Makrilldrag

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vallare för kungens harar
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Makrilldrag
Peik  →


[ 198 ]

Makrilldrag.

Vid hafvet är jag uppväxt, der har jag farit mellan skär och vågor från min tidiga barndom. Det är duktiga sjömän i min födelsebygd, men det är icke underligt, ty de börja tidigt: när barnen ha lärt sig gå, är det deras första morgonvandring att de i bara skjortan krafla sig upp på närmaste sten eller knalle för att se efter vädret och hafvet, och är det lugnt, sticka de fingret i munnen och hålla det i luften för att känna hvar draget kommer ifrån. Så snart de kunna lyfta en åra, äro de i båt, och nu dröjer det icke länge förr än de leka med hafvets faror mellan böljorna. Med en lots från dessa trakter, som var en af [ 199 ]de raskaste sjömän jag har känt, for jag ofta på hafvet under min uppväxande tid. De stunder, jag tillbragte tillsammans med honom, höra till mina käraste minnen. Fri och glad som en fågel flög jag ut på vågorna; i den lätta snipan foro vi ut på jagt efter änder, ejderfaglar och sälar mellan skären; på den däckade båten seglade vi långt ut till hafs på makrilldrag, och när han fick ett skepp att lotsa in, förde jag ibland hem båten ensam eller i sällskap med lotspojken. Sedan den tiden har jag alltid haft en stark längtan efter sjön och det salta hafvet. Men i stället för att hålla långa utgjutelser öfver sjölifvets härlighet, vill jag nu berätta om en färd, som vi gjorde tillsammans, då jag för några år sedan var hemma på besök, och under den färden var det just som min gamle vän berättade den historia, jag nu vill meddela.

Vi tillbragte några dagar ute vid de yttersta hafsskären. Vi seglade med den däckade båten, en stor Hvalö-båt[1]. Besättningen var Rasmus Olsen (så hette min omtalade vän), lotspojken och jag. En morgonstund i dagningen stucko vi af ut till hafs för att fiska makrill. Det var en svag landbris, som knapt förmådde lätta på den tunga dimman, hvilken insvepte skären och de nakna klipporna, hvarifrån måsarne uppskrämda fladdrade omkring oss med sina hesa skrik; tärnorna utstötte sitt gälla: «Tre ägg:» och strandskatan sitt hånfulla: «Klick klick!» som har kommit så mången bommande skytt att småle. Öfver det [ 200 ]gråa hafvet, hvars yta blott sällan lifvades af en alka, en tordmule, en ejdersvärm eller en stönande delfin, hängde luften disig och tät. Rasmus satt sjelf i aktern vid rodret, medan gossen än var förut än akterut, allt efter omständigheterna. Rasmus var en högväxt, groft bygd man med ett brunt och väderbitet ansigte, hvars uttryck var godmodigt. I djupet af hans gråa, kloka ögon låg dock ett allvar och en forskande blick, som vittnade om att han var van vid att trotsa faror och se djupare in i saker och ting än leendet kring munnen och de skämtsamma ord, han ofta förde på tungan, tycktes antyda. Som han satt der med en sydvest ned öfver öronen i en lång, gulgrå skinntröja, fick hans gestalt i den tjocka morgonluften en nästan öfvernaturlig storlek, och man kunde lätt falla på den tanken att man hade framför sig en gengångare från vikingatiden — men på vikingatiden begagnade man icke tobak, och det gjorde Rasmus Olsen, och det så det förslog.

«Han blåser inte så mycket att han kan peta omkull en barkbåt i en rännsten,» sade Rasmus och bytte ut tobaksbussen mot en liten svartrökt kritpipa, i det han såg sig omkring åt alla väderstreck. «I går qväll vid solnedgången stod det fullt med de präktigaste blåsmoln på himlen, men nu fins det inte en tapp.»

Lotspojken, som höll utkik förut och arbetade med styrbords åra för att hindra båten att falla af, då strömmen kom vesterifrån, svarade, att han tyckte det lättnade förut.

[ 201 ]«Fanken heller, det är inte solgångsväder,» svarade Rasmus, «han kommer inte förr än det lider fram på dagen, men då tör vi få mer än vi vill ha för makrillens skull.»

