Prästen från Wakefield/Kapitel 29

←  Kapitel XXVIII

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel XXIX

Kapitel XXX  →

KAP. XXIX.

När jag hade slutat och mina åhörare hade dragit sig tillbaka, kom fängelsedirektören, som på sin plats var en synnerligen human person, fram till mig och sade, att jag inte skulle bli ond på honom, ty vad han gjorde var endast hans plikt, då han nu måste föra min son till en säkrare cell, dock skulle han få lov att besöka mig varje morgon. Jag tackade honom för hans välvilja, fattade min sons hand och tryckte den till farväl och bad honom komma ihåg den stora plikt; som väntade honom.

Jag lade mig åter och en av mina gossar satte sig vid min säng för att läsa för mig; men i detsamma kom mr Jenkinson in och meddelade, att han nu kunde giva mig underrättelse om min dotter. För ett par timmar sedan hade hon blivit sedd i en främmande herres sällskap; de hade tagit in i den närbelägna byn för att få några förfriskningar, men det såg ut, som om de voro på väg tillbaka till staden. Knappast hade han sagt detta, förrän fängelsedirektören brådskande kom in och glad berättade, att nu var min dotter återfunnen. Ett ögonblick därefter kom Moses springande och ropade, att hans syster Sofia var där nere och på väg upp till oss med vår gamle vän mr Burchell.

I detsamma trädde min käraste dotter in, och med ett uttryck av nästan vild glädje sprang hon fram och kysste mig i ett utbrott av öm sinnesrörelse. Hennes moders tårar och tystnad visade, vilken glädje hon också kände.

»Se här, pappa», sade den älskliga flickan, »här ser du den förträfflige man, för vilken jag har att tacka för min räddning. Det är denne gentlemans oförskräckthet, som jag kan tacka för min lycka och min befrielse.»

En kyss, av mr Burchell, vilkens glädje tycktes vara ännu större än hennes, hindrade henne från att säga något mera.

»Ack, mr Burchell», sade jag, »det är en eländig bostad, ni nu finner oss i, och våra omständigheter äro nu helt annorlunda, än då ni sist såg oss. Ni har alltid varit vår vän, det är länge sedan, vi upptäckte, vilken stor orätt, vi gjorde er, och vi ha djupt ångrat vår otacksamhet. Efter mitt skamliga beteende emot er, skäms jag nu nästan att se er i ansiktet, men jag hoppas, ni förlåter mig, ty jag blev förd bakom ljuset av en nedrig, otacksam slyngel, som under vänskapens mask har vållat mitt fördärv.»

»Det är omöjligt för mig att förlåta er», sade mr Burchell, »ty ni har aldrig gjort er förtjänt av min vrede. Jag såg redan den gången till en del ert misstag, men då det inte stod i min makt att rätta det, kunde jag endast beklaga det.»

»Jag har alltid trott, att ni hade ett ädelt sinne», sade jag, »och nu finner jag, att det är så. — Men, säg mig, kära barn, hur du blev räddad och vilka voro de skurkar, som förde bort dig?»

»Kära pappar, svarade hon, »jag vet inte ännu, vad det var för en usling, som förde bort mig; ty medan mamma och jag promenerade tillsammans, kom han bakom oss, och, nästan innan jag kunde skrika på hjälp, tvingade han mig att stiga upp i postvagnen, som ögonblickligen körde vidare. Vi mötte flera på vägen, till vilka jag skrek om hjälp, men de lade ej märke därtill. — Skurken begagnade sig av alla möjliga medel för att hindra mig att ropa på hjälp. Han ömsom smickrade mig, ömsom hotade och besvor mig, att om jag blott ville hålla mig lugn, skulle det inte bända mig något ont. Jag rev emellertid sönder gardinen i vagnen, som han hade dragit för fönstret, och vem fick jag se på avstånd, om inte vår gamle vän, mr Burchell, som med sin vanliga raska gång gick framåt vägen, med den tunga käppen i hand, som vi brukade göra så mycket narr av.

