Pickwick-klubben/Kapitel 24
| ← TJUGUTREDJE KAPITLET. |
|
TJUGUFEMTE KAPITLET. → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET
VARUTI MR PETER MAGNUS BLIR SVARTSJUK OCH DET MEDELÅLDRIGA FRUNTIMRET FÖRSKRÄCKT, VILKET BRINGAR PICKWICKARNE I DELO MED RÄTTVISAN
Då mr Pickwick hade kommit ned i det rum, där han och
mr Peter Magnus hade tillbragt den föregående aftonen,
fann han där nämnde herre med större delen av innehållet
i de två nattsäckarna, hattfodralet och
karduspapperspaketet till all möjlig fördel utställd på hans person, medan han
själv vandrade fram och tillbaka i rummet i ett tillstånd
av ytterlig spänning och oro.
»God morgon, sir», sade mr Peter Magnus. »Vad tycker ni om det här, sir?»
»Jo, verkligen mycket effektfullt», svarade mr Pickwick, i det han betraktade mr Peter Magnus' klädespersedlar med ett godmodigt leende.
»Ja, jag tror att det duger», sade mr Peter Magnus. »Mr Pickwick, jag har skickat upp mitt kort.»
»Jaså, har ni det?» sade mr Pickwick.
»Ja, och kyparn kom tillbaka med det besked, att hon vill taga emot mig klockan elva — klockan elva, sir; hon är nu nära tre kvart.»
Det var tydligt, att mr Peter Magnus led av en hög grad av oro, vartill brist på matlust, benägenhet att slå omkull tekök, ett spöklikt försök att vara skämtsam samt ett oemotståndligt begär att se på klockan varannan sekund, utgjorde de mest framstående symptomen.
»Hi, hi, hi!» fnissade mr Magnus, som låtsade vara upprymd, ehuru han flämtade av ängslan. »Nu fattas hon bara två minuter, mr Pickwick. Är jag blek, sir?»
»Inte mycket», svarade mr Pickwick.
En kort tystnad inträdde.
»Ursäkta, mr Pickwick, men har ni i edra dagar någonsin företagit er någonting dylikt?»
»Ni menar, om jag friat?»
»Ja.»
»Nej aldrig», svarade Pickwick med starkt eftertryck, »aldrig.»
»Ni har således ingen ide om hur man bäst ska börja?» sade mr Magnus.
»Ja», sade mr Pickwick, »jag har visserligen bildat mig vissa föreställningar om den saken; men som jag inte underkastat dem erfarenhetens prövning, skulle det göra mig ont, ifall ni ansåge er böra ställa ert uppförande efter dem.»
»Jag skulle vara er i hög grad förbunden för varje slags råd, sir», sade mr Magnus och såg ännu en gång på klockan, vars visare nu pekade på nära fem minuter över elva.
»Nåväl, sir», sade mr Pickwick med den djupa högtidlighet, varmed denne store man förstod att, när han ville göra sina anmärkningar så slående, »jag skulle börja med att ägna fruntimrets skönhet och förträffliga egenskaper min hyllning, och därefter skulle jag övergå till min egen ovärdighet.»
»Mycket bra!» sade mr Magnus.
»Ovärdighet, likväl endast i jämförelse med henne, märk väl detta, sir», fortfor mr Pickwick ; »ty för att visa att jag inte var alldeles ovärdig, sir, skulle jag börja med att göra en kort skildring av mitt förflutna liv och min nuvarande ställning. Jag skulle visa, att jag för varje annan vore ett särdeles önskvärt parti, och därefter skulle jag utbreda mig över min kärlek och djupet av min tillgivenhet. Kanske skulle jag även känna mig frestad att fatta hennes hand.»
»Ja», sade mr Magnus, »jag inser, att detta vore en mycket viktig punkt.»
»Därefter skulle jag», fortfor mr Pickwick, som blev varmare allt eftersom ämnet framställde sig för hans ögon i mera glödande färger, »därefter skulle jag skrida till den öppna och enkla frågan: “Vill ni ha mig?” Och jag tror mig berättigad att antaga, att hon då skulle vända bort huvudet.»
»Ni tror, att detta kan antagas för givet?» sade mr Magnus. »Ty om hon inte gjorde det på rätta stället, kunde det åstadkomma förlägenhet.»
