande:
»Piska dem till döds med käppar!»
Han vände på klacken och gick in i jurtan. Efter detta flöt icke vårt samtal lika lätt som förut, och jag lämnade snart baronen åt sig själv.
Efter middagen hos de ryssar, där jag tagit in, kommo några av Ungerns officerare dit. Under det vi livligt samspråkade, hördes plötsligt en automobils signalhorn, vilket ögonblickligen gjorde officerarna tysta.
»Generalen far förbi någonstans i närheten», anmärkte en av dem med egendomligt förändrad röst.
Vårt avbrutna samtal återtogs snart, men det drödje icke lång stund, förrän biträdet i affären kom inspringande i rummet och ropade: »Baronen!»
Han visade sig i dörren, men stannade på tröskeln. Ljus hade ännu icke blivit tänt, och det var ganska mörkt därinne, men baronen kände på ögonblicket igen oss alla, gick fram till värdinnan och kysste henne på handen, hälsade mycket hjärtligt på var och en, och sedan han fått en kopp te, slog han sig ner vid bordet för att dricka den. Om en liten stund sade han till värdinnan:
»Jag kommer för att lägga beslag på er gäst» Därpå vände han sig till mig och frågade: »Har ni lust att göra en automobiltur? Jag vill visa er staden och omgivningarna.»
Sedan jag tagit på mig min ytterrock, stoppade jag enligt min gamla vana revolvern på mig, varåt baronen skrattade.
»Lämna kvar den där smörjan! Här är ni i säkerhet. Och för övrigt kommer ni väl ihåg hutuktuns i Narabanchi förutsägelse, att lyckan städse skall följa er.»
»Gärna det», svarade jag, också med ett skratt. »Den spådomen minns jag mycket väl, men jag vet bara inte vad han anser vara min ’lycka’. Det är kanske döden såsom vila efter min långa, svåra färd, men jag måste bekänna, att jag föredrar att resa vidare och inte är beredd att dö ännu.»
Vi gingo ut till porten, där den stora Fiat-bilen stod med sina starka, bländande lyktor. Officern, som tjänstgjorde som chaufför, satt vid ratten som en staty och gjorde honnör hela tiden, medan vi stego upp i bilen och satte oss.
»Till den trådlösa station!» kommenderade baronen.
Vi formligen flögo fram. I staden rörde sig som förut hopen av orientaler, men den tedde sig nu ännu mera sällsam och underlig. Genom den stoj ande massan banade sig beridna mongoler, buriater och tibetaner raskt fram, karavaner av kameler lyfte högtidligt på huvudena, när vi foro förbi, och allt upplystes av stora, präktiga båglampor, som på baronens befallning uppsatts omedelbart efter stadens intagande, liksom ett telefonnät och en trådlös station anordnats. Han hade även beordrat sitt folk att rengöra och desinficiera staden, som antagligen icke sett kvasten sedan Djingis Khans dagar. Han hade inrättat trafik med automobilomnibus mellan olika stadsdelar, byggt broar över floderna Tola och Orkhon, lät utge en tidning, hade upprättat ett veterinärlaboratorium och sjukhus, öppnat skolorna på nytt, skyddade handeln och lät utan försköning hänga ryska och mongoliska soldater, som plundrat kinesiska affärer.
Vid ett av dessa tillfällen arresterade hans kommendant två kosacker och en mongolisk soldat, som stulit brännvin från en av de kinesiska handelsbodarna, och förde dem inför honom. Omedelbart föste han in dem allesammans i sin bil, körde bort till butiken, lämnade tillbaka brännvinet till ägaren och sade lika raskt till mongolen att hänga den ene av ryssarna i den stora porten till gårdstomten. När detta var gjort, befallde han: »Häng nu den andre!», och detta var knappt utfört, förrän han vände sig till kommendanten och beordrade honom att hänga mongolen bredvid de två andra. Detta var ferm expedition, och allt tycktes vara i sin ordning, men den kinesiske handelsmannen kom mäkta bedrövad till baronen och bönföll hos honom:
»General Baron! General Baron! Var så vänlig och ta ner de där karlarna från porten, för ingen vill gå in i min butik!»
