Pickwick-klubben/Kapitel 23
| ← TJUGUANDRA KAPITLET. |
|
TJUGUFJÄRDE KAPITLET. → |
TJUGUTREDJE KAPITLET
I VILKET SAMUEL WELLER BÖRJAR ATT ÄGNA SINA KRAFTER ÅT ATT GÖRA UPP RÄKNINGEN MELLAN HONOM OCH MR TROTTER
Tidigt den samma morgon, som inleddes av mr Pickwicks
äventyr med det där medelålders fruntimret i gula
papiljotterna, satt den äldre mr Weller i ett litet rum i närheten
av stallgården och förberedde sig till sin resa till London.
På bordet framför honom voro en mugg öl, ett stycke kall oxstek och ett bröd av respektabelt omfång, åt vilka saker han ömsevis skänkte sin uppmärksamhet med den strängaste opartiskhet. Just som han hade skurit sig en väldig skiva av brödet, förmådde honom ljudet av en i rummet inträdande persons steg att vända sig om, och han såg nu sin son.
»God morgon, Sammy!» sade fadern.
Sonen steg fram till ölmuggen, nickade betydelsefull åt sin far och tog en djup klunk i stället för att svara.
»Inte så dåligt sugverk, Sammy», sade den äldre mr Weller, i det han såg ned i muggen, då hans förstfödde hade satt den halvtömd ifrån sig. »Du skulle ha blivit en ovanligt god ostra, Sammy, om du hade blivit född i den levnadsställningen.»
»Åh ja, jag förmodar att jag skulle ha skaffat mig min goda inkomst», svarade Sam, i det han kraftigt grep sig an med oxsteken.
»Det gör mig riktigt ont, Sammy», sade den äldre mr Weller, i det han, innan han drack, rörde upp ölet genom att beskriva små cirklar med muggen, »det gör mig riktigt ont, Sammy, att höra av din egen mun att du lät lura dig av den där mullbärsmannen. Ända till för tre dagar se'n trodde jag aldrig att någon med namnet Weller skulle låta draga sig vid näsan.»
»Naturligtvis alltid undantagandes då en änka var med i spelet», sade Sam.
»Änkor, Sammy», svarade mr Weller med en lätt färgskiftning, »änkor äro undantag från varje regel. Jag har en gång hört huru många vanliga fruntimmer en änka kan mäta sig med i fråga om att få bukt med en karl. Jag tror att det är tjugufem, men är inte rätt säker om det inte är flera.»
»Ja, det hinner det allt till», sade Sam.
»För övrigt», fortfor mr Weller, »är det en helt annan sak. Du vet vad doktorn sa' till domarn, Sammy, då han försvarade mannen som slog hustru sin med eldrakan, så ofta han var vid gott lynne. “I det hela taget, mylord”', sa' han, “är det en älskvärd svaghet.” Så säger jag också i fråga om änkor, Sammy, och du kommer att säga detsamma, då du blir så gammal som jag.»
»Ja, jag vet nog att jag borde haft bättre förstånd», sade Sam.
»Borde haft bättre förstånd!» upprepade mr Weller och slog i bordet med sin knutna hand. »Borde haft bättre förstånd! Jag känner en ung pojke, som inte på långt när fått en så god uppfostran som du, eftersom han inte fulla sex månader drivit omkring på gatorna, men som skulle ha blygts över att så där låta dra sig vid näsan — ja, blygs, Sammy!»
Upphetsad av denna bittra tanke, ringde mr Weller på klockan och begärde en mugg öl till.
»Nå ja, det är inte värt att tala om det nu», sade Sam. »Det har nu en gång skett och kan inte hjälpas, och det är ändå en tröst, som de alltid säga i Turkiet, när de hugga huve't av orätt person. Men ser ni, far, nu är det min tur, och får jag bara en gång väl tag i den där Trotter, så ska jag nog sköta honom som han är sjuk till.»
»Jag hoppas det, Sammy, jag hoppas det», svarade mr Weller. »Din skål, Sammy, och måtte du snart tvätta bort den där fläcken, som du satt på familjenamnet!»
Till ära för denna skål sväljde mr Weller i ett drag nära nog två tredjedelar av innehållet i den nyss anlända muggen, vilken han därefter räckte Sam, för att denne skulle tömma den, något som denne även ögonblickligen gjorde.