Det kom emellertid snart ett friskare drag i luften, så att vi kunde hålla rätt kurs utan årornas tillhjelp, och nu gledo vi raskt ut mot hafvet. Tjockan försvann efter hand och lät oss se den blåa kustlinien och dess yttersta nakna holmar; men framför oss låg hafvet i sin oändliga utsträckning rodnande för morgonsolen. Landvinden hade väl ännu öfverhanden, men ju högre solen steg, desto friskare blåste det upp från hafvet; de stigande dimmorna lade sig som ett täcke öfver landet; nu var det en präktig makrillbris. Vi voro snart inne i makrillstimmet; refvarne kommenderades ut, och den ena fisken efter den andra nappade, så att det ryckte i hela snöret; under våldsamt sprattlande bragtes dessa hafvets silfverblanka barn upp i dagen. Men glädjen var som vanligt ej af någon särdeles lång varaktighet. Fram på dagen tilltog brisen allt mer och mer i styrka; hafvet trängde på, sjögången växte, slutligen stodo refvarne rakt ut, och sänkena hoppade öfver vågtopparne, medan brottsjöar, oaktadt lotsens ledande hand sökte undvika dem, slogo öfver vårt lilla nötskal och stänkte skum högt öfver segel och mast. Vi drogo in refvarne. Lotspojken satt i storluckan, dinglande med benen, och tittade af gammal vana än hit, än dit. Ibland var han nere i rummet och såg på sitt ur, som låg i en stor rödmålad skeppskista.

[ 202 ]«Ja, den kistan och den klockan,» sade Rasmus med ett leende och en nick, «dem tycker han om, och det gör han rätt i, för hade inte de varit, så låg han nu och gräfde i småstenarne på hafvets botten.»

Jag bad om närmare förklaring och han berättade:

«Det var i Oktober månad i fjor; han blåste hårdt och det var med nöd jag kunde hålla sjön, men jag höll mig qvar ute, och han var med. Till sist prejade jag en holländare och kom ombord på honom, men jag kunde inte låta bli att tänka på båten och pojken; mina tankar voro inte der de skulle vara, hvart ögonblick tittade jag efter båten och pojken, och till sist såg jag att han fick en sjö akterifrån, så han lyftes upp och gick under — borta var han. Vi kunde inte hjelpa, om skepparen också hade velat, det var för långt borta, jag bad tyst för mig sjelf och tänkte jag aldrig skulle se honom mera. Men den första jag mötte, då jag kom hem, det var pojken; han hade kommit hem långt före mig. Han tog upp sin klocka, visade mig den och sa’: «Jag har bergat klockan, far, och den går än.» Nå Gud ske lof, tänkte jag, att du är frälst; en båt blir det väl någon råd med igen, fast den hade kostat mig två hundra femtio daler, och splitternya segel var det på den. — Hur han blef räddad? Jo, det gick till så här — ja ja, du pojkvasker,» sade han till gossen, som skrattade och dinglade ännu mer med benen, «den drunknar inte som ska’ hängas — det kom en brigg, som var hemma strax norrut här. Bäst det var, hörde de ett skrik; [ 203 ]en af dem sprang till fören, men der var ingenting på färde, för allra minst tänkte de på att det var öfver bord; men rätt som det var, hörde de skriket rakt under bogen, och då kapten sjelf gick förut och såg utåt, satt pojken på skeppskistan och höll klockan i ena handen högt upp öfver vågorna. Kapten gaf en vink åt rorkarlen, annars hade de seglat öfver honom, och de föll af och stack ut en ända åt honom och halade upp honom.»

Då det led frampå dagen, mojnade vinden och vi fiskade åter en och annan fisk under mångahanda berättelser.

«Ja ja,» sade han och skakade litet på hufvudet, i det han ånyo tände sin pipa, «det drar ihop någonting der i söder. Den pusten vi fick var bara en morgondram, men han ska’ få se att vi få bättre traktering längre fram; sjelfva fisken vet om’et, han nappar inte mera, och fåglarne ä’ rädda — hör, så de hväsa och skrika och dra sej inåt land. Till qvällen blir det riktigt ett väder för trollkäringar att vara ute i. Nej se på den! han ä’ ju så nära att sannerligen kunde jag inte nästan» — spotta på den, tänkte han säga, men i det samma smälde min bössa, som jag hade kastat upp till ögat och skjutit af på en delfin, som vältrade sig upp mellan böljorna alldeles bredvid oss. Den blef träffad och slog så häftigt med stjärten, att vatten och skum piskades upp i en liten fors lika högt som masten i vår båt och öfversköljde och genomblötte oss alla.

