Pauline/Kapitel 15
| ← Ett äktenskapsanbud |
|
Slutet → |
FEMTONDE KAPITLET.
DUELLEN.
Emellertid inser man lätt, att våra hjärtan voro fulla av olika tankar, och så snart min mor kommit in, gav hon tecken åt Gabrielle att draga sig undan till sitt rum. Det stackars barnet kom och räckte mig sin panna som hon tillförne varit van att göra; men knappt hade hon känt mina läppar röra den och mina armar trycka henne till mitt bröst, förrän hon utbrast i tårar. Min blick, vilken sänkte sig ned över henne, inträngde då ända till hennes hjärta, och jag kände medlidande med henne.
»Stackars lilla syster», sade jag, »du bör ej tillräkna mig enker, som äro mäktigare än jag. Det är Gud som skapar händelserna, och händelserna råda över människan, Sedan vår far dött, är det jag som ansvarar för dig inför dig själv; det tillhör mig att vaka över ditt liv och göra det lyckligt.»
»O, ja ja, du är den som har att befalla», svarade Gabrielle, »och vad du föreskriver, skall jag lyda. Var lugn; men jag kan ej hindra mig att frukta, utan att veta vad jag fruktar, och att gråta, utan att veta varför jag gråter.»
»Lugna dig», sade jag, »den största av dina faror är nu överstånden, tack vare Himlen, som vakade över dig! Gå upp i ditt rum, bed såsom ett ungt hjärta bör bedja; bönen skingrar fruktan och hämmar tårarne!»
Gabrielle slöt mig i sin famn och gick. Min mor följde henne ängsligt med ögonen; sedan dörren var igenläst, frågade hon: »Vad betyder allt detta?»
»Det betyder, min mor», svarade jag med vördnadsfull men fast ton, satt detta giftermål, varom ni nämnt uti ert brev, är omöjligt, samt att Gabrielle ej kan bli greve Horaces maka.»
»Men jag har redan nästan givit mitt löfte», invände min mor.
»Jag åtager mig att lösa er därifrån.»
»Men säg mig då varför, utan något skäl?»
»Anser ni mig nog dåraktig», invände jag, »att vilja bryta någonting så heligt, som ett givet ord, om jag ej hade orsak därtill?»
»Men du nämner den väl, hoppas jag?»
»Omöjligt, omöjligt, min mor; jag bunden av en ed.»
»Jag vet, att man pratar mycket om greve Horace, men man har ännu ej kunnat bevisa något. Tror du på allt detta förtal?»
»Jag tror mina ögon, min mor; jag har sett!»
»O!»
»Hör mig! Ni vet om jag älskar er och min syster; ni vet om jag, då det rör bägges er välgång, är i stånd att lättsinnigt fatta ett oryggligt beslut; ni vet slutligen om jag, i ett så ytterst viktigt fall som detta, är i stånd att skrämma er med en osanning; nåväl, min mor, jag säger det, jag bedyrar det, om denna förening gått i verkställighet, om jag ej hunnit fram i tid, om min far i min frånvaro icke uppstigit ur graven, för att träda emellan sin dotter och denne man, om Gabrielle nu benämndes fru de Beuzeval, skulle jag blott hava ett enda steg att taga, och, tro mig, jag skulle göra det. Det vore att bortföra er och er dotter, att fly Frankrike med er, för att aldrig återvända, samt att i något främmande land söka glömska och en obemärkt fristad i stället för den vanära, som väntade oss i vårt fädernesland.»
»Men kan du icke säga mig?»
»Jag kan ej säga någonting. Jag har avlagt en ed. Om jag kunde tala, behövde jag endast nämna ett ord, och min syster skulle vara räddad.»
»Således hotas hon av någon fara?»
»Nej, åtminstone icke så länge jag lever.»
»Min Gud, min Gud!» ropade min mor, »du förskräcker mig!» — Jag såg att jag, mot min vilja, låtit hänföra mig för långt.