Sedan affärskvarteren skymtat förbi våra ögon, kommo vi in i den ryska delen av staden på andra sidan om en å. En del ryska soldater och fyra mycket utpyntade mongoliska kvinnor stodo på bron, när vi passerade. Soldaterna intogo givaktställning som orörliga statyer, gjorde honnör och riktade blicken oavvänt på sin befälhavares barska ansikte. Kvinnorna sprungo först hit och dit, men blevo därpå smittade av disciplinen, förde upp handen till militärisk hälsning och stodo lika orörliga som sina utländska vänner. Baronen såg på mig och sade skrattande:
»Ni ser vilken disciplin här finns! Till och med mongolkvinnorna gör honnör för mig.»
Snart kommo vi ut på slätten, där bilen susade blixtsnabbt fram och vinden ven och slet i våra kappor och mössor. Men baron Ungern, som satt med slutna ögon, ropade ideligen: »Fortare! Fortare!» Ingendera av oss sade något på en lång stund.
»Och jag som grälade på min adjutant i går för att han rusade in i min jurta och avbröt mig i min berättelse», sade han.
»Ni kan ju avsluta den nu», svarade jag.
»Blir ni inte trött på den? Nå, jag har inte mycket mer att tala om, men det som återstår råkar vara det intressantaste. Jag berättade för er, att jag ville stifta ett sällskap av buddhistiska officerare i Ryssland. Varför? Jo, för att värna om fortgången av mänsklighetens utveckling och bekämpa revolutionen, emedan jag är viss om att utveckling leder till Gud och revolution till förfäande. Men det var i Ryssland mitt verksamhetsfält låg! I Ryssland, där bönderna är råa, obildade, vilda samt ständigt avogt sinnade och hatfulla mot allt och alla utan att förstå varför. De är misstänksamma och materialistiska samt har inga högre ideal. Intelligensen i Ryssland lever bland inbillade ideal utan motsvarighet i verkligheten. Den har stor förmåga att kritisera allting, men saknar kraft att själv utföra något. Dessutom har den inte någon viljestyrka, utan bara en aldrig sinande förmåga att prata. I likhet med bönderna är den missbelåten med allt och alla. Dess sympatier och känslor är inbillade. Dess tankar och uppfattningar försvinner liksom betydelselösa ord utan att lämna något spår efter sig. Mina meningsfränder började därför snart bryta mot sällskapets stadgar. Sedan införde jag villkor om celibat och fullständig avhållsamhet från kvinnor, livets bekvämligheter och all lyx i enlighet med den ’gula trons’ lära, men för att ryssarna skulle kunna övervinna sina naturliga böjelser tillät jag obegränsad användning av alkohol, haschisch och opium. Nu hänger jag mina officerare och soldater för spritmissbruk då dracks det ända till den ’vita febern’, delirium tremens. Jag kunde inte få någon ordning på sällskapet, utan samlade omkring mig och uppfostrade trehundra dristiga och fullkomligt vilda män. Sedermera blev de hjältar i kriget mot Tyskland och därefter i kampen mot bolsjevikerna, men nu finns blott några få kvar.»
»Den trådlösa, excellens!» rapporterade chauffören.
»Stanna!» var generalens order.
På platån av en kulle fanns den stora, kraftiga radiostationen, vilken delvis förstörts av de retirerande kineserna, men åter iordningställts av baron Ungerns ingenjörer. Generalen läste igenom telegrammen och överlämnade dem till mig. De voro från Moskva, Tjita, Vladivostok och Peking. På särskilda gula blad funnos de hemliga depescherna, som baronen stoppade i sin ficka med orden:
»De är från mina agenter, som är stationerade i Tjita, Irkutsk, Charbin och Vladivostok, De är judar allesammans, mycket användbara och mycket djärva, vänner till mig allihop. Jag har också en officer som är jude, Vulfovitj, som är befälhavare över min högra flygel. Han är vild som satan, men duglig och tapper … Nu skall vi ge oss av ut i rymden.»
Än en gång störtade vi i väg ut i den mörka natten. Det blev en vild färd. Bilen hoppade över stenar och gropar, rusade till och med över smala bäckar, och chauffören tycktes endast vika undan för de större stenblocken. På stäppen lade jag i förbifarten flera gånger märkte till små lysande eldgnistor, som syntes blott en sekund och sedan slocknade.