»Och nu, Sammy», sade mr Weller, i det han rådfrågade det stora, dubbelbottnade silverur, som hängde vid ändan av kopparkedjan, »nu är det tid att jag går till kontoret för att hämta min fraktsedel och få diligensen laddad; ty det är med diligenser, Sammy, som med gevär, de måste laddas mycket noga innan de gå av.»
Åt detta faderliga och yrkesmässiga skämt log den yngre mr Weller ett sonligt löje. Hans vördade fader fortfor i en högtidlig ton:
»Jag måste nu lämna dig min son Samiel, och ingen kan säga när jag härnäst får återse dig. Din styvmor har kanske gjort kol på mig, eller kanske har det hänt tusen andra saker, när du nästa gång frågar efter den berömde mr Weller på Belle Savage. Familjenamnet beror bra mycket på dig, Samiel, och jag hoppas, att du ska göra det all rättvisa. I alla mindre saker vet jag, att jag kan lita på dig som på mig själv, och därför vill jag bara ge dig följande råd. Om du nå'nsin uppnår dina femtio och skulle känna lust att gifta dig — lika mycket med vem — så stäng in dig i din kammare, om du har en för dig själv, och tag in förgift. Att hänga sig är så simpelt, så det kan då aldrig komma i fråga. Tag in förgift, min son Samiel, och du ska känna dig glad över det efteråt.» Med dessa ord såg mr Weller stadigt på sin son, vände sig långsamt om på hälen och försvann ur hans åsyn.
I den djupsinniga stämning, som dessa ord hade framkallat, vandrade mr. Samuel Weller bort från Stora Vita Hästen, då hans far hade lämnat honom, och sökte, sedan han styrt sin kosa mot St. Clements kyrka, att skingra sitt svårmod genom att vandra omkring på dess gamla område. Då han hade strövat omkring där en stund, befann han sig på ett avlägset ställe — ett slags gård av vördnadsvärt utseende — som, efter vad han upptäckte, icke hade någon annan utgång än den genom vilken han själv hade kommit in. Just som han ämnade vända om igen, stannade han liksom fastspikad vid marken av en plötslig syn, vilken syns väsende och beskaffenhet vi nu gå att beskriva.
Medan mr Samuel Weller stirrade på de gamla röda tegelstenshusen och då och då i sin djupa tankspriddhet blinkade åt någon rödblommig piga, som antingen drog upp en rullgardin eller öppnade ett sängkammarefönster, öppnades den gröna porten till en trädgård vid ändan av gården, och en mansperson trädde ut därigenom, stängde den noga efter sig och gick med hastiga steg fram mot det ställe, där mr Weller stod.
Han hade emellertid icke väl fått ögonen på mr Weller, förrän han stannade, som om han för ögonblicket icke rätt visste vad han skulle göra. Som den gröna porten var stängd bakom honom, och det icke fanns någon annan utgång än den framför honom, dröjde det emellertid icke länge, förrän han insåg, att han måste förbi mr Weller för att komma ut. Han återtog därför sin hastiga gång och närmade sig, seende rakt framför sig. Det märkvärdigaste med honom var, att han förvred sitt ansikte till de förfärligaste och mest förvånande grimaser, som man någonsin skådat. Aldrig hade naturens mästerverk blivit så vanställt av ett så utomordentligt, konstigt snidverk, som det varmed mannen i ett ögonblick överdrog sitt ansikte.
»Det var då högst besynnerligt!» tänkte mr Weller, då manspersonen närmade sig. »Jag hade kunnat svära på att det var han.»
Närmare kom manspersonen, och hans ansikte förvreds ännu förfärligare, ju närmare han kom.
»Jag skulle velat ta' det där svarta håret och de där mullbärsfärgade kläderna på min ed», sade mr Weller för sig själv; »men ett tocke där ansikte har jag då aldrig sett förut.»
I det mr Weller sade detta, antogo mannens drag en onaturlig, alldeles avskyvärd förvridning; men som han var tvungen att gå tätt förbi Sam, satte denne gentlemans forskande blick honom i stånd att, trots alla dessa ohyggliga ansiktsvrängningar, upptäcka något som hade en alltför stor likhet med Job Trotters små ögon, för att han skulle kunna misstaga sig därpå.»