»Jag tror, att hon skulle göra det», sade mr Pickwick. »Därefter, sir, skulle jag trycka hennes hand, och jag tror — jag tror, mr Magnus — att jag, sedan jag hade gjort detta, förutsatt att jag inte fått ett avslag, skulle draga den näsduk, som min ringa kännedom om den mänskliga naturen föranleder mig att förmoda, att fruntimret i detta ögonblick skulle hålla för ögonen, åt sidan och stjäla en vördnadsfull kyss. Jag tror, att jag skulle kyssa henne, mr Magnus, och just vid detta stadium av saken är jag av den bestämda åsikten, att fruntimret, om hon nämligen vill ha mig, skulle viska ett blygt samtycke i mitt öra.»
Mr Magnus ryckte till, stirrade ett ögonblick stillatigande på mr Pickwicks intelligenta ansikte och tryckte därefter (klockan visade nu tio minuter över elva) varmt hans hand och rusade med förtvivlans mod ut ur rummet.
Mr Pickwick hade gått några steg fram och tillbaka, och då den lilla visaren på klockan, som hade följt den förra delen av hans exempel, hade kommit till den siffra, som betecknar halvtimmen, gick dörren upp. Han vände sig om för att mottaga mr Peter Magnus, men mötte i hans ställe mr Tupmans glada anlete, mr Winkles öppna fysionomi och mr Snodgrass' intelligenta drag.
Medan mr Pickwick hälsade dem välkomna, trippade mr Magnus in i rummet.
»Mina vänner, den herrn jag talade om, mr Magnus!» sade mr Pickwick.
»Er tjänare, mina herrar», sade mr Magnus, som tydligen befann sig i en mycket stark själsspänning. »Mr Pickwick, tillåt mig att få tala med er ett ögonblick.»
I det mr Magnus sade detta, stack han sitt finger in i mr Pickwicks knapphål, drog honom in i en fönstersmyg och sade:
»Gratulera mig, mr Pickwick! Jag följde ert råd alldeles efter bokstaven.»
»Och det visade sig lämpligt?» frågade mr Pickwick.
»Ja, det gjorde det, sir — kunde omöjligen ha varit bättre», svarade mr Magnus. »Mr Pickwick, hon är min!»
»Jag gratulerar er av allt mitt hjärta», svarade mr Pickwick, i det han med värme skakade sin nye väns hand.
»Ni måste se henne, sir», sade mr Magnus. »Den här vägen, om ni behagar. Ursäkta oss ett ögonblick, mina herrar.» Och skyndande förut, drog mr Peter Magnus mr Pickwick ut ur rummet. Vid den närmaste dörren ute i förstugan stannade han och knackade sakta på.
»Stig in!» sade en kvinnlig stämma. Och in gingo de.
»Miss Witherfield», sade mr Magnus, »tillåt mig att presentera för er min synnerligt gode vän, mr Pickwick. Mr Pickwick, jag anhåller att få göra er bekant med miss Witherfield.»
Damen befann sig i andra ändan av rummet, och i det mr Pickwick bugade sig, tog han sina glasögon upp ur västfickan och satte dem på sig. Men han hade icke väl slutat därmed, förrän han med ett utrop av överraskning drog sig flera steg tillbaka, och damen med ett halvkvävt skri dolde sitt ansikte i händerna och sjönk ned på en stol, varvid mr Magnus blev stående som fastnaglad vid golvet och stirrade än på den ena och än på den andra, med en min som uttryckte den högsta grad av fasa och förvåning.
Detta var onekligen, efter utseendet att döma, ett högst oförklarligt beteende; men saken var den, att mr Pickwick icke väl hade fått på sig sina glasögon, innan han genast i mr Magnus' tillkommande äkta hälvt igenkände det fruntimmer, i vars rum han så oförsvarligt hade trängt in den föregående natten; och glasögonen sutto icke väl på mr Pickwicks näsa, förrän fruntimret genast kände igen detta ansikte, som hon hade sett omgivet av alla en nattmössas fasor. Därför skrek fruntimret till, och därför ryggade mr Pickwick tillbaka.
»Mr Pickwick!»- utbrast mr Magnus full av förvåning; »vad betyder allt detta, sir? Vad ska det betyda, sir?» tillade mr Magnus i en hotande och mera högljudd ton.
»Sir», sade mr Pickwick, något förbittrad över den plötslighet, varpå mr Magnus tilltalade honom, »jag nekar att besvara denna fråga.»
