Pastor Hallin/17

←  16.

Pastor Hallin av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) 17.

18.  →

17.

När Ernst vaknade, var klockan redan åtta, och med en fart rusade han ur sängen för att väcka fadern. De mjuka bolstrarna och duntäckena hade insvept dem som i en dimma af tystnad och sömnlust, så att de sofvit i fulla tio timmar. Så stilla hade flickan gått i rummet, att hon icke hade väckt de sofvande. Och ändå var det friskt vatten i karafinerna, prydligt och ordentligt lågo deras kläder borstade och hopvikna på hvar sin stol med de blankade skorna framför dem på mattan, och i kakelugnen kolade de sista glöden af brasan bakom ett försigtigt järngaller, som blifvit ditsatt utan att skramla.

När de kommo ned i förmaket, fingo de vänta en god stund, innan någon af värdfolket visade sig. I salen gick ensam den stillsamma flickan med den släta klädningen och det vattenkammade håret och dukade bordet.

Den, som kom först, var prosten. Den lilla mannen såg aldeles ohjälpligt högtidlig ut. Prestkragen satt styf öfver den halfknäppta prestrocken och gjorde hans feta haka ändå fetare. Hans mun hade fått en ovanlig form, den hade rundat sig nästan som en strut, och ögonen plirade fuktigt och snedt bakom tätt blinkande ögonbryn.

Han hostade och gick emot sina gäster.

»Det är ett ljufligt Herrans väder i dag,» sade han.

De tre herrarna satte sig igen. Som af en nödvändighet kommo de att intaga sina gamla platser, Ernst satt och såg ut på gården, där hundarna lågo och solade sig i sanden, rapphönshundarna vid stora trappan och gårdvararna borta vid flygeltrappan.

Prostinnan kom in. Hon var svartklädd med guldbrosch och liksom prosten röd i ögonen. Hon berättade, att Amélie ännu icke var klädd. Stackars Amélie. Hon var så rädd att icke hinna till kyrkan.

»Vi ha sofvit litet länge allihop,» tillade hon.

»Ja,» sade presten och hostade. »Det är sabbath, Herrans hvilodag.»

Och alla satte sig långsamt till bords, medan den vattenkammade flickan stilla och tyst bar fram stora fat med bräckt skinka, biffstekar och förlorade ägg.

I dag var det om möjligt ännu tystare i prostgården. Det hördes inte ett knäpp i hela huset, endast gafflar, knifvar och skedar tycktes vara i rörelse. Men äfven dessa lyftes upp eller fäldes ner, som om man varit rädd att göra märken i talrikarna, yttrade någon ett ord vid bordet, skedde det med half röst, och man sade icke annat än: »får jag be om saltkaret», »en skifva bröd, om ni vill vara så god» o. s. v. Då och då hördes prostinnans röst, som uppmanade gästerna att äta mer.

Och efter måltiden följdes alla åt till kyrkan, som låg på andra sidan om landsvägen.

Det var en låg gammaldags kyrka utan torn. Adjunkten och Ernst hade inte en gång sett den, när de dagen förut kommo åkande. Den låg några steg från landsvägen på en liten kulle, omgifven af en hög stenmur, och bredvid den stod en rödmålad, bofällig klockstapel, från hvilken just nu de gamla klockorna ljödo öfver den församlade mängdens hufvuden.

Det var icke något buller på kyrkogården, i trots af att den var full med folk. Gubbarna stodo på ett håll, och gummorna på ett. Flickorna stodo hos gummorna, och pojkarna hos gubbarna. Det var intet flams och ingen kärlekshandel mellan gossar och flickor, och alla, som stodo på kyrkbacken, gamla och unga, stodo där tysta eller samtalade med hviskande röst, medan de väntade, att prosten skulle komma, innan de gingo in i kyrkan.

Prestgårdens ande hade lugnande och stillande spridt sig äfven tvärs öfver landsvägen, omhägnande kullen, där kyrkan låg, och där den röda klockstapeln lät sina klockor tala ensamma i den tigande nejden.