»Hör mig», fortfor jag; »kanske är allt detta mindre svårt, än jag fruktar. Ingenting är ju ännu bestämt uppgjort mellan er och greven, ingenting är bekant utomkring, ett oredigt rykte, några gissningar och ingenting vidare, eller hur?»
»Det var i afton andra gången greven följde oss.»
»Nåväl, min mor, begagna den första förevändning ni hittar på, för att ej taga emot någon; stäng edra dörrar för alla och även för greven. Jag åtager mig att upplysa honom, att hans besök ej skulle tjäna till något.»
»Alfred», sade min mor förskräckt, »framför allt klokhet, skonsamhet och varsam behandling. Greven är icke en man, som man avskedar på detta sätt, utan ntt giva ett antagligt skäl.»
»Var lugn, min mor; jag skall i allt strängt iakttaga vad brukligt är. I avseende på ett antagligt skäl, skall jag giva honom ett.»
»Handla som du vill; du är huvudman för familjen, Alfred, och jag skall ej göra något mot din vilja; men för Guds skull, väg vartenda av dina ord till greven, och om du ger ett avslag, så förmildra det så mycket du kan» — Min mor såg mig taga ett ljus för att lämna henne. — »Ja, du har rätt», fortfor hon; »jag tänkte ej på din trötthet. Gå in till dig; det är tid att tala vidare i morgon.» Jag gick fram och omfamnade henne; hon kvarhöll min hand. »Du lovar mig ju att skana grevens stolthet?»
»Jag lovar det, min mor.» — Jag omfamnade henne ännu en gång och gick.
Min mor hade rätt, jag dignade av trötthet. Jag lade mig och sov oavbrutet ända till klockan tio på morgonen.
Då jag vaknade, fann jag ett brev från greven; jag väntade det. Emellertid hade jag ej trott, att han skulle bibehålla så mycket lugn och måtta. Det var ett mönster av artighet och belevenhet. Se här:
»Min herre!
Ehuru ivrigt jag önskat att snart låta detta brev komma er tillhanda. har jag likväl ej velat tillställa er det, varken genom en vän eller en tjänare. Detta sätt att skicka, som emellertid i dylika fall är allmänt antaget, hade kunnat väcka oro hos personer, som äro er kära och vilka jag oaktat det i går passerade hos lord G—, hoppas ni tillåter mig att betrakta såsom varken främmande eller likgiltiga för nig.
Emellertid, min herre, inser ni nog, att de få ord, som växlades mellan oss, fordra en förklaring. Skulle ni vilja visa mig den godheten att bestämma tiden och stället, där ni kan giva mig den? Sakens natur gör, som jag tror, angeläget att den blir hemlig, samt att den ej har några andra vittnen, än dem det direkt angår. Emellertid skall jag, om ni så önskar, medtaga tvenne av mina vänner.
Jag tror mig i går hava visat er, att jag redan betraktade er såsom en bror; var försäkrad att det skulle kosta mig mycket att avstå från denna benämning, samt att jag skulle behöva göra det yttersta våld på mina känslor och förhoppningar, för att någonsin kunna bemöta er såsom motståndare eller fiende. Greve Horace.»
Jag svarade genast:
»Herr greve!
Ni har icke bedragit er; jag väntade ert brev, och jag tackar er uppriktigt för den varsamhet, varmed ni låtit det komma mig tillhanda. Emellertid, som denna varsamhet skulle vara överflödig i avseende på er, och det är angeläget, att ni snart erhåller mitt svar, ber jag er tillåta, att jag sänder det genom min betjänt.
Såsom ni själv yttrat, är en förklaring emellan oss nödvändig; den skall äga rum redan i dag, om ni så vill. Jag rider ut och befinner mig ifrån tolv till ett i Boulognerskogen allé de la muette. Jag behöver icke säga er, herr greve, att jag skulle vara förtjust att få råka er där. Vad vittnen beträffar, så är min tanke, fullkomligt i överensstämmelse med er, att de icke behövas vid detta första möte.
