Pauline/Kapitel 09
| ← Återseendet |
|
En hastig resa → |
NIONDE KAPITLET.
AVGÖRANDET.
Jag tillbragte en förfärlig natt, en natt av suckar och tårar. Ni vet ej, ni män, och ni skall aldrig erfara vilka kval måste plåga en ung flicka, uppfostrad under sin mors ögon, vars hjärta, rent som en spegel, ännu ej blivit fördunklat av någon andedräkt, vars mun aldrig uttalat ordet kärlek, och som plötsligt ser sig, såsom en stackars värnlös fågel, fången och insnärjd i en vilja, mäktigare än hennes motstånd; som känner en hand, vilken bortrycker henne, ehuru ivrigt hon strävar att motstå den, och som hör en röst, vilken säger henne: »Ni älskar mig», innan hon själv sagt: »jag älskar er.»
Jag vet ej huru jag kunde undvika att bliva vansinnig denna natt; jag ansåg mig förlorad. Oupphörligt upprepade jag för mig själv: »Jag älskar honom! Jag älskar honom!» och detta med en fruktan så djup, att jag ännu i dag icke vet, om det ej var en känsla, helt och hållet motsatt den jag trodde mig erfara.
Emellertid var det tydligt, att alla de sinnesrörelser, jag rönt, voro bevis på kärlek, emedan greven, för vilken ingen av dem blivit obekant, tolkade dem så. För min del voro de de första intryck jag erfarit i detta avseende. Man hade sagt mig, att man endast borde frukta eller hata dem, som gjort oss ont; jag kunde således varken hata eller frukta greven; och om det, jag kände för honom, varken var fruktan eller hat, så måste det väl vara kärlek.
Följande morgon, då vi satte oss till frukostbordet, framburos till min mor tvenne kort ifrån Horace de Beuzeval; han hade skickat för att underrätta sig om min hälsa och fråga om mitt illamående haft några följder. Denna efterfrågan, ehuru tidigt den kom, ansågs av min mor såsom ett vanligt artighetsbevis. Greven sjöng med mig, då händelsen inträffade, och denna omständighet ursäktade hans brådskande deltagande. Min mor varseblev då endast, huru matt och blek jag var. Det oroade henne i början; men jag lugnade henne med den försäkran, att jag ej kände något ont, och att för övrigt luften och stillheten på landet skulle alldeles återställa mig, om hon ville att vi återvände dit. Min mor hade blott en vilja, och det var min; hon gav befallning om avresa, och omkring klockan två foro vi.
Jag flydde från Paris med samma iver, som jag fyra dagar förut flytt landet; ty min första tanke, då jag såg grevens kort, hade varit, att, så snart mottagningstimman inträffade, skulle han själv inställa sig. Men jag ville fly honom, jag ville aldrig återse honom. Efter den tanke, han fattat om mig, efter det brev, han skrivit till mig, tycktes mig att jag skulle dö av blygsel, om jag återfunne mig med honom. Alla dessa tankar, vilka trängde sig i min hjärna, jagade blodet så häftigt och ofta till mina kinder, att min mor trodde att det fattades mig luft i det täckta åkdonet, och befallde kusken att hålla, så att betjänten kunde fälla ned sufletten.
Det var de sista dagarne av september, det vill säga vid den ljuvaste tidpunkt på hela året; bladen på vissa träd började rodna i skogarne. Det är någonting vårlikt i hösten, och årets sista vällukter likna ofta dess första ångor. Luften, åskådandet av naturen, alla dessa ljud i skogen, som bilda ett enda uthållande, melankoliskt obeskrivligt, började förströ mitt sinne, då jag oförmodat vid en av avvägarne framför oss blev varse en ryttare. Ehuru han ännu var långt borta, fattade jag min mors arm, i avsikt att be henne återvända till Paris, ty jag hade igenkänt greven; men jag hejdade mig genast. Vad skulle jag förebära såsom orsak till denna förändring i vilja, vilken liknade ett infall utan alla skäl? Jag samlade därför hela mitt mod.
