Om svensk jordäganderätt/Öfversikt af den svenska riksbyggnadens historia

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inledning
Om svensk jordäganderätt.
av Adolf Åström

Öfversikt af den svenska riksbyggnadens historia
Om ättstaternas jordäganderätt  →



[ 2 ]

KAP. I.

Öfversikt af den svenska riksbyggnadens historia.

Alldenstund hvarje stats egendomsordning står i ett mycket nära samband med samma stats allmänna byggnad, är det nödigt att här gifva en öfversiktlig framställning såväl af de statsformer, som föregått den nuvarande riksenheten, som ock den utvecklingsprocess, hvaraf samma riksenhet är en slutprodukt.

De statsformer, som utgjort materialet för den nuvarande svenska riksbyggnaden, hafva varit antingen enkla: ätter, härad, [ 3 ]folkland och land, eller sammansatta: förbund af ätter samt förbund af härad, folkland och land.

Ätten är den uräldsta svenska staten. Begreppet ätt bör noga skiljas från begreppen släkt och familj.

Släkt är en på gemensamhet i fysisk uppkomst grundad privaträttslig och naturlig Samhällsförening. Dess inneboende princip är blodsförvantskap genom man och kvinna. Hvarje människa ingår omedelbart genom födelsen uti släktförbindelser. Och då hvarje människa tillhör både sin faders och sin moders släkt, kan släkten ej vara sluten i förhållande till andra samhällen af samma art.[1]

Ätten däremot var ett offentligt rättsligt samhälle en stat i smått. Dess inneboende princip var icke blodsförvantskap utan rättsgemenskap. Och då ingen samtidigt kunde tillhöra flera ätter, var ätten sluten i förhållande till andra ätter.

Familj och ätt stodo deremot i förhållande till hvarandra såsom en del till det hela.[2]

På våra landskapslagars tid var ätten såsom stat en saga blott. I allmänhet tala lagarna endast om släkter, ehuru de göra en bestämd skillnad på fäderne- och möderne-släkten. Enligt båda Götalagarna samt Skåne- och Gotlandslagen torde dock ätten ännu hafva varit en privaträttslig korporation. Särskildt upplysande är i detta fall Gotlandslagens bestämmelser. Vid denna lags tillkomst voro naturligtvis alla gotländska män i någon släktskapsförbindelse, men icke alla voro i ätt.[3] Ättgemenskap däremot berodde på om man var upptagen i »ättemännens skrå» eller icke.[4] För visst fall kunde också ätteman uteslutas ur ättgemenskapen.[5]

Den forntida ätten – den första staten – bestod icke omedelbart af individer utan af patriarkala familjer, hvar och en under sin husfader (paterfamilias) eller konung.[6] Hvarje sådan familj kunde upplösas uti ett större eller mindre antal individuella familjer, hvarjämte tillkom en för hela familjen [ 4 ]gemensam skara af trälar och trälinnor. Sådana individuella familjer voro först och främst husfaderns egen familj, vidare hans bröders, hans farbröders, hans söners, hans mågars, hans brorssöners o. s. v. familjer.[7] Hvarje individuell familj utgjordes af man jämte en eller flera hustrur samt barn.[8]

Hela den patriarkala familjen utgjorde en enda produktiv- och konsumtiv-hushållning.[9] Ingen familjemedlem kunde därför hafva särskild egendom. De enskildes såväl förmögenhetsförvärf som förmögenhetsförlust drabbade familjen.[10]

Styrelsen öfver familjen utöfvades af husfadern medels hans s. k. mundium.[11] På grund häraf ägde han faders- och [ 5 ]husbondevälde, målsmannadöme, giftomannaskap och förmynderskap öfver alla till familjen hörande äldre och yngre medlemmar, öfver såväl frie som trälar. Att bryta den patriarkala familjen genom skifte var ursprungligen förbjudet.[12] Emancipation af enskilda medlemmar kunde däremot ske med husfaderns medgifvande. Därvid berodde det dock på husfadern, huru mycket gods den, som sålunda utflyttade, finge medföra såsom grundstomme för eget bo.[13]

Att den forntida ätten icke var en utvidgad familj utan ett antal familjer bestyrkes dels däraf, att det i Gotlandslagen ofta förekommande uttrycket »allir lyþir» såsom beteckning för hela folket är en pluralform för »lyd», som på norska betyder familj,[14] dels ock däraf, att den danske historieskrifvaren Saxo betecknar ättsamhällena på Jutland med »familiis propiriqvitatis serie cohærentibus.»