Ty det fans många väckta i Sollösa församling. Det var tysta, stillsamma människor, som älskade friden och fruktade världen. Det var människor efter prostens sinne, som inte smälde i hans grind och inte bullrade på kyrkogården. Kort sagdt — det var människor, som passade i Sollösa. Och i dag fylde de kyrkogården och backen utanför. Omkring dem spelade vårvinden ljum, och högt upp i luften drillade lärkorna i det klara solskenet. Björkarna på kyrkogården buro svällande, bristfärdiga knoppar, och på prostgårdens rabatter stodo aurikler och perlhyacinther färdiga att spricka ut.

Prosten, prostinnan och deras gäster kommo upp på kyrkogården. De gingo genom den öppna järngrinden, uppför de vittrade stentrapporna, och de föregingos af en hviskning, som med ens gjorde slut på hvarje samtal. En bred väg bildades själfmant ända fram till kyrkan, och på den vägen gingo herskapet fram. Rundt omkring dem nego gummor och flickor, och hattar togs af. Men icke ett ord växlades, endast vänliga nickar och leenden, och när herskapet försvunnit genom den låga kyrkdörren, satte sig hela denna mängd af människor i rörelse. Utan buller, utan trängsel fylde den stilla alla bänkar i kyrkan, karlarna på den ena sidan och kvinnorna på den andra, och efter dem slöto sig de stora kyrkodörrarna ljudlöst och stilla, medan salmen spelades upp på den snidade orgelläktaren öfver ingången. Och när salmen var slut, stod prosten för altaret och läste med darrande, hostande stämma:

»Helig, helig, helig.»

Och Sollösaborna böjde sina hufvuden och lyssnade med andakt. Ty alla trodde de på sin prost, och alla voro de stolta öfver honom.

Ty prosten hade stort rykte om sig bland guds barn. Men han hade icke altid haft det. Och egentligen var det en ringa ting, som gaf honom nådegåfvan, att människorna trodde på honom.

Innan han kom till Sollösa som prost, hände det nämligen en gång, att han predikade under ett åskväder. Och medan han stod på predikstolen och läste tacksägelsen efter de döda, och klockaren stod bredvid honom, slog blixten ned i kyrkan och dödade klockaren. Men kyrkoherden förblef oskadd.

Och de fromma sade, att det skett, på det att deras herde skulle sparas för guds rike.

Stilla, men säkert gick hans rykte öfver stiftet. När han kom till Sollösa som prost, hade ryktet gått före honom och vunnit folkets hjärtan. Och därför lyssnade de trogna till hans ord, som om gud själf hade talat.

Ty detta var visserligen guds finger. Alla kunde se hans vilja och förstå hans mening i detta.

Döfvande, tryckande låg värmen öfver kyrkan. Långsamt släpade sig gudstjänsten fram, tills predikan skulle börja. Lika långsamt gick predikan, och lika trögt ljödo salmerna efteråt genom det låghvälfda rummet. Här och där nickade ett hufvud af sömn, en och annan låg framstupa i bänken med ansigtet mot händerna, som hvilade på bänkens kant.

Före hela gudstjänstens slut aflägsnade sig ingen. Men när salmens sista slutackord dött bort, reste sig alla småningom från sina platser, rätade i stillhet på sina lemmar och stannade i bänkarna, väntande, att herskapet skulle gå ut först. Sedan tömdes kyrkan, dörrarna slöto sig, och klockaren gick hem till sig med de stora nycklarna dinglande i handen.

På stigar och vägar gingo skaror af stillsamma människor åt olika håll hem genom den söndagstysta trakten.

I prostgården sutto herrarna igen på sina platser i förmaket och väntade på middagen. Ute på gården sofvo hundarna.

»Det blir godt att få hjälp med arbetet,» sade prosten till Ernst. »Här fins en tacksam jordmån.»

Prosten snöt sig och hostade.

»Ingen upprorisk anda, gud vare lof. En tacksam jordmån.»

Och genom rummet hördes ljudet af urets enformiga knäppande.

Dörren till matsalen gick upp, och flickan anmälde, att bordet var serveradt.

Fröken Amélie stod med prostinnan i matsalen. Hon tog de främmande herrarna i hand och neg.

Prosten klappade henne liksom föregående dag på håret.

