Pickwick-klubben/Kapitel 22
| ← TJUGUFÖRSTA KAPITLET. |
|
TJUGUTREDJE KAPITLET. → |
TJUGUANDRA KAPITLET
MR PICKWICK RESER TILL IPSWICH OCH UPPLEVER ETT ROMANTISKT ÄVENTYR MED ETT MEDELÅLDERS FRUNTIMMER I GULA PAPILJOTTER
»Är det där din husbondes saker, Sammy?» frågade den
äldre mr Weller sin son, då denne trädde in på gården till
Tjuren i Whitechapel med en nattsäck och en liten
kappsäck.
»Sämre kunde ni ha gissat, farsgubbe», svarade den yngre mr Weller, i det han satte sin börda ifrån sig på gården och sig själv ovanpå den. »Min husbonde kommer själv strax hit.»
»Han kommer väl kuskande i droska, kan jag tänka?» sade fadern.
»Ja, han får sig två mils fara for åtta pence», svarade sonen. »Hur står det till med styvmor på morgonkvisten?»
»Klent, Sammy, klent», genmälde den äldre mr Weller med imponerande allvar. »Hon har nyligen gått över till metodisterna, Sammy, och hon är förskräckligt from, må du tro. Hon är alltför god för mig, Sammy — Jag känner att jag inte förtjänar henne.»
»Åh», sade mr Samuel, »det är mycket blygsamt av er.»
»Mycket!» svarade hans far med en suck. »Hon har fått tag i ett slags uppfinning för fullväxt folk att bli födda på nytt igen, Sammy — nya födelsen tror jag — att de kalla den. Jag skulle allt bra gärna se den inrättningen — satt i verket, Sammy. Skulle bra gärna se styvmor din född på ny kula. Skulle laga att hon finge sig en hygglig amma.»
I det mr Weller yttrade dessa ord, steg mr Pickwick ur en droska och trädde in på gården.
»Vacker morgon, sir!» sade den äldre mr Weller.
»Ja, mycket vacker», svarade mr Pickwick.
»Verkligen mycket vacker!» upprepade en rödhårig herre med en frågvis näsa och blå glasögon, som hade vältat sig ned ur en droska på samma gång som mr Pickwick. »Reser till Ipswich, sir?»
»Ja, det gör jag», svarade mr Pickwick.
»Högst eget sammanträffande! Jag ämnar mig också dit.»
Mr Pickwick bugade sig.
»Åker utanpå?» frågade den rödhårige herrn.
Mr Pickwick bugade sig åter.
»Nej, men så märkvärdigt! — Jag tänker också åka utanpå», sade den rödhårige. »Vi komma då riktigt att fara tillsammans!» Och den rödhårige herrn, som hade en mycket viktig min, var mycket vassnäst, talade mycket hemlighetsfullt och hade den fågellika vanan att knycka på huvudet för varje gång han talade, log helt belåtet, som om han hade gjort en av de märkvärdigaste upptäckter, som någonsin fallit på mänsklig visdoms lott.
»Det gläder mig mycket att få nöjet av ert sällskap, sir», sade mr Pickwick.
»Ja», sade den nykomne, »det är en god sak för oss båda, inte sant? Sällskap, ser ni — sällskap är — är — är en bra olika sak mot ensamhet — inte sant?»
»Här är mitt kort, sir», svarade mr Pickwick.
»Ah!» sade den rödhårige herrn, i det han lade in kortet i sin plånbok. »Pickwick! Mycket bra. Jag tycker om att veta en persons namn; det spar en hel hop obehag. Här är mitt kort, sir. Magnus, som ni ser, sir, Magnus är mitt namn. Ett ganska vackert namn, skulle jag tro, sir?»
»Verkligen ett mycket gott namn», sade mr Pickwick, som icke längre var i stånd att återhålla ett leende.
»Ja, jag tycker att det är det», återtog mr Magnus. »Det är ett gott namn framför det också, som ni kanske ser. Ursäkta, sir — om ni vill hålla kortet en smula på sned — så här — så faller dagern bättre på de fina strecken. Där ser ni det — Peter Magnus — låter bra, inte sant, sir?»