»Jaså, ni nekar det, sir?» sade mr Magnus.
»Ja, det gör jag, sir», svarade mr Pickwick; »jag vill inte utan denna dams samtycke säga något som kunde kompromettera henne och väcka obehagliga minnen i hennes bröst.»
»Miss Witherfield», sade mr Peter Magnus, »känner ni denne herre?»
»Om jag känner honom!» upprepade damen i tvekande ton.
»Ja, känner honom, min nådiga, jag sade känner honom!» genmälde mr Magnus i vild ton.
»Jag har sett honom», sade den medelåldriga damen.
»Var?» frågade mr Magnus. »Var?»
»Detta», sade den medelåldriga damen, i det hon reste sig upp från sin stol och vände bort sitt huvud, »detta skulle jag inte vilja yppa för allt i världen.»
»Jag förstår er, min nådiga», sade mr Pickwick, »och respekterar er finkänslighet; av mig skall det heller aldrig bli yppat, därpå kan ni fullt lita.»
»På min ära, miss», sade mr Magnus, »i betraktande av det förhållande, varuti jag står till er, behandlar ni verkligen denna sak med en märkvärdig köld — en verkligen märkvärdig köld.»
»Grymme mr Magnus!» sade den medelåldriga damen och utbrast härvid i en verklig flod av tårar.
»Ställ edra anmärkningar till mig», inföll mr Pickwick; »jag ensam — är tadelvärd, i fall någon är det.»
»Jaså, så att ni ensam är tadelvärd, sir?» sade mr Magnus. »Jag — jag — genomskådar detta, sir. Ni ångrar ert beslut nu, inte sant?»
»Mitt beslut!» sade mr Pickwick.
»Ja, ert beslut, sir. Åh, stirra inte på mig så där, sir», sade mr Magnus; »jag minns ganska väl edra ord förliden natt, sir. Ni kom hit ner, sir, för att blotta lögnaktigheten och falskheten hos en person, för vars redlighet och sanningskärlek ni hade hyst ett oinskränkt förtroende — vasa?» Här överlämnade sig mr Magnus åt nöjet av ett utdraget hånlöje, och sedan han tagit av sig sina gröna glasögon — vilka han förmodligen fann överflödiga i sitt anfall av svartsjuka — rullade han sina små ögon på ett sätt som var riktigt hemskt att skåda.
»Vasa?» fortsatte mr Magnus, och därpå upprepade han hånlöjet med förökad effekt. »Men ni skall stånda ansvar därför, sir.»
»Stånda ansvar, för vad?» sade mr Pickwick.
»Det är detsamma, sir», svarade mr Magnus, i det han med långa steg vandrade fram och tillbaka i rummet — »det är detsamma.»
Det måste ligga någonting mycket omfattande i det där uttrycket »Det är detsamma», ty vi kunna icke påminna oss ha bevittnat någon strid på gatan, på teatern, i ett värdshus eller något annat ställe, där icke detta varit det stående svaret på alla krigiska frågor. — »Kallar ni er en gentleman, sir?» — »Det är detsamma, sir.» — »Har jag sagt någonting åt den där unga damen, sir?» — »Det är detsamma, sir?» — »Vill ni att jag ska knacka ert huvud mot den där väggen, sir?» — »Det är detsamma, sir.» Det tycks också vara klart, att det måste ligga någon dold tagg i detta allmänna »det är detsamma», som framkallar större förbittring i den tilltalade individens bröst, än det mest slösande bruk av okvädinsord skulle göra.
Mr Pickwick öppnade dörren och ropade:
»Tupman, kom in!»
Mr Tupman infann sig ögonblickligen med en min av betydlig förvåning.
»Tupman», sade mr Pickwick, »en viss grannlaga hemlighet, som rör det här fruntimret, är anledningen till en misshällighet, som i detta ögonblick uppstått mellan denne herre och mig. Då jag i er närvaro försäkrar honom, att denna hemlighet inte rör honom det allra ringaste, och inte står i något slags samband med hans angelägenheter, behöver jag knappast be er lägga märke till att, om han fortfar att bestrida det, uttalar han ett tvivel om min sanningskärlek, vilket jag måste anse i högsta grad förnärmande.» Och i det mr Pickwick yttrade detta, kastade han på mr Magnus blickar, som innehöllo hela encyklopedier.