»Du kom inte till kyrkan i dag,» sade han.

»Nej,» sade Amélie. »Jag var så ledsen, men jag ville inte komma sent och störa församlingen.»

»Det var rätt, mitt barn,» sade prosten.

»Pappa tycker inte om, att man kommer in, sedan gudstjänsten börjat,» sade prostinnan.

Efter middagen kom kaffet, aldeles som dagen förut. Prosten försvann på en timma och lämnade gästerna ensamma med fruntimren.

Efter kaffet skulle gästerna resa.

»Välkommen tillbaka till vårt kära, tysta Sollösa,» sade prosten, när han tog Ernst i hand till farväl.

Vagnen rullade i den mjuka sanden ut genom de svarta grindarna till det gröna rutstaketet, och när den svängde upp på landsvägen, togo de båda herrarna än en gång af sig hattarna för prosten, prostinnan och fröken Amélie, som stodo och nickade ute på trappan. Hundarna sågo upp efter vagnen, men skälde icke.

Adjunkten och Ernst sutto en stund tysta. Deras tankar sysslade hvar på sitt sätt med det de upplefvat och sett.

Slutligen sade adjunkten, och hans röst lät vemodig:

»Det blir alt ensamt för dig därute.»

Det flög ett leende öfver sonens läppar, som fadern inte förstod.

»Det är kanske just det, jag behöfver,» sade han.

Det låg något så på en gång skyggt och bittert i hans röst, att adjunkten blef uppmärksam. Han kände sonen öfver hufvud ganska litet, under hans uppväxtår hade han aldrig haft tid att sysselsätta sig med honom, och i allmänhet tyckte adjunkten om att göra alting så enkelt för sig som möjligt. Men denna gång trängde sig den tanken på honom med oemotståndlig makt, att här var något i olag, något, som en far borde ha del af. Och med en bekymrad min såg han på sin son och frågade:

»Hur är det med dig? Du har sett så dyster ut, sedan du kom hem. Har du något på ditt samvete?»

Ernst kunde ej låta bli att le. Fadern trodde uppenbarligen att han hade något att ångra, att han gjort skulder, haft lättsinniga förbindelser eller något i den stilen. Han, som lefvat ett nästan asketiskt ungdomslif! Misstanken föreföll honom så oändligen komisk. Om det gält hans lif, skulle det varit honom omöjligt att nu tala rent ut, och han svarade därför endast med samma leende, som han ej kunde undertrycka:

»Ingenting, så som pappa tror, det försäkrar jag.»

»Gud ske lof,» tänkte adjunkten.

»Man kan ha nog ändå,» tillade Ernst hårdt.

Det kom så plötsligt, att han ej hann tänka på orden, innan de undsluppit honom. En brännande rodnad göt sig öfver hans panna och kinder, och han såg ut åt den andra sidan af vagnen.

Adjunkten blef betänksam, och en dunkel aning bemäktigade sig honom. Men samtidigt sade han sig själf, att om det var något sådant, om sonen verkligen var missnöjd med den bana, han valt, då vore det bäst, om ingenting blefve sagdt. Ty ett uttaladt ord här vore farligt. Han kände sonens ömtåliga lynne, och han förstod, att ett enda försök att inverka på sonens samvete skulle gifva honom den energi, som behöfdes för att framkalla en katastrof. Och denna katastrof ville adjunkten icke ens tänka sig som möjlig.

Därför var det bäst, att intet ord yttrades dem emellan, att Ernst fick afgöra denna sak med gud och sig själf. Och adjunkten teg till följd af den föräldrarnas egoism, som gör, att de aldrig vilja lida med sina barn eller för deras skull.

De gamla bruna hästarna lunkade varligt fram genom den höga skogen, där kvällsolen föll snedt in och lyste mellan de våtglänsande barren. Genom skogen hördes på afstånd det enformiga bruset af en fors.

Ernst försjönk i tankar. Inom honom arbetade känslor och intryck, som voro honom aldeles nya. Det var icke hans gamla drömmar eller strider. Det var icke den lilla kampen mellan prest eller icke prest. Det var icke hans försmådda kärlek, som talade inom honom. Det var intet af alt detta.