Hvarje samhälle genomkorsas dels af sociala dels af individuella krafter. De förra verka för samhällets. de senare för individens existens.

Uti ättstaten representerades de individuella krafterna endast af de patriarkala familjernas ställföreträdare – husfäderna. Endast de voro »sui juris» Alla andra voro mer eller mindre rättslösa.

De sociala krafterna däremot representerades af religion, agnatisk skyldskap samt gemensam borgerlig och politisk rätt.

Viktigast af dem är religionen. Liksom Fustel de Coulanges[15] för de antika folkens del, har Benjamin Kidd[16] för de moderna starkt betonat den »suprarationella» faktorns betydelse för ett samhälles organisation och lif.

Likasom andra folk i sin barndomsperiod hafva våra förfäder ursprungligen icke haft någon annan religion än tron på och dyrkan af fädernas andar. Grunddragen i denna troslära äro, att den dödes ande allt framgent i förening med kroppen dväljes i sina efterkommandes omedelbara närhet, att han fortfarande för en med jordelifvet likartad tillvaro, samt att han beskyddar sina efterkommande för allt ondt eller bringar öfver [ 6 ]dem skada och fördärf, allt efter som de fullgöra eller underlåta de offer, som äro genom rätt eller sed fastställda. Bevisen för tillvaron af en sådan religion hos våra förfäder äro att söka uti de gamle isländska sagorna. samt i våra rättsfornlämningar och traditionella folksedvänjor.[17] Sagorna innehålla flera berättelser om personer, som efter sin död blifvit dyrkade som gudar. Ja, t. o. m. så sent som i det tolfte århundradet synes denna tro hafva fortlefvat. I ett bref, till Karl Sverkersson år 1161 säger sig påfven Alexander III hafva hört omtalas ett i Norden gängse bruk att tillbedja aflidna personer »såsom hedningarne för sed hafva.»[18]

Såsom inneslutna i grafvar kallades de aflidnes andar »alfar», hvaraf svartalfar och ljusalfar.

Så länge tron på fädernas andar fortlefde med oförminskad kraft, hafva de döde jordats obrända. De sattes sålunda i hög med vapen, smycken, fartyg, hästar m. m. och försågos tidtals med mat och dryck. Graffälten voro de lefvandes tempel och offerplatser.

Långt fram i tiden, sedan tron på fädernas andar efterföljts af åsaläran, ja t. o. m. af kristendomen, synes det hafva varit allmänt bruk att fira s. k. minne af sina förfäder.[19]

Tron på fädernas andar var en religion för ätt och familj. Hvarje husfader ålåg såsom en helig plikt att besörja offren och griftemåltiderna efter de döda förfäderna. Men enär hvarje ätt ursprungligen härstammade från en moderfamilj, från hvilken alla de öfriga familjerna så småningom direkt eller indirekt afsöndrat sig, hade husfadern i ättens moderfamilj att offra till den längsta serien af förfäder. De från moderfamiljen afsöndrade familjerna hade kortare serier af förfäder i förhållande till tiden för hvarderas uppkomst. Moderfamiljen hade således att förrätta det högsta offret eller hela ättens offer, medan de särskilda underordnade familjerna blott hade sina egna offer. Däraf skillnaden mellan »större» och »mindre» offer.[20] [ 7 ]I sin ursprungliga gestalt torde denna våra faders äldsta religion hafva upphört så tidigt som senare delen af den s. k. bronsåldern, eller omkring 500 år f. Kristus. Vid denna tid upphörde nämligen bruket att begrafva de döde obrända.[21]

Den andra sociala kraften uti ättstaten var den agnatiska skyldskapen. Ättens sammanhållande naturliga band var icke blodsförvantskap öfver hufvud, utan endast blodsförvantskap genom män. Under ättstatens glansperiod tog sig denna skyldskap uttryck endast uti arfsrätten. Genom arfsreglerna bestämdes nämligen ordningen de särskilda ättemedlemmarne emellan för tillträdet till mundium, d. v. s. husbondeväldet öfver de patriarkala familjerna.

