Prästen från Wakefield/Kapitel 21

←  Kapitel XX

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel XXI

Kapitel XXII  →

KAP. XXI.

Min sons berättelse var för lång för att kunna avslutas på en gång. Han berättade första delen av den på aftonen, och det övriga berättade han följande dag efter middagen.

Just som han hade slutat, körde mr Thornhills ekipage upp för dörren, och detta tycktes göra ett avbrott i den allmänna glädjen. — Hovmästaren, som nu blivit en vän i min familj, meddelade mig viskande, att godsägaren redan hade tagit de första stegen till ett närmande till miss Wilmot, och att hennes onkel och tant tycktes skänka sitt bifall till hans frieri.

Då mr Thornhill trädde in och fick se min son och mig, studsade han synbarligen; men detta tillskrev jag överraskning, icke obehag. Då vi gingo fram och hälsade på honom, besvarade han vår hälsning med den största hjärtlighet, och efter en kort stund bidrog hans närvaro endast att föröka den allmänna munterheten.

När vi hade druckit té, tog han mig avsides och frågade mig efter min dotter, och då jag berättade honom, att jag hittills förgäves hade sökt efter henne, tycktes det, som om han blev mycket överraskad. Han sade mig, att han sedan dess hade varit i mitt hem för att trösta de mina, vilka voro friska, när han senast lämnade dem. Han frågade mig därpå, om jag hade berättat miss Wilmot och min son något om hennes olycka, och då jag svarade, att jag ännu ingenting hade sagt, berömde han min klokhet och försiktighet och bad mig att för all del låta det få vara en hemlighet. »Ty, »sade han» i bästa fall är det ju endast. att blotta sin egen skam, och det är ju möjligt, att miss Livis fel ej är så stort, som vi tro.»

Vårt samtal blev här avbrutet av en betjänt, som kom för att anmoda godsägaren gå in och vara med om en dans; han lämnade mig, och jag kände mig mycket belåten med det intresse, som han tycktes hysa för mitt ve och väl, Hans uppmärksamhet mot miss Wilmot var emellertid alltför tydlig för att kunna missförstås; det såg ut, som om hon ej satte mycket värde på den, utan tog emot den för att göra sin tant till viljes mera än av verklig böjelse. Jag hade också den glädjen att se henne giva min son flera vänliga blickar, som den andre varken genom sin rikedom eller genom sin trägna uppvaktning kunde förskaffa sig.

Emellertid förvånade mig mr Thornhills lugn och fattning inte så litet. På mr Arnolds enträgna uppmaning hade vi nu redan varit där en hel vecka; men liksom miss Wilmot, visade sig alltmera öm emot min son, tycktes mr Thornhills vänskap för honom tillväxa för varje dag.

Han hade ju förut givit oss de vänligaste försäkringar om, att han skulle begagna sig av sitt inflytande till förmån för vår familj; men nu inskränkte sig hans ädelmod icke endast till löften. Den morgon, som var bestämd för min avresa, kom han strålande av glädje och berättade mig, vilken vänskapstjänst han hade gjort sin vän Georg. Det var ingenting mer eller mindre, än att han hade skaffat honom fänriks ställning vid ett av de regementen, som skulle avgå till Västindien. Och för detta hade han endast utlovat ett hundra pund, ty hans inflytande hade varit tillräckligt att pruta av de andra två.

»För denna lilla tjänst», fortsatte den unge mannen, »fordrar jag ingen annan ersättning än glädjen över att ha kunnat hjälpa min vän, och vad de etthundra punden angår, så skall jag gärna lägga ut dem, och ni får betala igen dem, när ni kan.»

Vår tacksamhet för denna tjänst var så stor, att vi saknade ord att uttrycka den. Jag gav honom genast en skuldförbindelse på beloppet och yttrade min tacksamhet så livligt, som om jag hade för avsikt att aldrig betala min skuld.

Enligt sin ädelmodige beskvddares råd skulle Georg resa till London redan nästa dag för att försäkra sig om platsen, ty det var bäst att skynda sig, så att inte en annan skulle komma honom i förväg och göra ett högre anbud. Nästa morgon gjorde därför den unge soldaten sig i ordning att resa, och det såg ut, som om han var den ende av oss alla, som inte visade någon rörelse vid avskedet. Varken de strapatser eller faror, som han nu skulle utstå, eller de vänner och den flicka, som han nu skulle lämna — ty miss Wilmot älskade honom verkligen — kunde dämpa hans iver. Sedan han hade tagit avsked av de övriga, gav jag honom det enda jag ägde: min välsignelse.

