Pennskaftet/Kapitel 17

←  Kapitel 16

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 17

Kapitel 18  →

XVII.

»Se här, Dick, skall du få ämne till en betraktelse i din ensamhet: för ett år sedan kände vi ännu icke varandra, kunde mötas på Drottninggatan utan att fläkten av ödets vingar sade oss, att vi nalkades livets fullbordan, och nu! Jag bär en ständig värme i mitt hjärta, det är minnet av den lycka jag ägt och den rikedom jag väntar. Och det bästa med denna lycka är, att jag icke behöver vara rädd för att ha tagit ut något i förskott, jag har ännu allt att vänta, och här går jag och sträcker mig mot vårt återseende, som om jag sträckte mig mot din första kyss. Säg, är icke den glädje bottenlös, som det är förunnat oss att bringa varandra?

Du har rätt, Dick, att ditt Östergötland är präktigt, och ändå anar du ingenting om all den glans och härlighet, som omgiver mig. Du erinrar dig, att jag, under de två dagar, jag på mitt rösträttskorståg besökte Fredevi, skulle ta in hos ordföranden i FKPR, som tillika är ortens folkskollärarinna, och du undrar, trots din lokalpatriotism, om det är möjligt att även rösträttskvinnorna i detta landet Gosen lever i prakt och rikedom. Så är emellertid inte förhållandet, icke heller använder jag uttrycket, emedan jag vill smickra dig. Men jag bor på slottet, och nu skall du få höra alltsammans ifrån början.

När jag steg ur tåget, mottogs jag av den omförmälda lärarinnan, som skulle bli min värdinna, av en liten hurtig fotografflicka, som är sekreterare i föreningen, och länsmannens fru, som är kassaförvaltare. Vi hade inte hunnit mer än skaka hand, då en betjäntklädd ung man kom fram och frågade efter mig. Jo, här var jag, och han lämnade mig ett brev, jag låtsades inte om att jag var nyfiken, men behöll det ett ögonblick oöppnat i handen, till dess jag märkte, att ingen av rösträttskvinnorna skulle ta den minsta notis om mina repliker, innan de visste, vad som stod i brevet. Den ärade läsaren har naturligtvis redan anat, att brevet var från baron Starck, och att baronens stora fideikommiss behärskar just denna nejd. Han skrev: »Kära fröken Pennskaft, jag har av annonserna på stugknutarna sett, att ni håller föredrag här i rösträttsföreningen i afton, och att ortens riksdagsmän äro inbjudna att redogöra för sin ställning till kvinnans rösträtt. Fast vi för övrigt äro ”politiska motståndare”, förenar oss dock det stora intresset för kvinnosaken och det skulle vara mig en glädje, om ni ville bli gäst på Fredevihus under den tid ni sköter den politiska agitationen i Fredevi. Det kunde kanske roa er att se slottet, och jag har unga flickor av er ålder att bjuda på som sällskap.»

Jag läste det mycket långsamt, allt under det jag beslöt att bo, där jag först blivit bjuden, ehuru jag tyckte, att det var en aning förargligt, man är väl inte mer än människa.

— Kära fröken, sade jag till min värdinna, baronen ber mig att bo på slottet, kan jag skicka bud med betjänten, eller tror ni att jag måste skriva och tala om att jag redan är bjuden till er?

Naturligtvis kunde hon inte svara på min fråga, utan började fråga ut mig: kände jag baronen, hur hade det gått till, och kors i alla dar, och så vidare.

— Fröken skall få veta precis, när vi kommer hem till fröken, svarade jag, men säg först hur jag skall göra.

— Hem till mig, sade hon då, vad tänker ni på, när baron bjuder er till slottet? Baronen kan ju göra allt för oss eller förinta oss, alldeles efter behag, det tycks ni inte alls ha klart för er. Tänk vad det skall göra för vår rättvisa sak här i orten, när det blir bekant, att talarinnan på FKPR:s möte bott på slottet!