Att rätten till en i husbondeväldet ingående befogenhet eller giftomannaskapet berott af arfsordningen, utsäges också stundom i rättsböckerna.[22] Arfsordningen har emellertid på våra landskapslagars tid undergått så stora förändringar, att man med ledning af dessa lagar ej kan med säkerhet sluta till beskaffenheten af den ursprungliga arfsordningen. Väl kan man se, att kvinna ursprungligen varit utesluten från arf, liksom ock, att så få som möjligt kallats till arfvet.[23] Men detta är också nästan allt. På annan väg gifves dock möjlighet att leta sig fram. Under tidernas lopp har det ursprungliga mundium eller husbondeväldet upplösts uti särskilda delrättigheter, såsom rätt till giftomannaskap och förmynderskap. Då rätten att utöfva nämnda befogenheter – och detta gäller först och främst om giftomannaskapet – icke varit underkastad samma förändringar som arfsrätten, kan man af dem se, hur den ursprungliga arfsordningen varit beskaffad. Af en jämförelse med den äldsta kända giftomannaordningen finna vi alltså, att å ena sidan kvinnor och de genom kvinnor besläktade, d. v s. cognater,[24] varit från arfsrätt uteslutna samt att å andra sidan arfsrätt endast tillkommit män och de genom män besläktade, d. v. s. agnater.[25] I öfrigt var närheten i led det bestämmande, och gingo ascendenter framför collateraler. I sista hand har primogenitur bestämt försteget emellan lika berättigade.[26]

[ 8 ]Att förstfödslorätten i sista hand fällt utslaget i den fornsvenska arfsordningen behöfver kanske något ytterligare bestyrkas. Såsom ett minne häraf kvarstår i G. L. stadgandet om skyldighet för den äldste brodern att i visst fall förestå det gemensamma boet[27] liksom ock rätt, enligt Ö. G. L., för den äldste af bröderna i oskift bo att å boets vägnar sluta giltiga aftal.[28] Såsom orsak till vikingatågen hafva vidare normandiska författare uppgifvit, att husfäderna i de nordiska landen haft för sedvana att af fruktan för öfver-befolkning drifva bort sina unga söner från hemmet och låta en son ärfva fäderne- jorden.[29] Slutligen omtalar Snorre, med hvilka ceremonier »den, som skulle mottaga arfvet» efter konungar eller jarlar, satte sig i besittning af detsamma.[30]

I enlighet med grunderna för ofvan beskrifna arfsordning tillträddes mundium öfver en patriarkalisk familj, vare sig den berättigade befann sig inom eller utom samma familj. Häraf inses, att ätten var nära nog helt och hållet förenad genom den agnatiska skyldskapens band, beroende på den förut omtalade nybildningen af familjer. Vi erinra ånyo om Saxos beskrifning at ätterna på Jutland såsom »familiis propinqvitatis serie cohærentibus.»

Religionen, bestående af tron på förfädernas andar, jämte det agnatiska skyldskapsförhållandet stodo tydligen i det innerligaste samband med hvarandra. Ingendera var dock en rent naturlig faktor. Bådadera behöfde stöd af den tredje sociala sammanbindande faktorn, en enhetlig rättsordning. Dennas betydelse såsom grundläggande moment för ättstaten inses lättast,

om man betänker, att ättstaten jämväl omfattade andra personer än sådana, som voro med densamma förbundna genom agnatio. Hit äro först och främst att räkna kvinnor, som inkommit i ätten från andra ätter. Mundium öfver dem förvärfvades genom köp.[31] Men härjämte fanns en hel klass af frigifna trälar med sina familjer, som genom s. k. ättledning upptagits såsom själfständiga medlemmar af ätten. Deras samband med ätten var [ 9 ]helt och hållet rättsligt. Genom deras intagande i ätten skapades en fingerad agnatio emellan ättledaren och den ättledde. Ättledningen skedde å tinget. Den, som skulle ättledas. måste först visa, att han var fri, hvarefter ättledaren upptog honom i ätt med sig. Om sedermera den ättledde afled utan vissa närmare arfvingar, tog ättledaren arfvet efter honom på grund af det fingerade agnatförhållandet.[32]

Konung för hela ätten var tydligen moderfamiljens husbonde. Han representerade ättens stamfader och förrättade sedan såsom husfader offren till denne. Men då moderfamiljen var ursprunget till ättens öfriga familjer, var han ställföreträdare icke allenast för den af honom omedelbart behärskade moderfamiljen utan medelbart jämväl för alla de öfriga. Såsom representant för hela ätten ålåg honom därför att förrätta det »högsta offren, och därpå grundades åter hans konungamakt.