För att hava besvarat varje punkt av ert brev, återstår mig endast att tala om mina känslor för er. Jag skulle uppriktigt önska, att dem jag hyser för er kunde ingivas av mitt hjärta; olyckligtvis förestavas de av mitt samvete. Alfred de Nerval.
Sedan detta brev var skrivet och avskickat, gick jag
ner till min mor. Hon hade verkligen underrättat sig,
om icke något bud från greve Horace anlänt, och
genom det svar, hon av betjäningen erhållit, fann jag
henne mera lugn. Gabriele hade begärt och fått
tilllåtelse att stanna på sitt rum. Efter frukosten
framfördes min häst, såsom jag tillsagt. Mina anordningar
hade blivit iakttagna, sadeln var försedd med hölster.
Jag dolde där ett par ypperliga duellpistoler, laddade
med kula; jag hade ej förgätit, att greve Horace
aldrig for ut obeväpnad.
Jag var på det utsatta stället klockan en kvart över elva, så stor hade min otålighet varit. Jag red allén fram, utmed hela dess längd; då jag vände om, varseblev jag en ryttare vid motsatta ändan. Det var greve Horace, Knappt hade vi igenkännt varandra, förrän vi båda sprängde fram i galopp och möttes i mitten av allén. Jag märkte, att han, i likhet med mig, hade pistolhölster i sadeln.
»Ni ser», yttrade greven, i det han hälsade mig artigt och med smålöjet på läpparne, »att min önskan att träffa er var lika ivrig som er egen; ty vi hava bägge kommit för tidigt.»
»Jag har rest hundra lieues på ett dygn, herr greve, för att hava denna ära», svarade jag och hälsade honom tillbaka; »ni ser att jag icke står i skuld.»
»Jag förmodar, att de bevekelsegrunder, som föranlett denna skyndsamhet, icke komma att hållas hemliga för mig; och ehuru min längtan att göra er bekantskap och trycka er hand, lätt kunnat bestämma mig att göra en sådan färd på ännu kortare tid, om det vore möjligt, har jag icke den inbilskheten att tro, det ett sådant skäl förmått er att lämna England.»
»Och ni gissar rätt, herr greve. Viktigare ändamål, familjeintressen, varuti vår heder var nära att bliva blottställd, hava varit anledningen till min avresa från London och min ankomst till Paris.»
»De yttranden ni begagnar», återtog greve Horace och bugade sig ånyo med ett småleende, vars uttryck blev allt mera bittert, låta mig hoppas, att denna resa icke förorsakats av det brev, ni bekommit frår er mor, och varuti hon meddelat er ett giftermålsförslåg mellan fröken Gabrielle de Nerval och mig.»
»Ni misstar er», svarade jag och bugade mig; »ty jag är hitkommen endast för att hindra detta äktenskap, som icke får gå i verkställighet.»
Greven bleknade, och hans låppar sammanpressades; men nästan genast återfick han sitt vanliga lugn.
»Jag hoppas», sade han, »att ni värderar den känsla, som ålägger mig att med lugn avhöra edra sällsamma svar. Denna kallblodighet, min herre, är ett bevis på min åstundan att bli befryndad med er; och denna önskan är så stark, att jag skall hava förflugenheten att sträcka min efterfrågning ännu längre. Vill ni bevisa mig den äran att säga, vilka de orsaker äro, som kunnat hos er väcka denna blinda motvilja, som ni så frimodigt uttalar? Låt oss rida bredvid varandra och fortsätta samtalet.»
Jag satte min häst i samma takt som hans, och vi redo framåt allén, i skenbar likhet med två förtrogna vänner.
»Jag avhör er, min herre», återtog greven.
»Tillåt mig till en början», svarade jag, att rätta ert omdöme över min tanke om er; det är icke en blind motvilja, det är ett överlagt förakt.»
Greven reste sig upp i stigbyglarne, lik en som är driven till gränsen av sitt tålamod. Därefter strök han med handen över pannan, och med en röst, däri det var svårt att skönja den ringaste sinnesrörelse, sade han:
»Sådana tänkesätt, min herre, äro farliga att fatta och framför allt att öppet uttala, förrän efter en fullkomlig kännedom om den, som ingivit dem.»