»Så srart vi kommit honom så nära, att han kunde höra mig, ropade jag på honom och bad honom om hjälp. Jag ropade hans namn med hög röst, och han befallde kusken att stanna, men denne brydde sig ej därom, utan skyndade i stället på farten. Jag trodde ej, att han skulle kunna hinna upp oss, men det hade inte gått en minut, förrän jag såg honom komma springande på sidan om hästarna, och med käppen slog han kusken ned från sin plats. Då denne föll, stannade hästarna av sig själva, och boven sprang ut ur vagnen under eder och hot, drog sitt svärd och befallde mr Burchell, om livet vore honom kärt, att försvinna; men mr Burchell rusade på honom och bröt hans svärd i stycken och förföljde honom ett långt stycke, men han kom dock undan. Jag hade nu själv stigit ur vagnen och ville hjälpa min befriare, men han kom snart triumferande tillbaka. Kusken, som nu hade återhämtat sig, ville nu också fly, men befalldes av mr Burchell att köra oss tillbaka till staden, om han ville behålla livet. Då han såg, att motstånd ej tjänade till något, lydde han motvilligt, fastän det sår, som han hade fått, föreföll åtminstone mig farligt. Han fortfor också att klaga över smärtor, så att mr Burchells medlidande slutligen väcktes och på min bön utbyttes han emot en annan på värdshuset, där vi togo in på hemvägen.»

»Välkommen då, mitt barn», utbrast jag, »och er, hennes modige befriare, önskar jag också välkommen, Fastän vår ställning är eländig, äro våra hjärtan dock färdiga att taga emot er Och nu, mr Burchell, har ni räddat mitt barn, så skall hon också vara er, om ni vill ha henne i belöning. Vill ni nedlåta er till en förbindelse, med en familj, så fattig som min, så tag henne; sök att vinna hennes samtycke, så som ni vet, att ni har vunnit hennes hjärta, så vill jag giva mitt, Och låt mig säga er, att det är inte någon ringa skatt ni får; hon har blivit prisad för sin skönhet, det är sant, men det är inte den, jag menar — det är hennes själ, som gör henne till en skatt.»

»Jag förmodar, sir», sade mr Burchell, »att ni känner mina omständigheter och vet, att jag icke kan försörja henne så, som hon förtjänar?»

»Om denna invändning skall vara ett svepskäl för er att undgå mitt erbjudande», svarade jag, »så tar jag det tillbaka; men jag känner ingen, som förtjänar henne så väl som ni, och till och med om jag kunde giva henne tusenden, och om tusenden begärde hennes hand av mig, skulle dock min hederlige, modige Burchell vara den, jag helst gåve henne till.»

Han svarade ej, och jag måste taga hans tystnad för ett kränkande avslag, däremot frågade han, om det ej vore möjligt att få förfriskningar från närmaste värdshus, och då jag svarade jakande, skickade han bud efter den bästa middag, som kunde fås på kortaste tid. Han beställde också ett dussin flaskor av det bästa vinet samt några stärkande saker åt mig, samt anmärkte med ett leende, att han ville spendera för en gångs skull, och att han, fastän han befann sig i ett fängelse, aldrig hade känt sig mera upplagd för skämt och glädje.

Uppassaren från värdshuset infann sig snart och gjorde förberedelser till middagen. Av fängelsedirektören, som var påfallande tjänstvilig, fingo vi låna ett bord, vinet sattes fram, och två mycket väl lagade rätter serverades oss.

Min dotter hade ännu ingenting hört om sin brors sorgliga belägenhet, och ingen av oss ville störa hennes glädje genom att berätta henne den. Men jag sökte förgäves att vara glad; sorgen över min olycklige son lyste igenom min låtsade munterhet, och till slut blev jag tvungen att lägga sordin på glädjen genom att berätta hans olycka och uttala min önskan, att han måtte få tillåtelse att vara närvarande och dela ögonblickets belåtenhet med oss. Sedan mina gäster hämtat sig från den bestörtning, som min berättelse hade framkallat, bad jag, att mr Jenkinson, en fängelsekamrat, också skulle släppas in, och fängelsedirektören uppfyllde med ovanligt tillmötesgående min bön. Så snart ljudet av min sons rasslande kedjor hördes ute i gången, sprang hans syster ut i avsigt att möta honom. Under tiden frågade mr Burchell mig om min sons namn var Georg, och då jag svarade ja därtill, sade han inte mera.