Ryttaren red i gående; också upphunno vi honom snart; det var, såsom jag redan sagt, greven.
Han hade knappt igenkänt oss, förrän han närmade sig, bad om ursäkt, för att han så tidigt låtit efterfråga huru jag mådde; men innan han litet senare reste ut på landet till herr de Lucienne, där han ämnade tillbringa några dagar, hade han ej velat lämna Paris med den oro, varuti han var; om tiden varit passande, skulle han hava kommit själv. Jag framstammade några ord; min mor tackade honom. — »Vi återvända också till landet», sade hon, »för den återstående delen av årstiden.»
»Då tillåter ni kanske, att jag blir er eskort ända fram?» svarade greven. Min mor böjde sig småleende; saken var enkel; vår egendom låg tre lieues närmare än herr de Luciennes, och samma väg förde till båda.
Greven fortfor därför att galoppera bredvid oss under de fem lieues, som återstodo. Den hastiga farten och svårigheten att hålla sig bredvid vagnen gjorde att vi endast växlade få ord. Framkommen till slottet, hoppade han av hästen, hjälpte min mor att stiga ur och bjöd mig därefter handen. Jag kunde ej avslå den; jag framräckte min hand darrande. Han fattade den utan livlighet, utan låtsad iver, likt varje annans; men jag kände att han där lämnade en biljett. Innan jag kunde säga ett ord eller göra en rörelse, hade greven vänt sig till min mor och tog avsked av henne. Därefter satte han sig åter till häst, avböjde alla hennes anbud att taga någon vila, tog vägen till herr de Luciennes egendom, där han sade sig vara väntad, och försvann inom några ögonblick,
Jag hade stått orörlig på samma ställe; mina ihoptryckta fingrar kvarhöllo biljetten, den jag ej vågade släppa, och den jag likväl fast beslutat att ej läsa. Min mor kallade mig; jag följde henne. Var skulle jag göra av denna biljett? Jag hade ingen eld för att uppbränna den. Sönderslita den? Man kunde finna bitarne. Jag gömde den i skärpet på min klädning.
Jag utstod en utomordentlig plåga, intilldess jag kom på mitt rum. Detta brev brände mitt bröst; det tycktes liksom en övernaturlig makt gjort varje av dess bokstäver läslig för mitt hjärta, vilket nästan rörde därvid; detta papper hade en magnetisk kraft.
Säkert skulle jag i samma ögonblick jag emottagit det, sönderslitit det, uppbränt det genast, utan att tveka, men då jag kom in till mig, hade jag ej mera mod därtill. Jag bortsände min kammarjungfru under föregivande av att jag skulle avkläda mig själv; sedan satte jag mig på sängen och förblev så en hel timma, orörlig, med stirrande ögon och biljetten hopklämd i den knutna handen.
Slutligen öppnade jag den och läste:
»Ni älskar mig, Pauline; ty ni undflyr mig. I går lämnade ni balen, där jag var, i dag lämnar ni staden, där jag är; men allt är fruktlöst. Det finnes mänskliga öden, som sällan sammanträffa, men vilka, sedan de en gång sammanträffat, aldrig böra åtskiljas.»
»Jag är icke en man, såsom alla andra; i nöjets, bekymmerslöshetens och glädjens ålder har jag redan lidit mycket, tänkt mycket, fruktat mycket; jag är tjuguåtta år. Ni är den första kvinna jag älskat; ty jag älskar er, Pauline!»
»Genom er skall jag, om Gud ej krossar detta mitt hjärtas sista hopp, kunna glömma det förflutna och hoppas på framtiden. Det förflutna är det enda, varuti Gud är utan makt och kärleken utan tröst. Framtiden tillhör Gud, det närvarande oss själva, men ej det förflutna. Om Gud, som förmår allt, kunde giva glömska av det förflutna, skulle det i världen finnas varken materialister, hädare eller atheister.»