»Och vem säger er, min herre, att jag icke fullkomligt känner er?» svarade jag, seende honom skarpt i ansiktet.
»Emellertid, om mitt minne icke bedrager mig, såg jag er i går första gången.»
»Och emellertid har slumpen eller snarare Försynen redan förut fört oss tillsamman. Det är sannt, att det var om natten samt att ni icke såg mig.»
»Hjälp mitt minne», sade greven; jag är ganska oskicklig att gissa gåtor.»
»Jag var i ruinerna av klostret Grand-Pré, natten emellan den tjugusjunde och tjuguåttonde september.»
Greven spratt till och förde handen till sina pistolhölster; jag gjorde samma rörelse; han märkte det.
»Nåväl?» återtog han och hämtade sig genast.
»Nåväl! jag har sett er uppkomma ur valvet och nedgräva en nyckel.»
sOch vilket beslut fattade ni i anledning av alla dessa upptäckter?»
»Det, att icke låta er mörda fröken Gabrielle de Nerval, såsom ni försökt att mörda fröken Pauline de Meullen.»
»Pauline är icke död?» utbrast greven, höll in sin häst och glömde för denna gång sin avgrundslika trygghet, vilken icke övergivit honom en enda minut förrän nu.
»Nej, min herre, Pauline är icke död», svarade jag och höll även in min häst. »Pauline lever, oaktat det brev ni skrivit till henne, oaktat det gift ni tillrett för henne, oaktat de tre dörrar ni igenbommat om henne, och vilka jag öppnat med den nyckel, som jag såg er nedgräva. Begriper ni nu?»
»Fullkomligt, min herre», återtog greven, med ena handen gömd i ett av hölstren; »men vad jag icke begriper är att ni, i besittning av dessa hemligheter och dessa bevis, icke helt enkelt angivit mig.»
»Emedan jag avlagt en helig ed, och varigenom jag nu är nödsakad att döda er i envig, liksom ni vore en hederlig man. Låt därför bli edra pistoler; ty om ni mördar mig, så skämmer ni bort er sak.»
»Ni har rätt», svarade greven, igenknäppte sina hölster och satte sin häst i skritt; »när slåss vi?»
»I morgon bittida, om det behagar er», återtog jag och släppte efter tyglarne.
»Fullkomligt. Var?»
»I Versailles, om ni vill.»
»Gärna! Klockan nio väntar jag er, vid schweiziska springbrunnen, jämte mina sekundanter.»
»Herrar Max och Henrik, icke sannt?»
»Har ni någonting emot dem?»
»Endast det, att jag väl slåss emot en stråtrövare, men icke om han tager sina två medbrottslingar till vittnen. På annat sätt skall det gå till, om ni tillåter.»
»Bestäm edra villkor, herre», sade greven och bet sig i läppen, så att blodet frambröt.
»Som vårt möte måste bliva en hemlighet för alla, på vilket sätt det än må avlöpa, så skola vi bägge välja våra sekundanter bland officerarne vid garnisonen i Versailles, för vilka vi skola förbliva okända. De få ej del av orsaken till enviget, och böra vara närvarande endast för att förekomma anklagelse för mord. Är ni nöjd härmed?»
»Förträffligt; och nu, edra vapen?»
»Som vi med värjan kunde ge varandra någon obetydlig och eländig rispa, vilken måhända kunde hindra oss att sluta vår strid, synes mig pistolen böra äga företräde. Medför ni edra; jag skall medtaga mina.»
»Men», svarade greven, »vi hava båda våra vapen, alla vår villkor äro uppgjorda; varför uppskjuta till morgondagen en affär, som vi kunde sluta ännu i dag?»
»Emedan jag har några dispositioner att vidtaga, vilka göra detta uppskov nödvändigt. Det synes mig, att jag av er bör kunna fordra detta medgivande. Vad den fruktan beträffar, som måhända oroar er, så var fullkomligt lugn; jag har givit min ed, jag upprepar det.»