»Mycket!» svarade mr Pickwick.
»Egen omständighet med de här initialerna, sir», sade mr Magnus. »Ni torde observera — P. M. — post meridiem (eftermiddag). I hastiga biljetter till nära bekanta undertecknar jag mig “Eftermiddag”. Det roar mina vänner mycket, mr Pickwick.»
»Jag kan lätt fatta att det måtte bereda dem ett synnerligt nöje», sade mr Pickwick, i det han med en viss avund tänkte på huru lättroade mr Magnus' vänner måste vara.
»Nu är diligensen i ordning, go' herrar!» ropade stalldrängen.
»Äro alla mina saker med?» frågade mr Magnus.
»Allt är i ordning, sir.»
»Är den röda nattsäcken med?»
»Allt i ordning, sir.»
»Och den randiga nattsäcken?»
»Framtill, sir.»
»Och karduspapperspaketet?»
»Under sätet, sir.»
»Och läder-hattfordralet?»
»Alltsammans är med, sir.»
»Nå, kommer ni upp nu?» sade mr Pickwick.
»Ursäkta!» sade mr Magnus, stående på hjulet. »Ursäkta, mr Pickwick! I detta tillstånd av ovisshet kan jag inte gå in på att stiga upp. Jag är av den här karlens sätt alldeles övertygad om att läder-hattfodralet inte är med.»
Trots alla stalldrängens försäkringar måste hattfodralet fiskas upp från botten av packlådan, for att övertyga honom att det riktigt hade blivit instuvat, och sedan han hade lugnat sig i detta avseende, kände han en bestämd aning först att den röda nattsäcken blivit förlagd, och därefter att den randiga nattsäcken hade blivit stulen; och slutligen att karduspapperspaketet hade gått upp. Då han omsider med egna ögon hade övertygat sig om det ogrundade i alla dessa misstankar, samtyckte han att sätta sig upp utanpå diligensen, i det han anmärkte, att han nu kände sig fullt belåten och lycklig, sedan han lyft denna börda från sitt sinne.
»Jag tror att ni är liksom en smula orolig av er, sir?» frågade den äldre mr Weller, i det han sneglade på främlingen medan denna steg upp till sin plats.
»Ja, det är jag alltid i fråga om de där småsakerna», sade främlingen; »men nu är jag lugn — fullkomligt lugn.»
»Nå, det var väl det!» sade mr Weller. »Hjälp din husbonde upp på kuskbocken, Sammy. Det andra benet, sir! Så där ja! Hit med er hand, sir! Opp san! Ni var allt lättare när ni var pojke, sir.»
»Ja, det har ni nog rätt uti, mr Weller», sade mr Pickwick helt godmodigt, i det han pustande och flåsande slog sig ned på kuskbocken bredvid honom.
»Hoppa du opp bakpå, Sammy», sade mr Weller. »Se så, led ut dem nu, William. Akta er för portvalvet, go' herrar. Så där ja, William, nu är det bra.» Och uppåt Whitechapel gick det till beundran för hela befolkningen i detta ganska tätt befolkade kvarter.
Under tiden hade de kommit till vägbommen vid Mile End, och under de följande par milen rådde en djup tystnad, till dess den äldre mr Weller plötsligt vände sig till mr Pickwick och sade:
»Det är ett konstigt liv en tocken där bomvaktare för, sir!»
»Ja», svarade mr Pickwick. »Det måste allt vara ett bra enformigt liv.»
»De äro allesammans folk som haft en eller annan motgång i livet, sir», sade den äldre mr Weller.
»Tror ni det?» sade mr Pickwick.
»Ja, ser ni, det är därför som de dra' sig undan från världen och stänga sig inne i vaktstugan, dels för att få vara allena och dels för att hämnas på människorna genom att fordra bompengar.»
»Minsann, om jag någonsin vetat det förut!» sade mr Pickwick.
»Jo, så står det till, sir», sade mr Weller; »om de vore gentlemän, skulle man säga, att de vore människohatare, men nu säger man bara, att de äro bomvaktare.»