»Nu är allt sagt, Pauline; ty varom skall jag underrätta er, som ni ej redan vet, vad skall jag säga er, vad ni ej gissat? Vi äro båda unga, båda rika, båda fria; jag kan tillhöra er, ni mig. Ett ord av er, jag vänder mig till er mor, och vi bliva förenade. Om mitt sätt, liksom min själ, är olikt världens vanor, så förlåt mig mina egenheter och emottag mig sådan jag är; ni skall göra mig bättre.»
»Skulle, tvärtemot vad jag hoppas, Pauline, en bevekelsegrund, den jag icke förutser, men som likafullt kan finnas, förmå er att framgent fly mig, såsom ni hittills försökt att göra det, så vet att allt vore förgäves. Jag skall följa er överallt, såsom jag nu följt er; ingenting fäster mig vid en ort mera än vid en annan; allt drager mig tvärtom dit, där ni är. Att möta er eller följa edra spår, skall hädanefter bli mitt enda mål. Jag har förlorat många år och hundrade gånger vågat min timliga och eviga välfärd, för att komma till ett resultat, som icke lovade mig samma lycka.»
»Farväl, Pauline! Jag hotar er icke, jag anropar er; jag älskar er, ni mig! Hav förbarmande med oss bägge!»
Det skulle vara mig omöjligt att säga, vad som föregick i mitt inre vid läsningen av detta brev. Jag tyckte mig vara ett rov för någon av dessa förfärliga drömmar, där man hotas av en fara och försöker att fly; men fötterna fastgro vid marken och luft fattas det betryckta bröstet. Man vill skrika, men det felas ljud för rösten. Då förjagas sömnen av förskräckelsen, och man vaknar med klappande hjärta och pannan höljd av svett.
Men här fanns ej någon utväg att vakna; det var icke en dröm, utan en förfärlig verklighet, som grep mig med sin mäktiga hand och bortsläpade mig med sig; och likväl, på vad sätt var mitt liv förändrat? En man hade uppträtt däruti, och det var allt. Jag hade med denne man växlat knappt ett ord och en blick. Vilken rätt trodde han sig då äga att fängsla mitt öde vid sitt, såsom han gjorde det, och tala till mig nästan som en herre, då jag ännu icke en gång beviljat honom en väns rättigheter? Denne man, jag kunde i morgon icke se på honom, ej tala vid honom, ej känna honom! Men nej! Jag kunde ingenting; jag var svag; jag var kvinna; jag älskade honom!
Men visste jag det verkligen? Var det kärlek, jag kände för honom? Inträder kärleken uti ett hjärta, föregången av en så stark fruktan? Ung och okunnig, såsom jag var, hade jag mig bekant vad kärlek vill säga? Detta olycksaliga brev, varför brände jag det ej, utan att läsa det? Hade jag icke, då jag emottog det, givit greven rättighet att tro, det jag älskade honom? Men huru skulle jag hava gjort i tjänstfolkets närvaro? Men att lämna det till min mor, säga henne allt, yppa allt för henne… yppa för henne — vad? Barnsliga farhågor och intet annat. Dessutom, vad skulle min mor hava tänkt om ett sådant brev? Hon skulle hava trott, att jag med ett ord, en åtbörd, en blick uppmuntrat honom. Med vilken rätt sade han annars, att jag älskade honom? Nej, jag vågade aldrig säga det för min mor.
Men detta brev, framför allt måste jag bränna det genast. Jag höll det intill ljuset, det tog eld, och lik allt, som varit och icke mera finns, var det snart blott en smula aska. Sedan avklädde jag mig skyndsamt, hastade i säng och blåste ut ljusen, för att undfly mig själv och gömma mig i natten. O, huru jag i mörkret tillslöt mina ögon, huru jag tryckte händerna mot ansiktet, och huru jag, oaktat denna dubbla slöja, återsåg allt! Detta olyckliga brev stod skrivet på murarne i rummet. Jag hade läst det blott en gång, och likväl var det så djupt inristat i mitt minne, att varje rad, uppdragen av en osynlig hand, tycktes visa sig tydligare i samma mån som den föregående utplånades; och jag läste och åter läste det sålunda tio gånger, tjugu gånger under hela natten. O, jag försäkrar er, mellan detta tillstånd och vansinne var en skiljemur bra lätt att överstiga, och en förlåt alltför svag att nedriva.