Länsmansfrun och fotografflickan sade detsamma, jag nekade mig inte att låta dem övertala mig, men sen for jag bort till slottet med baronens bil, i det för en demokrat synnerligen angenäma medvetandet, att jag begagnade det aristokratiska fortskaffningsmedlet för folkets fromma. Eller med andra ord, jag var naturligtvis mycket upplivad och mycket nyfiken och en aning smickrad. Jag visste ju ingenting om vad som skulle möta mig, men jag lugnade mig med att jag hade rena vita kläder, rent samvete och min ofantliga fräckhet. Med det kommer man långt, och Dick, jag har kommit långt, så att du vet det med detsamma!

När bilen svängde in framför trappan till ett vackert gammalt ställe i, som jag förmodar, holländsk renässans, kom baronen ut på trappan, vitklädd, vänlig men en smula nervös, om för min skull eller för sin egen vill jag lämna osagt.

— Låt mig presentera er för mina damer, sade han, så fort jag kommit ur bilen.

— Ja, så är det gjort sen, sade jag, du förstår, han skulle bli besviken om jag inte uppförde mig litet egendomligt, och jag nändes inte, när han varit så snäll och bjudit mig.

Vi gick tvärs genom huset — om allt gammalt och vackert, gobelänger och sådant skall jag berätta dig sedan — och fann på en terrass fyra damer, en äldre, som tycktes mig arg som ett bi, men inte fullt så flitig, och tre yngre, som satt vita och nyutspruckna på eleganta stjälkar och väntade att bli plockade. Det var baronens svägerska, som en gång varit fru på slottet, när hennes nu avdöde make hade fideikommisset, och hennes tre döttrar, som nu var gäster hos farbrodern i sitt gamla fädernehem — så man skulle kunnat tro att det blivit feminister av dem, men så långt tänker de inte. Bara att gå omkring och tänka att jag borde varit söner, skulle väl annars kunna göra mig till rösträttskvinna, om jag inte vore det förut. Jag blev naturligtvis mycket väl bemött, ty det var ju fint folk och jag deras gäst, om jag också tio gånger varit 'ett olyckligt infall av Karl August'. Men det föreföll mig så rasande egendomligt, att jag skulle vara ung flicka ihop med denna Rosenhöger — oändliga vidder skiljer ju mig och mitt liv från dem och deras. Det är inte det, att jag är så mycket äldre, ty den äldsta och jag har nog hunnit med var sin lika stor skiva av livet, det är snarare denna jämnårighet, som gör det hela så förbluffande. När jag hör dem tala, lyssnar jag som till en saga, nog har jag vetat att såna fanns, men för var gång jag ser dem, märker jag, att jag ändå inte trott det! Jag tror inte, att de kan ha lika lustigt som jag åt olikheten, därtill saknar de alltför mycket blick för perspektivet, de ser ju endast det som för ögonen är, och det är ju inte där den häpnadsväckande åtskillnaden ligger, även om de ha ras och batist, medan jag är selfmade och har hemslöjdstyger. Jag vill naturligtvis inte förneka, att jag i någon mån föraktar dem, men å andra sidan tycker jag att denna lyxflicka är en mycket följdriktig produkt av förhållandena. Hon är lat, medan vi dignar av arbete, och hon tackar oss icke för det, hon ser ner på oss, men hon har aldrig lärt och aldrig behövt annat, och hur många har tillräckligt mycket inombords för att arbetet skall växa upp ur oss själva som en naturlig utlösning av kraften i vår natur? Hon är litet oförstående och likgiltig, man skulle kunna säga hårdhjärtad, men mödan och lidandet, som lär människorna att veta hut, har aldrig blivit henne förunnade, hon förefaller litet tom och slö, men Gud gav henne icke ett mål att leva för och tände ingen eld i hennes bröst.

