Pennskaftet/Kapitel 16

←  Kapitel 15

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 16

Kapitel 17  →

XVI.

Denna sommar var icke lik någon annan. För Dragarlaget var det icke tal om att ta sig ferier och säga farväl till varandra för sommaren som vanligt. Och när någon av dess medlemmar på skärgårdsbåten råkade en civil bekant, som termen hade kommit att lyda, och konversationsvis fick höra, hur skönt det var med somrarna, då man fick ligga och lata sig och njuta av tillvaron, fast där var ju alltid myggen, så måste hon först tänka skarpt ett tag, innan hon fick klart för sig, att det verkligen fanns riktiga levande människor, som togo sig ledigt, oberoende av valen till andra kammaren i höst. Men om hon då sade: — Ja, det vore nog skönt, om man inte hade valen, fann hon av en min, som inte visste reda på »v» eller »hv» att sådana egendomliga människor verkligen existerade.

Ända sedan Dragarlaget efter sommarmötet gjort villan vid Saltsjöviken till högkvarter för agitationsarbetet, hade det utvecklat en oerhörd aktivitet.

— Men, sade Pennskaftet, det är då ingenting att berömma det för, ty det har så roligt. Aldrig förflöt någon vecka, utan att någon av medlemmarna gav sig ut på en predikotur, och en dag kom Jane Horneman, mycket rörd och belåten, hem från Gästrikland, en annan gång Kerstin Vallmark från Skåne eller Ester Henning från Halland, hennes syster, som i England blivit en oförskräckt suffragett från Blekinge och så vidare. Eller också gästades lägret av folket från landsorten på genomresor till och ifrån agitationsturnéer, det var fru Kjell och andra kända predikanter, och i två dagar flaggade man för Frigga Carlberg. På detta sätt stod man i ständig rapport med hela landet, då glada underrättelser löpte in, blev detta anledningen till en särskild högtidlighet på aftonen, när alla samlades efter arbetet på verandan mot sjön, och Kristins matsedel — ty det var hon, som var fixstjärnan bland alla dessa oroliga planeter, som genomkorsades landet — Kristins matsedel alltså, växlade efter den politiska situationen i landet. Verkställande utskottet sammanträdde ett par gånger i veckan, dess största svårighet var att skaffa folk, som kunde göra all den agitation, som befanns nödig. Erfarenheten visade med varje dag, att det gällde att lära kvinnorna deras politiska abcd, och man märkte, att det egentligen var bra kort tid kvar för detta dryga arbete.

— Vi har i alla fall hjälpt till att krya upp valkampanjen, brukade Kerstin Vallmark säga, när hon kom ut till middagen från sitt rum, bläckig och belåten, ty hon var inblandad i polemik med snart sagt en tidning i var landsända.

— Skall det här kallas herrskap på sommarnöje, sade Kristin misslynt. De bara gnor ju och har ingen levande ro på sig, och bara brunare och magrare blir de, allt vad sommaren lider. Det går an, så länge min egen fröken inte skall ut på en sån därn turné, di kallar.

Cecilia satt också mycket riktigt fastlåst vid skrivbordet, medan hon skötte hela den väldiga brevväxling, som uppstod vid ordnandet av alla turnéerna, besvarade brev och förfrågningar från alla håll, än från rösträttsföreningar, än från valmansföreningar och riksdagsmannakandidater, än från enkla lantmän, som »broderligen» anhöllo att få någon, som kunde tala rösträtt i deras kommun, »och skulle hon vara något insatt i det politiska, så vore det ju så mycket bättre, om hon även vidrörde den nuvarande situationen».

Kamraterna föreslogo ofta, att hon skulle söka litet omväxling i arbetet genom att ge sig ut på en turné, men hon vägrade alltid under förevändning, att hon inte hade lust att sätta någon in i hela den stora apparat, som hon nu behärskade. Sanningen var, att hon trivdes med sin del av arbetet, som gav föga ära, om det varit det hon strävat efter, men som var jämnt, regelbundet och krävande. Hon tyckte om sin arbetsplats vid fönstret med den stora skärgårdsfuran tätt utanför och bruset från sjön, som brukade tystna om kvällarna, när den sista solstrimman flytt ur rummet. Kvällens promenad och samspråk, nattens dyrtbetalda vila var allt vad hon tyckte sig behöva av vederkvickelse. Vem var hon, att hon skulle kunnat hänföra ett auditorium, och, om hon tänkte på sig själv — det var då inte ett så enkelt ting, ett hjärta, där fanns så mycket, som kunde komma fram i skymningen vid en tyst järnvägsstation, medan man väntade på tåget till Värnamo.

