Pennskaftet/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 7
Pennskaftet
av Elin Wägner

Kapitel 8
Kapitel 9  →


[ 119 ]

VIII.

Julen var ännu icke överstökad, och Dick vistades ännu i landsflykt hos sin familj i Östergötland, då Pennskaftet en dag kom hemåkande från tidningen i ett bedrövligt tillstånd. Hon svarade icke ett ord på pensionatfruns förebråelser, det hade kanske varit oklokt att ge sig av ner till arbetet med feber och hosta, men om flickan möjligen hölle på att få vara oklok, så angick det ingen. Fru Bengtsson skulle inte oroa sig, hon skulle icke begära mer än att få vara i fred.

Hon var så dålig och så nedstämd, när Cecilia, varskodd av jungfrurna på pensionatet, kom för att se om henne, att denna hade svårt att icke låtsas om sin oro.

— Hon kommer att gräma ihjäl sig, tänkte Cecilia dystert, och det är inte längesedan hon var så övermodig! Men jag hade rätt, ingen fin kvinna klarar en sådan historia, den knäcker henne.

När Dick, som ingenting anade, kom tillbaka några dagar senare, var alltså den första underrättelsen, som nådde honom, den om Pennskaftets sjukdom.

Det måste sägas, att hon icke varit vidare ange[ 120 ]lägen att bli bra, innan han kom, men den dagen, då han för första gången väntades till middag, var hon mycket litet nådig mot det öde, som höll henne kvar i sängen. Hon satt upprätt och försökte avläsa varje ljud utifrån salen dess betydelse, vad sade han, blev han ledsen, o hon kunde inte uthärda att veta honom olycklig ens ett ögonblick, vad hade hon varit för en, som genom saknadens långa timmar nästan glatt sig åt hans bestörtning?

Den som den dagen plötsligt öppnat den stängda dörren från matsalen in till våningen hade överraskat en liten figur i nattdräkt med att lyssna mot nyckelhålet för att om möjligt uppfånga den älskades röst eller en suck ur hans hjärta, som var så nära, som längtade men som syntes henne för alltid skilt från hennes. Men ingen kom, ingen hade heller tid att se efter, vad hon tog sig för, och först när stolarna skrapade efter fruktsoppan rusade hon in till sitt rum, yr och darrande, kröp ner i sin säng och vätte med sitt livs bittraste tårar en rakpollett, som hon erhållit som minne av Dick vid hans avresa och sedan dess burit i en snodd om halsen. När man är fattig och hemlös, då ve, om man älskar! Men samma kväll, när Cecilia kom med tusen hälsningar från Dick, fann hon en Självförsörjande Bildad Kvinna, som djupt blygdes över sin svaghet.

— Tänk en sån stackare man är mot Susan B. Anthony och de andra, sade Pennskaftet ånger[ 121 ]fullt, jag grät, när jag hörde Dick be om brödkorgen.

När hon kom på benen igen, så blek och bräcklig, att Kristin profeterade hennes snara bortgång till en bättre värld, sade hon upp sig på pensionatet och gav sig att söka efter eget rum. Cecilias missräkning över detta beslut var stor, hon hade i det längsta väntat sig ett annat resultat av den begrundandets och självprövningens tid, som flickan gått igenom.

Med ledning av en annons gick Pennskaftet en dag upp i ett hus vid Adolf Fredriks kyrkogård, och när den uppgivna dörren öppnades vid hennes ringning, stod hon ansikte mot ansikte med en av sina forna skolkamrater från hemstaden.

— Å, Klara, god dag, sade Pennskaftet glatt, men den andra blev blossande röd, som om hon misstänkt tusen andra skäl till besöket än sin egen annons i tidningen och hämtade sig först, då Pennskaftet något förvånad frågade, om det var hon, som hyrde ut rum. Då blev hon med ens mycket livlig, drog gästen genom en liten tambur in i ett vackert hörnrum och började utbreda sig över alla lägenhetens fördelar.

— Och så ligger den så bra till, sade hon, nej sitt ner då, så roligt att få se dig, egen tambur och ingen som hör, när man går och kommer, eller vad man har för sig för resten. Men det kanske inte du sätter värde på, tillade hon och såg ringaktande på Pennskaftet.

[ 122 ]Plötsligt djupt generad, utan att veta varför, såg Pennskaftet ut på gatan. Hon uthärdade icke att se uttrycket i det vackra ansiktet, som lett mot henne.

— Vad kostar rummet? sade hon.

Priset var icke högt, och Pennskaftet förstod, att nu behövde hon inte leta längre.

— Att du vill flytta då, sade hon, trevligare kan du väl inte få.

Hon kände sig alldeles främmande för barndomsvännen, hon var vackrare än man kunnat förmoda att hon skulle bli, och raffinerat elegant hade hon en smickrande likhet med prinsessan Charlotte, men det var inte det, det var något hårt och hånfullt hos henne som icke var att känna igen.

— Ja, jag beslöt mig för det i ett ögonblick av förtvivlan, du vet man kan få, då man är led på allt och vill börja på nytt, sade Klara föraktligt.