[ 204 ]«Den trollkäringen tror jag inte skall rifva upp någon blåst åt oss,» sade jag, då jag såg, att vattnet färgats rödt af dess blod. Strax derefter flöt den upp högljudt stönande och vände buken i vädret. Rasmus var ej sen till att hugga i med båtshaken och halade den med min tillhjelp in i båten. Han var mycket glad åt den tran han skulle få, vände det tunga djuret från den ena sidan till den andra, pysslade om det som ett lindebarn och försäkrade, att det var ett smäckfett sjötroll, som han hjärtans gerna skulle förvandla till skosmörja och lampolja.

Under detta prat om troll och trollkäringar, som rifva upp oväder, erinrade jag mig en besynnerlig trollkäringhistoria, som jag trodde mig ha hört af Rasmus i min barndom, men i så oklara drag, att jag icke ens visste om jag hade hört eller drömt den. Jag frågade Rasmus om han icke hade berättat mig en sådan historia om tre trollkäringar.

«Jaså den,» svarade han och skrattade, «den hör till det slaget som kallas skepparelögner nu för tiden, men förr i verlden trodde de det som Fader Vår. Gamla farfar talade om den för mig, då jag var en liten pys, men om det var hans farfar eller farfars far som var kajutvakten, det kan jag inte erinra mig. Nog af, så här gick det till:

«Han hade farit med en skeppare som jungman hela sommaren, men då de skulle ut på höstresa, kom det en oro öfver honom, och han ville inte vara med. Skepparen tyckte bra om honom, för fast han var bara [ 205 ]barnet, förstod han sig bra på allting ombord; han var en stor och stark pojke och inte rädd för att hänga i, då det gälde att ta ett tag; han gjorde nästan samma tjenst som en fullväxt, och munter och glad var han, så att han satte lif i de andra; derför ville skepparen ogerna vara af med honom. Men pojken hade inte alls någon lust till att ligga och plaska i den stora tvättbaljan så sent på hösten; emellertid skulle han stanna qvar ombord tills de hade lastat och voro segelfärdiga. En söndag, då manskapet hade ledigt och skepparen var uppe hos en skogsbonde för att handla smålast och läkt till litet däckslast — det var väl hans egen affär, kan jag tro — skulle pojken hålla vakt på skutan. Men det får jag inte glömma, han var född på en söndag och hade hittat en fyrväpling, derför var han «synt», han kunde se de osynliga, men de kunde inte se honom.

«Ja ja, det blir hårdt väder,» afbröt berättaren sig sjelf, i det han reste sig upp och skuggade med handen öfver ögonen för att kunna se söderut obehindradt af den solglimt, som nu föll öfver de länga, skimrande böljorna. «Se hur han drar sig ihop; han kommer med blixt och dunder. Bäst att vända i tid; nu har vi inte en pust igen. Vi ligger här i dödvattnet och drifver som en hösäck; men vi måste refva, förr än han kommer öfver oss. Hitåt, son!»

Medan refvandet pågick, tog jag styret och tittade efter vädret. Det var blankt och nästan lugnt; vinden hade lagt sig, men vår båt gungade på efterdyningarne. [ 206 ]Långt borta i söder stod en mörk molnbädd med skarpa konturer öfver hafvet; först hade vi sett den som en smal rand, sammansmältande med himmel och haf, men småningom höjde den sig som en vägg eller ett förhänge, som upptill snart fick en bård af tunga, halmgula, hopvridna och sammanrullade åskmoln. Understundom blef molntäcket ljusare eller genomskinligare, det såg ut som om någon gick med ljus bakom det. Någon blixt syntes icke, men vi hörde ett aflägset, svagt dån, som jag i början trodde kom från vågorna.

«Nå,» sade Rasmus, då han hade tändt sin pipa och tagit styret igen, «pojken var, som jag sa’, synt, och bäst som han sitter förut i besättningens kabyss, hör han hur det talar inne i lastrummet. Han tittar in genom en springa och då ser han, att det sitter tre kolsvarta korpar på mellandäcksbjelkarne der inne och de talade om sina män. Alla hade de ledsnat på dem, och de ville ta lifvet af dem. Det var lätt att förstå, att det var trollkäringar, som hade antagit en annan skepnad.

«Men ä’ det säkert, att det inte ä’ någon som hör oss?» sade den ena af korparne. Gossen kunde på målföret höra, att det var skepparens hustru.

«Nej, det ser du väl,» sade de andra två, som voro hustrur till förste och andre styrmannen, «här ä’ inte en mensklig varelse ombord.»