Kan du se mig mitt upp i detta, dömd till att hålla balansen mellan baronen, som uppvaktar mig — och nu först förstår jag alldeles hans oövervinnliga förvåning över mig — och damerna, som har tålamod med mig endast emedan de är så väluppfostrade, men som ser ut, som väntade de, att denna underliga insekt plötsligt skulle breda ut vingarna och flyga runt bordet eller uppge några egendomliga läten. Det var i alla fall endast gumman, som blev hemma, när det blev tid att gå till mötet. Ryktet om att FKPR beskyddades från slottet hade redan spritt sig i samhället, och det var fullt av folk, då vi kom in. Jag förmodar, att vi väckte en oerhörd sensation, men jag var så rädd, att jag varken såg eller hörde. Jag läste emellertid snällt upp mitt föredrag, och vad det handlade om behöver jag inte säga dig, som förhört mig på det, till dess att du kunde det bättre än jag. Baronen tog upp applåderna, som naturligtvis blev hjärtliga, och jag var glad som en skolflicka, som fått flytta utan villkor.

Sedan skulle turen komma till riksdagsmannakandidaterna; valkretsens gamle myndige innehavare hade emellertid icke infunnit sig, varför endast hans yngre rival uppträdde och vittnade, men denne hade i stället förstått att riktigt avlyssna stämningen och lovade att formligen arbeta ut sig för kvinnans rösträtt och valbarhet. Aftonens höjdpunkt var emellertid baronen, som “ehuru han visserligen icke nu stode inför sitt elektorat, dock fann ögonblicket lämpligt att uttala sina sympatier för kvinnans kamp för medborgarskap och önska Fredevi FKPR all framgång och lycka”.

Det kan man väl kalla en karl som står vid sitt ord, eller hur?

Med ett ord, det var ett välsignat möte, många själar blevo frälsta och skrevs in i rösträttsrullorna, och styrelsen var så rörd över mig, att det var nästan genant — inte kunde jag säga dem, hur allt detta kom sig av att jag slagit vad med baronen!

När vi kom tillbaka till slottet på kvällen, satt den försumlige riksdagsmannen där med änkefriherrinnan; han var bjuden på supé, ”jag trodde naturligtvis, att du skulle komma på FKPR:s möte”, sade baronen, och såg förfärligt illmarig ut.

Icke ens triumfen över våra fiender fattades oss alltså denna händelserika dag, en triumf, som var så fullständig man kunde önska det. Vi gjorde allt vad vi kunde för att på ett fint sätt vara obehagliga emot honom, och i den konsten är ju alla unga flickor lika skickliga, de må tillhöra societeten och vara presenterade eller som jag omsätta sin intelligens i underkläder och dagligt bröd.

Ingen må förtänka mannen, att han ville vara obehaglig tillbaka, men det var synd om honom att han skulle råka så illa ut.

— Ja, sade han, ty naturligtvis talade vi om rösträtt, damerna är så ivriga på den, men ni borde inte vara så förtörnade på oss, som håller litet tillbaka, ty under tiden, medan ni agiterar, är det väl en hel del av er, som lever på rösträtten? Nu trodde han, att han alldeles bräckt av mig, men då hände det märkvärdigaste av alt, det som han minst av allt beräknat: baronen öppnade sin mun och näpste honom, med vad? Med mina egna ord, med allt vad jag berättat för honom om hur agitationen sköttes av självförsörjande kvinnor, som ingenting annat ha att ge än sitt övertidsarbete, men det ge de till yttersta skärven.

Det blev mycket tyst vid det friherrliga bordet, kvinnorna såg på mig, jag behöll fattningen ända till dess talet utmynnade i en skål för mig och rösträtten, då blev jag röd som en skolflicka.

Med risk att du hemkallar mig telegrafledes, måste jag säga dig, att dagen slutade med att baronen visade mig trädgården i höstmånskenet. Han är min sista erövring, men det var först när jag kom in till mig, som denna sanning stod klar för mig.

Jag försäkrar dig, min älskade, att jag vill inte ha honom, men jag skulle bra gärna vilja gifta in honom i rösträtten!

Jag är glad att jag reser härifrån om ett par timmar, med utsikt att den återstående delen av min turné skall förflyta så lugnt och lidelsefritt, som en rösträttsresa skall göra.

På återseende, min älskade.

Pennskaftet.»