— Man skall misstro sådana impulser, som kommer av förtvivlan, undervisade Pennskaftet, i all synnerhet skall man inte göra annonser av dem.

— Vad vet du om det? frågade Klara och skrattade försmädligt. Säg, tycker du att det är roligt med manfolk, du frågade aldrig efter dem, när vi gick i skolan?

— Jag sparade mig tills nu, sade Pennskaftet.

— Hå, sade Klara, som utan vidare ceremonier slagit sig ner framför toalettspegeln och prövade grimaser mot sig själv, jag har just beslutat att [ 123 ]finna på något nyttigt och vända dem ryggen, det blir ändå aldrig annat än elände av. Har de skrivit och undrat över mig hemifrån? frågade hon plötsligt utan övergång och i en helt annan ton.

— Varför skulle de undra? sade Pennskaftet förvånad, nej, jag menade inte att fråga ut dig, tillade hon, då den andra gjorde en häftig rörelse.

— Nej, det fick du inte mycket för, snäste Klara. Säg, vill du överta min telefon?

Det slutade med att Pennskaftet övertog icke blott telefonen utan även en del av Klaras vackra möblemang, och därpå gick till Dick för att meddela honom resultatet av sin färd med en underlig blandning av glada framtidsperspektiv, oklar beklämning och motvilja.

Först följande dag fick hon förklaringen på denna sin känsla i ett brev från sin mor, som hälsade från Klaras mor och för Guds skull bad Pennskaftet ta reda på flickan. Hon hade förstört hela sitt fädernearv och nu, när det inte fanns mer pengar att få hemifrån, hade hon upphört att skriva till modern. Hon bodde vid Adolf Fredriks kyrkogård, om hon inte redan hade givit sig därifrån.


Det var med en glädje, som hon inte brydde sig om att dölja, som Pennskaftet tog sitt och flyttade från pensionatet, där hon hädanefter endast skulle äta sina middagar, och säkert hade hon aldrig varit så lycklig, som då hon somnade första gången [ 124 ]i sin egen bädd i den nya bostaden. Dick och hon hade arbetat till sent på kvällen, icke kunnat bärga sig, innan de fått se till och med hur alla tavlorna togo sig ut på väggarna. Dick hade ritat ihop till en ny bokhylla, och med bädden vänd så, att hon kunde se den, somnade Pennskaftet i lycklig glömska av de osälla andar som bebott rummet före hennes tid. Hon hade icke en aning om var hon var eller vad tid det var på dygnet, då hon spratt till vid en häftig telefonringning invid sin huvudgärd.

— Hallå, sade en röst, vill du komma ner och öppna för mig?

— Så här dags, utbrast Pennskaftet förvirrad.

— Det måtte väl inte vara senare än vanligt, sade rösten, och det är så länge sen jag fick komma upp till dig.

Tonvikten på jag kom Pennskaftet att isas av förskräckelse, hon hade redan begripit, att där var någon, som av gammal vana ringt till Klaras telefon, och som nu inte kände skillnaden på rösterna, helt förklarligt, då de båda flickorna talade samma dialekt.

— Här har väl inte varit några andra? sade hon snabbt med tanke på Klaras mor.

— Ligg inte och prata strunt nu, kom och öppna.

Rösten lät otålig och befallande.

Pennskaftet funderade ett ögonblick och såg på klockan. Halv två, mycket liten risk alltså, att [ 125 ]någon skulle öppna porten och släppa in rösten, och den risken var väl värd att löpa för möjligheten att klara upp detta mysterium.

Hon kastade på sig det nödvändigaste, tog en aftonkappa och sin stora kråka, stoppade en ficklampa på sig och gick ner. Portnyckeln lade hon kvar på nattduksbordet. Portgången i detta hus tillslöts om nätterna medelst en järngrind, och så snart hon kommit nerför trapporna, såg hon en manlig gestalt stödd mot gallret på andra sidan. När han fick se hennes sidenkråka i halvdunklet lyfte han på hatten, men blott för att därpå, då hon kom fram i skenet från gatlyktan, ge till ett utrop av häpnad.

— Vad menar ni med att ringa på min telefon mitt i natten? frågade Pennskaftet, som var alldeles lugn men frös litet.

— Detsamma som ni, vem ni nu än är, menar med att komma och öppna, sade figuren på andra sidan. Jag måtte ha kommit till fel nummer, men jag skall inte vara så fjäskig, öppna bara, så skall vi nog komma överens sen.

— Jag törs inte, sade Pennskaftet kallt, Klara är bortrest, jag är ensam där uppe.

Jo, det var inte att misstaga sig på, han lystrade ögonblickligen vid namnet.

— Vart har hon rest? frågade han häftigt.

— Om hon inte talt om det själv, så vill hon nog inte, att ni skall veta det, svarade Pennskaftet och borrade händerna i fickorna.

[ 126 ]— Det är naturligtvis den där förbannade skådespelaren, svor figuren mellan tänderna, men lika gott, jag kan visserligen inte se er så noga, men rösten hör till en ung, och, som jag hoppas, förtjusande kvinna. Fram med nyckeln, jag bryr mig inte om vem ni är eller hur ni är, men öppna. Och då Pennskaftet stod orörlig skakade han gallret med bägge händerna.

