Pennskaftet/Kapitel 09

←  Kapitel 8

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 9

Kapitel 10  →

IX.

Det var en bitter och blå vårafton.

Cecilia skyndade genom smågatorna på norr utan att se sig om, utan att en enda gång höja blicken mot Guds klara vårhimmel. Man skall vara glad, när man får lida för den sak, man strider för, men blott icke detta, icke gå ut till våren, icke nödgas åse, hur det ånyo blir vårkväll över Stockholm, nu som förr.

Sommarmöteskommittén hade, genom det tidiga vårvädret väckt till besinning av att tiden gled mot sommar, haft sitt första sammanträde, och Cecilia hade blivit vald till dess sekreterare. Efter denna enda vinter hade man redan lärt sig att räkna på och använda hennes plikttrohet och arbetsvillighet, och det gladde henne, när hon märkte det. Hon tyckte, att hon icke längre arbetade så blint som förr och hon envisades heller icke längre med att påstå, att hon gjorde det. Under sammanträdet hade hon till och med ertappat sig med att säga »vi» med ett alldeles nytt och intimt tonfall, och hon tänkte, att hon nu började förstå vad de andra menade med »saken», som de talade om i sällsynta och högtidliga ögonblick. Men hon hade icke beräknat, att det skulle dra så långt ut på eftermiddagen under den livliga överläggningen uppe på Lästmakaregatan, det hade blivit afton, och det var vår.

Det var vår. För sjunde gången var den en eländig vår, ingenting kunde hindra det. Hon gick så fort hon kunde, skyende solen, som stod på lur i alla gatmynningar, vågade knappt andas in den unga, blå luften. Se, alla fönsterrutor glimmade av guld och rubiner, som unga hjärtan på vilka lyckan lyser, men blott för att slockna lika fort som de. Åren blevo genomskinliga som vårkvällens dager, de lyfte och försvunno som en dimma, man såg rakt genom dem in i det förgångna, och på nytt kände man med den ångest, som icke kan utsägas, att det skulle följa en till livets slut.

På Regeringsgatan nämnde någon Cecilias namn, det var adjunkten Vallmark, som varit med på sammanträdet, men blivit efter.

— Tycker ni verkligen, att man skall diskutera taktikfrågan vid ett sådant där offentligt möte? frågade hon andfådd.

Cecilia såg flyktigt på hennes klara, glada ansikte och undrade hur den var skapad, som denna afton var karl till att gå och glädja sig över sin kommunala valbarhet, men det gjorde hon.

— Är det inte vemodigt vackert i kväll? frågade hon med en plötslig önskan att med en annan halvgammal och ensam kvinna samtala över livets grymhet.

— Jo, sade adjunkten, men vem skulle i så fall inleda?

Då suckade Cecilia en avundsam suck och talade lydigt rösträtt ända till Kungsträdgården eller rättare lyssnade, medan adjunkten höll räfst med både fiender och vänner.

Slutligen var Cecilia ensam och rusade genom Arsenalsgatan för att vika av neråt Blasieholmskajen och äntligen nå hem. Kajen var tom, men på trottoaren utanför sin port varseblev hon tvenne lätt igenkännliga silhuetter. Det var Dick och Pennskaftet, numera oskiljaktiga som ett andpar om våren. Cecilia blev icke förvånad, hon hade blott väntat dem för att hennes bägare skulle rågas denna kväll.

Då de fingo syn på den ensamma figuren, drog han sin arm ur flickans, och de gingo fram till Cecilia.

— Vi har varit uppe och lagat det där bordet, du vet, sade Pennskaftet, som talade mycket och ogenerat, vi var bjudna, som du minns, och Kristin gav oss också en massa gott, nej då, inte blev vi förnärmade, vi hörde ju, att du var på sammanträde, och jag håller styvt på att rösträtten går framför allt. Det sista sades för att reta Dick.

Man blev stående i obeslutsamhet, Cecilia förstod, att de, just dessa två av alla i världen blott väntade på hennes inbjudan för att följa med upp och vara lyckliga i hennes våning i kväll, och hon knöt samman händerna.

— Det skulle ha varit roligt, om jag kunnat be er följa med upp, sade hon med den artighet, som aldrig övergav henne, det är förargligt att jag just skulle ha åtagit mig att ha färdig en sak till i morgon. Men om jag får ringa på — — —

— Ja, tack, gör det, sade Pennskaftet, bry dig inte om oss, men tänk på att inte arbeta ihjäl dig. Cecilia nickade med ett litet leende och skyndade upp i porten.

— O, det gör mig ont, sade Pennskaftet, jag hade gått och inbillat mig, att hon — hon bröt av och gick länge tyst och betänksam. Till slut sade hon:

— Jag vill till Gärdet, där är det lättare att andas.

I mörkret under de stora träden, som skuggade över militärkyrkogården, stannade han henne, där hade varit något i hennes ansikte, som måste kyssas bort.

— Är du glad nu igen?

— Ja.