»Hallå, sir!» ropade Sam i häftig ton.
Främlingen stannade.
»Hallå!» ropade Sam ännu mera bistert.
Karlen med det ohyggliga ansiktet såg med den största förvåning uppåt gården och nedåt gården och upp till fönstren i husen, kort sagt överallt, undantagandes på Sam Weller, och tog åter ett steg framåt, men hejdades av ännu ett rop.
»Hallå där, sir!» sade Sam för tredje gången.
Det var nu icke längre värt att låtsa okunnighet om varifrån rösten kom, varför främlingen, som icke hade någon annan utväg, slutligen såg Sam rakt i ansiktet.
»Det hjälper inte, Job Trotter», sade Sam. »Sluta nu bara upp med de där galenskaperna. Ni är inte vacker nog för att ha råd att kasta bort så mycket av er skönhet. Sätt nu edra ögon på rätta stället igen, eller dänger jag dem ur skallen på er. Hör ni?»
Som mr Weller tycktes vara fast besluten att handla i dessa ords anda, lät mr Trotter sitt ansikte så småningom antaga dess naturliga uttryck och utbrast, i det han ryckte till av glad överraskning:
»Vad ser jag? Mr Walker!»
»Jaså, så att det gläder er att se mig?» sade Sam.
»Gläder mig!» utropade Job Trotter. »Ack, mr Walker, om ni visste, huru jag längtat efter detta möte! Det är för mycket, mr Walker; jag kan inte uthärda det; nej, jag kan det sannerligen intet!» Och med dessa ord brast mr Trotter ut i en verklig syndaflod av tårar, slog sina armar om mr Weller och omfamnade honom; utom sig av glädje.
»Släpp mig!» ropade Sam, högeligen förtretad över ett dylikt beteende och förgäves strävande att befria sig från sin förtjusta bekantskaps omfamning. »Släpp mig, säger jag. Vad tjuter ni över mig för, gamla handspruta?»
»Därför att jag är så glad över att se er», svarade Job Trotter, i det han långsamt släppte mr Weller, då de första tecknen till hans stridslust tycktes försvinna. »Ack, mr Walker, det är för mycket!»
»För mycket !» upprepade Sam. »Ja, jag tycker också att det är för mycket. Nå, vad har ni att säga mig?»
Mr Trotter svarade icke; ty den lilla röda näsduken var i full verksamhet.
»Vad har ni att säga mig, innan jag krossar er skalle?» upprepade mr Weller i hotande ton.
»Vad för slag?» sade mr Trotter med en min av dygdig förvåning.
»Vad har ni att säga mig?»
»Jag, mr Walker?»
»Kalla mig inte Walker; mitt namn är Weller, det vet ni ganska väl. Vad har ni att säga mig?»
»Gud signe er, mr Walker — mr Weller ville jag säga — en hel hop saker, ifall ni vill följa med till ett ställe, där vi kunna tala ostörda med varandra. Om ni visste, hur jag längtat efter er, mr Weller —»
»Det har väl varit bra mycket, kan jag tro!» svarade Sam torrt.
»Ja, mycket, mycket!» sade mr Trotter, utan att röra en muskel i sitt ansikte. »Men räck mig er hand, mr Weller.»
Sam betraktade sin följeslagare några sekunder och uppfyllde därefter, liksom driven av en plötslig ingivelse, hans begäran.
»Hur står det till med er kära herre?» sade Job Trotter, i det de gingo bort tillsammans. »Ack, han är en värdig gentleman, mr Weller. Jag vill väl hoppas, att han inte förkylde sig den där förskräckliga natten, sir?»
Det låg ett ögonblickligt uttryck av djup list i Job Trotters ögon i det han sade detta, som kom mr Wellers knutna hand att skälva, som om han brunnit av begär att göra ett utfall mot hans revben. Sam behärskade sig emellertid och svarade att hans herre mådde särdeles väl.
»Ack, vad det gläder mig!» svarade mr Trotter. »Är han här?»
»Är er herre här?» frågade Sam i stället för svar.
»Ja, det är han visst det, och jag måste tyvärr säga, mr Weller, att han ständigt beter sig allt värre och värre.»
»Åh, verkligen?» sade Sam.