Flickan tog upp sin ficklampa och såg plötsligt mannen rakt in i ögonen, men hon släckte den lika fort, o hon skulle ändå aldrig, så länge hon levde, glömma detta ansikte.

— Gå för Guds skull, sade hon full av förskräckelse, och medan järngrinden skakade bakom henne och en upprörd stämma kallade henne tillbaka, rusade hon uppför trapporna och grät tills hon somnade, över Klara och hela världen, men mest över Klara.

När Pennskaftet nu hyrde rum själv och hade eget spritkök och egna kastruller, vaknade hos henne lusten att bjuda hela världen på te. Hon frågade pliktskyldigast sin värdinna, om denna tillät henne att ta upp främmande på rummet, men denna rörde sig bara ett halvt varv i sitt fett mot Pennskaftet och förklarade, att »fröken får göra vad fröken vill, bara jag inte kommer i obehag därför». Hos Pennskaftet började alltså en serie underliga bjudningar, och Dick fick ofta torka disk efter socialdemokrater, slumsystrar och synderskor.

[ 127 ]— Man skulle egentligen aldrig intervjua annat än vid te och rostat bröd, brukade Pennskaftet säga, men jag kan ju inte ta hem fru Skogh eller kronprinsens uppvaktande kammarherre.

Alla gladde sig med henne över hennes nya, vackra bostad och prisade hennes tur, ingen, icke ens Dick, visste, hur hon många gånger om nätterna kunde spritta till ur sömnen, emedan hon drömt, att man skakade på dörren för att komma in till henne. Däremot hade Dick i uppdrag, att om han mötte en flicka, lång och vacker, med rödbrunt hår, svart pälskappa och svart hatt med vita plymer, följa efter och ta reda på vart hon tog vägen, men Klara var och förblev försvunnen, och många gånger satt Pennskaftet och grubblade över hennes öde, över hennes och prinsessan Charlottes, de två påminde ju så starkt om varandra.

Den enda ansats till umgänge, som gjordes från der bättre societetens sida, utföll mycket snöpligt.

Pennskaftet åt en dag middag på pensionatet, där man nu betraktade henne som en oåterkalleligen förlorad, då till hennes stora förvåning textilflickan, som drog fördel av sin moders, assessorskans, frånvaro, i ett obevakat ögonblick kom fram och berättade, att hon hade för avsikt att göra ett besök i Pennskaftets nya bostad. Vad mera var, hon gjorde allvar av det, en eftermiddag satt hon där, och sedan hon mycket noga sett sig om överallt, sade hon: — Tycker inte ni, att det är svårt att dela sig mellan arbete och kärlek?

[ 128 ]Pennskaftet blossade upp, men då hon såg den andras menlösa min, hennes oskyldiga nöje över frasen, skrattade hon.

— Nej, tycker ni? frågade hon och såg litet gäckande på flickan, som satt där i all sin textila prakt med handbroderad reformklänning och stora silversmycken under hakan och neråt.

Hennes förvåning var obeskrivlig, då flickan plötsligt dolde ansiktet i händerna och viskade: ja.

— Ja? upprepade Pennskaftet häpen. Det hade jag då aldrig trott.

— Det är förfärligt, sade flickan. Det sliter sönder ens hjärta, hur man än väljer.

— Å, sade Pennskaftet, ni tar det alltför krångligt, bry er inte om att fundera på sånt.

— Om man arbetar och älskar på allvar, så kommer förr eller senare för alla kvinnor, som ägnar sig åt konsten den stund, då de måste välja, sade textilflickan litet förtörnad. Och jag trodde att ni som själv — — — som — — —

— Men jag är ingen konstnär, sade Pennskaftet så allvarsamt hon kunde.

— Nej, det förstås, och det gör ju saken delvis lättare. Men ni kan ju ändå hålla på er verksamhet, tycker ni inte, att det skulle kännas svårt att behöva uppge den? Kan ni inte en gång sätta er in i vad jag skall känna?

Pennskaftet tänkte skarpt. — Nej, sade hon.

Textilflickan såg mycket förvånad och besviken [ 129 ]ut. Hon hade väntat något helt annat, kom alldeles av sig och teg.

— Skall ni gifta er? frågade Pennskaftet plötsligt.

— Det är ju just det jag inte vet, svarade flickan. Det är visserligen ingenting som hindrar — — —

— Ja, var då glad, då —

— Men jag har begärt uppskov för att utkämpa den här svåra kampen, men säg då, tror ni inte, att jag kommer att ångra mig, om jag överger min konst?

— Var inte galen nu, sade Pennskaftet enträget.

— Vad tror ni händer den, som sviker sin livsuppgift? Måste man inte framför allt vara sann mot sig själv?

— Skäms ni inte att prata sån smörja! utbrast Pennskaftet otåligt, ge ni er av och förlova er, och tacka Gud, där är någon, som vill ha er!

Det var textilflickans första och sista besök hos Pennskaftet.