Med dylika samtal, som ägde det utomordentliga behaget att förena upplysning med nöje, förstod mr Weller att förkorta den tråkiga resan under största delen av dagen.
Vid storgatan i Ipswich på vänster sida av gatan och ett kort stycke från den öppna platsen framför rådhuset ligger ett under namnet Stora Vita Hästen vitt och brett bekant värdshus, som faller ännu mera i ögonen genom att ovanför stora porten är anbragt en bildstod av sten, föreställande något vilt djur med flygande man och svans, vilket har ett visst avlägset tycke av en kollrig åkarkamp. Stora Vita Hästen är berömd i trakten av samma skäl som en prisoxe, ett oformligt svin eller en uti en provinstidning utbasunad kålrot — nämligen för sin ofantliga storlek. Aldrig hava sådana labyrinter av korridorer utan mattor, sådana massor av små hålor att sova eller äta uti varit anbragta under något tak, som de vilka äro samlade inom Stora Vita Hästens fyra väggar i Ipswich.
Utanför porten till detta förvuxna värdshus var det som London-diligensen stannade varje afton vid samma timme, och från denna samma London-diligens var det som mr Pickwick, Sam Weller och mr Peter Magnus stego ur samma afton, om vilken detta kapitel i vår historia handlar.
»Ämnar ni taga in här, sir?» frågade mr Peter Magnus, då den randiga nattsäcken och den röda nattsäcken och det bruna karduspapperspaketet och läder-hattfodralet samt och synnerligen hade blivit nedlagda i korridoren. »Ämnar ni taga in här?»
»Ja, det gör jag», sade mr Pickwick.
»Åh, Herre Gud», sade mr Magnus», aldrig har jag väl sett ett så märkvärdigt sammanträffande! Även jag ärnar taga in här. Jag hoppas att vi ska äta middag tillsammans?»
»Med nöje», svarade mr Pickwick. »Jag är emellertid inte rätt säker om huruvida jag ännu har några vänner här eller inte. Bor här någon herre vid namn Tupman, kypare?»
En korpulent karl, med en fjorton dagar gammal servett under armen och ett par lika gamla strumpor på benen, upphörde långsamt med sin sysselsättning att stirra nedåt gatan, då denna fråga gjordes honom av mr Pickwick, och sedan han omsorgsfullt granskat denne herres yttre, från hans hattkulle ned till den sista knappen i hans damasker, svarade han med mycken bestämdhet:
»Nej!»
»Inte heller någon herre vid namn Snodgrass?» frågade mr Pickwick.
»Nej.»
»Eller Winkle?»
»Nej.»
»Mina vänner ha inte anlänt ännu, sir», sade mr Pickwick. »Vi få således äta middag allena. Visa oss ett enskilt rum, kypare.»
Då denna begäran blivit framställd, nedlät sig den korpulente karlen att befalla husdrängen att bära in herrarnes saker, varefter han gick framför dem nedåt en lång, mörk gång och förde dem in i ett stort, illa möblerat rum med smutsig kamin, där en helt liten brasa gjorde ett förtvivlat försök att vara munter och livlig, men tycktes nära att duka under för ställets nedstämmande inflytande. Efter en timmes förlopp framsattes några bitar fisk och stek åt de resande, och då bordet blivit avdukat, drogo mr Pickwick och mr Magnus sina stolar framför brasan, där de sedan de rekvirerat en butelj av det möjligast usla portvin till det möjligast högsta pris för husets bästa, drucko grogg för sitt eget bästa.
Mr Peter Magnus var av naturen mycket meddelsam, och groggen verkade med underbar kraft på de djupaste hemligheterna i hans bröst, så att de trädde fram i dagen. Efter åtskilliga berättelser om sig själv; sin familj, sina bekanta, sina vänner, sina kvickheter, sina affärer och sina bröder (de flesta pratsamma människor ha en hel hop att säga om sina bröder), tog mr Peter Magnus under några minuter en blå översikt av mr Pickwick genom sina färgade glasögon och sade därefter med en blygsam min:
»Och vad tror ni, mr Pickwick, att jag kommit hit för?»