Ätten var närmast en kyrkostat; och med at förfäderna förlänad makt var ättkonungen på en gång öfverstepräst, domare, anförare i krig samt högste styresman. De särskilda ättstaterna buro därför namn efter sina stamfäder och konungar. Många af våra nuvarande härads namn häntyda på deras uppkomst af ätter. Sålunda finnas i Öster- och Västergötland åtskilliga härad, hvars namn sluts på -kind såsom Östkind, Frökind m. m. Då nu kind är en urgammal germansk beteckning för ätt,[33] betyder t. ex. Frökind Frös ätt. Ättstaten var ett personligt samhälle, d. v. s. var icke bundet vid ett visst territorium. Det lämpade sig sålunda lika väl för ett kringflyttande folk som för ett bofast. Många häradsnamn antyda ock sammanhanget med förutvarande personliga samhällen. Så t. ex. Sämingarnes i Uppland, Mymingarnes i Östergötland, Gythingarnes i Skåne. Likasom Ynglingarne erhållit namn af Yngve, Döglingarne af Dag,[34] bära jämväl ofvan berörda ätter namn af sina stamfäder. Till sist må anföras, att Plinius, som dog år 79 e. Kristus, berättar, att den mest bekanta delen af Skandinavien beboddes af ett folk, som vore indeladt i 500 »pagi»;[35] samt att Tacitus omtalar, att i svearnes land funnos nobiles (husfäderna), ingenui (friborna familjemedlemmar), libertini (frigifna och [ 10 ]ättledda trälar) samt servi (trälar), hvarjämte folket, enligt hans uppgift, själfvilligt regerades af en enda.[36]

Ättstaten är grundstenen i den svenska riksbyggnaden. Häraf uppkommo nya samhällsbildningar. I den mån befolkningen tillväxte bildades nya familjer och nya ätter. Hvarje ny ätt blef dock endast delvis en själfständig statsenhet. Gemensamheten i ursprung; stamfäder och religion utgjorde nämligen ett band, som förenade de nya ätterna med de gamla. Häraf uppkommo ättförbund, som till en början voro själfständiga i allt annat utom kulten af de gemensamma stamfäderna. Hvarje ättförbund hade därför gemensamma offer och gemensam gudadyrkan. Den som var pliktig att förrätta hela ättförbundets offer var naturligen moderättens konung. Han var närmaste ställföreträdare för de gemensamma gudarne.[37]

Häraf förklaras Snorres berättelse om Odens första bosättning vid Mälaren. Den skara, som Oden medförde på sin vandring, kallas hans »afkomma». Därigenom betecknas, att det var en stam af besläktadt folk samt att Oden, deras höfding, var representant för den gemensamme stamfadern. Men vidare säges det, att Oden fördelade landet emellan sina fem »hofgodar». Då nu på Island, hvars förhållanden Snorre närmast haft för ögonen, en »hofgode» var höfding öfver ett »godord», d. v. s. så mycket land och folk, som hörde under ett tempel och en domstol, torde häraf framgå, att svearnes första stam utgjort ett ättförbund af fem ätter.

Från denna kärna bildades sedermera alltjämt nya ätter och ättförbund i Uppland, Västmanland, Dalarne, Södermanland, Gestrikland, Närike och Värmland. De nya samhällena voro fortfarande själfständiga i allt annat utom i dyrkan af de gemensamma gudarne.