«Nå, då skall jag säga det; jag vet ett bra sätt att bli af med dem,» tog skepparehustrun till ordet igen och hoppade närmare till de andra två. «Vi kunna [ 207 ]ju förvandla oss till tre brottsjöar och slunga dem öfver bord och sänka skutan med besättning och allt.»

Ja, det tyckte de andra var ett godt råd; de sutto länge och öfverlade om dag och ställe. Men d’ä’ väl ingen som hör oss?» sade skepparehustrun än en gång.

«Det vet du ju,» svarade de bägge andra.

«Jo, för det finnes en utväg emot det der, och om den begagnades, stode det oss dyrt; det kostade oss till och med lif och blod.»

«Hvad ä’ det för en utväg, syster?» frågade den ena styrmanshustrun.

«Ja, men ä’ ni säkra på att ingen hör oss? Jag tyckte det rykte i besättningens kabyss.»

«Du vet ju att vi ha tittat i hvar vrå. De ha glömt att släcka elden i kabyssen, derför ryker det,» sade styrmanshustrurna. «Säg det bara.»

«Om de köpa tre famnar björkved,» sade trollkäringen, «men de måste vara fullmåliga, inte ett trä [ 208 ]får fattas — och kasta ut den ena famnen, trä för trä, när den första sjön kommer, och den andra famnen, trä för trä, när den andra kommer, och den tredje famnen, trä för trä, när den tredje kommer, då ä’ det ute med oss.»

«Ja, det ar sant, syster, då ä’ det ute med oss! då ä’ det ute med oss!» sade styrmanshustrurna, «men d ä’ det ingen som vet!» ropade de och skrattade högt, och då de hade gjort det, flögo de upp genom storluckan och skreko och kraxade som tre korpar.

Då de skulle segla, ville pojken för själ och pina inte vara med; allt hvad skepparen talade vid honom och gaf honom stora löften, så hjelpte det icke, han ville inte vara med på några vilkor. Slutligen frågade de om han var rädd, eftersom det led på hösten, och hellre ville sitta i spiselvrån bakom mors kjortel. Nej, sade pojken, det var han inte, och han trodde inte att de någonsin hade sett sådana landtkrabbefasoner hos honom; det skulle han också visa dem, för nu ville han fara med, men det gjorde han som vilkor, att det skulle köpas tre fullmåliga famnar björkved och att han på en viss bestämd dag fick kommendera som om han sjelf vore skeppare. Skepparen frågade hvad det skulle vara för tokeri och om han hade hört att en jungman någonsin hade blifvit ombetrodd att föra kommando på ett fartyg. Men pojken svarade att det brydde han sig inte om; ville de inte köpa tre famnar björkved och lyda honom, som om han vore kapten, en enda dag — dagen skulle både skepparen och manskapet [ plansch ]

Makrilldrag.
Teckning af O. Sinding.

(Sid. 208.)

[ blank ] [ 209 ]få veta på förhand — så satte han inte sin fot ombord på skutan mera, ännu mindre skulle hans näfvar lukta beck och tjära der. Skepparen tyckte att detta var besynnerligt och att det var en konstig pojke, men han gaf efter till sist, derför att han ändtligen villa ha honom med, och han tänkte väl också, att han nog skulle klarera saken, då de kommo till sjös. Styrmannen tyckte på samma sätt. «Låt honom få kommandot, vet jag! Bär det för långt i lä, få vi väl ge honom en handräckning,» sade han. Och så blef björkveden köpt, fullmålig och utan att ett trä fattades, och de seglade af.

När den dag kom, då jungmannen skulle vara skeppare, var det stilla och vackert väder; men han purrade alle man ut till att refva och beslå, så de inte seglade för annat än små lappar. Och det var just som hundvakten var förbi och dagvakten skulle börja. Både skepparen och manskapet skrattade och sade: «Nu kan vi märka hvem som har kommandot; ska’ vi inte beslå de der lapparne också?»

«Inte än,» sade jungmannen, «men om en liten stund.» Rätt som det var, kom det öfver dem en by så häftig, att de trodde de skulle kantra, och hade de inte beslagit och refvat, hade det inte varit tu tal om att de hade gått under, då den första brottsjön slog öfver fartyget. Pojken kommenderade dem till att kasta ut den första famnen björkved, men trä för trä, ett i sender, aldrig två, och de två andra famnarne fingo de inte röra. Nu voro de raska till att lyda hans [ 210 ]kommando, och de skrattade inte längre åt honom, utan kastade ut björkveden, trä för trä. Då det sista gick, hörde de ett stönande liksom af en, som ligger och dras med döden, och med det samma var stormbyn förbi.