»På min ära är det mig inte alldeles omöjligt att gissa», sade mr Pickwick; »för affärer kanhända?»
»Till en del riktigt, sir», svarade mr Peter Magnus, »men på samma gång till en del oriktigt! Försök om igen, mr Pickwick.»
»Sannerligen», sade mr Pickwick, »måste jag inte helt och hållet överlämna åt er själv att säga mig det eller inte, allt eftersom ni anser bäst; ty jag skulle inte kunna gissa det, även om jag försökte hela natten i ända.»
»Jaså, nå ja, hi, hi, hi!» sade mr Peter Magnus med ett blygt fnissande, »vad skulle ni tänka, mr Pickwick, om jag hade kommit för att fria, sir, vasa? Hi, hi, hi!»
»Vad jag skulle tänka! Jag skulle tänka att ni enligt all sannolikhet komme att lyckas i ert förehavande», svarade mr Pickwick med ett av sina mest strålande leenden.
»Ah!» sade mr Magnus. »Tänker ni verkligen det, mr Pickwick? Är det verkligen ert allvar?»
»Ja visst», sade mr Pickwick.
»Nej, ni skämtar visst bara.»
»Nej, sannerligen jag det gör.»
»Nå väl då», sade mr Magnus, »för att inviga er i en liten hemlighet, så är jag av samma tanke. Jag drager inte i betänkande att anförtro er, mr Pickwick, ehuru jag av naturen är fasligt svartsjuk — riktigt våldsamt — att fruntimret befinner sig här i huset.»
Med dessa ord tog mr Magnus av sig sina glasögon i avsikt att blinka och satte dem därefter på sig igen.
»Det var således därför som ni så ofta sprang ut härifrån innan vi åto?» frågade mr Pickwick skälmskt.
»Tyst! — Ja, ni har rätt, det var det. Men jag var för slug för att besöka henne.
»Inte?»
»Nej, det gick inte an, förstår ni, eftersom jag nyss hade kommit från resan. Jag väntar till i morgon, sir, och då har jag dubbelt så goda utsikter. I den här nattsäcken, mr Pickwick, ligger en omgång kläder, och i det här fodralet en hatt, sir, vilka jag hoppas skola bli till en ovärderlig nytta.»
»Verkligen?»
»Ja, ni måste ha märkt min oro för dem i dag. Jag tror inte, att man för pengar kan få make till kläder eller make till hatt, mr Pickwick.»
Mr Pickwick lyckönskade ägaren av de oemotståndliga kläderna över deras besittning, och mr Peter Magnus satt några ögonblick försjunken i djupa tankar.
»Hon är en vacker människa», sade mr Magnus.
»Är hon?» sade mr Pickwick.
»Mycket», sade mr Magnus, »mycket! Hon bor vid pass tjugu mil härifrån, mr Pickwick. Jag fick höra, att hon skulle uppehålla sig här i afton och i morgon förmiddag, och reste därför hit för att begagna tillfället. Jag tycker att ett värdshus lämpar sig rätt bra för ett frieri till ett fruntimmer, mr Pickwick. Hon torde kanske snarare känna det ensliga i sin ställning, än då hon är hemma. Vad tror ni, mr Pickwick?»
»Jag finner det mycket sannolikt», svarade denne herre.
»Ursäkta, mr Pickwick», sade Peter Magnus, »men jag är av naturen nyfiken: varför har ni egentligen kommit hit?»
»I ett vida mindre behagligt ärende, sir», svarade mr Pickwick, i det blodet steg honom åt huvudet vid tanken därpå. »Jag har kommit hit för att blotta lögnaktigheten och falskheten hos en person, till vars sannfärdighet och heder jag hyste ett oinskränkt förtroende.»