Resan ut till landet, den korta promenaden till kyrkan, landtluften, solljuset, vårkraften i brusande vattendrag och svällande knoppar — alt detta fylde honom med en känsla, hvilken var honom lika ny som obegriplig. Om någon hade frågat honom, hvad han tänkte eller kände, skulle han icke ha kunnat gifva något svar als. Men han var upprörd, utan att veta hvarför, sjuk till sinnet, utan att veta hvaraf, sorgsen, utan att känna någon orsak. Det var hela hans förkväfda ungdomslif, alla kufvade tankar, önskningar och begär, som gjorde uppror inom honom, och orden undsluppo honom utan sammanhang och mening, tyckte han själf. Men han skulle icke ha kunnat undertrycka ett enda, och så ensam hade han lefvat, så kufvad och undertryckt hade hvarje egen tanke och vilja altid varit hos honom, att han icke ens kände de behof, som fylde hans egen själ. Hans egen stämma ljöd honom främmande, när den talade ut den sorg, som var frukten af hela hans lif.

Och när adjunkten ingenting svarade, sade han kort och hårdt:

»Är det inte märkvärdigt, att pappa och jag als inte känna hvarandra?»

»Känna vi inte hvarandra?»

Adjunkten såg upp med en blick, som ännu var tung efter middagen.

Ernst skrattade till. Fan lutade sig framåt och talade under ifriga gester med ett försök att tala sansadt och lugnt, som kom hans stämma att darra ännu häftigare.

»Nej,» sade han, »vi känna inte hvarandra. Inte som barn har jag känt min far, inte som pojke, inte som yngling och inte nu, när jag borde vara man, hvilket jag inte är. Och han har inte känt mig. Eljest skulle han inte ha misskänt mig så grymt. Eljest skulle han inte ha kunnat kasta mig så handlöst och hjärtlöst på sned i världen, utan att ett ögonblick fråga efter, om min natur dref mig till något annat, eller om den bara teg och fogade sig.»

Han talade, som om han glömt, att fadern var närvarande, och han fortfor att se framför sig och göra lifliga gester.

»Hvarför fick jag inte bli bonde?» bröt han ut. »Hvarför fick jag inte gå bakom plogen och gräfva diken och köra gödsel och lassa hö? Hvarför fick jag inte hugga timmer och meja säd, lefva i arbete för mig själf i stället för att böja min rygg öfver böckerna?»

Han knöt handen, sin långsträckta, magra hand, med en hotande åtbörd, i hvilken tillika låg något maktlöst.

»Böckerna!» sade han med mera dämpad röst för att icke höras fram till kuskbocken. »Hvad jag hatar dem. De ha förstört mitt lif, i stället för att lära mig att lefva. De ha fylt mitt hufvud med onyttiga ting och stulit min kraft, i stället för att öka den. Det är de döda, som regera öfver de lefvande. Det är spöken, som gå ur grafvarna och skrämma de lefvande, i stället för att vackert ligga stilla och sofva. Det är ohyggliga spöken, som vi tro på, och som skratta åt oss på vår rygg, därför att de lurat oss.»

Adjunkten tog förskräckt om hans arm.

»Du är sjuk, Ernst,» sade han.

»Sjuk? Ja, jag är sjuk, och jag har aldrig varit annat än sjuk. Det är kanske det, som har gjort hela min olycka. Det är kanske det, som har dragit mig bort från den friska luften och det härdande arbetet, som stängt mig inne i kvafva rum, tryckt in mitt bröst, plattat ned mina skuldror och blekt mitt ansigte. Hvarför fick jag inte bli bonde, säger jag? Kanske hade jag kunnat bli frisk då? Kanske hade jag då varit en man?»

Han drog sin hand undan adjunktens tag och lutade sig slappt tillbaka i vagnshörnet. Båda tego, den ene därför att han uttömt sig, den andre därför att han ej visste något att säga.