Mr Pickwicks öppna och hederliga handlingssätt skulle i förening med den kraft och det eftertryck, som i så hög grad utmärkte hans tal, ha övertygat varje förnuftigt sinne; men olyckligtvis befann sig mr Magnus' sinne i ett allt annat än förnuftigt tillstånd. I stället för att mottaga mr Pickwicks förklaring så som han borde ha mottagit den, började han således genast att arbeta upp sig till en rödglödgad, förtärande vrede och att tala om vad han var skyldiga sina egna känslor och allt det där, i det han gav sin deklamation ännu större kraft och eftertryck genom att häftigt vandra fram och tillbaka på golvet och rycka sig i håret, förströelser vilka han allt emellanåt omväxlade med att skaka sin knutna hand mitt för mr Pickwicks människovänliga ansikte.
Mr Pickwick var, i medvetandet av sin oskuld och det rätta i sitt handlingssätt och förargad över att han så olyckligt hade invecklat den medelåldriga damen i denna obehagliga affär, å sin sida icke heller så fredligt stämd som han annars plägade vara. Följden härav blev, att ordväxlingen fördes något högljutt, och att mr Magnus slutligen sade till mr Pickwick, att han skulle få höra av honom, varpå mr Pickwick med prisvärd artighet svarade, att ju förr han finge höra av honom, desto bättre, varpå den medelåldriga damen störtade ut ur rummet, ur vilket mr Tupman drog mr Pickwick, lämnande mr Peter Magnus åt sig själv och sina betraktelser.
Då den medelåldriga damen hade kommit in i sitt sovrum, stängt dörren i lås efter sig och börjat tänka över det uppträde hon nyligen bevittnat, framställde sig de förfärligaste bilder av mord och förstörelse för hennes inbillning, som till slut utmålade för sig ett porträtt i kroppsstorlek av mr Peter Magnus, buren hem av fyra män, med en extra försköning av ett helt lass kulor i sin vänstra sida. Ju mera den medelåldriga damen grubblade, desto mera förskräckt blev hon, och slutligen beslöt hon att begiva sig till den högsta magistratspersonen i staden för att bedja honom att oförtövat försäkra sig om mr Pickwicks och mr Tupmans personer.
Med detta beslut iklädde sig den medelåldriga damen hatt och schal och begav sig direkt till borgmästarens hus.
Nu var bemälde förste överhetsperson, George Nupkins esq., ungefär en så stor och hög person, som den snabbaste fotgängare skulle kunna upptäcka från solens uppgång till dess nedgång den 21:sta juni, vilken, eftersom den enligt almanackan är den längsta möjliga dagen på året, naturligtvis skulle giva honom den möjligast längsta tiden till hans sökande. Nu var mr Nupkins just denna förmiddag i högsta grad upphetsad och förbittrad, emedan det hade varit rebellion i staden; samtliga pojkarne i den största skolan i staden hade nämligen sammansvurit sig om att slå in fönstren hos en hatad fruktmånglare, hade tjutit och visslat åt rättsbetjänten och kastat sten på polismakten, representerad av en äldre herre i kragstövlar, som hade blivit utskickad för att kväva upprorslågan och vilken både som man och gosse hade stått i polisens tjänst i minst sina femtio år. Och mr Nupkins satt i sin länstol med majestätiska rynkor i pannan och skummade av raseri, då ett fruntimmer anmäldes i en angelägen, hemlig och enskild angelägenhet. Mr Nupkins såg förfärligt allvarlig ut och befallde att fruntimret skulle framställas för honom, vilken befallning, i likhet med alla kejsares, borgmästares och andra jordens stora potentater påbud, ögonblickligen åtlyddes, varför miss Witherfield således fördes in i ett tillstånd av intressant själsskakning.
»Muzzle!» sade överhetspersonen. »Muzzle!»
»Ja, ers nåd.»
»Sätt fram en stol och lämna rummet.»
»Ja, ers nåd.»
»Var nu så god och säg mig ert ärende, min fru», sade överhetspersonen.
»Det är högst obehagligt för mig att göra denna angivelse, sir», sade miss Witherfield; »men jag fruktar att en duell kommer att äga rum här.»
»Här, min fru!» sade överhetspersonen. »Var, min fru?»
»I Ipswich», sade miss Witherfield.
»I Ipswich, min fru — en duell i Ipswich!» sade överhetspersonen, alldeles förbluffad vid blotta tanken därpå.