»Det är vargarnas ögon», sade min färdkamrat. »Vi har fött de bestarna till övermättnad på våra egnas och våra fienders kött!» anmärkte han helt lugnt, innan han började med fortsättningen på sin trosbekännelse.
»Under kriget såg vi den alltmer omkring sig gripande korruptionen inom den ryska armén och förutsåg Rysslands förräderi mot de allierade liksom även faran av den annalkande revolutionen. Som ett värn mot denna uppgjordes en plan att förena alla mongoliska folk, som ej glömt sin gamla tro och sina gamla seder, till en asiatisk stat, som skulle bestå av självständiga sammanslutningar av de olika stammarna under Kinas moraliska och legala ledarskap, detta land som har den högsta och äldsta kulturen. I denna stat skulle ingå kineser, mongoler, tibetaner, afganer, Turkestans mongoliska stammar, tatarer, buriater, kirgiser och kalmucker. Den staten skulle bli fysiskt och moraliskt stark, utgöra ett bålverk mot revolutionen och noggrant bibehålla sitt eget väsen och sin egen politik. Om mänskligheten i sitt vanvett och sin förskämning fortsatte att trotsa det gudomliga hos människan, utgjuta blod och förhindra en etisk utveckling, då skulle den asiatiska staten sätta en bestämd gräns härför och åstadkomma en beståndande fred. Denna propaganda vann även under kriget en storartad framgång bland turkmener, kirgiser, buriater och mongoler … Stanna!» ropade baronen plötsligt.
Bilen stannade med en ryck. Generalen hoppade ur och anmodade mig att följa efter honom. Vi började gå fram över stäppen, och baronen höll sig framåtböjd hela tiden, som om han letat efter någonting på marken.
»Jaså!» mumlade han till sist. »Han är försvunnen …»
Jag såg förvånad på honom.
»En rik mongol hade förr sin jurta här. Han var leverantör åt en rysk köpman vid namn Noskov. Noskov var en grym människa, vilket framgår av det namn mongolerna gav honom, nämligen ’Satan’, Han brukade låta prygla sina mongoliska gäldenärer och få dem inspärrade i fängelse genom de kinesiska myndigheternas medverkan. Han ruinerade denne mongol, som förlorade allt vad han ägde och flydde till en plats femtio kilometer härifrån. Men Noskov spårade upp honom där, tog ifrån honom vad han hade kvar av boskap och hästar och lämnade mongolen och dennes familj att dö av svält. När jag intagit Urga, kom denne mongol till mig och hade med sig trettio andra mongoliska familjer, som ruinerats på liknande sätt av Noskov. De yrkade på hans död … Därför lät jag hänga ’Satan’ …»
Automobilen rusade vidare och gjorde en stor rundtur ute på slätten, och baron Ungern började på nytt med sin skarpa, nervösa röst uttala allt vad han tänkte om asiatiska förhållanden.
»Ryssland blev förrädare mot Frankrike, England och Amerika, slöt freden i Brest-Litovsk och störtade ner i ett kaotiskt elände. Då beslöt vi att mobilisera Asien mot Tyskland. Våra utskickade genomfor Mongoliet, Tibet, Turkestan och Kina. Vid den tiden började bolsjevikerna ta livet av de ryska officerarna, och vi blev tvungna att börja inbördes krig mot dem och uppge våra panasiatiska planer. Men längre fram hoppas vi väcka hela Asien till liv och med dess hjälp återupprätta fred och Guds rike på jorden. Jag vill ha det medvetandet, att jag genom Mongoliets befriande varit behjälplig vid utförandet av denna tanke.»
Han blev tyst och tankfull för en stund.
»Men en del av mina medhjälpare i denna rörelse är ej överens med mig på grund av min stränghet och mina grymheter», anmärkte han med sorgsen stämma. »De kan inte ännu förstå, att vi inte bekämpar ett politiskt parti, utan ett följe av mördare av all vår tids andliga kultur. Varför avrättar italienarna ’Svarta handens’ band? Varför låter amerikanerna anarkistiska bombkastare få göra bekantskap med den elektriska stolen? Och jag skulle inte få befria världen från dem, som vill döda mänsklighetens själ. Jag, som är teuton och en ättling av korsfarare och kapare, erkänner blott döden som det enda straffet för mördare! … Kör hemåt!» befallde han chauffören.
En och en halv timme senare sågo vi det elektriska ljuset i Urga.