»Åh, bevars!» sade mr Peter Magnus; »det är högst obehagligt. Det är ett fruntimmer, förmodar jag, vasa? Slipad räv, mr Pickwick, slipad räv! Ja, ja, mr Pickwick, jag vill visst inte tränga in i edra känslor. Smärtsamt ämne det där, sir, mycket smärtsamt. Bry er inte om mig, mr Pickwick, i fall ni vill ge luft åt edra känslor. Jag vet vad det vill säga att bli bedragen, sir; jag har själv prövat på det tre eller fyra gånger.»
»Jag är er mycket förbunden för ert deltagande i anledning av vad ni antager vara mitt sorgliga öde», sade mr Pickwick, i det han drog upp sin klocka och lade den på bordet; »men —»
»Nej, nej», sade mr Peter Magnus, »inte ett ord mera därom; jag ser nog att det är ett smärtsamt ämne. Vad är klockan, mr Pickwick?»
»Redan tolv slagen.»
»Åh, bevare mig! Då är det ju tid att gå till sängs. Det går aldrig an att jag sitter här längre; ty då blir jag blek i morgon, mr Pickwick.»
Vid blotta tanken på en sådan olycka ringde mr Peter Magnus på huspigan, och sedan den randiga nattsäcken, den röda nattsäcken, läder-hattfodralet och karduspappers-paketet blivit inburna i hans sovrum, begav han sig i sällskap med en lackerad ljusstake bort till den ena sidan av huset, medan mr Pickwick i sällskap med en annan lackerad ljusstake fördes genom en mängd slingrande gångar till den andra.
En stund senare, då mr Pickwick redan börjat kläda av sig, erinrade han sig, att han lämnat sin klocka kvar där nere på bordet.
Nu var denna klocka en av mr Pickwicks käraste klenoder, eftersom han hade burit henne i skuggan av sin väst under ett större antal år än vi för ögonblicket känna oss uppmanade att uppgiva. Möjligheten att somna, om icke denna klocka sakta pickade under hans huvudkudde eller i klockfodralet över hans huvud, hade aldrig uppstått i mr Pickwicks hjärna, och då det nu var tämligen sent, och han icke ville ringa på klocksträngen vid denna tid på natten, drog han därför åter på sig sin frack, som han nyss hade lagt av sig, och gick med den lackerade ljusstaken i handen sakta ned för trappan.
Ju flera trappor mr Pickwick gick utför, desto flera tycktes vara kvar, och varje gång mr Pickwick hade kommit in i någon smal gång och började att gratulera sig över att han kommit ned i bottenvåningen, visade sig åter en trappa för hans förvånade ögon. Slutligen nådde han en stenlagd förstuga, vilken han erinrade sig ha sett då han trädde in i huset. Han undersökte den ena gången efter den andra, tittade in i det ena rummet efter det andra och öppnade slutligen, just som han stod i begrepp att i förtvivlan avstå från sin forskning, dörren till det rum, där han tillbragt aftonen, och såg sin saknade egendom ligga där på bordet.
Mr Pickwick grep nu klockan med en triumferande min och började nu att återvända till sitt sovrum. Men om nedstigandet hade varit förenat med förlägenheter och ovisshet, var återvägen oändligt mycket svårare. Rader av dörrar, utanför vilka stodo stövlar av varje form, storlek och fason, förgrenade sig åt alla möjliga håll. Ett halvt dussin gånger vred han sakta på låset till någon sängkammardörr, som liknade hans egen, men varje gång tvang honom ett barskt rop inifrån av: »Vem fan är det?» eller »Vad vill ni?» att med underbar hastighet smyga sig bort på tåspetsarna. Just som han befann sig vid förtvivlans rand, tilldrog sig en annan dörr hans uppmärksamhet. Han tittade in — äntligen hade han gått rätt. Där stodo de båda sängarna, vilkas plats han mycket väl erinrade sig, och elden brann ännu i kaminen. Hans ljus, som just icke hade varit av de längsta, då han fick det, hade fladdrat starkt i draget under hans vandring därute i gångarna och sjönk ned i pipan just som han stängde dörren efter sig.
»Nå ja, det är detsamma», tänkte mr Pickwick; »jag kan lika väl kläda av mig vid skenet av elden.»