»Det är omöjligt, min fru; något sådant kan inte tänkas på i den här staden, därom är jag övertygad. Jag tror inte — nej, jag kan inte tro», sade mr Nupkins, resonnerande med sig själv, »att det finns två män, som kunna vara så dumdristiga att tänka på ett sådant fredsbrott här i staden.»
»Min angivelse är tyvärr endast alltför sann», sade den medelåldriga damen; »jag var närvarande vid ordväxlingen.»
»Detta är någonting i högsta grad utomordentligt!» sade den förvånade mr Nupkins. — »Muzzle!»
»Ja, ers nåd.»
»Låt mr Jinks genast komma hit — på ögonblicket.»
»Ja, ers nåd.»
Muzzle gick, och en blek, spetsnäst, halvsvulten, sluskigt klädd, medelålders skrivare trädde in i rummet.
»Det här fruntimret, mr Jinks, har kommit för att angiva en tillämnad duell här i staden.»
Mr Jinks, som icke rätt visste vad han skulle svara, log ett underdånigt löje.
»Vad skrattar ni åt, mr Jinks?» sade magistratspersonen.
Mr Jinks såg genast mycket allvarsam ut.
»Mr Jinks», sade magistratspersonen, »ni är en narr, sir.»
Mr Jinks såg ödmjukt på den store mannen och tuggade på sin penna.
»Ni ser kanske någonting högst komiskt i denna angivelse, sir; men jag kan säga er, mr Jinks, att ni har högst litet att skratta åt.»
Den halvsvultne Jinks suckade, som om han mycket väl visste, att han sannerligen icke hade något att vara glad över och smög sig bort till en stol för att enligt order anteckna fruntimrets förklaring.
»Den där Pickwick är den egentlige anstiftaren, efter vad jag kan tycka?» sade magistratspersonen, sedan angivelsen blivit uppsatt.
»Ja», sade den medelåldriga damen.
»Och den andre upprorsmakaren — vad är det han heter nu igen, mr Jinks?»
»Tupman, sir.»
»Tupman är hans sekundant?»
»Ja.»
»Däremot säger ni, att den andra huvudpersonen i saken givit sig av?»
»Ja», svarade miss Witherfield med en kort hosta.
»Det är bra», sade mr Nupkins. »De äro två banditer från London, som kommit hit för att avliva hans majestäts undersåtar, i den tanke, att lagens arm på ett sådant avstånd från huvudstaden är svag och förlamad. Det skall statueras ett exempel på dem. Fyll uti arresteringsordern, mr Jinks. — Muzzle!»
»Ja, ers nåd.»
»Är Grummer där nere?»
»Ja, ers nåd.»
»Låt honom komma upp.»
Den underdånige Muzzle begav sig bort och kom strax därefter tillbaka med den där äldre herrn i kragstövlar, som isynnerhet utmärkte sig genom en stor karbunkelnäsa, och en hes röst, en snusfärgad rock och slöa ögon.
»Grummer!» sade magistratspersonen.
»Ers nåd!»
»Är staden lugn nu?»
»Ja, så tämligen, ers nåd», svarade Grummer. »Folkkänslan har till en viss grad lagt sig, eftersom pojkarne ha skingrat sig för att spela cricket»
»Det är bra», sade magistratspersonen, i det han undertecknade arresteringsorderna. »I eftermiddag inställer ni dessa personer för mig, Grummer. Ni finner dem i Stora Vita Hästen.
»Ja, ers nåd.»
»Följ med det här fruntimret.»
Miss Witherfield drog sig tillbaka, genomträngd av magistratspersonens lärdom och sakkunskap; mr Nupkins drog sig tillbaka för att äta frukost; mr Jinks drog sig tillbaka i sig själv, vilket var den enda tillflykt han hade, med undantag av vilsoffan i den lilla salen, som om dagen begagnades av hans värdinnas familj, och mr Grummer drog sig tillbaka för att genom utförandet av sitt nuvarande värv avtvätta den fläck, som under förmiddagens lopp hade blivit satt på honom själv och hans majestäts andra representant, rättsbetjänten.