Men hos adjunkten vaknade den gamla prestslägtens kärlek för landet med alt dess behag och alt dess arbete. Och hur besynnerligt än sonens tal föreföll honom, och hur öfvertygad han än var, att detta var en öfverretning, som skulle gå öfver, så vaknade dock inom honom äfven en annan känsla. Han hade altid önskat att äga bara ett litet hemman, som han kunde kalla sitt, och han brukade skämtande säga, att bara han fick betala sina skulder, så skulle han göra besparingar och köpa en liten gård, där han ville bo på gamla dagar.

Nu ljödo sonens ord så underligt i hans öron. De kommo med förebråelser, att fadern ej lefvat med sin son nog för att förstå hans lif. De sårade honom och plågade honom. De kommo häftigt och oöfverlagdt som från ett retadt och plågadt barn. Och adjunkten blef icke ond. Ty i alvarliga ögonblick händer det att till och med fåfängan får krypa i skrinet. Han kände bara en stor tomhet mellan sonen och sig, och han anklagade sig själf. Men inom honom genljödo sonens ord: »Hvarför fick jag inte bli bonde?» Det var nonsens, det visste han. Men ändå! Han såg på sonens magra gestalt med det bleka ansigtet och det insjunkna bröstet. Och han förstod ännu tydligare, att det var nonsens. Men ändå plågade honom dessa ord, plågade och refvo i honom. Ett medlidande grep honom, som om han vore skuld till denna sjuklighet, och med ens fick han ett begär att göra alt godt igen, att liksom i ett ögonblick bygga upp, hvad som endast kan byggas under långa år, om bygnaden skall bli säker och varaktig.

Han lade handen på sonens knä, och med darrande röst frågade han:

»Hvad felas dig? Dölj ingenting för mig.»

Ernst såg upp. Han andades kort och flämtande som efter en stor ansträngning. Och han såg ut, som om han tänkt sitta frånvarande som vanligt, omedveten om det häftiga utbrott, hvilket nu icke längre kunde göras ogjordt.

»Dölj ingenting för mig,» upprepade adjunkten.

Ernst lade sin hand på faderns och hans blick var bedjande.

»Förlåt mig,» sade han. »Jag är visst trött. Det var illa af mig att tala, som jag gjort.»

Den tanke, som nyss trängt sig på adjunkten, kom tillbaka. Och nu kom den igen med sådan kraft, att alla egoistiska betänkligheter veko. Och med en plötslig ansträngning sade han:

»Är det ditt val af lefnadsbana, som plågar dig?»

Ernst teg ett ögonblick, men han såg bort. Adjunkten ångrade redan sin fråga. Han kände, att han gissat rätt, och den pinande tanken på framtiden grep honom. Han tänkte på sonens stälning, på sin stälning, på hvad folk skulle säga, hvad hans hustru skulle säga. Och med en förlamande känsla flög den tanken igenom hans hufvud:

»Pängar! Utgifter! Nya lån! Nya bekymmer!»

Och han väntade andlöst på sonens svar.

Ernst satt stum. Nu var stunden inne. Nu skulle det sägas. Nu kunde han säga det. Och i fantasin kände han sig så lätt, som om det redan vore sagdt.

Men så kommo hans tankar in i sin vanliga cirkelgång, och med en oerhörd kraftansträngning beherskade han sig, såg fadern in i ögonen och svarade utan att darra på målet:

»Pappa bedrar sig. Jag har valt mitt kall af fri vilja.»

Adjunkten kände på sig att sonen ljög. Men han vågade icke förnya frågan, af fruktan att framkalla ett annat svar. Han hade gjort nog för att lätta sitt samvete, och en lättnadens suck undslapp honom, i det han drog tillbaka sin hand undan sonens.

»Gud ske lof,» sade han sakta.

Vagnen rullade vidare. Och de båda männen sutto länge tysta, hvar och en sysselsatt med sina tankar. Ernst förde med en honom egen rörelse ofta handen upp till sitt ansigte och drog i sitt mjuka skägg.

Adjunkten såg det och för att med ett skämt bryta den pinsamma tystnaden sade han:

»Snart har du inte något skägg att dra i.»

Ernst tog hastigt bort sin hand och log tvunget.

»Ja, det är sant,» sade han.

Vagnen rullade uppför en backe, och framför dem låg Gammelby. Domkyrkans torn syntes högt öfver de öfriga bygnaderna.

❦❦❦