»Och nu, då du går att kämpa för ditt fosterland, min son», sade jag, »så minns«, hur din tappre farfar stred för sin helige konung, när troheten var en dygd hos britterna. Drag ut, min son, och likna honom i allt, utom i hans olyckor, om det då kan kallas en olycka att dö med lord Falkland. Drag ut min son, och om du än faller i ett främmande land, långt bort och obegråten av dem, som älska dig, så minns, att de kostligaste tårar äro de, varmed himelens dagg begjuta en obegraven krigares huvud.»

Nästa morgon tog jag själv avsked av den vänliga familjen, som hade behållit mig så länge, och jag glömde ej att tacka mr Thornhill många gånger för det sista beviset på hans godhet. Jag lämnade dem aila lyckliga och njutande en glädje, som överflöd: och en god uppfostran kan skänka, och styrde kosan mot hemmet. Jag hade uppgivit hoppet om att någonsin mera få se min dotter, och suckande bad jag himlen om att skona och förlåta henne.

Snart hade jag endast fem mil till mitt hem, ty då jag ännu kände mig klen, hade jag hyrt en häst att rida på, och jag tröstade mig med hoppet om, att jag snart skulle se alla dem, som jag älskade högst här på jorden. Men då mörkret föll på, tog jag in i ett litet värdshus vid vägen och inbjöd värden att dela en liten flaska vin med mig. Vi slogo oss ned vid elden i köket, som var det trevligaste rummet i huset, och kommo i prat om politik och de sista nyheterna från trakten. Ibland annat föll talet också på den unge mr Thornhill, vilken enligt värdens försäkran var lika mycket hatad, som hans onkel, sir William, vilken ibland besökte trakten, var älskad. Vidare sade han, att alla den unge godsägarens spekulationer rörde sig om att förföra döttrarna i de hus, där han blev mottagen som gäst, och när han hade haft dem par veckor, skickade han dem ifrån sig, Övergivna och hjälplösa.

Medan vi på detta sätt fortsatte vårt samtal, kom hans hustru, som varit ute för att växla pängar, tillbaka och då hon såg, att hennes man fick traktering och inte hon, frågade hon honom förargad, vad han gjorde där, varpå han helt ironiskt svarade, att han drack en skål för hennes hälsa.

»Mr Symmonds», utbrast hon då, »du behandlar mig mycket illa, och jag finner mig inte längre i det. Tre fjärdedelar av arbetet här får jag göra, och resten lämnas ogjord, för du tänker inte på annat än att pimpla med gästerna hela långa dagen; men om jag hade feber, och en enda tesked sprit kunde kurera mig, skulle jag inte få den.»

Då jag nu förstod, vad hon ville, slog jag strax i ett glas åt henne som hon nigande, tog emot, och drack mig till för min hälsa. »Jag skall säga, herrn», började hon åter, »att jag inte är så ond över vad dricksvarorna kosta, utan för att jag inte kan tåla och se, hur rörelsen så småningom blir alldeles försummad. När gästerna skola björnas, är det alltid jag, som skall göra det, han skulle likaså gärna äta upp glaset där som själv kräva dem. Uppe på vindsrummet ha vi för närvarande ett ungt fruntimmer, som har slagit upp sina bopålar här, och jag tror inte, att hon har förtjänat så vackra slantar just på sin älskvärdhet. Jag tror, att det blir svårt att få betalning av henne, och jag skulle önska, att någon ville påminna henne därom.»

»Vad skulle det tjäna till att påminna henne,» sade värden, »är hon långsam av sig, så är hon så mycket säkrare.»

»Det vet jag just inte», sade hustrun, »men det vet jag, att nu har hon bott här i fjorton dagar, och ännu ha vi inte fått en vitten av henne.»

»Så få vi det nog alltsammans på engång, kära du», sade värden.

»På en gång!» sade hustrun, »ja, hon skall allt få punga ut med dem och det redan i kväll, eller också skall hon köras på dörren med sitt pick och pack.»

»Men, kära du kom ihåg, att hon är en fin dam och förtjänar större hänsyn.»

»Det gör mig detsamma, vad hon är, fin eller tarvlig», sade värdinnan, »ty ut skall hon i alla fall. Fint folk äro nog bra, där de passa, men här på värdshuset Harven ha vi aldrig haft mycken nytta av dem.»