— Nå, då går vi vidare. Efter en stund lämnade de vägen och sneddade ut över Gärdet, som låg tyst och övergivet i skymningen.

— Se dig om, sade han, då de kommit bakom en kulle, säg, var har du staden?

— Å, den är borta, sade hon, med ens, dold, alldeles som framtiden.

— Framtiden, lilla älskade, är du inte glad?

— Jo, svarade hon på hans fråga, men säg, skall jag en gång bli så där förtvivlad över våren?

Han förstod inte riktigt vad hon menade och hon svarade själv.

— Nej, ty jag är starkare, och du, ack du, min älskade, är inte som de andra?

— Hur som andra?

— Som går bort, som blir trötta, som glömmer —

— Hå, jag är nog som andra, svarade han ödmjukt, men skillnaden är den att det är däremot inte du. Den, som en gång kommit att älska dig, måste älska dig i evighet.

— Det var bra, sade hon och lät sig nöja, men låt oss gå vidare, det är kallt. Han lydde, trots att han mycket hellre skulle blivit kvar bakom kullen och kysst henne.

— Se, där har vi staden igen, sade han, först pannan, så ögonen, se så många ögon, som ser på oss två.

— Tänk, när vi länge hållit av varandra och får en hel stad av minnen att vandra i. Jag längtar, att vår kärlek skall bli gammal, sade hon. Hur gammal är du? tillade hon plötsligt.

— Det får du inte veta.

— Är du rädd om din ålder, du? Kan knappt vara trettio.

— Ja, ty jag är redan alltför gammal att ha träffat dig först nu.

— Du får kyssa mig en gång för varje år.

— Jag tackar Gud för alla mina år, sade han och kysste henne hundra gånger.

De stannade vid en vägvisare, där tre vägar löpte ut i dunklet, lysande vita i kvällen.

— Vilken skall vi välja? frågade Pennskaftet. Du måste veta, du, som är mannen.

— För att vara rösträttskvinna är du då ganska resonlig, sade han skämtsamt. Och eftersom jag får bestämma, så vänder vi pannan mot ödet och går hem? Du har ingenting på tidningen att göra i kväll?

— Gud i himmeln, jag hade glömt tidningen för första gången i mitt liv! Egentligen skulle jag nu suttit på Viktoriasalen, men jag får slinka ner om en stund och höra, om där blir någon resolution, det drar säkert långt ut, det är sedlighet. Jag sade till redaktionssekreteraren, att jag skulle gå på ett möte, och det har jag ju också varit — hon skrattade lyckligt.

Trots detta var hon ganska orolig över sin pliktförsummelse, och han fick använda en del övertalning, innan han fick henne att sätta sig på en spårvagn vid Narvavägen och fara hem med honom.

— Sedlighet varar längst, vet du väl, sade han för att lugna henne.

— Då är jag rädd, att vår saga blir kort, svarade hon.

Så snart hon fått av sig ytterkläderna, kröp hon upp i soffhörnet och lutade huvudet mot hans axel.

— Nu älskade, vill jag höra, hur du kom att hålla av mig, sade hon.

— Vill du höra det nu igen? frågade han smickrad, du har hört det så ofta.

— Jag vill i alla fall, att du berättar det på nytt, det gör mig glad.

Det var sant, ty när han talade, mindes hon det så mycket klarare, som hon så gärna återkallade i sina tankar. Blixten, som träffade hennes själ, när hon fick se hans ansikte för första gången efter deras allvarliga samtal, ett nytt ansikte, äldre, manligare, ett ganska vanligt ansikte ur mängden, som en stark och ny känsla fördjupat och förädlat, gossen som blivit fullvuxen på ett dygn.

Icke ett ord hade de växlat, där var ju också fullt av folk omkring dem, men när en av de gamla fruntimren i tanklös nyfikenhet började beskärma sig: — Vad är det med arkitekten, som är så blek, var det hon som blev generad och inte han. — Vad har jag gjort? tänkte hon förskräckt, och vad skall nu hända — — —?

— Nej, du skulle ju berätta.

— Jag glömde, svarade han, du var så söt.

— Är jag söt nu igen, aldrig är jag annat.

— Nej, aldrig, sade han bekräftande. Det har jag sagt från första stunden.

— Tror du nu ja. Men jag är inte alls så säker på det. Du tog in allt ont, som flög i luften om mig, och med glädje.

— Ja, sade han, med den ångerfulla ton, som hon just velat framkalla, emedan hon älskade den så högt, ja, men du måste komma ihåg, att jag inte var van vid din jargong. »Skall fröken vara med på vår bal i nästa vecka? — Nej, jag får inte för min man», för att nu bara nämna ett exempel, som fastnade i mitt förvånade minne. Och vad min glädje angår, den var bara enkel ekonomi, som jag så ofta förklarat för dig.

— Skadade varor är billigare, föreslog hon. Detta förhör intresserade henne var gång lika mycket.

— Ja, ser du, rättfärdigade han sig lika tåligt som alltid, jag hade ingen aning om att hålla av. Jag visste bara, att det var det enklaste att kyssa flickor med dåligt anseende och moral.