När min son trädde in i rummet, lade jag märke till att han betraktade mr Burchell med en förvånad och vördnadsfull blick. »Kom närmare, min son», sade jag, »fast vi ha fallit mycket djupt, har försynen dock nu gjutit litet balsam i våra sår. Din syster har blivit oss återgiven, och här sitter hennes räddare. Denne förträfflige, modige man kan jag tacka för, att jag ännu har en dotter, giv honom en vänskaplig handtryckning, min gosse — han hade förtjänat vår varmaste tacksamhet.»

Min son tycktes inte lägga märke till, vad jag sade, han stod orörlig, på vördnadsfullt avstånd. »Men, käre bror», sade hans syster, »varför tackar du inte min räddare? De modige, böra väl älska varandra.»

Han stod alltjämt stilla i tyst förvåning. Men då vår gäst nu slutligen märkte, att han var igenkänd, bad han med all sin medfödda värdighet min son att komma närmare. Aldrig förr har jag sett en så verkligt majestätisk hållning som hans vid detta tillfälle. Den noblaste företeelse i livet, säger en vis filosof, är en god man, som kämpar med motgången; men det finns dock en ännu större: en god man, som kommer för att hjälpa i motgången. Sedan han en stund hade sett på min son med en överlägsen min, sade han:

»Obetänksamme pojke, jag finner, att samma brott» — Men här blev han avbruten av en av fängelsedirektörens tjänare, som kom för att säga oss, att en förnäm herre, som kommit åkande till staden i en stor vagn med flera tjänare, sände sin vvördnadsfulla hälsning till den herre, som var hos oss, och bad att få veta, när han kunde göra honom sin uppvaktning.»

»Bed den gynnaren vänta», ropade vår gäst, »tills jag får tillfälle att taga emot honom.» Sedan vände han sig åter till min son. »Jag finner», sade han, »att ni har gjort er skyldig till samma förseelse, som jag en gång förr givit er en tillrättavisning för, och för vilken lagen nu skall döma er till rättvist straff. Ni tror kanhända, att ringaktning för ert eget liv ger er rätt att taga andras, men vad, min herre, är skillnaden emellan duellanten, som sätter ett värdelöst liv på spel, och mördaren, som handlar med större säkerhet? Är falskspelarens förbrytelse mindre, därför att han har begagnat sig av en spelmark som insats.»

»Ack, sir», utbrast jag, »vem ni än är, så hav medlidande med en stackars vilseledd varelse; ty hans fel består i, att han har lytt sin mor, som i sin vredes bitterhet uppmanade honom, om han ville ha hennes välsignelse, att hämnas den oförrätt, som tillfogats oss. Se här, sir, är det brev, som kan övertyga er om hennes oförstånd och minska hans skuld.»

Han tog emot brevet och ögnade hastigt igenom det. »Fastän detta icke är någon tillräcklig ursäkt», sade han, »så gör det dock hans förseelse så mycket mindre, att jag kan förlåta honom. Och nu, sir», fortsatte han, och fattade vänligt min sons hand, »jag ser, att ni är förvånad över att finna mig här, men jag har ofta besökt fängelser för angelägenheters skull, som varit mindre intressanta. Nu har jag kommit för att se till, att rättvisa vederfares en förträfflig man, för vilken jag hyser uppriktig högaktning. Jag har länge oförmärkt iakttagit er fars välgörenhet, I hans lilla hem har jag åtnjutit aktning utan smicker, och i den lugna, enkla glädje, som rådde vid hans härd, har jag funnit den lycka, som intet hov kunde skänka mig. Min nevö har blivit underrättad om, att jag ämnade mig hit, och jag hör, att han har kommit. Det skulle vara orätt både emot honom och er, om jag skulle döma honom ohörd. Har någon orätt skett, skall den gottgöras; och det kan jag säga utan att berömma mig själv, att ingen någonsin har beskyllt sir William för orättvisa.»

Vi förstodo nu, att den person, som vi så ofta hade emottagit som gäst och behandlat som en godmodig och glad kamrat, inte var någon mindre än den berömde sir William Thornhill, vars förträffliga egenskaper och vars exentricitet alla så väl kände. Den fattige mr Burchell var i verkligheten en mycket rik och ansedd man, vars tal i överhuset alltid åhördes med största bifall och som var sitt lands vän, på samma gång han var sin konung trogen.