Religionen var ett för hela stammen gemensamt föreningsband. Men i samma. mån som ätterna utbildats till ättförbund och stam, undergick också religionen förändring. Stamfadern för den första ätten dyrkades först endast af denna ätt, sedermera af ättförbundet och slutligen af hela stammen. Men i [ 11 ]samma mån som trossamfunden ökades i omfattning, ökades ock afståndet mellan den lefvande generationen och de första stamfäderna. Sambandet mellan den aflidnes ande och hans forna jordiska tillvaro blef försvagadt. Människorna föreställde sig stamfäderna såsom personifikationer af den eller de egenskaper, för hvilka de här i lifvet särskildt utmärkt sig, t. ex. vishet för Oden, blidhet för Balder och mannastyrka för Tor, och då de i vissa natur-företeelser sågo symboler af samma egenskaper gjorde de sina gudar tillika till symboler för naturkrafterna. Människoanden höjde sig härmed från materien, och sökte ursprunget för sin tillvaro i en högre värld. Tron på fädernas andar fick en öfverbyggnad och ett naturligt utvecklingsskede i åsaläran. Den fornnordiska. mytologien bildades. Öfvergudarne förflyttades från graffälten till Åsgård och Vanahem; de lägre gudarne – alfarne – till Alfhem och Svartalfahem. Den dödes ande ansågs ej längre innebo i kroppen. Och för att så mycket skarpare utmärka detta såsom en motsats till den förra religionen infördes bruket att bränna de döde. Stamgudarne, ehuru under förändrad gestalt, kommo dock allt framgent att dyrkas af moderätten och det första ättförbundet. Därför erhöll blotet i Uppsala anseende såsom sveastammens hufvudblot. Uppsala blef hela stammens religiösa medelpunkt. Dit skulle alla svear vallfärda.[38] Till dess tempel skulle hvarje person betala skatt, och at tempelgodsen uppkom det s. k. Uppsala öd.

I egenskap af hela stammens påfvar eller öfverstepräster erhöllo ock Uppsalakonungarne ett högre anseende än andra ättkonungar.[39]

Ätter och ättförbund utgjorde den första serien af svenska statsformer. Skarpt skilja de sig från alla senare därigenom, att de voro personliga samhällen. Alla efterföljande statsformer voro däremot lokala.

De personliga samhällena öfverensstämde med ett nomadfolks vanor, vare sig detta folk ägnade sig åt boskapsskötsel eller svedjebruk. I den mån hufvudnäringen blef ett stadgadt åkerbruk, förvandlades ätter och ättförbund till lokala samhällen. Af de förra bildades härad eller hundari; af de senare land eller folkland.

[ 12 ]Dessa utgjorde alltså den andra serien af svenska statsformer. Det gemensamma för dem alla var, att de anknöto sig till mer eller mindre bestämda territorier. Att härad var ett lokalt samhälle inses af själfva namnet. Första betydelsen af ordet härad är af »odlad trakt» eller »bygd».[40] Härom påminna de ännu förekommande på »härad» slutande socken- och byanamn såväl i Svealand som Götaland och Skåne.[41] Sedermera kom härad att betyda en af hären eller ätten uppodlad trakt.[42] Öfvergången från personligt till lokalt samhälle skedde som sagdt sålunda, att en själfständig ätt i regel öfvergick till ett själfständigt härad eller hundari; ett ättförbund däremot till ett folkland eller land. Af Njudungarnes, Blekingarnes, Dalkarlarnes ätter t. ex. blefvo Njudungarnes, Blekingarnes, Dalkarlarnes härad eller hundari. Njudung, som sedermera delats uti ett östra och ett västra härad, förutsätter nämligen en tidigare enhet Njudungarnes härad, och Njudungarne var beteckningen på det förutvarande personliga samhället eller ätten. På samma. sätt med Blekinge, som delats uti ett östra, ett mellersta och ett västra härad. Och »Dala hundari» var ännu en i medeltiden gängse beteckning på landskapet Dalarne.[43] Af västgötarnes ättförbund, bestående af Skåningarnes, Kulingarnes m. fl. ätter bildades landet Västergötland. Att öfvergången skett sålunda och icke t. ex. på det sätt, att hvarje ätt först bildat ett härad och att af flera härad sedermera genom sammanslagning bildats ett land, kan man se af flera omständigheter. Hela landet framträder såsom begränsad enhet före de särskilda häraden. Landsallmänningen är ett tidigare begrepp än häradsallmänningarna. Begreppet »aldra göta» betecknar en samtliga landsmän omfattande enhet. På samma sätt hafva östgötarnes och virdarnes ättförbund förvandlats till motsvarande land, samt af [ 13 ]de tio, åtta och fyra ätternas förbund blifvit folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland.