Pennskaftet, som den första veckan hållit sig litet undan, dök ju längre det led på sommaren allt oftare upp om kvällarna, då hon visste, att hon inte störde någon, för att höra senaste nytt från stridsfältet, och ingen frågade henne, varifrån hon kom eller vart hon gick. Stundom skickade man efter henne, då man ögonblickligen behövde en artikel om stämningen i Norrland eller kvinnornas plikter vid valen, det var endast Cecilia, som kände telefonnumret, men ingen fann något märkvärdigt däri. Dick hade bidragit till det politiska arbetet med att snickra en slags primitiv talarstol, som användes vid ett par friluftsmöten i den närmaste villastaden, och det var naturligtvis från den talarstolen, som Pennskaftet höll sitt jungfrutal.

Det hände en vacker lördagskväll i augusti, men debuten hade kostat Pennskaftet några strider innan dess. Tanken uttalades först av Kerstin Vallmark, denna adjunkt, som en gång mött Dick och Pennskaftet och sedan talade om »din bror» alldeles utav sitt eget hjärtas oskuld. Pennskaftet blev genast så storförtjust, att hon glömde att ge akt på vad de övriga medlemmarna av Dragarlaget tänkte om saken, och möjligheten, att där kunde finnas betänkligheter, föll henne icke ens in, men det kom en natt, en natt då hon satt i sin säng och såg det dagas, medan hon funderade över vilka krav ordspråket: »rösträtten ser dig» just nu kunde ställa på henne själv. Under ett par dagar sade hon ingenting, det gjorde hon inte sedan heller, men en förmiddag begärde hon ledigt av redaktionssekreteraren för enskilda angelägenheters ordnande och begav sig i all stillhet ut till generalens villa, bittert kvald av misstanken att göra sig löjlig.

Men när hon sedan satt i biblioteket ensam, med generalen, beredd att tala om sitt liv, som hon icke ansett sig skyldig att tala med någon människa om, fann hon, att hennes instinkt lett henne rätt, och att det nog icke skulle bli så förfärligt att göra det rätta som hon föreställt sig.

— Det är aldrig helt och hållet vår privatsak, hur vi ordnar vårt liv, sade generalen, som genast tycktes förstå alltsammans, allra minst om vi vill offentligen stå för en sak, som vi har gemensam med andra. Det är bara det, att vi inte behöver erkänna första bästa ovidkommande som vår domare. Och Pennskaftet berättade, medan generalen hörde på, tänkande med ett allvarligt leende hur underligt det var, att hon, som mottagit så många förtroenden, aldrig blivit ställd inför detta problem förut, men det hade väl heller inte existerat för hennes många duktiga arbeterskor landet runt. Hon gjorde ett par frågor, som Pennskaftet besvarade utan tvekan, tog slutligen flickan i famn och sände av henne, befriad från alla betänkligheter mot att uppträda som rösträttstalare, men lastad med en tacksamhet mot generalen, som hon aldrig skulle kunna avbörda sig.

Om allt detta visste Dick ingenting. Det var som om han glömt sina egna farhågor vid sommarens början, och han tog Pennskaftets tvekan som rädsla inför debuten, naturlig för var och en som aldrig uppträtt offentligt.

— Nå, brukade han säga, när skall du stå upp och låta din stämma förkunna sanningens ord för stationskarlar, pensionatfolk och hembagerskor?

Till slut tröttnade hon på dessa retsamma frågor och fattade ett raskt beslut: — Om lördag skall det ske! Dick var mycket nöjd över detta: — Så får vi litet ro sedan, sade han.

– – –

Pennskaftet kände sig mycket högtidligt stämd, när hon tog avsked av Dick utanför villa Borgis och vandrade bort mot rösträttslägret, ensam och begrundande.