Sängarna stodo på var sin sida av dörren, och på inre sidan av vardera var det en liten gång, som slutade med en stol med rottingsits och som jämnt och nätt var bred nog för att en person på denna sida kunde komma i eller ur sängen, då han eller hon funne för gott. Sedan mr Pickwick omsorgsfullt hade dragit ihop förhängena på den yttre sidan av sängen, satte han sig ned på rottingstolen och befriade sig i all maklighet från sina skor och sina damasker. Därpå tog han av sig och vek ihop sin frack, väst och halsduk och drog långsamt på sig sin med tofs försedda nattmössa och fäste den på sitt huvud, genom att knyta de band, med vilka han lagade att detta plagg alltid var försett, ihop under hakan. Det var i detta ögonblick som det löjliga uti att han nyss så där hade gått vilse rann honom i hågen, och i det han lutade sig tillbaka i rottingstolen, skrattade han så hjärtligt för sig själv, att det skulle ha varit en verklig glädje för varje ofördärvat sinne att observera de leenden; som bredde sig över hans vänliga drag, i det de lyste fram under nattmössan.
»Det är verkligen det kostligaste», sade mr Pickwick till sig själv och log till dess det nästan knakade i nattmössbanden, »det är verkligen det kostligaste man kan tänka sig, att jag kunde gå vilse här och ströva omkring i trapporna. Kostligt, högst kostligt!» Här log mr Pickwick åter, ett ännu bredare leende än förut, och stod just i begrepp att med den förträffligaste stämning i världen fortsätta avklädningen, då han plötsligt stannade vid ett det mest oväntade avbrott, nämligen vid att en person trädde in i rummet med ljus i handen, och, sedan den stängt dörren, gick fram till nattduksbordet och satte ljuset på detta.
Det leende, som spelade i mr Pickwicks drag, försvann ögonblickligen i ett uttryck av den mest gränslösa överraskning. Personen, vem det än måtte vara, hade kommit så plötsligt och med så föga buller, att mr Pickwick icke hade fått tid att ropa eller motsätta sig dess inträde. Vem kunde det vara? En tjuv? Kanske någon illasinnad varelse, som hade sett honom gå uppför trappan med en vacker klocka i handen? Vad skulle han göra?
Det enda sätt, varpå mr Pickwick kunde få se en skymt av sin hemlighetsfulla gäst med minsta fara för att själv bli sedd, bestod uti smyga sig utefter sängen och titta ut mellan omhängena på motsatta sidan. Till denna manöver tog han därför sin tillflykt. Hållande förhängena noga tillsammans med ena handen, så att ingenting annat av honom än hans ansikte och nattmössa kunde ses, och sättande på sig sina glasögon med den andra, tog han mod till sig och tittade ut.
Mr Pickwick hade så när dånat av skräck och förtvivlan. Framför nattduksbordet stod ett medelålders fruntimmer med gula papiljotter, ivrigt sysselsatt med att borsta, vad fruntimren bruka kalla sitt »nackhår». Huru än det omisstänksamma medelålders-fruntimret hade kommit in i detta rum, så var det åtminstone alldeles klart, att hon ämnade stanna där över natten; ty hon hade med sig ett nattljus med skärm, vilket hon med prisvärd försiktighet hade ställt på golvet i ett vattenfat, där det lyste likt ett jättestort fyrtorn i en helt liten vattenpuss.
»Kors i Herrans namn, vilken förskräcklig historia det här är!» tänkte mr Pickwick.
»Hm!» hostade fruntimret, och in for mr Pickwicks huvud med automatisk hastighet.
»Jag har då väl aldrig råkat ut för någonting så förskräckligt som detta!» tänkte stackars mr Pickwick, medan kallsvetten föll i droppar på hans nattmössa. »Nej, aldrig! Det är riktigt ohyggligt!»
Det var alldeles omöjligt att motstå den livliga önskan att se vad som försiggick, och så kom mr Pickwicks huvud ut igen. Utsikten var värre än förut. Fruntimret hade slutat att ordna sitt hår, hade omsorgsfullt svept in det i en nattmössa av musslin med en smal, veckad remsa och stirrade tankfullt på elden.