— Har du kysst många?

— Nej då, jag försäkrar dig. Ännu i julas kunde jag räkna dem.

— Nåja, gudskelov för mängden, sade Pennskaftet efter en stunds funderande med det leende, som hos henne var liktydigt med tårar. Om du bara hade en kärlek till en kvinna bakom dig, så skulle jag dö av svartsjuka, men denna okonstlade polygami tror jag, att jag lättare kan komma över. Säg, var det roligt att kyssas så där huller om buller?

— Nu, när jag vet vad det är att hålla av, tycker jag det är vedervärdigt. Lilla älskade darrar, nu har du förkylt dig.

— Nej, det är bara litet sorg. Men vidare nu. Trodde du, att du skulle få mig lika lätt, för samma billiga pris? Tyckte du det lönade sig?

— Ja, ser du, sade Dick, och letade besvärad efter orden, en yngling som jag, som — som nätt och jämnt kan klara sig själv — det — det faller honom helt enkelt inte in annat än att han måste leva på skadade varor. Han vet ju med sig, att han inte har något att bjuda en flicka, och inte vill du väl, att han skall drömma om, att den ljuvaste kvinna i världen skall ge honom sin kärlek och bli hans, utan penningar och för intet. Min skuld till dig är så stor —

— Ja, ja, avbröt hon honom, allt det där har vi gjort upp och klarat ut. Och hon smålog litet åt minnet av sin egen vältalighet och den beundran den väckt hos Dick. Men berätta nu hur det var, då du fann, att jag inte var den du trodde.

— Jag träffade dig vid Tegelbacken, fortfor han beredvilligt, jag bjöd dig på middag, du gick med och jag tänkte: Nu skall det väl bli tillfälle att låta henne förstå, att jag ingenting har emot ett litet äventyr.

— Som om du inte långt förut låtit mig förstå det!

— Men du borstade upp dig, lilla älskade, jag blev litet förvånad, men gav inte tappt —

— Nej, du gjorde inte det du —

— Utan jag tänkte, vi får väl gå en lov om Skeppsholmen då, det brukar hjälpa. Men vad söt du var, och så förståndigt du talade och redogjorde för dina åsikter.

Pennskaftet böjde sig hastigt fram för att se, om där fanns den minsta aning av gäckeri i hans ansikte, men han såg fullkomligt uppriktig ut.

— Jag blev gruvligt generad, sade han trohjärtat, för att jag varit ett sådant nöt, men sedan glömde jag också det, och när jag gick hem började allting förändras inom mig. Jag låg vaken länge den natten, och jag har hållit av dig ända sedan, det har bara blivit värre och värre. Om jag inte tänkt så slarvigt om dig, hade det nog aldrig gripit mig så hårt.

— Käraste, sade flickan, så underligt. Jag vet inte alls så där på dagen, när jag började hålla av dig, men jag är rädd, att det var långt senare, Det började med, att jag blev rörd över dig, och att jag tyckte det var bra med en illitterat pudel — för omväxlings skull — som troget och förälskat lydde mina order och aldrig avundades mig mina tio öre raden eller när jag fick bättre plats i numret. Ja, det fick jag för det, nu älskar jag dig.

— Gör du?

— Behöver du fråga?

— Nej, men det är så ljuvligt, att höra dig säga det.

— Jag har givit dig allt vad jag kan, sade hon sakta. Första platsen i numret, mer har jag inte.

Ett enda ögonblick flög det en rysning igenom henne, vad har jag gjort, hur skall det gå mig i livet?

Men Dick sade vid hennes öra och tryckte hennes rysning tätt intill sig: — Vet du, när jag väntar dig, klappar mitt hjärta så hårt, att jag reser mig upp och tror att det är dina älskade steg i trappan.

— Jag är också nöjd med dig, sade hon som om han varit ett litet skolbarn, är du det också med mig?

— Med dig, ja, sade han, om jag blott hade möjlighet att vara hos dig alltid och vaka över dig varje dag och stund, om jag finge säga till varje drummel, som ser på dig: understå er inte, hon är min — det måste ju vara många om ett så härligt byte. Varför kan jag inte förtjäna för oss bägge, varför skall det dröja så länge, innan jag kan? När jag tänker på möjligheten att förlora dig, blir jag alldeles kall av rädsla.

— Blir du kall då, alldeles kall? frågade Pennskaftet ivrigt.

— Ja, bekräftade han.

— Det är gott, sade hon allvarligt och nickade. Men nu, älskade, är du allt utom kall — — —

— Kanske jag ändå borde gå ner på mötet.

— Å nej, det är för sent, bad han förskräckt.

Men hon gjorde sig loss.

— Om jag raskar på, hinner jag nog ner till resolutionen. Hon tog hans huvud intill sig och strök eftertänksamt ner efter hans axlar, som om hon ville bevara minnet av honom mellan sina händer.

— Kommer du att längta efter mig? frågade hon.

— Jag längtar redan, sade han.