Medan dessa raska och beslutsamma mått och steg till bevarande av konungens fred blevo vidtagna, hade mr Pickwick och hans vänner, som voro helt och hållet okunniga om de stora händelser, som förestodo, satt sig till middagsbordet, där de alla voro särdeles språksamma, och mr Pickwick höll just på att till stort nöje för sina reskamrater, och isynnerhet för mr Tupman, berätta om sitt äventyr den förflutna natten, då dörren gick upp, och ett tämligen obehagligt ansikte tittade in i rummet. Ögonen i detta obehagliga ansikte sågo några sekunder mycket skarpt på mr Pickwick och blevo uppenbarligen mycket tillfredsställda av denna undersökning; ty den kropp, till vilken detta obehagliga ansikte hörde, makade sig långsamt in i rummet och framställde gestalten av en äldre herre i kragstövlar — kort sagt för att icke längre hålla läsaren i spänd väntan, ögonen voro mr Grummers slöa ögon, och kroppen var samme herres kropp.
Mr Grummers beteende var yrkesmässigt, men egendomligt. Hans första handling var att invändigt stänga dörren i lås; hans andra att mycket omsorgsfullt polera sitt huvud och ansikte med en bomullsnäsduk; hans tredje, att sätta sin hatt med denna bomullsnäsduk inuti på den närmaste stolen; hans fjärde, att ur bröstfickan på sin rock taga fram en kort stav med en mässingskrona i övre ändan, med vilken han vinkade åt mr Pickwick med en gravitetisk och spöklik min.
Mr Snodgrass var den förste som bröt den förvånade tystnaden. Han såg en liten stund skarpt på mr Grummer och sade därefter med stark betoning:
»Det här är ett enskilt rum, sir, ett enskilt rum!»
Mr Grummer skakade på huvudet och svarade:
»Intet rum är enskilt för hans majestät, sedan porten väl blivit överskriden. Så lyder lagen. Några påstå att en engelsmans hus är hans borg. Detta är bara tomt prat.»
Pickwickarne betraktade varandra med förvånade blickar.
»Vem är mr Tupman?» frågade mr Grummer. Han hade en intuitiv föreställning om vem som var mr Pickwick; honom hade han genast känt igen.
»Mitt namn är Tupman», sade denne herre.
»Mitt namn är Lag», sade mr Grummer.
»Vad för slag?» sade mr Tupman.
»Lag», svarade mr Grummer, »lag, civil och exekutiv myndighet, det är mina titlar: här är mina order. Tupman, förnamn inte uppgivet; Pickwick, förnamn icke uppgivet — mot vår förorättade herre, konungens fred — så som här skrivet står — och allt klart. Jag arresterar er, Pickwick, Tupman — som ovan.»
»Vad skall denna oförskämdhet betyda?» sade mr Tupman och sprang upp. »Gå er väg — lämna genast detta rum!»
»Hallå!» sade mr Grummer, i det han mycket kvickt drog till tillbaka till dörren och öppnade den ett par tum på glänt. »Dubbley!»
»Här!» svarade en djup stämma ute på gården.
»Stig in, Dubbley!» sade mr Grummer.
På detta kommandoord pressade sig en något över sex fot lång och proportionsvis tjock karl med ett smutsigt ansikte in genom den halvöppna dörren, varvid han han blev alldeles röd i synen, och trädde in i rummet.
»Äro de andra tillfälliga konstaplarne[1] där ute, Dubbley?» frågade mr Grummer.
Mr Dubbley, som var en man av mycket få ord, nickade jakande.
»Låt då er avdelning träda in, Dubbley», sade mr Grummer.
Mr Dubbley gjorde så som blivit honom befallt, och sex man, var och en med en kort stav med mässingskrona, trängde sig in i rummet. Mr Grummer stoppade sin stav i fickan och såg på mr Dubbley; mr Dubbley stoppade sin stav i fickan och såg på de extra konstaplarne, och dessa stoppade sina stavar i fickan och såg på mr Tupman och mr Pickwick.
Mr Pickwick och hans följeslagare reste sig upp på en gång.
»Vad betyder detta oförskämda intrång i snitt enskilda rum?» frågade mr Pickwick.
»Vem vågar lägga hand på mig?» frågade mr Tupman.
»Vad vilja ni här, ni slynglar?» sade mr Snodgrass.
Mr Winkle sade ingenting, men fäste sin blick på Grummer och gav honom ett par ögon, vilka, om han haft någon känsla, skulle ha trängt igenom hans hjärta och kommit ut på andra sidan. Men sådan han var gjorde de icke det ringaste intryck på honom.