«Gud ske lof!» sade manskapet. — «Det skall jag säga och stå fast vid inför rederiet, att du har frälst fartyg och last,» sade skepparen.

«Ja, det var nog bra, men d’ä’ inte slut än,» sade gossen, «han kommer snart värre,» och han kommenderade dem till att beslå hvar klut, så när som på en lapp af det stora mersseglet. Den andra byn kom ännu hårdare än den första, och den blef så stark och hård, att manskapet rentaf förskräcktes. Då den var som hårdast, sade pojken att de skulle kasta den andra vedfamnen öfver bord, och det gjorde de; de kastade den trä för trä och aktade sig för att ta något af den tredje. Då det sista trät gick, hörde de ett djupt stönande igen, och så stillnade det af. «Nu ha vi en dust qvar, och den blir den värsta,» sade gossen och kommenderade hvar man att vara på sin post, och skutan gick bara för tackel och tåg. Den sista byn kom värre än bägge de föregående: skutan krängde, så de trodde den aldrig skulle resa sig mera, och sjöarne slogo öfver däck och skans. Men pojken kommenderade dem till att kasta ut den sista vedfamnen, trä för trä, och inte två i sender. Då det sista trät gick öfver bord, hörde de ett djupt stönande liksom af en som dör en svår död, och då det stillnade af, var sjön färgad med blod så långt de kunde se.

[ blank ] [ plansch ]

Makrilldrag.
Teckning af O. Sinding.

(Sid. 211.)

[ 211 ]Då de kommo i land, talade skepparen och styrmannen om, att de skulle skrifva till sina hustrur. «Det kan ni gerna låta bli,» sade pojken, «för ni har inte mer några hustrur.»

«Hvad är det för prat, pojkspoling, har vi inga hustrur?» sade skepparen. «Har du kanske tagit lifvet af dem?» sade styrmannen.

«Åh nej, vi ha hjelpts åt allesammans,» svarade gossen, och så berättade han hvad han hört och sett den söndagen, då han höll vakt på skutan, då manskapet hade ledigt och skepparen handlade läkt hos skogsbonden.

Då de kommo hem, fingo de höra, att deras hustrur hade försvunnit dagen före ovädret, och sedan hade ingen hvarken sett eller hört talas om dem.» —

Under denna och andra berättelser, som Rasmus trakterade med, led det mot qvällen. Ovädret närmade sig långsamt och steg högre på himlen som ett mörkt förhänge; blixtarne ljungade än ned mot hafvet, än bugtade de sig som horizontala ormar och bildade eldfransar omkring förhängets rika molndraperier, än gjorde de alltsammans genomskinligt som flor och musslin. Ännu var ovädret aflägset; åskdundret hördes svagt, och hafvet rullade, så långt vi kunde se, endast långa, blanka böljor, men de hade samma färg som blod och vin, ty solen gick ned i röda stormskyar, hvilkas färger uppfångades i hafvets spegel. Men det var alldeles tydligt, att vi ej skulle undgå det; böljorna växte, strömmen dref oss mot land, och det kom endast då [ 212 ]och då en vindpust, som fylde vårt segel. Vid dagens sista ljus sågo vi en svart strimma långt borta vid himlaranden; allt efter som den kom närmare, gick en hvit rand af piskadt skum framför den, och stormen och natten voro öfver oss. Som en pil for båten framåt, och det dröjde icke länge förr än vi voro vid de yttersta skären, der sjöfåglarne, uppskrämda af de täta blixtarne och åskknallarne, hväste och skreko och fladdrade omkring i massor som hvita skyar. Men deras skrik ljöd hest och svagt genom bränningarne. Holmarne och skären dämpade väl litet af den häftiga sjögången, men längre in mot land, der hela hafvet låg på, växte den åter, och vid ljungeldarnes sken, sågo vi längs hela kusten högt skummande bränningar, hvilkas dån ljöd som en åska i våra öron. Rasmus höll skarp utkik i detta mörker, som föreföll mig ogenomträngligt; jag kunde ej urskilja annat än det breda, hvita skumbandet, som vi närmade oss med hotande hastighet. Ändtligen upptäckte jag en liten mörk punkt, som vi styrde emot, och inom få minuter foro vi mellan brott och bränningar in genom det smala sundet vid Ullerhufvud och löpte lyckligt in i den trånga hamnen, der bergstoppar och höga klippor gåfvo oss lä mot vind och vågor.

  1. En större lotsbåt med spritsegel, från Hvalöarne i Kristianiafjorden.