Med dessa ord sprang hon uppför en smal trappa, som från köket förde upp till ett rum ovanpå, och av hennes högröstade tal och bittra förebråelser kunde jag sluta mig till, att inga pengar stodo till att få av hennes hyresgäst. »Ut med er, säger jag! Ut med detsamma, oförskämda slyna, eller jag ska ge er, så ni ska minnas det ett fjärdedels år. En sådan strunt, som kommer och tar in i ett hederligt hus, utan att ha så mycket som ett öre att betala med! Ut härifrån säger jag.»

»Ack kära fru», utbrast den främmande, »hav medlidande med mig! Förbarma er över en stackars övergiven varelse, blott denna enda natt, så skall döden befria er ifrån mig.»

Jag kände genast igen mitt stackars olyck!iga barns, min Olivias, röst och sprang för att komma henne till hjälp; ty den elaka kvinnan drog henne i håret fram till trappan, men jag fick den arma varelsen i mina armar.

»O, välkommen, välkommen, mitt käraste förlorade barn, min dyra skatt! Välkommen till din stackars, gamle fars hjärta. Om än de lastbara övergiva dig, så finnes det dock en här på jorden, som aldrig skall förneka dig, och om du än hade tiotusende synder att svara för, så skulle han dock glömma dem alla.»

»Ack, min egen käre» — under flera minuter kunde hon ej säga mera — »min egen, käraste pappa! Kunde väl en ängel vara godare? Inte har jag förtjänat så mycken kärlek! Den skurken! Åh, vad jag hatar honom och mig själv. Att löna all din godhet på detta sätt! Du kan inte förlåta mig; nej, det är omöjligt, att du kan!»

»Jo, mitt barn, jag förlåter dig av allt mitt hjärta; när du blott ångrar dig, så skola vi ännu bli lyckliga bägge två. Vi skola ännu uppleva många glada dagar tillsammans, min Olivia!»

»Ack, aldrig, pappa, aldrig! Återstoden av mitt förfelade liv skall bliva en skam för omgivningen och hemmet. Men ack, pappa, du är mycket blekare, än du brukar att vara. Har jag eländiga varelse, vållat dig en sådan oro. Du, som är så förståndig, har väl inte tagit mitt felstegs elände på dig själv?»

»Förståndig, unga kvinna», svarade jag.

»Ack, varför begagnar du ett så kallt uttryck, pappa?» utbrast hon, »det är första gången, du kallat mig så.»

»Förlåt mig, min älskade», sade jag, »men jag ville säga, att förståndet blott är ett dåligt försvar mot bekymren, men dock till slut ett säkert.»

Värdshusvärdinnan kom nu tillbaka och frågade oss, om vi ej önskade ett bättre rum, och sedan jag svarat jakande, visade hon oss ned i ett rum, där vi kunda tala mera ostört. Då vi så småningom lugnat oss, kunde jag ej låta bli att fråga henne, hur hon hade kommit i denna förfärliga ställning.

»Den skurken», svarade hon, »ända från första dagen av vår bekantskap gjorde han mig hederliga, om än hemliga giftermålsanbud.»

»Ja, en skurk är han sannerligen», utbrast jag, »men det förvånar mig allt litet för resten, att en person med mr Burchells goda förstånd och synbara hederlighet har kunnat göra sig skyldig till en så överlagd nedrighet och på detta sätt tränga sig in i en familj för att göra den olycklig.»

»Kära pappa,» svarade min dotter, »du misstar dig i förunderlig grad. Mr Burchell har aldrig försökt att bedraga mig; tvärtom han har använt varje tillfälle att varna mig för mr — Thornhills förföriska konster, vilka, som jag nu har erfarit, äro ännu värre än mr Burchell har framställt dem.»

»Mr Thornhill», utbrast jag, »är det möjligt?»

»Ja pappa», sade hon, det var mr Thornhill, som förledde mig. Det var han, som legde de två damerna till att locka oss till London; ja, damer, kallade han dem, men i själva verket voro de ej annat än lösaktiga kvinnor, utan uppfostran och utan samvete. Deras försök, som du minnes, skulle också ha lyckats, om ej mr Burchell hade skrivit till dem. Vi trodde, att hans ovilja var riktad mot oss men i verkligheten var det mot dem. Huru han kunde ha så stort inflytande på dem, att han kunde göra deras plan om intet, är mig ännu en gåta; men jag är övertygad om, att han alltid har varit vår varmaste och uppriktigaste vän.»

»Du gör mig häpen, mitt barn», sade jag, men nu, hör jag, att min första misstanke om mr Thornhills nedrighet blott var alltför väl grundad. Dock — han kan ju tryckt triumfera över oss, ty han är rik, och vi äro fattiga. Men, mitt barn, det har dock säkert icke varit en ringa frestelse, som så har kunnat segra över alla lärdomar i en sådan uppfostran och din medfödda rena karaktär?»