Det torde vara alldeles överflödigt att nämna, att mr Pickwick var den blygsammaste och mest finkänslige av alla dödliga. Blotta tanken på att han skulle visa ett fruntimmer sin nattmössa överväldigade honom, men han hade bundit de fördömda banden i en hård knut, och göra vad han ville, var han icke i stånd att få av den. Han måste emellertid röja sin närvaro, och det fanns blott ett enda sätt, varpå han kunde göra det. Han kröp ihop bakom förhängena och ropade tämligen högt:
»Ha! — hm!»
Att fruntimret ryckte till vid detta oväntade ljud var klart därav, att hon stötte mot ljusskärmen; att hon måtte ha trott det vara ett foster av hennes inbillning var lika klar, ty då mr Pickwick, i förmening att hon låg avsvimmad av förskräckelse, åter vågade titta ut, satt hon och stirrade på elden lika tankfullt som förut.
»Högst märkvärdigt fruntimmer!» tänkte mr Pickwick och drog sig in igen. »Ha! — hm!»
Dessa sista ljud, så lika dem med vilka, enligt sagan, den vilde jätten Blunderbore plägade uttrycka sin åsikt om att det var på tid att duka bordet, hördes alltför tydligt för att de ännu en gång skulle kunna tagas för ett foster av inbillningen.
»Kors i Herrans namn!» ropade den medelålders damen. »Vad är det?»
»Det är — det är — bara en herre, min fru!» sade mr Pickwick bakom förhänget.
»En herre!» upprepade fruntimret med ett utrop av fasa.
»Allt är förbi!» tänkte mr Pickwick.
»En främmande karl!» skrek fruntimret. Ett ögonblick till, och hela huset hade varit i uppror. Hennes kläder rasslade, i det hon rusade mot dörren.
»Min fru!» sade mr Pickwick och stack i sin ytterliga förtvivlan fram huvudet. »Min fru!»
Ehuru mr Pickwick icke hade något bestämt syfte med att sticka fram huvudet, gjorde det likväl ögonblickligen en god verkan. Fruntimret var, som vi redan nämnt, strax invid dörren. För att komma ut i förstugan måste hon öppna den, och det skulle hon även otvivelaktigt gjort, om icke den plötsliga åsynen av mr Pickwicks nattmössa hade jagat henne tillbaka i den mest avlägsna vrån av rummet, där hon stannade och stirrade vilt på mr Pickwick, medan denne å sin sida stirrade lika vilt på henne.
»Usling!» sade fruntimret, i det hon höll händerna för ansiktet. »Vad vill ni här?»
»Ingenting, min fru, alldeles ingenting», sade mr Pickwick allvarligt.
»Ingenting?» sade fruntimret och såg upp.
»Ja, på min ära, ingenting!» sade mr Pickwick och nickade så energiskt, att tofsen på hans nattmössa började att dansa. »Jag är nära att sjunka ner i jorden av blygsel över att behöva tilltala ett fruntimmer i min nattmössa (här ryckte fruntimret häftigt av sig sin), men jag är inte i stånd att få av den, min fru (här gjorde mr Pickwick ett kraftigt ryck i den, såsom bevis för sin utsago). Jag inser nu tydligt att jag tagit miste på rum. Jag hade inte varit här i fem minuter, då ni plötsligt kom in.»
»Om denna osannolika historia verkligen är sann», sade fruntimret och snyftade häftigt, »torde ni ögonblickligen förfoga er bort.»
»Det skall jag, min fru, med allra största nöje», genmälde mr Pickwick.
»Genast, sir!»
»Ja visst, min fru», inföll mr Pickwick. »Ja visst. Jag — jag — är högligen bedrövad, min fru», sade mr Pickwick, i det han trädde fram vid ändan av sängen, »att jag varit en oskyldig anledning till denna oro och förskräckelse; i högsta grad bedrövad, min fru!»