Då den exekutiva maktens verktyg sågo att mr Pickwick och hans vänner voro fallna för att sätta sig upp mot lagens myndighet, ströko de mycket betydelsefullt upp sina rockärmar, som om det, att slå Pickwickarne till marken och sedan taga upp dem igen, vore en fullkomligt yrkesmässig handling, som endast behövde påtänkas för att bliva verkställd såsom något som fölle av sig självt. Denna demonstration var icke förspilld på mr Pickwick. Han rådslog några ögonblick avsides med mr Tupman och tillkännagav därefter sin beredvillighet att begiva sig till borgmästarens bostad, i det han endast tog samtliga till vittne på att det var hans fasta beslut att hämnas denna oerhörda kränkning av hans rättigheter som engelsman, så snart han åter blivit försatt i frihet, varåt samtliga närvarande skrattade av hjärtans lust, endast med undantag av mr Grummer, som tycktes betrakta även den allra ringaste grimas åt magistratens gudomliga rättigheter såsom ett slags gudsförsmädelse, som ej finge tålas.
Men då mr Pickwick hade tillkännagivit sin beredvillighet att böja sig för sitt fäderneslands lagar, och just som kyparne, stalldrängarne, pigorna och postiljonerna, som hade väntat sig en trevlig stund av hans hotande halsstarrighet, började att med ovilja och förtrytelse över sitt gäckade hopp vända sig bort, framställde sig en svårighet, som man icke hade förutsett. Med all aktning för vederbörande myndigheter protesterade mr Pickwick mot att visa sig på öppen gata, såsom en vanlig förbrytare omringad och bevakad av rättvisans hantlangare. Mr Grummer protesterade på grund av den ännu upprörda folkstämningen (ty det var en halv fridag, och pojkarne hade åter kommit hem) lika bestämt mot att gå på den andra sidan av gatan och antaga mr Pickwicks hedersord på att han skulle gå direkt till borgmästaren, och både mr Pickwick och mr Tupman motsatte sig lika bestämt att betala omkostnaderna för en postschäs, som var det enda anständiga åkdon, som stod att få. Ordväxlingen blev livlig, och förlägenheten räckte en god stund; men just som den exekutiva makten skulle kullslå mr Pickwicks invändning, att han ville gå till borgmästaren, med den tämligen triviala utvägen att bära honom dit, erinrade man sig, att där ute på gården stod en gammal bärstol, vilken, då den ursprungligen hade blivit förfärdigad åt en giktbruten penningkarl, kunde rymma mr Pickwick och mr Tupman åtminstone lika bekvämt som en modern postschäs. Bärstolen blev hyrd och inburen i förstugan; mr Pickwick och mr Tupman pressade sig in i den och drogo för gardinerna; ett par bärare blevo snart anskaffade, och processionen begav sig med stor högtidlighet på väg. De extra poliskonstaplarna omringade fortskaffningsmedlet; mr Grummer och mr Dubbley marscherade triumferande framför det; mr Snodgrass och mr Winkle gingo arm i arm bakefter, och Ipswichs otvättade polisbetjänter bilda eftertruppen.
Borgarne i staden kunde, ehuru de hade en mycket dunkel föreställning om brottets beskaffenhet, icke annat än känna sig högligen uppbyggda av detta skådespel. Många voro de yttringar av bifall och beundran, som hälsade mr Grummer medan han med staven i hand gick i spetsen för processionen; ljudliga och långvariga voro de jubelrop, som uppstämdes av de otvättade; och mitt under dessa förenade vittnesbörd om allmänt gillande rörde sig processionen långsamt och majestätiskt framåt.
Mr Weller kom, iklädd sin morgontröja med de svarta kalikåärmarna, något nedslagen tillbaka från ett misslyckat bespejande av det hemlighetsfulla huset med den gröna trädgårdsporten och märkte nu, i det han slog upp ögonen, en folkmassa, som strömmade nedåt gatan, omringande ett föremål, som hade en stark likhet med en bärstol. Icke obenägen att avvända sina tankar från sitt misslyckade företag, gick han åt sidan för att se folkhopen passera förbi, och då han hörde den hurra av hjärtans lust, började han genast (för att en smula friska upp sina livsandar) att av alla krafter instämma i hurraropen.
Mr Grummer gick förbi, och mr Dubbley gick förbi, och bärstolen gick förbi och livvakten av extra konstaplar gick förbi, och Sam instämde ännu alltjämt i mobbens förtjusta hurrarop och svängde sin hatt, som om han befunnit sig på högsta punkten av den vildaste glädje (ehuru han naturligtvis icke hade den ringaste aning om vad som försiggick), då han plötsligt höll upp vid den oväntade synen av mr Winkle och mr Snodgrass.