»Det är tillräckligt, min herre», sade greven och bugade sig; »i morgon klockan nio.»
Vi togo avsked och skildes sedan i galopp åt var sin sida av allén.
Det uppskov, jag förbehållit mig, var i sanning icke längre än det behövdes, för att ordna mina angelägenheter. Också var jag knappt hemkommen, förrän jag inneslöt mig i mitt rum,
Jag sökte icke att dölja för mig, att utgången av den strid, som förestod mig, var högst tvivelaktig. Jag kände grevens skicklighet och köld; jag kunde därför lätt falla, och i denna händelse hade jag att betrygga Paulines ställning.
Ehuru jag, under allt vad jag berättat dig, icke en enda gång uttalat hennes namn», fortfor Alfred, »behöver jag ej säga dig, att minnet av henne icke ett enda ögonblick avlägsnades från mina tankar. De känslor, som vaknat hos mig, då jag återsåg min mor och min syster, hade intagit sitt rum bredvid, men utan alt de därigenom försvagades, och jag kände, huru högt jag älskade henne, på den smärtsamma rörelse, som intog mig, då jag fattade pennan och föreställde mig, att jag måhända för sista gången skrev till henne. Då brevet var slutat, bifogade jag ett pensionsbrev på tiotusen francs om året, och adresserade alltsammans till doktor Sercey i London, Grosvenor Square.
Återstoden av dagen samt en del av natten förgick under förberedelser av detta slag. Klockan två på morgonen gick jag till vila, med befallning till min betjänt att väcka mig klockan sex.
Han efterföljde punktligt denna befallning. Han var en man, på vilken jag visste jag kunde lita, en av dessa gamla trotjänare, som man finner i tyska dramer, dem fäderna testamentera åt sina söner, och vilken jag ärvt efter min far. Jag anförtrodde honom brevet till doktorn, med befallning att själv framföra det till London, om jag bleve skjuten. Tvåhundra louisdorer, som jag lämnade honom, voro bestämda att i denna händelse bekosta hans resa; i motsatt fall skulle han behålla dem som skänk. Ytterligare anvisade jag honom en låda, där mitt avsked till min mor låg förvarat, för att tillställa henne i fall lyckan var mig vidrig. Dessutom skulle han hålla en postvagn färdig för min räkning ända till klockan fem på eftermiddagen, och i fall jag då ännu icke återkommit, resa till Versailles, för att inhämta underrättelser om mig. Efter alla dessa försiktighetsmått steg jag till häst; tre kvart till nio var jag på mötesplatsen med mina båda sekundanter. De voro efter avtal, tvenne husarofficerare, för mig fullkomligt obekanta, och som emellertid icke tvekat att bevisa mig denna tjänst. Det var dem nog att veta, att det var en affär, varuti en aktad familjs heder var blottställd, för att utan en enda fråga bevilja min anhållan. Det är fransmannen ensamt förbehållet att på en gång, och alltefter omständigheterna, vara antingen den mest pratsamma eller den mest tystlåtna bland människor.
Vi hade icke väntat fullt fem minuter, då greven ankom med sina vittnen. Vi satte oss i rörelse, för att uppsöka ett passande ställe, och funno det snart, tack vare våra sekundanters vana att finna en sådan plats. Framkomna dit, gåvo vi dessa herrar del av våra villkor och bådo dem undersöka våra vapen. Grevens pistoler voro av Lepage och mina av Devismes och av samma kaliber, som för övrigt nästan alla duellpistoler äro.
Greven förnekade ej heller nu sitt vunna anseende för mod och artighet. Han ville avstå till mig alla fördelarne; men jag vägrade att antaga dem. Det blev därför överenskommet, att platserna och ordningen att skjuta skulle bestämmas genom lottning. Avståndet antogs till tjugu steg; gränsen utmärktes för var och en av oss genom en annan laddad pistol, så att vi kunde på samma sätt fortsätta striden, om ingendera av de första kulorna bleve dödlig.