Först närmare dagningen insomnade jag alldeles utmattad. Då jag vaknade, var det redan sent; min kammarjungfru underrättade mig, att fru de Lucienne och hennes dotter ankommit. Då upprann en hastig tanke hos mig. Jag borde säga allt för fru de Lucienne; hon hade alltid visat mig den största tillgivenhet; det var hos henne jag sett greve Horace; han var vän till hennes son; det var den bästa förtrogna för min hemlighet; Gud själv sände mig henne. I detta ögonblick öppnades min dörr och fru de Lucienne inträdde. O, då trodde jag verkligen på denna sändning; jag reste mig upp i sängen och sträckte snyftande mina armar emot henne; hon satte sig bredvid mig.
»Nåväl, mitt barn», sade hon efter en stund och skilde mina händer, varmed jag betäckte ansiktet; »låt se, vad fattas dig?»
»O, jag är bra olycklig!» utbrast jag.
»Din ålders olyckor äro som stormarne om våren; de gå snart förbi och göra himlen ännu mera ren.»
»Ack, om ni visste.»
»Jag vet allt», svarade fru de Lucienne.
»Vem har sagt er det?»
»Han!»
»Han har sagt, att jag älskade honom?»
»Han har sagt, att han åtminstone hoppas det; bedrar han sig?»
»Jag vet icke själv; jag kände kärleken endast till namnet; huru vill ni att jag skall se klart i mitt hjärta och kunna, under den ångest, som plågar mig, analysera den känsla, som förorsakar den?»
»Välan, jag ser att Horace läste bättre däruti, än du själv.» — Jag började gråta. — »Nå», fortfor fru de Lucienne, »däruti finner jag ej stort skäl till tårar. Låt oss tala förståndigt. Greve Horace är ung, vacker, rik; se där vad som är tillräckligt att ursäkta den känsla han inger dig. Greven är fri; du är aderton år; det skulle vara en i allt passande förening.»
»O, min fru!»
»Det är bra; vi vilja ej mera tala härom. Jag vet allt vad jag behöver. Jag återvänder till din mor och skickar hit Lucie.»
»Ack, men icke ett ord; är det ej så?»
»Var lugn; jag vet vad som återstår mig att göra. Farväl, mitt kära barn; torka dessa vackra ögon och omfamna mig.»
Jag kastade mig för andra gången till hennes hals. Strax därefter inkom Lucie; jag klädde mig, och vi gingo ner.
Jag fann min mor allvarsam, men ännu mera hjärtlig än vanligt. Flera gånger under frukosten betraktade hon mig med ett uttryck av orolig sorgsenhet; och för varje gång kände jag blygselns rodnad färga mitt ansikte. Klockan fyra reste fru de Lucienne och hennes dotter. Min mor var densamma mot mig, som hon plägade vara; icke ett ord nämndes om fru de Luciennes besök och ändamålet, som föranlett detsamma. Om aftonen gick jag som vanligt att omfamna min mor, innan jag drog mig tillbaka i mitt rum. Då jag tryckte mina läppar mot hennes panna, märkte jag att hon göt tårar. Då föll jag på knä framför henne och gömde mitt huvud vid hennes bröst. Då hon såg denna rörelse, anade hon den känsla, som förorsakade densamma, lade händerna på mina axlar, tryckte mig till sig och sade: »Var lycklig, min dotter, det är allt, varom jag anropar Försynen!»
Två dagar därefter begärdes formligen min hand genom fru de Lucienne, och sex veckor senare firades mitt bröllop med greve Horace.