Fruntimret pekade på dörren. En av de utmärkta egenskaperna i mr Pickwicks karaktär uppenbarade sig på ett vackert sätt i detta ögonblick under de mest kinkiga förhållanden. Ehuru han i hast hade satt hatten ovanpå sin nattmössa, enligt de forna hantverkarnas sed; ehuru han bar sina skor och damasker i handen, och sin frack och väst på armen, kunde ingenting kväva hans medfödda artighet.
»Det gör mig utomordentligt ont, min fru!» sade mr Pickwick med en djup bugning.
»I sådant fall, sir, lämnar ni genast detta rum!» svarade fruntimret.
»Genast, min fru, på ögonblicket !» sade mr Pickwick, i det han öppnade dörren, varvid han kom att tappa sina skor med ett högt buller.
»Jag hoppas, min fru», återtog mr Pickwick, i det han samlade upp sina skor och vände sig om för att göra en ny bugning, »jag hoppas, min fru, att min obefläckade karaktär och den djupa högaktning jag hyser för ert kön, skola tjäna som ett slags ursäkt för detta —» Men innan mr Pickwick hann avsluta meningen, hade fruntimret stött honom ut i förstugan och stängt dörren i lås efter honom.
Vilka skäl mr Pickwick än kunde ha att gratulera sig över att för så gott köp ha sluppit ut ur den klämma, varuti han nyss hade befunnit sig, var hans nuvarande ställning likväl för ingen del avundsvärd. Han var ensam, i en öppen förstuga, i ett främmande hus, mitt i natten och endast halvklädd; det var icke antagligt att han skulle hitta väg i mörkret till det rum, som det icke hade varit möjligt att upptäcka med tillhjälp av ett ljus, och om han gjorde det ringaste buller under sina fruktlösa försök därmed, var det all möjlig utsikt till att någon lättsövd resande skulle skjuta på honom, ja, kanske taga livet av honom. Han hade ingen annan utväg än att stanna där han var, till dess det bleve dager. Sedan han sålunda trevat några steg framåt i förstugan och därvid till sin obeskrivliga förskräckelse snavat på åtskilliga par stövlar, kröp mr Pickwick ihop i en liten fördjupning i väggen för att så filosofiskt som möjligt avbida morgonens ankomst.
Det var emellertid icke bestämt att han skulle undergå detta ytterligare tålamodsprov; ty han hade icke synnerligt länge hållit sig dold i sitt nuvarande gömsle, förrän en karl med ett ljus i handen till hans stora förskräckelse visade sig i ändan av korridoren. Men hans förskräckelse förvandlades till glädje, då han igenkände sin trogne tjänares gestalt; ty det var verkligen Sam Weller, som nu ämnade gå till vila, sedan han hade suttit uppe ända tills nu under ett samtal med husdrängen, som satt och väntade på postvagnen.
»Sam», sade mr Pickwick i det han plötsligt trädde fram för honom, »var är mitt sovrum?»
Mr Weller stirrade med den högsta förvåning på sin herre, och först sedan frågan upprepats tre särskilda gånger, vände han sig om och gick förut till det länge eftersökta rummet.
»Sam», sade mr Pickwick, då han hade kommit i säng, »jag har i natt begått ett av de största misstag, som jag någonsin hört omtalas.»
»Det är mycket möjligt, sir», svarade mr Weller torrt.
»Men så mycket har jag beslutit, Sam», fortfor mr Pickwick, »att om jag också skulle stanna här i huset i flera månader, så skall jag ändå aldrig våga försöket att hitta här allena.»
»Det är det klokaste beslut ni kunde fatta, sir», svarade mr Weller. »Ni behöver verkligen en som kan se efter er, när ert förstånd kommit på villospår.»
»Vad menar du med det, Sam?» frågade mr Pickwick. Därpå satte han sig upp i sängen och sträckte ut handen, som om han velat säga något mera, men hejdade sig tvärt, vände sig om och sade sin tjänare god natt.
»God natt, sir!» sade mr Weller. Då han kommit ut genom dörren, stannade han, skakade på huvudet — gick framåt — stannade — snoppade ljuset — skakade åter på huvudet — och begav sig slutligen långsamt till sitt rum, tydligen försjunken i de djupaste betraktelser.