Lyckan gynnade greven två gånger å rad; han fick både rättighet att välja plats och att skjuta först. Han gick genast och ställde sig mitt emot solen, och valde sålunda frivilligt den sämsta platsen. Jag gjorde honom uppmärksam därpå; men han bugade sig och svarade, att, då ödet givit honom rätt att välja, ville han behålla det ställe han valt. Jag gick att intaga min på utsatt håll.
Sekundanterna laddade våra vapen; jag hade således tid att noga betrakta greven, och jag bör tillstå, att han bibehöll oavlåtligt den lugna och kalla hållning, som utmärker en verkligt tapper man; icke en åtbörd, icke ett ord undföll honom, som förtjänade en anmärkning. Snart framträdde vittnena, räckte oss var sin pistol, lade den andra vid våra fötter och avlägsnade sig. Då förnyade greven för andra gången sin uppmaning till mig, att skjuta först; för andra gången avslog jag det. Vi bugade oss bägge för våra sekundanter; därefter beredde jag mig att uthärda elden, drog mig tillsammans så mycket som möjligt och betäckte nedre delen av ansiktet med pistolkolven, så att pipan sträckte sig nedåt bröstet i öppningen mellan framarmen och axeln. Jag hade ej väl hunnit taga detta förslktighetsmått, förrän vittnena hälsade oss i sin ordning, och den äldsta gav signal med orden: »Låt gå, mina herrar!» — I samma ögonblick såg jag blixten och hörde knallen av grevens pistol, och kände en dubhel skakning i bröstet och armen; kulan hade träffat mot pistolpipan, studsat och slagit in uti min axel. Greven syntes förundrad över att ej se mig falla.
»Ni är sårad?» sade han och tog ett steg framåt.
»Det gör ingenting», svarade jag och fattade pistolen med vänstra handen. »Nu är det min tur, min herre.» — Greven bortkastade den avskjutna pistolen, tog upp den andra och ställde sig åter på sin plats.
Jag siktade långsamt och lugnt, och gav eld. Jag trodde i början att jag icke träffat; ty han stod kvar orörlig, och jag såg honom höja den andra pistolen; men innan mynningen kom i jämnhöjd med mig, angreps han av en konvulsivisk darrning, släppte vapnet, försökte att tala, uppkastade en mun full med blod och nedföll död till marken. Kulan hade genomborrat bröstet.
Sekundanterna närmade sig först greven; därefter kommo de till mig. Ibland dem var en fältläkare; jag bad honom egna sin omsorg åt min motståndare, som jag ansåg svårare sårad än jag.
»Det är förgäves», sade han och skakade huvudet; »han behöver ej mer någons omsorger.»
»Har jag handlat som en man av heder, mina herrar?» frågade jag.
De bugade sig jakande.
»Då, herr doktor, om ni vill vara så god», sade jag och avtog min rock, »och lägga någonting aldrig så litet på denna rispa, för att stämma blodet; ty jag måste genast resa tillbaka.»
»Apropos», sade den äldste av officerarne, då kirurgen slutat förbinda mig, svart skall man låta föra liket efter er vän?»
»Rue de Bourbon n:r 16», svarade jag, mot min vilja småleende över denne hedersmans naivitet, »till hotell de Beuzeval.»
Med dessa ord kastade jag mig upp på min häst, vilken tillika med grevens hölls av en husar, betygade dessa herrar ännu en gång min tacksamhet för deras benägna bistånd, tog avsked och galopperade tillbaka till Paris.
Det var hög tid att komma åter; min mor var i förtvivlan. Då hon ej sett mig nedkomma till frukosten, hade hon gått upp på mitt rum och i en av lådorna i min byrå funnit det brev, jag skrivit till henne.
Jag slet det ur hennes händer och kastade det på elden, tillika med det som var ämnat åt Pauline; därefter omfamnade jag henne, såsom man omfamnar en mor, den man varit nära att ej få återse, och som man går att lämna, utan att veta när man åter kan träffas.