Vid tiden före vikingatågen och de händelser, som anknyta sig till Ingiald Illrådes namn, voro de särskilda lokala samhällena, såväl härad som folkland och land, själfständiga stater under egna konungar.[44]

Med Ingiald börjar emellertid den tredje epoken i den svenska riksbyggnadens historia – den svenska förbundsstaten.

Redan före Ingialds tid voro Uppsalakonungarne öfverstepräster för hela sveastammen. Härjämte voro de andliga och världsliga härskare öfver Tiundaland. De förändringar, som genom Ingiald åvägabragtes, inneburo ett utvidgande af den andliga makten till ett jämväl världsligt herravälde öfver hela stammen. För den skull dödade han eller för de öfriga härads- och folklandskonungar. En ny statsbildning uppkom – förbundsstaten. Efter hand utvidgades Sveaväldet jemväl till Götaland. Grunden lades till det numera s. k. gamla Sverige. Den statsförening, som genom Uppsalakonungarne bildades, medförde till en början helt säkert mycket obetydliga förändringar i småstaternas inre lif. De förlorade sina egna konungar och måste i stället erkänna Uppsalakonungarnes öfverhöghet. Men detta torde hafva varit allt. Under lagmän och häradshöfdingar bibehöllo de sina egna lagar och rättssedvänjor, egen lagskipning, förvaltning och representation, sin egen kult och gudadyrkan. Uppsalakonungarne fingo icke ens komma inom småstaternas gränser utan »grud och gisslan». Hvarje ny konung måste, då han red sin eriksgata, af hvarje stat mottaga bekräftelse på sin värdighet.

Emellertid utslocknade Uppsalakonungarnes gamla ätt. Samtidigt utdog äfven den gamla religionen. De tu voro ju oskiljaktigt förenade. En religiös revolution såg dagen. Kristendomen började sitt segertåg. Men i dess födslovånda remnade Sveaväldet för en tid i sär. De förra själfständiga landen blefvo åter delvis själfständiga. De gamla härads- och landskonungarnes släkter sökte ånyo sätta sig i besittning af konungamakten. Hela medeltidens första skede är en enda stor strid emellan olika konungasläkter, stammar och land. Hufvudstriden tycktes stå emellan Öster- och Västergötland samt Uppland. [ 14 ]Detta är de Stenkilska, Sverkerska och Erikska konungarnes s. k. regering.

Efter hand stadgade sig dock förhållandena. Förbundsstaten icke allenast sammanhölls utan utvecklades. Regenter sådana som Birger Jarl, Magnus Ladulås och Torgils Knutsson framjade enhetsverket genom samfäld lagstiftning, lagskipning och förvaltning.

Men konungamakten, som hittills varit bärare af riksidén, dukade snart under för stormansväldet.

De andliga och världsliga stånden undertryckte den svenska konungamakten och bildade unioner med Norge och Danmark.

Dessa ståndsbildningar voro likväl viktiga förmedlingslänkar i förbundsstatens sammansmältningsarbete.

Först och främst gäller detta om kyrkan och det andliga ståndet: Kyrkan var t. o. m. mera än ett stånd; hon var en stat. Ärkebiskopen härskade öfver kyrkoprovinsen vida mäktigare än konungarne öfver förbundsstaten. Kyrkan hade en fast ordnad administrativ indelning och omfattade alla invånare i lika grad. Kyrkan hade egen lag, egen domsrätt, egen förvaltning. Hon var i besittning at oerhörda jordegendomar och upptog grundskatt af all jord.

Det världsliga ståndet var däremot endast ett stånd, d. v. s. en privilegierad klass. Utgånget från den gamla bördsadeln, bosatt i alla de, särskilda landskapen, omgärdadt af kungliga företrädesrättigheter, och organiseradt till enhet i riksråd och på herredag, utgjorde detsamma en enhetlig öfverbyggnad på förbundsstaten.

Hvarken kyrkan eller adeln verkade likväl direkt för riksenhetens införande. Sveriges kyrka var ju blott en provins i den universella påfvestaten. Och de världsliga stormännen ville själfva vara konungar, hvar i sin landsända. Det var allmogen under ledning af Engelbrekt, Sturarne och slutligen Gustaf Vasa, som aflyftade stormännens ok, upplöste Kalmarunionen och bildade en ny stat. Ur den nästan hundraåriga fejden frambröt slutligen den svenska nationen och det svenska riket.