»Ack pappa», svarade hon, »för den seger, som han vann, har han att tacka min innerliga önskan att göra honom och icke mig själv lycklig. Jag visste mycket väl, att vår vigsel, som i största hemlighet förrättades av en katolsk präst, icke var laglig, och att jag endast hade hans heder att lita på.»

»Vad för något! avbröt jag henne, »blevo ni verkligen vigda av en riktig präst?»

»Ja, det blevo vi, pappa», svarade hon, »men vi måste bägge svära på, att aldrig säga hans namn.»

»Oh, mitt barn, kom då åter i mina armar — nu är du tusen gånger mera välkommen än förut, ty du är nu hans hustru inför Gud och människor, och ingen mänsklig lag, till och med om den vore skriven på tavlor av diamant, kan lösa detta heliga band.»

»Ack pappa», svarade hon, »du känner icke hans skurkaktighet; han har redan förut av samme präst blivit vigd vid sex, sju stycken andra hustrur, vilka han har bedragit och övergivit på samma sätt som mig.»

»Har han det?» utbrast jag. »Då skall prästen bli hängd, ty du skall anmäla honom i morgon dag.»

»Ja men, pappa», sade hon, »skulle det vara rätt, när jag har svurit att tiga?»

»Har du givit ett sådant löfte, kära barn», sade jag, »så vill jag inte fresta dig att bryta det; till och med om det skulle vara till gagn för många, skall du dock inte angiva honom.»

»I alla mänskliga lagar är ett mindre ont tillåtet för att kunna göra ett större gott. I politiken kan man giva en provins för att rädda ett konungarike; och inom medicinens område kan man amputera en lem för att rädda hela kroppen; men religionens lag är bestämd och orygglig: att aldrig göra det onda. Och denna lag, mitt barn, har rätt; ty i fall vi hade lov att begå en mindre synd för alt uppnå ett större gott, skulle säkert brott ofta begås i hopp om väntade fördelar och om än det goda säkert skulle följa därpå, kunde dock mellantiden mellan brottet och det goda just bliva den tidpunkt, på vilken vi bleve hädankallade för att svara för, vad vi gjort och på vilken människans räkenskap med Gud uppgöres för evigt. Men jag avbryter dig, mitt barn — fortsätt.»

»Redan nästa morgon», fortsatte hon, »fann jag, huru litet jag kunde vänta av hans försäkringar. Han förde mig strax tillsammans med ett par olyckliga kvinnor, vilka han bedragit liksom mig, men som voro belåtna med att vara hans älskarinnor. Jag hade honom alltför kär för att kunna tåla dessa medtävlarinnor och sökte nu att glömma min skam i en virvel av nöjen. Jag dansade, klädde mig och skämtade, men jag var alltjämt olycklig. De män, som kommo dit, sade mig ständigt, hur bedårande jag var, men det endast bidrog att öka min sorgsenhet, ty jag kände, att jag hade kastat bort den makt, som låg däri.»

Sålunda blev jag för varje dag mera förtvivlad, och han allt mera hänsynslös, tills odjuret en dag hade den fräckheten att vilja avstå mig till en ung baronet bland sina bekanta. Behöver jag beskriva, pappa, hur denna otacksamhet upprörde mig? Mitt svar på detta förslag var nästan vansinnigt. Jag begärde att få fara min väg. Då jag gick ifrån honom, kastade han till mig en börs, men jag slängde den i den hogsta förbittring tillbaka till honom och lämnade honom i ett raseri, som för en kort tid gjorde mig okänslig för det eländiga i min ställning. Men så snart jag kom till besinning, såg jag, hur usel, fallen och brottslig jag var, utan en enda vän, som jag kunde fly till.»

»Just i detsamma körde en postvagn förbi, och jag tog plats i den; min enda önskan var att komma så fort och så långt, som möjligt bort från den uslingen, som jag hatade och föraktade. Jag kom hit och har alltsedan dess inte haft annat sällskap än min ångest och denna kvinnas ovänlighet. De glada stunder, vilka jag tillbragt med min mor och syster, vålla mig nu endast kval. Deras sorg är nog stor, men min är ännu större, ty den är blandad med skuld och vanära.»

»Hav tålamod, mitt barn», sade jag; »jag hoppas, att allt skall bli bra. Vila i natt, så skall jag i morgon föra dig hem till din mor och dina syskon som säkert skola ta vänligt emot dig. Stackars hustru, detta har gått henne till hjärtat, men hon älskar dig ännu, Olivia, och skall förlåta dig.»