»Vad står på, go' herrar?» ropade Sam. »Vem är det som de stoppat in i denna skyllerkur i sorgdräkt?»
Båda herrarne svarade på en gång, men deras föst kvävdes av det häftiga larmet.
»Vem är det?» skrek Sam ännu en gång.
Ännu en gång avgavs ett gemensamt svar, och ehuru orden icke kunde höras, såg Sam likväl av de fyra läpparnas rörelser, att de uttalade det magiska ordet Pickwick.
Detta var tillräckligt. I nästa ögonblick hade mr Weller banat sig väg genom folkhopen, hejdat bärarne och ställt sig mitt för den väldige Grummer.
»Tillbaka!» sade Grummer, vars vikt, liksom så många andra människors vikt, hade blivit underbart ökad genom en smula folkgunst.
»Slå ned honom, om han icke går ur vägen!» sade mr Dubbley.
»Jag är er mycket förbunden, gamle herre», svarade Sam, »för att ni fäster avseende på min bekvämlighet, och jag är den andre herrn, som ser ut som om han direkt rymt bort från en jättes karavan, ännu mera förbunden för hans vänliga råd; men jag skulle ändå hellre se, om ni svarade mig på min fråga, i fall det inte gör er för mycket besvär. Hur står det till, sir?» Detta sista yttrande ställdes med en beskyddande min till mr Pickwick, som tittade ut genom framfönstret.
Mr Grummer, som var alldeles mållös av förbittring, drog staven med mässingskronan upp ur dess särskilda ficka och svängde den för Sams ögon.
»Åh!» sade Sam. »Den där tingesten är ju riktigt snygg, och isynnerhet kronan, som är ovanligt lik en riktig en.»
»Tillbaka!» ropade den förgrymmade Grummer, och för att giva ännu mera kraft åt denna befallning, stötte han kungavärdighetens mässingsbild in i Sams halsduk med ena handen och grep Sam i kragen med den andra, en artighet, vilken mr Weller besvarade med att i ett nu slå honom till marken sedan han likväl först slagit omkull en av bärarne, för att han skulle få någonting att ligga på.
Antingen nu mr Winkle fick ett tillfälligt anfall av det slags vansinne, som härleder sig från en känsla av liden oförrätt, eller om han hänfördes av denna ytring av mr Wellers tapperhet, är osäkert; men säkert är, att han icke väl såg mr Grummer falla, förrän han gjorde ett förfärligt anfall på en liten gosse, som stod bredvid honom, varefter mr Snodgrass, i en sant kristlig anda och för att icke överrumpla någon, mycket högt förkunnade, att han ämnade börja och med mycken omtanke och överläggning gav sig till att draga av sig sin rock. Han blev nu genast omringad och arresterad, och det är endast den enklaste rättvisa både mot honom och mr Winkle att nämna, att de icke gjorde det ringaste försök att befria varken sig själva eller mr Weller, som efter det kraftigaste motstånd blev övermannad och tagen till fånga. Processionen ordnades åter, bärarne intogo sina platser, och marschen började ännu en gång.
Mr Pickwicks harm under hela detta uppträde var utan gräns. Han kunde jämnt och nätt se Sam slå omkull de extra och fara omkring åt alla håll; men detta var också allt vad han kunde se, emedan dörren till bärstolen icke ville låta öppna sig och jalusierna icke ville gå upp. Slutligen lyckades det honom att med Tupmans tillhjälp lyfta upp taket, och stående på sätet och stödjande sig så gott han kunde, genom att lägga sin hand på nyssnämnde gentlemans axel, började mr Pickwick att hålla ett tal till folket, skildrande det oförsvarliga sätt, varpå han hade blivit behandlad och tagande samtliga närvarande till vittne på att hans betjänt först hade blivit anfallen. Och i denna ordning nådde de borgmästarens hus, bärarne travande, fångarne följande; mr Pickwick deklamerande, mängden hurrande och visslande.
- ↑ Då en engelsk myndighet vid något tillfälle icke anser sig äga nödiga krafter i den vanliga polisstyrkan, låter den ett antal av kommunens invånare gå ed såsom extraordinarie polisbetjänter.