Härmed är den tredje epoken i den svenska riksbyggnadens historia fulländad. Den fjärde – riksenhetens – den i hvilken vi ännu lefva – tog sin begynnelse. Gränsen emellan de båda epokerna, den medeltida förbundsstaten och den nutida helstaten, är tydligen uppdragen af Gustaf Vasa. Visserligen [ 15 ]medhann icke ens han i sina dagar få helstaten färdigbildad. Men det som återstod var endast kompletteringsarbeten.

Vid denna punkt göra vi halt. Vi hafva sökt påvisa den svenska samhällsbildningens gång. Utan skarpt markerade skiljelinier, utan tvära öfvergångar, utan yttre störande inflytelser har den ena serien af samhällen följt på den andra, liksom vågorna i en majestätiskt framrullande flod. Vårt folk erbjuder kanske det mest typiska exemplet på helgjuten och organisk samhällsutveckling, som något folk har att påvisa.


  1. Nordling: Föreläsningar öfver Ärfda Balken, s. 24–25.
  2. Jmf. Winroth: Om arfvingarnes ansvarighet för arflåtarens förbindelser, s. 28–35; Winroth: Äktenskapshindren, s. 30 ff;
    Nordström: Svenska statsförfattningens historia, II. s. 8–12.
  3. G. L. I: 28 § 4.
  4. G. L. I: 20, 14.
  5. G. L. I: 20, 13.
  6. Konung betyder enligt somliga fader. Se Odhner: Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia s. 8 not.
  7. Till stöd för tillvaron af den s. k. patriarkala familjen inom svensk rätt må anföras:
    G. L. I: 20 pr. o. § 1; 28: § 5 sista punkten och § 6 de 2 sista punkterna jämte §§ 7 och 8; Sk. L. I: 5; V. G. L. I. J. B. 15 § 1 sista p.; II. Forn. B. 34; II. Add. 3 § 2; Arv. B. 28; V: Sithia flerre mæn a eno bole oc skildhe ath om maal oc mæthe göre hwar therra sina lagha gingärdh then heelt som heelt agher oc then halft som halft agher ara the samman om ask oc disk göre alla ena gingärdh. O. G. L. Vins. B. 10 o. Dr. B. V; K. K. L. L. Kon. B. 15; U. L. A. B. 11 § 2; V. M. L. II. A. B. 10 § 3; m. fl. st.
    Att den stora familjen existerat ännu på 1500-talet kan man se af följande anteckningar i kronoräkenskaper: »Effter mantalet och kallas bogeskatt, szå ath hwar bonde szom skogzbrwckningh haffwer utgiör årligen ½ öre. Fram delis haffver sönn, bro er eller magh meth szegh uti szinn gårdh, szom skogen brwka kan, tha giffs för hvarthera ½ öre årligen» (Norrl. H. 1543: 2) och »Itthem giöres bogeskatthen vth effther mantaleth, szå atth hvar och een bonde theslikest theres söner och måger, szom i brödt er medth bondanom, hulke wone (vuxne) mend ere och szå starck atth han förmåå arbörste spenne» (Norrl. H. 1546: 5) cit. af Thulin: Om mantalet s. 91. not. Härpå syftar utan tvifvel Gustaf Vasa, då. han i Plak. d. 19 april 1555 klagar, »at Fyre, Sex, Otte eller flere och under tiden en hel Slecht wele alla tränge sig in på. ett hemman och ingen wil lathe löse sig uth utan mene att the ingenstädes sig så. väl behielpe kunne som ther the äre uppfödde.»
    Jmf. ock Nordling: Föreläsningar öfver Ärfda Balken s. 328–331; Olivecrona: Om makars Giftorätt i bo. s. 199; Nordström a. a. II. s. 45.
    Winroth: Arf:s ansv. s. 28–32.
    Winroth: Äktenskaps ingående s. 20–21; Winroth: Äktenskapshindren s. 13 och 32.
    Å andra sidan bestrider Krüger: Det aryska elementet s. 74 att den patriarkala familjen funnits i Sverige.
  8. Månggifte förekom. Adalkona var högtidligt äktad hustru. Frilla formlöst äktad. Se Nordström a. a. II s. 65 ff. »Ældre Gulatingslov» k. 25 (Keyser och Munch) innehåller förbud för man att hafva mer än en hustru. Olika böter, om han tager två hustrur eller en hustru och en frilla. I Sverige hade under medeltiden t. o. m. präster konkubiner »publice» (D. S. 449 o. 464) Jmf. ock Botin: Sv. Folkets hist. I s. 26 och Rühs: Svea Rikes hist. I § 16.
  9. De sades vara. »saman om disk och duk». Härpå syftar jämväl uttrycket »suþnautar» – sjudsällskap – i Gotlands hist.
  10. V. G. L. II ÄB 28; III: 83; Sk. L. I: 15–17; G. L. I: 28 § 6 in fine, § 7; Ö. G. L. Dr. B. 5 pr. Nordström a. a. II s. 79.
  11. Winroth: Äktenskapshindren s. 35.
  12. Jmf. G. L. I: 28 § 8.
  13. Jmf. G. L. I: 28 § 8; Sk. L. I: 16: Ö. G. L, Dr. B. 5 pr.
  14. Schlyters Gloss. vid G. L.
  15. »Staten i forntiden.»
  16. »Den sociala utvecklingen.»
  17. Kreüger a. a. kap. III.
    H. H. Hildebrand: »Folkens tro om sina döda», s. 125 ff. Ynglingasagan. Jmf. ock G. L. I kap. 4 och 24 samt Gotlands Historia 1:sta stycket in fine.
  18. D. S. 41.
  19. Håkon den godes saga. G. L. I: 24 pr. Jmf. ock »Skraa for S.t Olafsgildet i Onarheim» och »Skraa for et Olafsgilde i Gulathingslagen».
  20. Gotl. Hist. 1:sta st. in fine.
  21. Montelius: Sveriges Historia I s. 167.
  22. Winroth: Äktenskapshindren s. 68 o. not 3.
  23. Nordling: a. a. s. 39.
  24. Nordling: a. s. 37.
  25. Winroth: Äktenskapshindren s. 69.
  26. Winroth: loc. cit.
  27. I: 20 pr.
  28. Vins. B. 10.
  29. I. Steenstrup: Indledning i Normannertiden s. 207, cit. af Montelius: a. a. s. 265.