»Ja, förskräckligt, ohyggligt.»
»I en pension?» frågade Sam.
»Nej, inte i en pension», svarade Job med samma listiga blick, som Sam förut hade märkt — »inte i en pension.»
»Kanske i huset med gröna trädgårdsporten?» frågade Sam, i det han uppmärksamt betraktade sin följeslagare.
»Nej, nej, inte där», svarade Job med en hos honom ovanlig snabbhet, »inte där!»
»Vad gjorde ni då där?» frågade Sam med en skarp blick. »Kanske att ni kom dit av en händelse?»
»Nåväl, mr Weller», svarade Job, »jag har ingenting emot att anförtro er mina små hemligheter, eftersom vi blevo så goda vänner då vi första gången träffades. Kommer ni ihåg hur trevligt vi hade den där morgonen?»
»Ja, det kommer jag nog ihåg», svarade Sam otåligt.
»Nå?»
»Ja», sade Job, talande med mycken bestämdhet, i en låg ton, likt en som meddelar en viktig hemlighet, »i huset med den gröna trädgårdsporten hålla de en hel hop tjänare.»
»Ja, det kan man nästan se på utanskriften», inföll Sam.
»Ja», fortfor mr Trotter, »och en av dem är kokerska och har spart ihop några små styvrar, mr Weller, och har stor lust, ifall hon kan bli sin egen, att öppna en liten kramhandel, ser ni.»
»Ja.»
»Nåväl, sir, jag träffade henne i ett kapell, som jag besöker — ett särdeles nätt litet kapell här i staden, mr Weller, där man sjunger samma psalmer, som jag alltid bär på mig i en liten bok, som ni kanske sett — och jag gjorde bekantskap med henne, mr Weller, och sedan ha vi blivit allt mera förtroliga, så att jag hoppas, att det är jag som kommer att bli kramhandlaren.»
»Ja, och en mycket älskvärd kramhandlare kommer ni att bli», svarade Sam och betraktade Job med en min av innerlig motvilja.
»Den största fördelen härvid, mr Weller», fortfor Job, vars ögon fylldes av tårar, medan han talade, »är den, att jag blir i stånd att lämna min nuvarande tjänst hos den där dåliga människan och kan ägna mig åt en bättre och dygdigare vandel, som mera överensstämmer med den uppfostran jag fått, mr Weller.»
Vid dessa ord stack mr Trotter den ena snibben av den röda näsduken in i den ena ögonvrån och började åter att gråta.
»Vad går åt människan?» sade Sam förbittrad. »Vattenledningen i Chelsea är ett intet i jämförelse med er. Vad smälter ni för? Är det därför att ni vet med er själv, att ni är en skurk?»
»Jag kan inte behärska mina känslor, mr Weller», sade Job efter en kort paus. »När jag tänker på att min husbonde fattade misstankar om det där samtalet, jag hade med er och därför släpade mig bort i en postschäs, och, sedan han övertalat den söta unga damen att hon inte kände till honom, och mutat den gamla pensionsförestånderskan att göra detsamma, övergav henne för en bättre spekulation — ack, mr Weller, då går det en riktig rysning över mig.»
»Jaså, så att det gick så till?» sade mr Weller.
»Ja, det gjorde det verkligen», svarade Job.
»Nåväl», sade Sam, då de hade anlänt i närheten av värdshuset, »jag kunde ha lust att språka med er en smula, och om ni inte ska bort på något annat ställe, kunde ni gärna komma till Stora Vita Hästen i afton vid åttatiden.»
»Ni kan lita på att jag kommer», sade Job.
»Det är också det rådligaste», svarade Sam med en betydelsefull blick; »ty annars frågar jag kanske efter er på andra sidan om den gröna trädgårdsporten, och så kunde jag kanske komma att sticka ut er, förstår ni.»
»Jag kommer bestämt», sade mr Trotter och avlägsnade sig, sedan han med en synnerlig värme tryckt Sams hand.
»Akta er, Job Trotter, akta er», sade Sam, i det han såg efter honom, »annars blir jag en för mycket för er den här gången; ja, min själ blir jag så!»
Efter denna monolog och sedan han sett efter Job, till dess han icke längre kunde se honom, skyndade sig mr Weller in i sin herres sängkammare för att meddela honom nyheten.