När Cecilia vid en blick genom sitt fönster upptäckte Pennskaftet, kommande över gräsplanen, såg hon hennes bekymmer på långt håll. Hon förstod hur det kändes, det var ju icke längesedan hon själv för första gången varit i samma pinsamma situation, och hon skyndade ner och förde henne in i matsalen på nedre botten. Alla spår av arbete voro undanröjda i afton, på det stora bordet, som annars brukade vara täckt av brev och broschyrer, stod endast en kopparkruka med lövkojor, och i fönstret låg en världslig roman, tillhörig Jane Horneman. Endast den stora kartan över detta hårdarbetade Sverge, full av märken och understrykningar, som utvisade router och angav redan antagna platser, antydde vad som försiggick här om förmiddagarna.

Jane Horneman reste sig efter en blick på Pennskaftet, en blick som omfattade både hennes blåvita sjömansklänning och hennes vita och olyckliga ansikte, och gick ut för att ta fram ett glas vin, men redan i dörren mötte hon Kristin, som själv sett Pennskaftet och redan fått vinet ur källaren.

— Nå, vad skall ni så säga våra vänner i Klaravik? frågade adjunkten, som kom ut ur sitt rum, iklädd vaxduksärmar och med evigt bläckiga fingrar. Hon var mitt i en artikel, ty om alla andra togo sig ledigt: sedan hon började för fem år sedan, vilade hon aldrig och skulle heller icke, innan hon låg under den gravsten, på vilken skulle stå skrivet: »Lika lön för lika arbete.»

— Jag skall säga, svarade Pennskaftet darrande, ja, ni förstår, jag skall säga — — — att det inte är fråga om att införa någon ny ordning, eller att släpa kvinnorna med våld, det är ju så man säger, ut ur hemmen — — — Hon tittade upp litet, där stod Kristin i köksdörren och stirrade i ett sådant tillstånd av förstening, att Pennskaftet brast ut i ett krampaktigt skratt och glömde sina väl uttänkta perioder.

— Vidare, kommenderade adjunkten strängt.

— Jag har glömt det, flickor, jo vänta, och att därför de, som tror sig kämpa för att bibehålla gammal god sed, endast kämpar emot vad som göres för att i samhället passa in de nya förhållanden, som redan är ett faktum — — — och att — — — men gå, Kristin — — — att våra motståndare bär sig lika dumt åt, som om de ville hindra en byggmästare att lägga in golv och tapetsera, när han rest väggarna och takåsen. Duger det?

— Utmärkt, sade Jane Horneman vänligt, det där om huset — — —

— Var bara inte rädd, nickade Cecilia uppmuntrande, jag skall sufflera dig.

— Herregud, det är ju första gången, och ingen begär några storverk av dig, sade adjunkten, och det var ju lätt att säga för den, som haft idel framgång över hela landet.

När Pennskaftet klivit upp på tribunen, hade all rädsla försvunnit. Vid första ögonkastet fann hon Dick, han såg ut som en orolig mamma, och det bragte henne genast i gott humör. Auditoriet var inte större än att hon mycket snart upptäckte alla vännerna, och det kändes tryggt att veta dem vara där. Folket såg godmodigt ut, litet häpet men roat, aftonsolen låg in i skogen framför henne och kom dess djup att synas oändligt och fullt av trygghet och frid. Hon kände efter i sitt minne, jo, gången låg klar för henne, ända bort till resolutionen, som skulle komma som slutkläm.

Det gick bättre än hon väntat, allt vad hon hade att säga uppfattades nog inte, och hennes omsorgsfullt uttänkta bilder och perioder voro nog, som hon fruktat, tämligen bortkastade, men ingen gick ju sin väg! Hennes barnsliga allvar och lilla smärta silhuett mot aftonhimmeln talade för henne, utan att hon visste om det.

Hon hade fått ett par applåder, till vilka Dick givit signalen, Dick, sekunderad av Kristin, som övat sig en hel vecka och hade blivit litet varm och röd i hjärta och kinder, då ringen plötsligt bröts av en flock ungdomar, icke alltför tystlåten och utan respekt för stundens vikt och betydelse. Det var ynglingar i cigarrett och panamas och vitklädda flickor i stora hattar och promenadkäppar.

Pennskaftet höjde rösten litet:

— Kvinnorna har vaknat, sade hon strängt.

— Ja, men på galen sida, replikerade en av de nyanlända åhörarna.

Pennskaftet stannade, böjde sig fram och tittade på den talande.