    På Bornholm ärfver yngste brodern ännu i dag hela gården. – J. H. Deuntzer: »Den danske Arveret» s. 19.
  30. Yngl. sag. k. 40.
  31. Winroth: Äktenskaps ingående s. 19.
  32. V. G. L. I Ä.B. 23; II ÄB. 32; Ö. G. L. Ä.B. 20; Sk. L. I: 123.
  33. Se t. ex. Fritzners ordbok jämte Tengberg: »Om den äldsta territoriella indelningen i Sverige» s. 21.
  34. Se Yngl. sag. k. 20 o. 24.
  35. »Svenska folkets öden» af C. A. Agardh, Carlstad 1857, s. 62.
  36. Agardh: a. a., s. 64.
  37. Om Vartofta härads större betydelse än öfriga härad i Västergötland förmäler Gustaf I, då han i Br. d. 1 aug. 1540 råder Gustaf Olsson att begynna skattläggningen i Vartofta h:d, »effter thet ath menige landet pleger mest haffua skötz mål til them, så kunde thet tess bättre och ringare wara ath handla ther om i the andre små herrade i then landzenden».
  38. Olof d. hel. saga, k. 76.
  39. Yngl.-sag., k. 40.
  40. H. O. Hildebrands öfvers. af Konungaboken, s. 7, not. 3.
  41. Tengberg: a. a., s. 21.
    Styffe: Skand. under unionstiden, s. 2.
    Tengberg har funnit socken- och byanamn på härad inom Svealand. Men i Götaland förekomma åtminstone två sockennamn – Amnehärad och Upphärad i Västergötland – samt ett byanamn – Trulshärad i Skåne.
  42. Lagerbring: Svea Rikes Hist. I, s. 383 förklarar häradet bestå af 100 »byar eller hus» Kreüger, a. a., s. 24, not., Tengberg, a. a., s. 20, Nordström, a. a. I, s. 12–13 säga däremot, att häradet bestod af ett obestämdt antal eller en hop af fria män.
    Det är tydligen beteckningen hundari, som föresväfvat bemälde författare.
  43. Styffe: a. a., s. 258.
  44. Yngl.-sag., k. 40.