Min stackars hustru, som mindes sin förra rättframhet, sjönk ihop av fruktan, och Sofia, som för några minuter förut trodde sig vara hans, men som nu såg, vilket omätligt avstånd som låg emellan dem, kunde ej återhålla sina tårar.

»Ack, sir», utbrast min hustru med ömklig min, »är det möjligt, att ni någonsin kan förlåta mig? Så som jag förnärmade er sista gången, jag hade äran se er hos oss, och det skämt, som jag var nog djärv att komma med — det kan jag då aldrig vänta att få förlåtelse för.»

»Min kära, goda fru», sade han leende, »skämtade ni, så fick ni ju svar på tal, och jag vill lämna åt sällskapet här att avgöra, om inte jag var lika god som ni. För att säga sanningen, vet jag ingen, som jag i närvarande stund kunde vara ond på annat än den slyngeln, som har gjort min lilla flicka där så förskräckt. Jag hann inte ens att närmare granska den skurken, så att jag kunde giva hans signalement. Kan ni säga mig, kära Sofia, om ni skulle känna igen honom?»

»Jag är verkligen inte alldeles säker på det», svarade hon, »dock, nu kommer jag ihåg, att han hade ett stort ärr över ena ögonbrynet.»

»Förlåt, att jag frågar, fröken», avbröt Jenkinson henne, »men var så god och säg mig, om karlen hade sitt eget röda hår?»

»Ja, det tror jag», svarade Sofia.

»Och», här vände han sig till sir Willlam, »lade ers högvälborenhet märke till längden på hans ben?»

»Hur långa de voro, kan jag inte bestämt säga», sade baronen, »men deras hastighet kan jag intyga, ty han lyckades att springa ifrån mig, och det kan inte vem som helst göra här i landet.»

»Då känner jag mannen, ers högvälborenhet», sade Jenkinson; »det måste vara han, en av de bästa löparna i hela England, han har slagit Pinwire från Newcastle; Thimothy Baxter är hans namn. Jag känner honom mycket väl och vet mycket väl, var han har sitt tillhåll nu. Om ers högvälborenhet vill säga till fängelsedirektören att låta ett par man följa med mig, så skall jag åtaga mig att skaffa hit honom inom en timme.»

Fängelsedirektören tillkallades; han kom strax, och sir William frågade honom, om han kände honom.

»Ja, ers högvälborenhet, jag känner mycket väl igen sir William Thornhill, och var och en som det minsta känner honom, önskar alt få lära känna honom närmare.»

»Nåväl då», sade baroneten, »min önskan är, att ni ger er tillåtelse till, att denne man, åtföljd av två era underhavande får på mitt ansvar uträtta ett ärende.»

»Edert löfte är fullt betryggande», svarade fängelsedirektören», och om ers högvälborenhet säger till en minut på förhand, så skulle jag skicka dem vart som helst i hela Engand.»

Jenkinson skickades alltså ut för att söka reda på Thimothy Baxter, och under tiden hade vi roligt åt min yngste gosse, Bill, som just hade kommit in och strax började att klänga upp på sir William för att komma åt att kyssa honom. Hans mor varnade honom genast för denna närgångenhet, men baroneten avbröt henne och tog gossen, trasig som han var, på sitt knä. »Vad för något, Bill, din lille skälm!» utbrast han, »minns du din gamle vän Burchell? Och du, Dick, min beprövade lekkamrat, är du också här? Nu skola ni få se, att jag ej har glömt er.»

Med dessa ord gav han dem båda en stor ingefärspepparkaka, som de små stackarna började att äta med stor begärlighet, ty de hade endast fått en mycket lätt frukost den morgonen,

Vi satte oss nu till middagen, som nästan hade hunnit kallna; men dessförinnan hade sir William, som för sitt nöjes skull hade studerat läkekonsten och var ganska kunnig däri, skrivit ett recept åt mig för min arm, i vilken jag alltjämt hade smärtor. Receptet sändes strax till ett apotek på platsen, min arm blev förbunden, och jag kände strax en betydlig lindring.

Fängelsedirektören själv passade upp på oss vid middagen, ty han ville gärna visa sin gäst all ära. Innan vi hade slutat, kom åter ett bud från hans nevö, som bad om tillåtelse att få infinna sig för att försvara sin ära och oskuld.

Baroneten biföll hans begäran, och mr Thornhill blev mottagen.