Å, det var ju bara skåningen från pensionatet, han och ingen annan. Hon kände sig med ens så hemmastadd, som om hon varit i Bengtssons salong.

— Den sidan är i alla fall för god åt er, replikerade hon, utan tanke på om det var så lämpligt eller ej, men det blev i alla fall en liten tystnad, och hon fortsatte, till synes helt oberörd.

— Här skulle man dansa boston, viskade helt högt en ung dam, då det gått en minut eller så.

— Jo, och där uppe skulle naturligtvis musiken stå.

— Å, skall vi inte be henne, att hon slutar?

Pennskaftet, som icke vågade improvisera av fruktan att komma av sig, blev plötsligt utom sig. Det är svårt att säga, om icke hela föredraget upplöst sig i vild disharmoni, men så kom hon ihåg att hon hade i alla fall Frisinnade Morgontidningen! Denna tanke återgav henne jämvikten, hennes hjärna försedde henne med de inlärda satserna och vändningarna, men hela tiden hade hon en beklämmande känsla av att här stodo två världar emot varandra, fulla av fiendskap och förakt, och där fanns intet, som kunde slå en bro emellan dem.

Hon hade icke mycket aning om vad hon sagt de sista fem minuterna, när hon steg ner från Dicks talarstol under ironiska bravorop från den tillrättavisade skåningen.

— Jag får låta Dick slå honom, tänkte hon och skrattade själv åt att hon, den moderna kvinnan, Gud hjälpe henne, skulle nödgas ta sin tillflykt till detta ålderdomliga argument. Hur ofta genom tiderna hade inte Dick blivit uppmanad att slå, och Dick hade slagit och blivit slagen, och det var tydligen just detsamma, när Dicks kvinna var medlem av rösträttsföreningen.

När hon mottagit sina vänners lyckönskningar och några råd för framtiden av adjunkten, som icke för intet var lärarinna, var Dick just färdig med skåningen, som fått veta vad han gick för, och de följdes åt hem.

Hon var tyst en stund, så vände hon plötsligt ett litet upprört ansikte mot honom.

— Dick, det är inga gränser för hur jag vill att du skall skämma bort mig och kyssa mig!

— Du är en duktig flicka, sade Dick tröstande, och därför skall du också bli gift med mig snart.

Flickan var glad, att Dick aldrig skulle veta, hur under en sekund hennes själ, som just drömde om att ur sig skapa en stor talare, slöt sig för hans ord och hans hoppfulla glädje.

— Å, kära Dick, sade hon sakta, kära du, men det dröjer nog länge?

— Vem vet, sade Dick, och om hon varit litet mindre förströdd, skulle hon ha märkt, att han gick och bar på några funderingar, vilka han ännu inte vågade ge henne del av.

— Jag vill, att vi skall tala om vårt hem, fortfor han plötsligt, litet otåligt, som om han ändå kände hennes tankar.

Hon greps av ånger.

— Ja, låt oss, Dick, sade hon.

— Du vet inte, sade han och tryckte hennes arm hårt intill sig, vad det är att bygga hus. Att först tänka det, och sedan se hur det blir som man tänkt. När vi skall bygga, vill jag själv gräva grund i jorden, jag vill hugga timret, jag vill lägga stock på stock, jag vill se hur det höjer sig, och vi skall glädjas åt var tum. Jag vill resa takställningen och själv sätta kransen i toppen, men du skall ha bundit den. Sedan vill jag gå och syssla med det, och inte en spik skall man slå i, utan att jag vet om det. Och för var kväll skall du gå med mig, och vi skall se hur det alltmer blir för folk att bo i, för oss, du och jag, och bättre hus skall icke finnas.

— Älskade, sade Pennskaftet, gripen över detta långa tal, älskade, vårt hem — — —

Hon kände ett obestämt missnöje med sig själv, som varit så upptagen av sitt, när han talat om deras hem intill livets slut. Under ett enda ögonblick skymtade något för hennes unga, klara blick, något, som hon aldrig oroats av förut: aningen om en konflikt, för vilken det annars icke fanns rum i hennes distinkta, något schematiska livsförklaring.

Men Dick fortsatte att berätta och att lägga råd för framtiden, och snart var hon endast Dicks älskade, som gjorde sig hemmastadd i det hem hans tankar timrade åt henne.